Egna spår

By Emma Vall

Granskogens täta grenar tycktes stänga inne alla lukter, alla rörelser. En fruktansvärd stank pyrde fram från de små burarna där djuren rörde sig rastlöst. Snart skulle allt vara över och granarnas skuggor skulle dölja de irrande, vilsna djuren. Fjortonåriga Svala och hennes bror bor ensamma i en lägenhet i Stockholm. Deras mamma bor på Island och deras pappa jobbar som lastbilschaufför. Svala trivs med att vara självständig och spenderar mycket tid med sina kompisar på café Kafka. Ibland blir det förstås ensamt där hemma, och när alla kompisar gått hem händer det att Svala hänger kvar på Kafka. En kväll när hon sitter där hör hon ett samtal som gör henne nyfiken. Någon har släppt ut minkarna på minkfarmen på Tynningö. Svala kan inte låta bli att undersöka saken närmare och snart inser hon att det finns fler faror med fallet än hon någonsin hade kunnat ana. "Egna spår" är den första boken i deckarserien om Svala. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 24, 2021
• ISBN: 9788726368901

Book preview

författaren.

Föda för att döda

D et var mörkt. Granskogens täta grenverk tycktes stänga inne alla lukter, alla rörelser. Gummistövlar rörde sig vant och tyst över den nedtrampade marken. En ofattbar stank pyrde fram. I de små burarna rörde sig djuren rastlöst, en och en för att inte bita ihjäl varandra. De andades för att bli päls, deras hjärtan slog för att bli kläder, de matades för att värma människor i vinterkylan.

Minkfarmen födde upp för att sedan döda. Så var det. Varken mer eller mindre. Om det var rätt eller fel tvistades det om.

Försiktigt närmade sig de nattliga besökarna burarna. Djuren snodde runt och vädrade närvaron, blottade tänderna, skyggade av osäkerhet i det utrymme som hindrade attack och försvar. Maten som låg i rännor vid burarna och avföringen pustade ut en odör som nästan var olidlig. Tyst träddes handskar på. Ögonen som vant sig vid vårskymningen mätte sakkunnigt raderna av burar som måste öppnas.

Enda sättet att stå ut var att låta tankarna vandra iväg på annat håll. Mot havet och dess friska bris, mot himlen och dess lätta rymd, mot mörkret i skogen.

Snart, mycket snart skulle allt vara över och granarnas skugga skulle dölja irrandet av vilsna minkar som försökte förstå att det ofattbara hänt. De var fria. Deras rovdjursinstinkter skulle sakta vakna till liv. De små kropparna skulle ila fram.

De skulle döda istället för att dödas. Så var det. Om det var rätt eller fel tvistades det om. Med vana handgrepp lyftes dörrarna, en bultsax klippte sönder nätet. Väsanden steg mot natthimlen. Men befriarna hörde det inte, såg heller inte djuren som ilande snabbt tumlade iväg.

Vissa tycktes springa ett ärevarv runt fängelset innan de för evigt drog iväg från burarna och maten.

Fötterna i gummistövlarna verkade vandra omkring ovetande om den röra av kroppar som böljade fram som en levande matta över marken.

När det var tomt lägrade sig en ödslighet över platsen. Som om ingenting någonsin funnits där.

Mer än lukten.

Svala avlyssnar ett samtal

– J ag tror din mamma vill ha kontakt. Svala stötte sin svarthåriga bordsgranne i sidan och pekade på den röda Volvon som stannat utanför kafé Kafkas fönster. Filippas mamma vinkade uppfordrande genom de stora upplysta kaféfönstren. Filippa drog ner sin svarta basker över det kortklippta håret, suckade och tog sin väska.

– Lycklig du Svala som inte har föräldrar som vakar som hökar över dig. Måste hem och äta middag. Vi ses i morgon, va?

Det var sen eftermiddag och en lugn andningspaus på Kafka. Baguetterna med fårost hade legat och retat hennes ögon i flera timmar. Filippa hade som vanligt glatt köpt vad hon ville ha och bjudit Svala också men hon hade skakat på huvudet. Det var förnedrande att aldrig ha några pengar, att alltid smaka av andra. Hon trodde inte att de andra uppmärksammat hur ödsligt det skramlade i hennes fickor, och hon gjorde allt för att det inte skulle märkas. Pappa hade inte hört av sig på veckor, och inte en enda liten insättning hade kommit på kontot.

Alla Svalas kompisar hade stuckit iväg hem för att äta. Svala såg sig omkring, där fanns bara några hon knappt kände. Vid borden uppe i fönstret ovanför henne satt inga stammisar, det var mest gäster utifrån som tyckte det var kul att klättra upp en halv meter och sitta i skyltfönstret och synas.

Svala spetsade öronen. Det unga paret som satt ovanför henne grälade intensivt. Först om musik.

– Det säger ju sig självt att Dennis i Refused inte går omkring i ett par skinnskor, det tror jag bara inte på, väste killen.

Typiska veganer, tänkte Svala. Det såg man på deras klädsel.

– Jag har i alla fall en kompis i Umeå som sett honom, det var skinnskor och i så fall, vilket svek!

Refused, det var det bandet som Oskar alltid spelade hemma hos henne när han kom och hälsade på Pétur. Svala kröp ihop i sin soffa och såg ut som om hon tänkte på något helt privat men i själva verket avlyssnade hon samtalet med stort intresse. De fortsatte gräla om andra hardcoreband och Svala tappade intresset. Hon såg sig omkring. Vid ett bord en bit bort satt Sebastian.

Svala kikade litet i smyg. Först visste de inte vad han hette. De kallade honom Spiken eftersom han piercat hakan med en spik. De andra i hennes gäng suckade längtansfullt över hans svarta tuperade hår. Han är så snygg!, hade alla tjejerna stönat första gången de sett honom.

Inte min stil, bestämde Svala sedan hon spanat en stund till. Han ser alldeles för självmedveten ut. Hon sjönk ner i den gamla sunkiga sammetssoffan vid bordet längst in i hörnet. Filippa hade rätt på ett sätt, det var skönt att få bestämma över sig själv. Men ibland kunde hon sakna att någon mamma eller pappa kom och tutade utanför fönstret och tog henne med hem, som förut.

Hon hade visserligen sin storebror Pétur, men det var inte samma sak.

Jag är inte din pappa och tänker inte spela den rollen, hade han förklarat för Svala på ett tidigt stadium.

Deras mamma hade flyttat tillbaka till Island efter skilsmässan men varken Svala eller Pétur hade velat följa med henne dit.

Okej, jag åker hem på prov ett år och ser hur det är, jag kanske längtar tillbaka till Sverige, hade Aisa sagt. Eller så kanske ni ändrar er och flyttar till mig?

Tror inte det.

Både Pétur och Svala hade beklagande skakat på huvudet. Mamma sökte sina rötter. Det innebar att hon sagt upp sig från sitt arbete som bildlärare och flyttat till Island för att måla. Men hemma hade de aldrig talat isländska och de senaste åren hade de bara varit på sporadiska besök där. Det var inte deras hemland. Även om Svala kände att vissa isländska karaktärsdrag passade henne. Att allt inte var så rationellt, till exempel. Att även väsen som inte syntes, som älvor och troll, hade en plats. Instinktivt hade hon alltid vetat att det fanns en värld som man var tvungen att uppleva med sinnena. Även om hon sällan pratade om det för att inte riskera att bli stämplad som någon häxflummare.

Ni har ju ändå en pappa som tar ansvar för er, hade Aisa sagt, när de inte ville följa med.

Hon visste inte så mycket eftersom de slutat tala med varandra efter skilsmässan.

Hon hade till exempel ingen aning om att han redan tackat ja till ett arbete som lastbilschaufför på en konvoj till Bosnien. Han hade tröttnat på sitt arbete som handläggare på Skolverket. Och vem skulle inte tröttna på det. Svala tyckte att han krympt och blivit blekare för varje år. Han stod i skuggan av Aisa som alltid varit den färgstarka av hennes föräldrar.

Han hade kallat ihop Svala och Pétur till ett litet familjemöte.

Ni vet ju hur överbeskyddande Aisa är, hade han sagt.

Svala insåg redan då att han tänkte be dem om något. Det var alltid när han var som mest kamratlig som han bad dem om tjänster.

Så jag tänkte att ni kan väl bo här i lägenheten på Malmgårdsvägen själva, ni är ju ändå sjutton och fjorton. Herregud i den åldern var jag redan ute och försörjde mig själv.

Hans konvoj hade rest redan veckan därpå. Pappa hade bytt ut sin kavaj mot en skinnjacka. Han såg gladare ut än på länge när han for.

Det började bli tomt på Kafka. Svala drack den sista skvätten te och tittade än en gång längtansfullt på de goda mackorna med fårost och honung. Men hon hade inte råd. Det var ändå dyrt att gå hit och fika så ofta, men Kafka var hennes vardagsrum. Här kunde hon slå sig ner på eftermiddagen efter skolan och läsa sina läxor. Hon hade sitt stambord nere i hörnet där hon och hennes kompisar träffades.

Maggan kom och torkade av bordet och plockade ihop kopparna. Hon såg trött ut när hon bar den tunga brickan med allt smutsigt porslin.

– Ska inte du också kila hem och äta middag, Svala? frågade hon vänligt.

– Det är ingen som