Shrapnel-akademien

By Fay Weldon

Shrapnel-akademien och dess föreståndarinna Joan Lumb har en stor helg framför sig. Det årliga Wellington-föredraget, som denna gång hålls utav general Leo Makeshift, står för dörren. Därtill kommer den traditionella och prestigefyllda Waterloo-middagen. Då måste allting vara perfekt. Men det dröjer inte länge förrän den överspända Joans storslagna vision börjar krackelera. Generalen dyker upp med en ung älskarinna, journalisten Mew visar sig vara feminist och Joans bror Victor rullar in med både barn och hund. Om det börjar på det här viset, hur ska det då sluta? Medan föreståndarinnan våndas över sina gäster sker något betydligt mörkare nere hos tjänstefolket. De är flyktingar - tredje klassens medborgare utan rättigheter - och just idag har en av dem förlorat livet. Samtidigt som den tilltagande snöstormen gör det omöjligt för någon att lämna platsen, kokar missnöjet nere i källaren. Brytpunkten är nu nådd och någon måste betala för det som hänt. Ja, hämnden måste omedelbart utkrävas."Shrapnel-akademien" är en spännande, mörk och underhållande satirroman av den mästerliga Fay Weldon. "Skriven med samma typ av briljans som mästerverk i stil med Anthony Burgess "A Clockwork Orange".– Dagens Nyheter-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 21, 2017
• ISBN: 9788711739907

Fay Weldon

Fay Weldon is a novelist, screenwriter and cultural journalist. Her novels include ‘The Life and Loves of a She-Devil’, ‘Puffball’, ‘Big Women’ and ‘Rhode Island Blues’. She has also published her autobiography ‘Auto da Fay’. Her most recent novel was the critically acclaimed ‘She May Not Leave’. She lives in Dorset.

Book preview

«1»

Shrapnel-akademien är en institution som har tillägnats det stora militära geniet Henry Shrapnel – han som 1804 uppfann den exploderande kanonkulan. Bella Morthampton tillbringade en helg på detta intressanta och märkliga ställe i januari förra året. Hon åkte dit i sällskap med sin älskare, general Leo Makeshift, som skulle hålla det årliga Wellington-föredraget under rubriken Avgörande fältslag under andra världskriget. Bella och han åkte ned till akademien på fredagskvällen. De åkte med privatchaufför i en svart Rolls Royce, som var så mjukt stoppad att den kunde ha varit en madrasserad cell. Under en stor del av resan låg generalens hand på Bellas knä. Inredningen var på alla möjliga och omöjliga ställen prydd med försvarsdepartementets emblem och rutorna var mörka och skottsäkra. Det var förvånansvärt tyst därinne, som i en kyrka mitt i en bullrig storstad. De som var utanför kunde naturligtvis inte alls titta in och se vem det var som reste på det här storslagna och hemlighetsfulla sättet, fast ingen kunde tvivla på att det var någon som hade framtiden tryggt i sin hand. Vad utsikten inifrån beträffade, så förvrängdes den förstås av de härdade glasrutorna, så att omvärlden, precis som avsikten var, passerade förbi som om varken de förnäma, breda promenaderna inne i centrum eller de enkla, stökiga förorterna eller de vinterkala landsvägarna – som Rollsen efter en stund manövrerades fram på eftersom Shrapnel-akademien låg i hjärtat av den engelska landsbygden – hade någonting med Bella eller generalen att skaffa, men naturligtvis hade den det. Omvärlden hade mycket med dem att skaffa.

---

Pang! Pang! som barnen säger till varandra. Pang! Nu är du död!

---

Bella uppträdde som generalens sekreterare, på hans begäran. Han ville leva ett bekvämt liv tillsammans med sin hustru – en oskuldsfull själ som var en aning till åren – och undvika skandal, och varför skulle han inte vilja det? Bella hade en snäv svart kjol och strumpor med söm och gjorde sitt bästa för att sitta med knäna anständigt ihop. Hon hade en portfölj i knäet. Hon snörpte på sin knallröda mun, som om den bara öppnades när hon skulle äta eller tala, och då ytterst diskret. Fingrarna var långa och smidiga. Hon pressade dem så hårt mot varandra att de blev alldeles vita och hon hade filat ned naglarna så att de var korta och prydliga. Hon gick till och med utan rouge, men vad hjälpte det? Vad hon än gjorde förblev hon vacker och såg mer ut som en älskarinna än som en sekreterare. Hon kunde sitta med ögonen nedslagna, men så fort hon lyfte blicken syntes det att hon stod till allas förfogande. Så hon inbillade sig inte att hon skulle kunna dölja sitt och generalens sanna förhållande särskilt länge för medlemmarna och gästerna på akademien, men för hans skull var hon beredd att försöka. Hon var så pass fäst vid honom som hon någonsin hade varit vid någon. Han var nog över sjuttio, men Bella hade aldrig varit avogt inställd till kärlek från äldre män. Hon utstrålade sin egen åtrå och lemmar och läppar hos både unga och gamla dög lika bra åt henne.

I portföljen låg anteckningarna till generalens föredrag och, i händelse att Bella skulle förlora sin tjusning, lite whisky för hans privata njutning och några tidskrifter för ytterligare tidsfördriv. Whiskyn var av märket Laphroaig och bland tidskrifterna fanns Fortune, Fealty, Nature och Insignia, den sista en gåva från American Express till dem som hade någorlunda anständiga konton. De tjocka sidorna var fulla av annonser för de dyraste bilarna i världen, redogörelser för gourmet-middagar på lyxiga ställen och fotografier av magra fotomodeller som virvlade omkring i den etiopiska sanden. Avsikten var inte så mycket att läsarna skulle köpa, eller delta, eller ta på sig, som att de skulle påminnas om att denna världens goda alltid finns där och att det är värt att kämpa för. Det var inte deras sak att fråga sig varför, bara att göra och köpa! Svisch! Bom! Är det en kärnvapenmissil jag ser där? Kära läsare förlåt mig. Ni vet hur det är med litteraturen, den har en tendens att bryta sig in i verkligheten och vice versa.

Bella, sa generalen högt i den förbryllande tystnaden – han hade haft för avsikt att säga det mjukt, men vid sjuttio kan det ibland vara svårt att kontrollera stämbanden – du får ett eget rum på akademien, eftersom du är anställd av mig men du kommer väl in och är snäll mot mig ikväll, eller hur?

Naturligtvis, sa hon. Det var ju därför hon var där. Alla behöver någon som är snäll mot dem, och i en perfekt tillvaro borde vi turas om att ge och ta emot ömhet. Bellas röst var låg och mjuk, läpparna var tunna och det fanns bara en svag skiljevägg mellan det yttre och det inre, så att en kontakt med det yttre antydde en omedelbar och våldsam tillgång till det inre. Generalens grepp om hennes knä hårdnade så att senorna spändes tjocka och blålila från knogarna och upp till handleden, som breda upphöjda motorvägar mellan bleka dalar och sänkor av papperstorr hud, och fingrarna hakades fast i fållen på den snäva, svarta kjolen och slet upp tyget över de svällande låren, så att hon blev rädd för att en söm skulle tänjas ut och brista. Med armbågen makade han ner portföljen på golvet, trängde ned henne på plyschsätet och flåsade och kämpade med hennes kropp och sin egen, medan hans ljusbruna gabardin och hennes sekreterarcrimplene generade dem båda – och sålunda färdades de mot Shrapnel-akademien – general Leo Makeshift och Bella Morthampton.

«2»

Den blonde chauffören Ivor rättade till backspegeln så att han inte längre såg vad som hände på andra sidan glasrutan. Det var bara vad man hade rätt att vänta sig av en bra chaufför. Sedan stängde han av mikrofonen som förmedlade ljud från baksätet till framsätet. Det var inte heller mer än hans tjänsteplikt. Han kunde inte se och han kunde inte höra, men han visste, och det störde honom.

---

En gång hade Ivor själv njutit av Bella. Hon hade arbetat i kassan på försvarsdepartementets kafeteria. Han var arton år. Det var fem år sedan nu. Vid den årliga personalfesten hade han och Bella blivit berusade, dansat med varandra och tillbringat natten tillsammans, legat med varandra i ett av de hemliga kodrummen. Eller det trodde han i alla fall. Men dagen därpå hade hon inte verkat känna igen honom.

Hon hade suttit i kassan i kafeterian, behärskad och prydlig, till synes oberörd av nattens händelser. Kinden var len och blicken klar.

Bella! Det är jag, Bella! Hon hade lyft sina stora grå ögon mot honom.

Förlåt, känner vi varandra?

Men det är ju jag, sa han. Han kände sig som ett litet barn som knackar på mammans dörr utan att hon öppnar.

"Ja, naturligtvis är det du, hade hon då sagt med glättig röst. Alla är alltid sig själva. Det blir tio pence för kaffet och sju pence för vaniljbullen." (Kafeterian var kraftigt subventionerad.)

Hon hade bitit honom i axeln. Så fort han rörde på huvudet kände han hur det sved. Han hade vaknat av den ljuva svedan i dessa kärleksbett. Nu log hon mot honom – jo, det där var hennes tänder, de vita och starka tänderna – och den vänliga blicken motsade de grymma orden när hon avvisade honom.

Du måste blanda ihop mig med någon annan. Du kanske bara har drömt det där du har för dig? Någon kanske har sagt att hon var jag? Det är så mycket som kan hända här i världen, särskilt på natten.

Ivor besökte inte kafeterian på mycket länge, och när han till sist gjorde det satt det en flicka som hette Debbie-Ann på Bellas plats. Så småningom uppvaktade och gifte sig Ivor med Debbie-Ann och var nu far till tre barn och hade en hustru som låg tyst och stilla under honom och lät honom hålla på med det han kände att han måste göra, men aldrig virade benen runt hans hals som Bella Morthampton hade gjort den där natten efter firmafesten. Det här är ingen kritik mot Debbie-Ann. Det var bara det att hon behövde alla sina krafter för sina ofödda och diande barn. Tre barn under fyra år är ganska mycket att klara av. Bella hade förstås inga barn. Hon tyckte inte om barn.

---

Nu låg Bella tillsammans med generalen i baksätet på hans bil och virade sina ben där hon hade lust att vira dem. Ivors engångsligg var nu generalens älskarinna! Ivor beundrade generalen men föraktade Bella och hoppades att han själv skulle vara i lika god kondition när han blev sjuttio. Men generaler håller sig förstås unga och virila med hjälp av unga mäns blod, och var skulle Ivor få tillgång till det? Generaler är inte vilka som helst; tro inte det. De vägar de färdas på är leriga och leran är blandad med blod. Hoppa ur vägen när Rollsen rullar förbi!

Ivor knäppte på mikrofonen igen. Bella stönade fortfarande, och generalen grymtade. Det var oanständigt, men det var förstås också upphetsande, som det oanständiga alltid är. Ivor stängde av igen, på grund av sin respekt för Debbie-Ann, och gjorde sitt bästa för att hålla tankarna på vägen.

Den svarta bilen var inte längre välpolerad utan överstänkt av smuts. Vindrutetorkarna packade ihop lervällingen i hörnen av vindrutan. Ivor var inte ledsen för det. Han skulle kunna tillbringa helgen med att tvätta och polera. Tristess är den stora yrkesrisken för departementschaufförer, som ska sitta och vänta i en Rolls Royce eller Mercedes utanför baracker eller slottet eller någonstans i utkanten av paradvägen. Chaufförer sitter och väntar på fel sida om de upplysta fönstren, och medan de väntar grubblar de.

Till höger och till höger igen, över en puckelryggig bro, en tvär sväng till vänster över en gropig grusväg – pang, tjong; förbi en liftare – man eller kvinna, svårt att avgöra vilket, men under alla omständigheter bara att ignorera. Generalen och Bella trasslade sig loss från varandra. Ivor slog på interntelefonen. Nu körde de fram på smala vägar mellan höga, oklippta, genomvåta häckar.

Nästan framme nu, general, sa Ivor. Han hade lärt sig färdvägen utantill. Det var hans speciella begåvning, och stolthet. De körde in genom höga grindar, bevakade av en grindstuga, längs en bred, upplyst infart kantad av träd, som säkerligen var vackra och majestätiska på sommaren, men nu bara var genomblöta och ovårdade, och därframme, i strålkastarljus, som om den väntade på att en son-et-lumière-föreställning skulle börja, låg Shrapnel-akademien, som den hade legat i hundra år, som ett Buckingham Palace i mindre skala, sammanbitet storslaget med sin stabila stenfasad, trots att arkitekten hade haft den dåliga smaken att lägga det i en sluttning. (En liten stuga kan nog ligga insmugen i en slänt, men ett herresäte på landet kommer bara till sin rätt på en höjd.) Åtta stora fönster satt i rad på var sin sida om den pelarförsedda porten och åtta mindre satt i rad ovanför dem, och sedan en likadan rad, tills det hela avslutades med tjugofyra små burspråksfönster som kikade fram under taklisten. Flaggstången var den stolta fokuseringspunkten för en uppsättning strålkastare. Från stången vajade husfanan. Den var av gult siden med Shrapnel-Akademien broderat i rött. I övre högra hörnet fanns ett konstigt märke, mittemellan en apelsin och en krona från vilken ljusstrålar utgick.

Vad är det för flagga? frågade Bella.

Det är Shrapnel-akademiens flagga, förklarade generalen. Det känns alltid lika skönt att se den.

Vad är det där som ser ut som en uppgående sol? Är det den japanska flaggan?

Det där är inte någon uppgående sol, sa han en aning skarpt. Det du ser är en exploderande kanonkula. Henry Shrapnel uppfann den redan 1804. Shrapnel-akademien är ett lärosäte, och har under årens lopp blivit ett högsäte för militär framåtanda.

En sådan trevlig gest, sa Bella. Och vem betalar för det?

Den hålls igång med hjälp av privata donationer, sa generalen.

---

Luften hade börjat fyllas av lätta snöflingor och flaggan slutade vaja och hängde slappt från stången. Ivor höll ett stort, svart paraply över sina passagerare och eskorterade dem till ingången – den lilla, livliga generalen och den långa, bleka, vackra flickan.

«3»

Shirley kom ned till Wellington-helgen tillsammans med maken Victor och barnen Serena (sex år), Piers (fyra år) och Nell (tre år). De åkte i en vit Volvo, en stationsvagn. Hunden Harry satt bakom ett nät och stirrade ut genom bakfönstret. Shirley körde. Barnen sov. Victor halvdåsade. Han ville använda sin lediga tid på ett konstruktivt sätt. Han behövde vila. Han hade nyligen blivit befordrad till verkställande direktör för Chewinox-avdelningen på Gloabal Products Inc. Det var mycket att göra; hans nya kvast måste sopa effektivt. Det var fabriker som måste byggas ut, andra som måste läggas ned, ineffektiv personal som måste avskedas, produkter som måste ges en ny image, utgifter som måste minimeras och vinster som måste maximeras. Victor blev trött i handleden av att sopa. Han sov så fort han fick en chans. Han såg ut som Rock Hudson under dennes glanstid – idel charm och i fysisk topptrim. Hans döttrar avgudade honom. Det gjorde hans hustru också. Sonen tjurade. Han är precis som Napoleon, brukade Shirley säga. Han kan ta en tupplur var som helst och när som helst!

Precis som Napoleon, som vidgade imperiets gränser och drog upp katastrofens djärva, röda cirkel på kartan, så att de som befann sig innanför kunde växa sig feta och slappa och trygga. Och vem brydde sig om dem som befann sig utanför. Gör du det, kära läsare?

Victor och Shirley och de små barnen Blade åkte ned eftersom de hade blivit inbjudna. Inbjudan hade kommit för en månad sedan, tillsalmmans med julkorten. Den kom från Joan Lumb och inbjöd Blades att närvara vid Wellington-föreläsningen som skulle hållas av general Leo Makeshift den 18 januari. Joan Lumb var Victors äldre syster. Hon var änka efter en general och hade utsetts till föreståndarinna/administratör för Shrapnel-akademien två år tidigare. Det var en mycket eftertraktad befattning, som nu för första gången hade tilldelats en kvinna. Det var givetvis en stor ära.

Menar hon att vi ska betala? frågade Shirley. Ett handskrivet brev medföljde kortet. Hon räckte båda till Victor.

Kom inte bara hit för föreläsningen, hade Joan Lumb skrivit med sin djärva handstil. Stanna hela helgen. På fredagen ordnar vi en Waterloo-aftonsmiddag. Menyn är mycket speciell – en verklig överraskning! Vi har redan fullbokat för föreläsningen. Tvåhundra kända och hedervärda gäster från världens alla hörn. Det är väl heller ingenting att förvåna sig över, eftersom generalen är en utmärkt talare och internationellt känd även i fredstid. Stanna över söndagen om ni kan. Jag vet att Shirley inte står ut med att vara borta hemifrån, men vi är ju faktiskt släkt, och jag har inte träffat någon av er på så länge. Vi befinner oss just nu mitt emellan två kurser – gossarna från Westpoint och St Cyr har åkt och repetitionsveckan för Sandhurst-pojkarna har inte börjat än, så ni kan välja rum. Jag har provisoriskt bokat in er i Napoleonsviten som ligger i västra flygeln, med utsikt över prydnadsträdgårdarna. Så vackra i det här klara och kyliga vädret. Trettiofem pund är verkligen billigt för den, det har jag alltid tyckt!

Jag vet inte om hon väntar sig att vi ska betala eller inte, sa Victor när han räckte tillbaka brevet. Sådant överlämnar jag till dig att fundera på.

Vi blir väl tvungna att åka? frågade Shirley.

Javisst, sa han. Victors och Joans föräldrar var döda. Joan var det enda Victor hade kvar av sitt förflutna. Shirley och barnen var hans nu och hans framtid, men man måste ju också ha ett förflutet för att kunna känna sig som en hel människa, hur illa man än tycker om detta förflutna.

Barnen då? frågade Shirley. Hon säger ingenting om barnen. Menar hon att vi ska ta dom med oss?

Jag skulle knappast tro att det så ofta hörs barnröster på Shrapnel-akademien, sa Victor, men det får du bestämma.

Jag ska se om jag kan få någon barnvakt, sa Shirley, men jag vet ju inte om det går.

Jag fasar vid tanken på den där speciella menyn, sa Victor. Vi kommer antagligen att få det som officerarna åt kvällen före slaget vid Waterloo. Fett och äckligt!

Bara vi inte får det soldaterna åt så, sa Shirley, för det var säkert torrt bröd med mask i.

Jag har svårt att tro att det var så illa, sa Victor ganska stelt. En armé ser alltid om sina egna. Victor kom från en militärsläkt, som inte uppskattade att utomstående kritiserade armén, även om de gärna gjorde det själva. Victor hade officiellt tagit avstånd från armén och gått in i affärsvärlden, men vem kan ta avstånd från en sådan uppfostran? Den ger en grundläggande etisk hållning som går i blodet och inte till hjärnan. Motviljan finns bara på ytan.

Är det en uppgående sol där på inbjudningskortet? frågade Shirley, glatt och överslätande, för att byta samtalsämne. Shirleys föräldrar hade varit lärare och socialister. Det är också någonting som går i blodet och inte till hjärnan. Hon och Victor hade gift sig av kärlek och orsakat båda föräldraparen svår oro.

Nej, sa Victor, jag tror att det är en symbol för Shrapnel-akademien. Henry Shrapnel uppfann den exploderande kanonkulan 1804.

Varför gjorde han det? frågade Shirley. Hon tyckte om att fråga Victor saker, och han tyckte om att svara.

För att bli befordrad och hyllas som geni, sa Victor. "Varför gör man saker och ting?

Jag förstår, sa Shirley lydigt. När hon hade funderat en stund sa hön: "Jag antar att det är bättre att ett krig tar slut snabbt, även