Blues för en blond dam

By Inga Thelander

Ingen visste riktigt sanningen om den oberoende och självsäkra Stella Gordon. Hennes våldsamma öde kom därför att bli ett förvirrande mysterium. Visst, hon hade en man, väninnor och dessutom en älskare, men ingen kände henne egentligen på djupet. Stella var en frigjord själ som gick sin egen väg och för det blev hon av vissa föraktad och upplevdes som nästintill skräckinjagande. Men vad andra tyckte rörde henne sällan. Hon var lika mycket skrämmande, som mystisk och förtrollande. Och hon spelade Blues. Blues som i blått, som i de förlorades färg. Blues för en blond dam är en intensiv och nervkittlande roman om brott och död. Den är skriven med den psykologiska finess som så väl kännetecknar Inga Thelanders litteratur. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2021
• ISBN: 9788726694246

Book preview

författaren.

1

Detta är berättelsen om en kvinna och om hennes förhållande till tre män och till andra kvinnor, som kallade sig hennes vänner, och den tar sin början genom Anja Wessel, som fick hugskottet att inviga sitt nya sommarställe med en fest.

Direktör Wessel var en man, som ägnade sig mest åt affärer och lät sin hustru sköta resten. Hon gjorde det med den äran. Wessel var selfmade och hade gift sig med en flicka av god familj, därefter ansåg han representationssidan väl ordnad. När han med tiden blev fader till två barn var också familjefrågan tillfredsställande löst.

Anja hade gott huvud och kunde ordna middagar, dessutom såg hon bra ut. Direktör Wessel knorrade aldrig, när han skrev ut checker. Han kom heller aldrig med petiga frågor om vad de skulle användas till. Han hade ingen tid över för onödigt prat. Wessel var en de stora linjernas man. Han sökte kalla hjärnor, lämnade hjärtan och det inres petitesser därhän.

Anja var effektiv, och eftersom hon var effektiv ordnade hon inte bjudningar enbart för trevnads skull. Nej, Anja hade för mycket att ta igen för att kunna sätta känslorna i främsta rummet. Därför såg hon till att Gustav Wessels mest inflytelserika affärsvänner kom överst på listan. Sedan ägnade hon sig åt sitt. Och denna gång ville hon ha gamla vänner med.

Hon bjöd Erna och Leo, därför att hon tyckte illa om Erna och därför att Erna var lika stroppig nu som förr, trots att hon fått vänja sig vid tillvaron på statslön med fyra barn tillsammans med den snälle, smått enfaldige Leo. Erna skulle få se hur hon, fattiga Anja, kunnat ordna för sig.

Hon bjöd Stella och John, därför att hon en gång varit kär i John, så kär som man kan bli vid tjugu och sent glömmer. Och Stella kunde underhålla gästerna med pianospel, när orkestern skulle ha supépaus. Stella, som tagit John ifrån henne, därför att hon haft en rik pappa.

Hon bjöd Gertrud, som blivit lärarinna, därför att en av ungarna hade henne i skolan. Gertrud var ogift och udda.

Därför bjöd hon också Samuel, journalist och diktare samt ungkarl. Samuel var ett Namn, och Gustavs bekanta mådde inte illa av ett intellektuellt inslag.

När Anja bjöd Dick Hall spelade hjärtat in. Åtminstone kallade Anja det för hjärtat, om hon gav sin åtrå någon benämning alls. Hall var mörk, med markant utseende och hård profil, en den nya tidens idol, som hon stött samman med ett par gånger på parties. Han ansågs tillhöra de lovande bland filmens unga, och Anja satsade på honom liksom på en okänd häst, eftersom hon i likhet med sin man hade sinne för spekulationer. I själva verket var detta enda sambandet mellan makarna Wessel. Det är vår, tänkte hon, jag är över fyrti och det är på tiden att ha ett litet äventyr.

2

Vännerna infann sig mangrant, och de hade inte varit samlade på många år den kvällen de möttes hos Anja.

Erna och Leo kom, eftersom Erna ville det. Leo var en stillsam man, som helst höll sig borta från stora världen, men han tyckte också om husfrid, och ett par timmars stoj tycktes honom vara ett intet mot veckors gnälliga förebråelser från Ernas håll, om han vägrade acceptera inbjudan. Erna ville vara med för att få god mat, gnugga sig mot känt folk samt ha något att prata om bland bekanta efteråt.

Stella och John tackade ja, därför att John fann det självklart, trots att han skaffade ny smoking på avbetalning. John ansåg sig behöva stimulans, och hans stimulans bestod i att komma i kontakt med nya människor, framför allt kvinnor, som kanske förmådde återuppliva något av det han varit för tjugu år sedan. John blickade gärna tillbaka till den han varit tjugu år tidigare.

Gertrud såg fram emot en kvälls avkoppling ur sin ensamhet, sin udda, tomma ensamhet.

Samuel var tveksam, men han kom i hopp om att få träffa Stella.

Så föll det sig, att Anjas nyck att invitera sina gamla vänner blev upptakten till något som kom att inträffa långt senare och som skenbart inte hade något samband med den soliga majafton, då hennes tillställning begynte med en drink på loggian. Allting var mycket precis, mycket påkostat, välordnat och stelt; fullt normalt, så som det vanligen brukar vara på det slagets bjudningar. Gästerna bekantade sig så smått vid drinken, och de som önskade kunde ta sig en titt runt villan och dess omgivningar.

Erna Berg ville inte. Hon var lat och hade för trånga skor. Hon tog sin cocktail med tilltugg och slog sig ner i en vilstol med utsikt över gräsmattorna under lummigt nyutspruckna träd och med otaliga tulpaner i de välansade rabatterna vid grusgångarna. Erna försökte utan resultat räkna tulpanerna.

Det kostar, tänkte hon, åh herregud, så mycket pengar de har lagt ut på lökar, en förmögenhet. Anja har råd hon. Erna tog en ny portion tilltugg; små sandwiches med rysk kaviar, med hummer, med lax, med ål, sådant hon aldrig såg till hemma. Erna åt och räknade efter, räknade efter och åt igen. Dessemellan tittade hon på de andra, på Anja med hennes sneda ögon och kattlikt trekantiga ansikte. Anja, som gick från gäst till gäst, sade ett par ord här, ett par ord där. Anja, som kommit sig upp.

Erna lade in ett par salta mandlar och tuggade, tuggade, bet. De smakade gott, litet fett aromrikt i saltet. Hon pustade, sjönk tillbaka i stolen, försiktigt, så att klänningen inte skulle ta skada. Hennes ögon for från Anja och ut över omgivningarna igen.

Leo, Stella och Gertrud stod framför huset vid rabatterna. Omaka alla tre. Erna retade sig på Leo. Han hade ingen hållning, och han tycktes inte säga mycket. Leo sade sällan många ord. Han lyssnade och nickade, ibland log han. Leo var slö. Stella hade något i påfågelsblått, och hennes glänsande ljusa hår verkade inte friserat. Det var bara inåtvikt i topparna. Och Gertruds kalufs var spikrak som vanligt; kort spikrak, bakåtstruken, gråstrimlad. Erna tänkte en hel del på hår, eftersom hon själv slängt bort en massa pengar hos koaffören idag. Alldeles för mycket. Somliga måtte inte ha behov av att känna sig fina. Somliga hade ingen känsla för representation, att de måste ta sig ut. Som hon själv.

Man ser vännerna, betraktar dem flyktigt med främlingens ögon. Kanske undrar man, varför John Gordons ansikte är pussigt, och varför hans drag redan blivit tunga, trots att han inte är gammal än. Man anar, att han en gång sett mycket bra ut. Man ser hans hustru med de eleganta rörelserna, med det snabba leendet som aldrig hinner nå fram till ögonen, och man önskar få tillfälle att prata ett par ord med henne senare.

Man ser den vänligt leende Leo, man får en känsla av att han ingenting är, ingenting blir, att han aldrig skall lämna annat än en stunds vemodig svalka efter sig. Han är den sortens man som andra karlar brukar kalla för en hygglig skit.

Man kastar en flyktig blick på fruntimret i stolen, som bara mumsar och har snåla blickar till övers, och man vänder så omärkligt som möjligt ryggen till igen.

Man presenteras för Samuel, »käre gamle Sam, vår diktare», en ful man, en mycket ful man, men inte osympatisk. En man med levande ansikte och fast handtryckning; en man som inger en viss respekt.

Man är gästen, som förs omkring av värdfolket för att hälsa, en gäst, ingen särskild, alla. Man är ingenting särskilt, det hastigt uppfattade, första omdömet.

3

Stella, tänkte Erna, hon gör sig i allting. Hennes klänning är då inte märkvärdig, inte dyr heller. Hur kan hon skratta mer. Jag skulle aldrig kunna vara som vanligt, om ett av mina barn hade dött.

Stella, tänkte Samuel, har inte stelnat som John gjort. Stella är ingen besvikelse. Jag måste få tillfälle att prata med henne senare.

Stella, tänkte Anja. Jag borde ha tänkt på henne, då jag bjöd Dick. De två borde aldrig ha fått tillfälle att råkas.

Man hör vännerna, deras låga skratt, deras flytande ostela konversation i gruppen bredvid. De har samlats där efter middagen. Man hör på dem, lyssnar förstrött på deras småprat om gamla tider, lägger märke till jargongen, som plockas fram, blåses liv i, svävar ibland dem lik en glimmande, skör såpbubbla — för några ögonblick. Sedan brister den, löses upp, försvinner.

»Vi har nog blivit för gamla för glammet», sade Leo stillsamt. »Vuxit ifrån det liksom.»

»Ack ja, livet fordrar sitt», bekräftade Erna.

Lika vippigt viktig som förr, tänkte Samuel. Samma Erna, bara pösigare.

»Men kära vänner, vi som är i våra bästa år», sade John överlägset. »Vårt glada sinne kan aldrig blomma ut. Se bara på Anja därborta. Vilket praktblomster.»

Alla såg på Anja, den snedögda Anja i mörkgrön klänning och med kostbara juveler kring armar och hals.

Hon märkte dem inte. Hon var på väg för att inleda dansen.

»Den som har råd kan blomma vid hundra», sade Erna halvhögt. »När man kan ta skönhetsvård när som helst.»

»Du är till din fördel i kväll», sade Stella vänligt.

»Du är charmant, kära Erna», understödde John. »Får jag lov?» John ville dansa för att få tillfälle bryta kretsen, söka sig till annat sällskap efteråt, intressantare sällskap. »Så får du tillfälle yppa din skönhets hemlighet för mig», tillade han och reste sig.

»Jag har bara hemligheter ihop med min man», sade Erna dygdigt. »Det har väl alla anständiga damer. Stella också, hoppas jag.»

»Mina hemligheter behåller jag för mig själv», log Stella.

»Oj då, är de så hemska», sade John förstrött. Han hade bråttom nu. Han tog Erna under armen.

»Om du visste vad jag vet, skulle du bli förfärad», skojade Stella. »Blev du nyfiken nu?»

Men John hade redan gått. Stella satt kvar med Samuel, Leo och Gertrud; Gertrud som kramade sin väska hårt i knäet. Stella såg gesten, och hon såg att också Samuel sett. Hon böjde huvudet bakåt och slöt ögonen. Hon gjorde det långsamt som för att slappna av, som för att räta på halsen. Min Gud, tänkte hon. Vad har jag sagt? Tanklösa ord bara, helt utan mening. Hon höjde huvudet igen, öppnade ögonen, sade skämtsamt beklagande:

»Och jag som just skulle bekänna, att jag brände hål på en av Johns skjortor idag. Men nu slapp man det. Ska vi dansa, Leo?»

På något sätt var det som om hon velat spara den stund hon ville ha tillsammans med Samuel, som om hon velat ha något att se fram emot. Men egentligen hade hon inte tänkt den tanken klart ut.

Man kunde inte undgå att observera Dick Hall, framför allt hoppades kvinnorna på att inte undgå att bli observerade av honom.

Dick Hall flirtade, sade artigheter, visade sin vackra tänder i breda leenden. Han var outsägligt trött på dessa fruntimmer, som försökte vara unga och gäckande. Faktum var att han aldrig träffat så många halvgamla kvinnor samlade tidigare. Men han höll stilen, gav inte tappt. Bolaget hade en representant närvarande, och värdinnan ansågs ha inflytande.

Anja hörde till de bättre. I själva verket hade han fått nog av yngre årgångar. Jumperflickor med spetsiga bröst och smala, outvecklade höfter. Han var övermätt på dem. Anja var erfaren, hade stil, världsvana. Han dansade med Anja, tryckte henne diskret intill sig, kom med väl avpassade komplimanger, inte för djärva, inte för ihåliga, utan just sådana som borde passa en dam av Anjas klass. Han märkte, att hans taktik var riktig, att han fann genklang hos värdinnan. Sedan var nöjet inte fullt så stort längre.

I sinom tid tog musikerna paus, och efter en stund tog en dam plats vid flygeln. Hon spelade evergreens. Dansen tog ny fart, men Dick Hall blev intresserad av pianisten, närmade sig och iakttog henne lutad mot flygellocket.

»Ni spelar som en proffs», sade han och fyrade av ett av sina berömda leenden.

Hon betraktade honom en smula överseende, liksom forskande också och med kisande ögon.

»En del kallar mig för proffs», sade hon kort, »andra kallar det för hobby. Det beror på.» Hon bar en klänning i blått och hade ljust hår i