Jesus skulle ha gillat volleyboll

By Göran Hember

Under #metoo hade Samuel känt att hans egna utgångspunkter var lite annorlunda. Naturligtvis var det inte så att han var vaccinerad mot att begå övergrepp bara för att han växt upp inom kyrkan, men under sin tonårstid fick han inpräntat i sig att flickor var sköra och väna varelser, flickor kunde gå av på mitten bara man blåste på dem lite, flickor måste visas hänsyn.
Även hans inställning till sex var synnerligen daterad enligt hans närmaste vänner. Samuel envisades med att beskriva sex som en förening bortom det fysiska, som ett sakrament med gudomliga dimensioner.

Samuel växte upp inom frikyrkan i slutet på 70-talet. Lämnad ensam
med en pillerberoende mor och en frånvarande far blev kyrkan en värmestuga för honom där han kunde pusta ut.

Det var en brytningstid och han slets mellan sina vänsterkristna kompisar
och de evangelikala, mellan de som var pro Israel och pro Palestina, mellan Linje 2 och 3 i kärnkraftsomröstningen och mellan Afzelius, Genesis, Börge Ring och Jerusalem.

I hans omgivning fanns de farliga tjejerna i gymnasieklassen med p-pillerkartor i plånboken som gärna drog in honom i discomörkret på luciafesterna. Där fanns också de, enligt uppgift, trygga och pålitliga tjejerna hemma i hans församling. Tjejer som hade flätor, snickarbyxor
och fotriktiga skor, flickor om vilka det sades att de var riktigt bra flickvän- eller frumaterial.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 26, 2024
• ISBN: 9789180974332

Göran Hember

Göran Hember bor i Göteborg och jobbar inom psykiatrin. Tidigare var han gymnasielärare i bland annat filosofi, religion och filmkunskap. Han har också jobbat i Mellanöstern som internationell fredsobservatör på Västbanken. På fritiden gillar han att skriva, cykla, pilgrimsvandra och lyssna på syntpop. »Jesus skulle ha gillat volleyboll« är hans debutroman. Boken är tänkt som en första del i en trilogi, där den andra boken tidsmässigt utspelar sig i Sverige under åren 2015/16, och där den tredje skildrar en pågående nutid.

Book preview

Till Amanda och David

Innehållsförteckning

Prolog

Stockholm och Sjövik – 70-tal och tidigt 80-tal

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Kapitel 25

Kapitel 26

Kapitel 27

Kapitel 28

Kapitel 29

Kapitel 30

Epilog

Tack

Om författaren

Prolog

Stockholm våren 2022

»Den frikyrkliga världen som jag växte upp i var min räddning«. För första gången sedan den där tiden hör han sig själv säga det. Samuels vänner runt bordet reagerar med förvåning, det är helt uppenbart. Av bara farten fortsätter han, »jag skulle välja den igen om det vore möjligt, alla dagar i veckan«. Nu ser de ännu mer tvivlande och avvaktande ut.

I snart tio år hade de träffats. Samuels manliga nätverk bestod utöver honom själv av ytterligare fyra killar i varierande åldrar som lärt känna varandra på en maskinistkurs arrangerad av Folkets Bio. Lördagsbruncherna en gång i månaden, alltid på samma café, hade utvecklats till något som Samuel inte ville vara utan. Från början fanns det ingen egentlig agenda, samtalen kunde handla om något personligt, för att inte säga privat, men kunde lika gärna bestå av kommentarer kring världsläget eller av en fråga som för tillfället dominerade kulturdebatten.

Kanske var det gruppens sammansättning som gjorde att de senaste årens träffar påverkats så mycket av dikotomin manligt-kvinnligt. Naturligtvis präglade #metoo samtalen under flera år. Denna vår pratade de förstås mycket om olika aspekter av det anfallskrig som Ryssland inlett mot Ukraina.

Just denna lördagsträff kom att domineras av diskussionen om huruvida invasionen fört med sig en renässans för mossiga och enligt vissa skribenter, stereotypa könsroller. Ukraina hade gjort det enkelt för sig på ett sätt som kanske förvånade en och annan svensk, oavsett kön. Inga män mellan 18 och 60 år fick lämna landet, de skulle givetvis stanna kvar och försvara kvinnorna och barnen, och hur var det med den hjälteförklarade presidenten Zelenskyj, förkroppsligade han allt det goda »manliga« som tänkas kunde? Eller exemplet Jens Stoltenberg. Ett inlägg på sociala medier av en tjejkompis till Samuel hade blivit viralt och hårt kritiserat eftersom hon poängterat att NATO-chefen minsann var både snygg och trygg.

Samuel och hans kompisar runt bordet fick anledning att gräva i sitt förflutna. Det visade sig att försvarsviljan hade sviktat hos flera av dem. En hade lyckats bli malaj och fått skjutsa runt någon hög officer i dennes tjänstebil, det lät ju chill, två andra hade fejkat olika handikapp och fått frisedel av medicinska skäl. Bara en av dem hade gjort riktig militärtjänst. Jämförelsen med de ukrainska männen fick dem att snegla osäkert på varandra.

Han var medveten om att han nu målat in sig i ett hörn, kamraterna skulle vilja syna hans kort. Frikyrklig uppväxt, de verkade besvikna, inte på det frikyrkliga i sig, men de tyckte att han spelat ned betydelsen av den under alla år de träffats, kanske hade den antytts i bakgrunden då och då, men det här var något annat. Han hamnade i en korseld av frågor och påståenden där det hänvisades både till SVT-dokumentärer, ett antal olika poddar och till Knutby-filmen förstås.

Det fanns ändå en välvilja hos vännerna runt bordet. Alla fyra betraktade sig som »kulturkristna«, vilket inte hindrade dem från att i grunden vara ateister. Deras förhållningssätt till hans bakgrund kunde kanske beskrivas som torr akademisk, men också respektfull.

Samuel upptäckte att han kände en viss befrielse av att avbörda sig detaljer ur sitt förflutna, »…som vapenvägrare hamnade jag i SÄPO:s register redan som 18-åring, trots att jag ändå kunde tänka mig att göra något som hette vapenfri tjänst, vilket nästan alla killar gjorde hemma i min församling. Hos oss samvetsömma baptistpojkar var Jesus förebilden förstås…kanske att de som gjorde lumpen låg bättre till hos vissa tjejer, så kunde det ju vara, men i de radikalpacifistiska kretsarna var det inte ovanligt att epitet som krigshetsare och stridspittar användes om killarna som inte riktigt trodde på ickevåldsmetoder«.

Han såg att gruppens senior, den oftast väldigt vetgirige Greger med sitt stränga ansiktsuttryck satt och laddade om för fler frågor, kanske bäst att förekomma honom: »det låter möjligen konstigt, men den senaste tiden har jag också tänkt att min uppväxt i kyrkan var rena drömfabriken, det var en väldigt romantisk värld att växa upp i, det där tror jag många missar, religion tillhör ju den romantiska delen av verkligheten, eller hur?«

Samuel anade att de hade svårt att ta till sig det där sista. Varför fick han en känsla av att han just nu höll på att bikta sig inför kamraterna, det var som att han skulle vara »skyldig« till en uppväxt inom frikyrkan, »…jag har insett att jag blev fullständigt marinerad i högstämda löften om förlossning och sammansmältning…kommer ni ihåg för ett tag sedan, jag berättade ju för er att jag inte kan ha sex utan att bli kär, minns ni, du tyckte ju att det lät väldigt opraktiskt Greger, du kallade mig för en sällsynt anomali om jag minns rätt…jag fastnar ju på kvinnorna, gör mig illa, visst har det med min uppväxt i kyrkan att göra, jag kanske är särskilt tunnhudad och blödig, men jag har aldrig slutat tro på sex som en förening bortom det fysiska, som ett sakrament med en gudomlig dimension, som en väg till Gud, eller kanske snarare en väg i Gud…och om ni frågar mig så är jag hellre en plågad romantiker än en cynisk realist«.

Samuel förstod att han precis utsatt vännerna runt bordet för ett rejält test. De hade nu ställt ned sina kaffekoppar och riktade blickarna uppfordrande mot honom. I deras ögon var han nu redovisningsskyldig, han hade möjlighet att äga ordet för en lång stund framöver, men var skulle han börja…

Stockholm och Sjövik – 70-tal och tidigt 80-tal

Kapitel 1

F örsommarkvällen var kylig. De satt på stockar som de lagt så nära elden som möjligt. Varje kväll avslutades med lägerbål nere vid stranden. Sitta nära varandra. Lågmälda samtal och sånger. Höra ihop. Den sympatiske ungdomspastorn hade tagit fram gitarren, »…Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem…«. Det var tredje sommaren i rad som han var på kristendomsskola tillsammans med de andra baptistungdomarna från ABC-län. Samuel fick komma in från kylan ett slag, till en annan värld, av ljus, värme och nåd, där det inte skreks och slogs i dörrar.

Tjejerna och killarna från Eskilstuna och Enköping kom för sent till samlingen första kvällen. Nu presenterade de sig för de andra på lägret. Hon stod längst ut till höger. Det måste vara hon som var meningen med hans liv, med ett blygt leende, långt böljande hår som nådde ända ner till stjärten, åtsittande Wrangler-jeans, träskor och islandströja. Hon sade att hon hette Karin. Hon måste vara den där pusselbiten som saknades, för att allt skulle vända, bli bra.

Sängen borta vid fönstret var tom. På deltagarförteckningen stod det att Samuel skulle bo ihop med någon som hette Magnus. Pastorn hade sagt att Magnus inte skulle dyka upp förrän tredje dagen på lägret, så just nu hade Samuel rummet helt för sig själv.

Det var snart dags att gå i väg till kvällsmålet. Han drog ner rullgardinen, sedan lade han sig på sängen och knäppte upp jeansen. Samuel hörde någon sätta på duschen längre ner i korridoren. Kanske duschade Karin just nu borta på tjejernas elevhem. Han kunde föreställa sig hur hon njöt av den heta vattenstrålen, hur hon med långsamma rörelser tvålade in sig över hela kroppen. Samuel blundade. När man onanerar är man ensammast i världen, tänkte han. Undrar om Gud ser mig nu.

Inom frikyrkan sade de att alla människor var lika inför Jesus, »röd och gul och vit och svart gör det samma har Han sagt«, men riktigt så var det inte. Redan andra kvällen hade Samuel situationen helt klar för sig. Kungarna på lägret kom från Storvreta. De körde Suzuki 125:a, hade jeansjacka och gillade Sweet. Samuel var mest imponerad av att de vågade kittla Karin och de andra tjejerna som om det vore det naturligaste i världen. En av dem hette Anders. Efter kvällssamlingen hade han audiens i TV-rummet uppe på killarnas elevhem.

»Vad har du för hoj Samuel?«

»Jag ska försöka skaffa körkort för bil så fort som möjligt i stället.«

Samuel tyckte själv svaret lät förnuftigt. Kanske lite väl inrepeterat. I själva verket hade det inte varit aktuellt med varken moppe eller motorcykel. Alice ansåg inte att han skulle hålla på med sådant. Hon tyckte det var mysigast när hon och Samuel satt hemma tillsammans på kvällarna och tittade på Familjen Ashton och Forsythesagan.

Det var nog lika bra. Samuel fick ändå ångest i sådana där garage-miljöer, precis som på träslöjden, där mådde han också väldigt dåligt av verktygen som han aldrig visste vad de skulle användas till och av alla bullrande hotfulla maskiner som man kunde göra sig illa på. Bertil hade haft motorcykel, en Husqvarna. Den hade stått i garaget i flera år tillsammans med alla lådorna med läkemedel, mindes han.

Man skulle kunna tro att Bertil försökte intressera Samuel för motorcykeln innan han efter påtryckningar från Alice sålde den, att han skulle göra det till en far och son-grej att inviga honom i de mysterier som Samuel upplevde omgav en motorcykel, inte minst den noggranna skötseln av den och de olika komponenternas funktion. Nä, Bertil såg till att Samuel var på behörigt avstånd när han mekade med hojen. Kanske ville han inte ta några risker. Ändå kunde inte Samuel låta bli att fundera på hur andra pappor gjort i det läget.

»Har du hånglat med någon tjej någon gång Samuel?«

»Javisst!« Samuel noterade i förbifarten sin nyvunna talang, fallenheten för halvsanningar och direkta lögner.

»Tungkyssar också?«

»…hmm.«

»Känner du till tresekundersregeln?« Samuel blev osäker, det handlade förstås inte om basket.

»…tror det.«

»Alltså om du kysser en tjej mer än tre sekunder, så börjar du automatiskt tänka på sex, bara så att du vet.«

I utkanten av gemenskapen på kristendomsskolan befann sig de med finnar, fel jeans, eller något annat fel. Samuel hade tandställning och skilda föräldrar. Han försökte låtsas som ingenting.

Det fanns en tradition på lägret. Varje kväll innan de skulle gå och lägga sig var det dags för det stora illusionsnumret. Kramringen. Alla fick vara med på gräsmattan mellan elevhemmen. Man ställde sig i en cirkel, sedan gick var och en runt och gav alla en kram. Första sommaren hade Samuel uppfattat kramringen som instiftad av Gud. Han tyckte egentligen att det lät lite för bra för att vara sant, att han skulle få krama alla tjejerna på lägret? Tydligen varje kväll, för kram-ringen var det populäraste inslaget på kristendomsskolan visade det sig. Man hoppade aldrig över den. Han undrade vilket geni som tänkt ut ett sådant nådefullt upplägg. De ouppnåeliga tjejerna som han bara försiktigt vågade snegla på i vanliga fall skulle alltså vara möjliga att få hålla om, kunde det stämma.

Kanske bestämde sig Samuel redan där. Om den frikyrkliga världen kunde erbjuda sådana saker som en kramring, då undrade han förstås vad den världen mer kunde innehålla. Han var beredd att satsa allt för att få tillhöra den.

Kapitel 2

Visst var han på ett sätt redan med i frikyrkan, han hade ju vuxit upp inom den, men fram till tonåren kändes den mer bara som en lekstuga där han fick ha kul med kompisar.

När familjen slog ner sina bopålar på något nytt ställe i landet blev frikyrkan tryggheten på något sätt. Samuel hade sprungit runt bland kyrkbänkar sedan han lärt sig gå. Från början utgick han ifrån att alla familjer var kristna och med i en församling.

Samuels far hade på typiskt 60-talsvis betraktat familjen som ett bihang till sig själv. Det här var på den tiden när det stod, »Till familjen Bertil Ekblom«, på julkorten. Män och kvinnor vilade tryggt i sina könsroller. Inte minst i den kristna familjen, som skulle vara det föredöme, det fundament som hela samhället vilade på, hade han hört.

Bertils karriär blev hela familjens projekt. En flyttkarusell inleddes där det var bäst att Samuel inte rotade sig för mycket, för då skulle det bli jobbigare för honom när Bertil avancerade och fick ett nytt jobb på en annan ort. När han var i tioårsåldern höll han på att hamna antingen i Ånge eller i Alvesta, innan det till slut blev Hallsberg. Bertil kunde ostört ägna sig åt sin karriär medan Alice tog hand om allting kring familjelivet.

När familjen under Samuels uppväxt gjorde nedslag på olika ställen i landet lärde han förstås känna många jämnåriga tjejer och killar i de olika baptistförsamlingar som passerade i revy, men förr eller senare skulle familjens genomresa fortsätta.

Inför varje flytt var Alice väldigt optimistisk. Han mindes särskilt en av gångerna. Familjen bodde för tillfället i Gävle. Samuel hade klarat skolmognadstestet med minsta möjliga marginal. Tyckte livet kändes rätt okey. Tyckte det var rätt okey i skolan. En gammal fin träskola i en stor och lummig park med höga kastanjeträd. Snäll fröken och tramporgel, »…morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunger Gud är god, Gud är god…«

Först trodde han att han hörde fel. Han skulle få sluta första klass efter en termin och flytta till Stockholm under jullovet. Alice kom in till honom en kväll strax innan han skulle somna och strök honom över kinden, »pappa har fått ett sådant fint arbete, det blir nog bra ska du se, du har ju så lätt för att skaffa