En enkel till Uppsala: Majas resa

By Ellika Shilling

Hösten 1926 tar Maja Isaksson det djärva beslutet att lämna sitt hem och sin trygghet. Med en enkelbiljett till Uppsala i fickan kliver hon på tåget i Nattavaara. I Uppsala väntar jobbet som städerska på rasbiologiska institutet och ett liv med sin stora kärlek, den kontroversielle professor Lundborg.
Snart blir Maja varse att verkligheten i Uppsala är långt ifrån den hon förväntat sig. Ryktena om lapphäxan som förvridit professorns sinne når hennes öron, och blickarna från Uppsalaborna talar sitt tysta språk. Maja tvingas leva i skuggan av Lundborg, och när hon blir gravid inträffar det som inte får hända. En mardröm tar sin början, och dess konsekvenser ter sig oöverstigliga.
En enkel till Uppsala är inte bara en sann berättelse från Sveriges mörka baksida med världens första rasbiologiska institut som fond, det är framför allt Majas historia som är hjärtat i berättelsen, en stark kvinna från samhällsmarginalen på 1920-talet som vågade gå sin egen väg.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 18, 2024
• ISBN: 9788727139616

Book preview

Ellika Shilling

En enkel till Uppsala

SAGA Egmont

En enkel till Uppsala

Omslagsfoto: Unsplash & Shutterstock

Copyright ©2024 Ellika Shilling och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727139616

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Kalasbyxorna hade korvat ihop sig runt fötterna där jag satt på parketten framför bokhyllan. Sex år gammal drog jag än en gång ut boken med bilderna på nakna kroppar och ansikten som stirrade på varandra. Det tjocka exemplaret av Svensk raskunskap av prof. H. Lundborg hade fångat mitt intresse. Då kom mamma farande, arg som ett bi, muttrade något om skammen och sade: Lägg genast undan boken.

Jag förstod inte varför. Senare berättade hon om sin faster Maja och professorn. För mig framgick det fortfarande inte vem förbittringen berodde på. Var det faster Maja, Lundborg eller möjligtvis båda två?

Först när Käraste Herman av Maja Hagerman publicerades, förstod jag kontroversen som faster Maja åstadkommit genom sitt handlande. Faster Majas berättelse väckte min nyfikenhet och vägrade släppa taget om mig. Jag ville veta mer om hennes liv under 1920-talet och med hjälp av tidslinjen som Maja Hagerman skapat i sin bok, bestämde jag mig för att skriva hennes historia.

En ny värld öppnade sig. Insikten att jag gått miste om en viktig del av min familjs historia var omtumlande: byn där jag har mina rötter, språket (meänkieli) jag aldrig fick lära mig och släktingarna jag inte visste existerade.

Jag närmade mig faster Maja genom samtal med äldre släktingar. Jag besökte Övre Soppero, Uppsala och gården Holstern för att med egna ögon se vad hon såg, fastän det var för hundra år sedan. Ibland kändes det som att boken skrev sig själv och för mig var det bara att hänga med.

Jag beskriver hennes liv från avfärden från Övre Soppero fram till giftermålet med Herman Lundborg. Språket i boken har en melodi från Majas hemtrakter, vi följer därmed hennes resa genom dialekten samt ordvalen som känns rätt och äkta utifrån hennes bakgrund.

Medlemmarna i Majas familj och Allans fosterföräldrar, hade alla sin plats på jorden. Övriga personer längs hennes väg har dykt upp ur min fantasi.

De stora händelserna och tidpunkterna i Majas liv bildar ramverket i berättelsen. De överensstämmer i stora drag med historien. Med författarens licens att fritt skapa, tog jag mig dock friheter när jag broderade ut hennes resa. Hur upplevde hon resan söderut, vad fick henne att falla pladask för Lundborg och varför gjorde hon dessa val? Jag har skrivit det jag tror att Maja själv hade velat förmedla. Här kommer En enkel till Uppsala: Majas resa.

Prolog

Med hopsnörpt mun förankrade Maja blicken i kameralinsen. Hennes mörka ögon brände genom tid och rum.

Försommaren 1924 då Maja var fyllda trettioett år, skulle hon fotograferas. Hennes varmt bruna hår med stråk av midnattssolens sken tämjdes med en stram knut i nacken.

Höga kindknotor i ett hjärtformat ansikte ledde betraktarens blick ner mot en markerad haka. Hon satt söndagsfin i en svart klänning som var alldeles för otymplig för att bäras till vardags. Händerna i knät, lite krampaktigt sådär, för inte var de vana att vara stilla så länge. Näbbskornas toppiga tår kikade fram under klänningsfållen.

Fotografen måste ha varit mån om att påvisa det exotiska i den här karga platsen.

1926

Övre Soppero–Uppsala

1.

Det var vid mjölkningen kvällen innan Majas resa som Eli, Majas yngre bror, smög sig in i ladugårdens dunkel. Maja kände hans närvaro strax innan hon hörde hur dörren knarrade. Han lutade sig mot svinkätten, betraktade henne där hon satt på pallen och mjölkade rytmiskt så det skvätte i ämbaret. Grisen och lillkultingen de sparat för vinterslakten, bökade efter något i halmen. Maja bet ihop käkarna, lutade pannan mot komagens strävhet, väntade.

Tähti mjölkar bra nu, sade Maja mest för att bryta tystnaden. Hon hade på känn vad han skulle säga, och ville inte höra det.

"Maja, är du säker på detta? Professori, han spottade fram ordet, som du ska till, han har en fru och hur han for fram med samerna vad ska du dit för?"

Eli, jag får anställning, ett riktigt arbete! Och professorn, han vill ha mig där. Maja ställde sig upp så häftigt att mjölkpallen stjälpte omkull. Hon var så led på allas åsikter om hennes val att fara söderut.

Det såg ut som om Eli tänkte säga något. Istället skakade han på huvudet innan han försvann ut i mörkret. Maja som helt glömt bort att andas, drog ett djupt andetag och satte sig på pallen. Hon sjönk ihop, falnade, när ilskan rann av henne. Hon var trött.

Följande morgon bar Maja ner resväskan och ställde den i farstun bredvid kvasten som välte. Det skramlade ordentligt då skaftet slog emot plåtbyttan som hörde hemma i ladugården. Ordningen var inte densamma sedan äiti – mamma – somnade in i fjolsommar. Maja sneglade in i kammaren där trasmattorna täckte de grova golvplankorna som ett testamente om ett långt livs knog innan magkräftan tog henne.

Lätt illamående, gick Maja in i köket för att säga farväl till sin far.

"Isä?" sade hon. Isä vägrade se på henne. Han satt vid köksbordet med båda händerna om kaffekoppen och stirrade ner i sumpen. Inte ett ord sade han. Agata, svägerskan, skakade på huvudet med en medlidsam min mot Maja. Det knastrade i den svarta gjutjärnsspisen. Agata bakade rågkakor, snart skulle huset fyllas av de ljuvligaste av dofter. Eli syntes inte till.

Nå, då så … Besvikelsen över isäs tystnad gjorde att Majas röst knappt hördes. Den tröga ytterdörren behövde en spark för att gå upp och på trappan höll hon på att snubbla över Johani Labba.

Samerna var på väg neråt skogslandet med renarna och Johani tänkte som vanligt sälja nyfångad sik till isä eller Skol-Isak, som den pensionerade skolläraren kallades. Johani tog ett varligt tag i Majas axel och krånglade lös märkningskniven ur bältet. När han räckte fram en av sina viktigaste ägodelar, stirrade Maja storögt på skaftet med mörka fläckar som stack upp ur knivslidan.

Tecknen talade för att Maja var på väg. Ta den. Som skydd. Máttaráhkká är med henne. Han försvann in i huset med sikarna i högsta hugg. Det sista Maja hörde isä säga var "terve!" som hälsning till Johani innan dörren smällde igen bakom honom.

"Kiitos." Majas tack singlade ohört till marken.

Hon lade märkningskniven överst i packningen, knäppte igen spännena och insåg vad Johani hade sagt. Máttaráhkká, självaste gudinnan? Jaha minsann.

Agata och Maja stretade tillsammans uppför backen mot vägen. Agata var den enda som kom för att ta avsked.

"Hyästi", sade Agata. På återseende.

Med en mjölig hand fiskade hon upp ett silvermynt ur fickan på förklädet. Hon tryckte myntet i Majas hand under ett ögonblick för att sedan vända sig bort.

Hyästi. När Maja svarade betydde det farväl.

Maja stod kvar, betraktade Agatas svängande kjol och guppande huvudduk då hon med raska steg gick ner mot gården. Brödet i ugnen väntade. Livet gick sin gilla gång fastän Maja Isaksson flyttade söderut. Bakom huset glittrade älven och Maja undrade om hon någonsin skulle få se den igen.

Hon klättrade upp i vagnen och undrade vart den översvallande glädjen tagit vägen? Istället kändes det tjockt i halsen när hon placerade väskan bredvid sig. Maja svalde hårt och satte sig rygg mot rygg med kusken, han Vanhataalo.

Vars ska hon?

Till Vittangi. O herratunaika! Varför frågade han för? Han visste redan. Skärpan i hennes röst avslutade samtalet.

Bakåtvänd i droskan såg hon sin by försvinna. Till slut syntes endast ett par rökpelare och vita krokiga björkar i fjärran. Som sällskap hade hon en postsäck som också skulle ros över Lainioälven.

Majas axlar sjönk då hon slöt ögonen för ett ögonblick. Valet att resa var oåterkalleligen gjort. Vagnen gungade i takt med hästens lunk på den spåriga vägen. Hon hade inte haft något val.

Det var två somrar tidigare, som professorn försiktigt fört undan en av hennes ostyriga hårtestar. När hon känt hans varma hand mot sin kind, hade förälskelsen slagit ner i Maja med samma kraft som vårfloden kunde flytta ladorna på slåtterängarna. Och nu, nu var hon äntligen på väg!

Uppsala, viskade hon för sig själv, smakade än en gång på ordet. Frihet och förändring. Äntligen.

I Vittangi bytte hon hästskjuts. Strax innan Svappavaara såg hon den karakteristiska suptallen. I ensamt majestät höjde sig den nakna stammen över de skraltiga granarna och allra högst upp tronade en alldeles rund tallkrona.

De anslöt sig till raden av hästskjutsar som redan var parkerade. Några kvinnor skyndade i väg, hukade sig bakom några stenbumlingar medan kusken anslöt sig till gruppen av karlar som lät en halvfull flaska gå laget runt.

En av männen upptäckte att Maja satt alldeles ensam, så han vinglade fram till henne med pluntan utsträckt framför sig.

Får man bjuda? Med tungan justerade han sin prilla som gled ner från överläppen och log ett snusbrunt leende.

Nå. Nej. Maja viftade avvärjande med handen. Hade hon inte druckit alkohol tidigare så inte tänkte hon börja nu. Sedan blev hon arg. Vad trodde han om henne?

Moloket lullade han i väg.

Maja satt som på nålar, hon hade en lång resväg framför sig och ville komma i väg. Första anhalten, Lappesuando Värdshus, väntade.

2.

Maja var förlorad i sin egen värld. Han Antti, kusken, hade varit nog så pratsam i början men Maja hade haft fullt upp med sina tankar. Långa stunder hade hon suttit och stirrat rakt ut i intet. Rader av tallar inbäddade i tjockt lingonris, enstaka sommarfeta renar, sol, vind och duggregn – allt hade passerat utan att hon märkte det.

Istället fantiserade hon om en silvervit kalufs och blå ögon som kom nära, så nära … Maja ruskade på sig. Sådana tankar var inte passande. Det var lätt att drömma sig bort med tystnaden som ekade i huvudet, hjulknarrandet från deras ekipage hörde hon inte längre. På så sätt hade de gungat fram i timmar.

Maja huttrade till och lutade sig framåt, ryggen behövde en ny ställning. Det var då hon såg Lappesuandobron och på andra sidan älven, deras natthärbärge. Värdshuset var vackert beläget alldeles vid Kalix älv på Gällivaresidan.

Nog hade Maja hört om Alva Thelin i Lappesuando. Hon som drev värdshuset. Hur hon hade hamnat i den avkroken viskades det om hela vägen till Övre Soppero. Det handlade om hennes förkärlek till spriten, tvivelaktiga karlar, plus – till allas förvåning – Mäkinen, predikanten.

Alva Thelin hade i ett försök att reda upp sitt liv lämnat Luleå och styrt kosan mot Kiruna. Ogift som hon var, men med goda vitsord från sin tidigare arbetsgivare – en gift men sällskapssjuk man – hade hon fått anställning som husföreståndarinna på Änkehemmet i gruvstaden.

Trettiofem år fyllda var hon fortfarande osedvanligt vacker, med smal midja, ett blixtrande leende och med råge lätt på foten. Att hon av alla hade funnit Gud Fader på tåget mellan Luleå och Nattavaara med hjälp av Mäkinen var ett mirakel. Han Mäkinen hade varit på väg till Lappesuando Värdshus för att hålla ett bönemöte i Laestadius lära.

Vad Alva Thelin tänkt kunde ingen veta säkert. Kanske var det Herrens sätt att rädda hennes själ? Så hon följde helt sonika med den vältaliga predikanten. Nå, Mäkinen var inte den som var den, och snart nog delade de sänghalmen. Han drog vidare till Skaulo för nästa bönemöte och Alva Thelin blev kvar i Lappesuando.

På något märkligt sätt föll livet på plats för henne. Värdshuset behövde någon som, med skarp blick och vänskaplig läggning, kunde sköta ruljangsen. Alva Thelin förstod att livet på värdshuset säkerligen skulle bli färggladare än ett hem fyllt av änkor, så hon åtog sig glatt den uppgiften. Hennes förhållande till Laestadianismen visade sig vara bräckligt, snart nog var hon tillbaka i sina gamla hjulspår.

Alva Thelin tog emot det lilla sällskapet utanför den ståtliga tvåvåningsbyggnaden, vars ingång kantades av två rönnar med grenar som dignade av klasar med illande röda bär. Hon drog upp yllesjalen över axlarna, visade mot dörren med ena handen och steg åt sidan.

Ni ska vara välkomna, kom skynda er in.

Kiitos, jag menar tack.

Maja var stel i kroppen när hon klättrade ur kärran. Nog tyckte Maja att värdinnan gav Antti, kusken som var en gladlynt yngling, ett extra långt ögonkast. Maja knep ihop munnen, tittade bort. Poikalintu, just så som det viskades, det räckte inte med en man för Alva Thelin. Inte konstigt att hon var ogift.

Antti tog kepsen i handen och med röda kinder ledde han i väg hästen, den skraltiga kraken som var döpt till Hevonen. Den stackars kampen var alltså döpt till Häst.

Höstvindarna som kom med viskningar om sommarens återtåg, rörde om i rönnen utanför Majas fönster under natten. Likt kritan mot isäs griffeltavla, gnisslade och kved grenarna mot glasrutan. Oljud som väckte Maja stup i kvarten. Varenda gång hon vaknade fick hon med bultande hjärta påminna sig själv om var hon var.

Då det gråa gryningsljuset sakta fick rummets skepnader att framträda, steg hon upp.

När hon fyllde tvättfatet fullkomligt forsade vattnet ur kannan, då den otympliga pjäsen varit fylld till brädden. Hela framsidan av särken blev dyngblöt. Hon satte sig på sängen, linnet klibbade kallt mot bröst och mage. Händerna skakade, med ett tag i var armbåge omfamnade hon sig själv för ett ögonblick, vaggade fram och tillbaka. Maja var inte den som grinade i onödan, men hettan bakom ögonlocken gick det inte att värja sig från.

Blött nattlinne. Skakiga händer. Ensam i ett stort rum. Rönnen rasslade återigen irriterande utanför fönstret när Maja kände en kaffedoft. Nå, det var bara att torka tårarna, kränga på sig klänningen, snöra kängorna, och på med huivi, hucklet som i bästa fall höll styr på håret. Hon fingrade på de jämna täta stygnen på klänningens fåll och gladdes åt professorns löfte att hon skulle få en symaskin. De sönderstuckna fingrarna skulle bli ett minne blott.

Nere i matsalen sprakade och fräste en brasa i eldstaden. Det måste vara gammal granved, tänkte Maja, vet människan inte att det är rena dumheter att elda med gran? Hon fick lust att påpeka det och tänkte sedan att hon struntar väl i vilken ved Alva Thelin använder.

Elden värmde hennes rygg och vann med råge över kalldraget från dörren, där hon satt på bänken med frukosten framför sig. Maja hade svårt att få i sig något. Rågmjölsgröten kändes extra klibbig och ville inte lämna hennes gom. Hon svalde gång på gång men den kletiga massan växte i munnen hennes.

Fröken Alva … Maja hade tvekat en stund, för hur tilltalar man en sådan som Alva Thelin? Kunde jag få be om påtår? Det hann kallna i koppen. Maja sträckte fram koppen. Kiitos.

Jag hör att fröken Isaksson ska resa hela vägen till Uppsala. Alva Thelin slog sig ner mittemot Maja som nickade.

Professor Lundborg har ombett mig att komma till institutet för att se till att kontoret hålls i ordning, svarade Maja som kände att hon behövde prata finsvenska.

Jo, han är en förträfflig man, han Lundborg. Han har övernattat här nu som då. Alva Thelin sökte Majas blick men sade inget mer.

Jo tack, det var frost i Majas röst, professor Lundborg är mycket aktad i fina kretsar. Maja sköt den fortfarande fulla tallriken ifrån sig. Gröten var, hon tvekade, välsmakande.

Alva Thelin såg ut genom fönstret och sedan på Maja. Om fröken Isaksson är färdig så väntar skjutsen utanför. Fröken ser lite blek ut, hur mår hon?

Tack, allt är som det ska. Maja reste sig hastigt, hon hade fått nog av Alva Thelin.

Trots alla motstridiga känslor gentemot kvinnan, tyckte hon om att bli tilltalad som fröken, det blev man då inte i byn. Det var passande.

Väskan var redan lastad. Antti – han var effektiv han – satt rak i ryggen på kuskbocken och väntade. Bredvid honom satt en krum same som inte hade rest med dem tidigare.

"Bures, hälsade samegubben. Johka-Mikkala." Hans röst tonade ut bland höstens första snöflingor. Tystnad.

Bures bures! Maja Isaksson.

Hon klättrade upp i vagnen och insåg att hon kände igen honom. Mikkala Tuuri hade fått smeknamnet Johka-Mikkala, när han efter några supar halkade i forsen och ramlade så illa att han bröt benet. Johani hade berättat om det dråpliga fallet då han kommit ner från fjället i våras. Denna dryckenskap ställde till det, Maja hade som inget tålamod för sådana dumheter.

Hon såg hans grå rygg, hopsjunken, ja rent utav slokande. Hela hans person osade av förtvivlan – tung och fylld av tomhet – så pass att den kröp innanför huden även på Maja. Huvudbonaden hans hade glidit på sniskan och det var endast det vänstra örat som stoppade den från att lämna huvudet. Den röda stortofsen hängde snett den med och Maja spjärnade emot instinkten att rätta till mössan.

Några flottiga mörka hårtestar spretade i nacken. Det vävda bandet knutet runt höften, vanligtvis sprakande av färger som berättade en historia om livet och döden, var nött med färger bleka som en rå vintermorgon. Maja undrade om han var en av dem som inte hade något val, utan var tvungen att lämna sitt hem och som nu kommit på efterkälken. Kanske för att benet krånglade?

Ekipaget gungade igång med ett ryck. Små smärtpilar sköts in i nacken i takt med vagnens gungande. Maja vaknade av att hakan vilade i ett veck på sjalen. Försiktigt, bit för bit, rätade hon på sig samtidigt som sömnen släppte greppet om henne.

En stund satt hon med stängda ögon och svävade mellan dröm och verklighet tills kalluften smet in under hennes klänning. Hon svepte klänningstyget närmare runt benen så hårt att det blev svårt att röra sig. Som tur var hade Antti lagt ett renskinn på sitsen som värmde underifrån.

Maja lade handen på fällen, strök den bruna raggen mothårs så att små pustar av renens fräna doft nådde hennes näsa. Hon tänkte på sina näbbskor som hon hade knuffat in under sängen när hon packade väskan.

Vägen var aningen bredare nu än innan hon somnade. Alltemellanåt glimtade stolpar fram mellan magra granar. De sköt upp ur mossan på led med militärisk precision. Hon förstod att vägen följde järnvägsspåret. Granarna gled förbi och bildade en grön bakgrund till Majas funderingar på om det var världen som rörde sig i sakta mak och inte hon. Tanken gjorde henne yr.

Skägglavarna hängde från risiga grangrenar, likt grått skägg och hon undrade om de gick att hittas i Uppsala. Hon brukade smula den sträva, torkade laven till ett fint pulver mellan fingrarna. Sedan snöade den ner i näverdosan för att kunna användas på öppna sår.

Äiti brukade koka laven och använda lav-vattnet för sårtvätt – med många ungar fanns det alltid skråmor som behövde rengöras. Doften av uråldrig skog brukade leta sig upp till Majas rum då laven kokades, den satte sig i sänglinnet, det blev som att sova i en mosse. Annat skulle det bli i Uppsala, där måste det finnas riktig medicin.

"Fröökynä, Antti pekade med piskan, där ligger järnvägsstationen."

Maja tyckte som att fröken på finsvenska lät bättre men lät blicken följa piskan mellan Hevonens öron och såg en rökpelare stiga över de krokiga björkarna, som hade tagit över från granskogen. Hjärtat ekade genom hela kroppen och hon blev med ens torr i munnen. Johka-Mikkala mumlade en entonig bön. Den bar med sig en sorg så tung att Maja fick dra ett djupt andetag. Hennes glädje var ingenting mot hans sorg.

Stugor kantade vägen. Ladugårdar med älghorn uppspikade under taknocken, grisar som rotade i gödselstackarna, knotiga kor på fälten tillsammans med rundmagade getter, ungar som barfota sprang hit och dit. Allt detta tog Maja in men det angick inte henne något mera.

Fyra hästskjutsar hade anslutit och bildat en gnisslande karavan som gungade fram mot stationen.

Maja sträckte på sig så att hon såg förbi Johka-Mikkalas högra axel. Hon urskilde en folksamling framför en byggnad, perrongen och respektingivande metallkonstruktioner som sträckte sig över alla tre spårparen. Antti styrde Hevonen förbi stationen så att de andra skjutsarna fick plats. De stannade. Äntligen.

Då hörde hon den. Jojken. Hon förstod inte vad de jojkade, men var säker på att det inte var en glädjens jojk. Johka-Mikkala haltade bort till den lilla gruppen som satt i en cirkel på perrongen.

Det var fem kvinnor som satt med högar av packning omkring sig. Maja hade hört att de som var för svaga för att vandra söderut sattes på tåget, för bort skulle de. Hon hade sett familjer splittras eftersom "lappfogden" bestämde vilka som måste flytta. Maja fattade inte vitsen med det hela, samerna hade ju flyttat med sina renar sedan tidernas begynnelse.

Istället var de tvungna att tvinga renarna söderut, åt fel håll. Skol-Isak hade muttrat ilsket när renar på rymmen hade återvänt till skogarna runt Övre Soppero. Då hade hon förstått att någon samefamilj hade förlorat sitt levebröd.

Hon kände sig hurven efter att ha varit stillasittande i timmar så hon ställde sig i höstsolen, en bit ifrån gruppen som satt i stationshusets skugga. Hon kände igen lappfogden, Gedda hette han. Skol-Isak brukade fnysa och säga: "Slemmig som den hauki han är", men bjöd ändå alltid honom på kaffe när han passerade byn. Men bara när Vittangiprästen var med. Gedda tackade utan undantag ja till kaffeosten, men likväl låg den kvar i koppen. Ett omåttligt slöseri.

Hon såg till att vara upptagen med biljetten hon hade i handen för att undvika ögonkontakt med honom. Lappfogden var klädd i samma illasittande rock som hon hade sett hemma i köket och med en bunt papper i handen klev han otåligt fram på perrongen med blicken riktad mot norr. Maja undrade om han trodde att samerna smed planer på att smita i väg. Så skrattretande och ändå så sorgligt. Hon hade en besegrad skara framför sig, utan någon rätt till sina egna liv. Själv var hon på väg med samma tåg för att skapa sin framtid.

Hon kände igen samernas gákti, kolten, från familjerna som brukade komma ner från Karesuando. Olika nyanser av blått med färgsprakande vävda dekorationsband i olika formationer berättade för Maja att det var kvinnor från två olika familjer. Hon stod avsides och betraktade gruppen, hon hade inte mött någon av kvinnorna förut.

Jojk följde på jojk. Hon förstod att de jojkade sina farväl och hon tänkte på sitt eget försök till avsked. Rösterna fann och snärjde henne. Tonerna letade sig ut från stationsområdet, de rullade över Råne älv, de steg över mossar, myrar och de krumma björkarna.

Rösterna från de många som redan vandrat söderut med piskan vinande över sig och de som fick stanna, förenades i ett jämmer över sönderslitna liv. Maja sade också farväl. Inte en dag för tidigt, tänkte hon och lät vemodet trilla av henne som regndroppar på en fet renfäll.

Tåget rullade in mot perrongen. Lappfogden log nöjt, och samekvinnorna tystnade, med sänkta huvuden baxade de in all sin packning och sig själva i godsvagnen. Maja fick hjälp med sin väska upp i andraklassvagnen. Hon stannade till i dörröppningen, vände sig om och fyllde lungorna med frisk höstluft som doftade vilda vidder pudrade med nysnö.

Det var hennes andra tågresa på kort tid. Skillnaden var att den här gången hade hon ingen returbiljett.

3.

Väl installerad i kupén, tänkte Maja tillbaka till senaste gången hon träffade professorn. I våras. Isä hade varit allt annat än glad när hon for för att möta honom.

Är det verkligen nödvändigt? Skol-Isak hade slagit handflatan i bordet lite för hårt, bitit