När tiden är inne

By Julie Parsons

För tolv år sedan dömdes den framgångsrika arkitekten Rachel Beckett mot sitt nekande till livstid för mordet på sin man. När hon nu ska bli villkorligt frigiven är det en helt ny tillvaro som väntar. Åren i fängelset har satt sina spår, vännerna har vänt henne ryggen och tonårsdottern Amy, som växt upp hos fosterföräldrar, vägrar att träffa henne. Men Rachel har en väl utarbetad plan: det är dags för henne att skipa rättvisa, kosta vad det kosta vill.

"När tiden är inne" är en andlöst spännande kriminalroman om både mänskligt förfall och mänsklig styrka. Julie Parsons är en av Irlands främsta deckarförfattare och har översatts till ett flertal språk.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 10, 2021
• ISBN: 9789178296675

Julie Parsons

Julie Parsons was born in New Zealand and has lived most of her adult life in Ireland. She has had a varied career – artist’s model, typesetter, freelance journalist, radio and television producer – before returning to write fiction. Julie lives outside Dublin, by the sea, with her family.

Book preview

alltid

Början

Hon mindes hur det var den allra första gången hon såg fängelset. Genom ståltrådsnätet som täckte fönstret i minibussen som körde henne från domstolen den där dagen för så länge sedan. Det var vinter. Det var sent på eftermiddagen, tidig kväll. Rusningstid i Dublin. Det var mörkt. Eller snarare: det borde ha varit mörkt. I stället var det mycket ljust överallt. Ett bländade vitt ljus över asfalten när bussen stannade framför grinden, så att hon kunde titta ut och se det höga korset och gravstenarna i det toviga gräset.

Vad är det där? frågade hon fångvaktaren.

Den långa, välbyggda kvinnan ryckte på axlarna och sa: Kevin Barry. Hans monument.

Vem då? Hon försökte tänka. Vem är det?

Ja, du vet, Kevin Barry, en av hjältarna från frihetskriget. Han blev hängd här, tillsammans med en massa andra. Vid den där muren.

Hon försökte resa sig så att hon kunde se bättre, men fångvaktaren drog i kedjan som förenade deras handleder.

Vad gör du? Sätt dig ner och uppför dig.

Ett fnitter spred sig genom bussen. Hon såg på dem, de andra kvinnorna som hade gjort den korta resan från domstolsbyggnaden till fängelset. Hon hade försökt maka sig undan från dem, hålla ett visst avstånd mellan deras träningsoveraller och joggingskor och sin egen bästa svarta kjol och dräktjacka, undvika att få röken från cigaretterna som hängde i deras mungipor och tatuerade fingrar i näsan och ögonen. Men det fanns inget avstånd i bussen, inga möjligheter att avskilja sig och sin skam från dem.

Och sedan satte bussen i gång igen, körde in genom de höga metallgrindarna, förbi den mäktiga stenbyggnaden som såg ut som en kyrka, klungan av baracker vid dess sida, och fram mot metallburen som omgav entrén. Det är intressant, tänkte hon och blickade tillbaka, hur snabbt jag har vant mig vid metallen. Den allestädes närvarande. Stål, förmodade hon. I hennes arkitekturläroböcker beskrevs stålet som en formbar legering av järn och kol som kunde härdas till många olika hårdhetsgrader. Som inte rostar. Och vackert när det användes tillsammans med glas, på det sätt som hennes idoler Le Corbusier och Frank Lloyd Wright hade använt det. För att skapa palats av ljus och rymd. Men fult här i fängelset, där det inte kunde slitas loss och användas som vapen för försvar eller anfall. Och det var också intressant hur hon hade anpassat sig till alla hårda ytor. Klinkergolven, fönstergallren, de rakryggade stolarna, de tre tum tjocka trädörrarna, prydda med lås och titthål. Inte ens kvarten, som den madrasserade cellen kallades, var mjuk. Väggar, golv, klädda med hårt gummi. Inget hon kunde ta till för att göra sig själv, eller någon annan, illa den där första natten. När de hade tagit ifrån henne kläderna och gett henne fängelsedräkten – ren behå och trosor, som om hon behövde dem. Träningsoverall, som om hon någonsin hade använt en. Nattlinne och morgonrock, som om hon inte hade sina egna, hemma, draperade över sängen, hennes egen säng, som hon hade hoppats att hon skulle sova i den där natten.

Som hon hade hoppats att hon skulle sova i den där natten. Som hon hade varit säker på att hon skulle komma hem till. På samma sätt som hon hade varit säker på att juryn skulle tro henne när rättegången var över. Att den inte skulle tro det åklagaren påstod. Att hon inte sköt honom med hagelgväret, först i höger lår, så att blodet pumpade ut ur hans avslitna lårbensartär och bildade stora pölar på golvet. Att hon inte sköt honom igen när han skrek och segnade ned, den här gången i skrevet, så att hans könsorgan trasades sönder och mer blod stänkte ned hennes kläder med små tårformade droppar. Och några av jurymedlemmarna, två, för att vara exakt, trodde henne och inte åklagaren. En av kvinnorna, äldre, blek, grät när juryns talesman reste sig och avkunnade domen.

Hur dömer ni i fallet Rachel Kathleen Beckett? Skyldig eller icke skyldig till mordet på Martin Anthony Beckett?

Skyldig, herr ordförande, med en majoritet på tio mot två.

Och domen?

Domaren med det rödbrusiga ansiktet och dubbelhakan lutade sig fram över sitt bord.

I det här fallet har jag inget val. Den som befinns skyldig till mord döms automatiskt till livstids fängelse. Och det är det straff jag dömer er till, Rachel Kathleen Beckett.

Liv eller död? Vad var det som började och vad var det som slutade den där kalla novembereftermiddagen för tolv år sedan? Det visste hon fortfarande inte.

Blankett P30. Det var vad den kallades, den styva kartongbiten som satt instucken i metallramen på hennes celldörr. Alla hade en P30. Där stod nummer, namn och religionstillhörighet. Där stod när domen hade fallit och hur långt straffet var. Detaljer som rörde frigivning, när straffet löpte ut och tidigaste möjliga datum för frigivningen, med rutor för dag, månad och år. De andra kvinnorna, de som inte var livstidsfångar, hade siffror i sina rutor. Men inte hon. Hennes rutor var tomma. Hon stod och tittade på kartongbiten, sträckte ut handen för att röra vid den, och drog sedan ut den ur metallramen och rev den i små, små bitar som hon stoppade ned i jeansfickan. Bakom henne hördes skratt, pikar, förolämpningar. Och ett skrik från fångvaktaren som hade eskorterat henne i minibussen.

Vad håller du på med? Vem inbillar du dig att du är? När hon grep tag i hennes arm och släpade in henne på expeditionen, slet upp kartongbitarna ur hennes ficka och sa: Jaså, fröken fisförnäm tror visst att hon är förmer än alla andra här inne? Du tror visst att du kan handskas hur som helst med fängelsets egendom. Jag föreslår att du tänker om medan du återställer den här i ursprungligt skick.

Gav henne en rulle tejp, tvingade henne att stanna kvar på den instängda lilla expeditionen tills pusslet var klart, och knuffade sedan ut henne på avsatsen. Kvinnorna stod uppställda på båda sidor och de hånskrattade och gastade när hon gick uppför trappan till sin cell. Hon stoppade tillbaka kartongbiten i hållaren. Och tittade ned och bort när fångvaktaren, hon som hette Macken, sa högt och tydligt så att alla kunde höra: Det är nog bäst att du börjar använda din hjärna och din fina utbildning, Beckett, och försöker lista ut hur du ska vara oss till lags. Och du bör vara jävligt angelägen om att vara mig till lags, för annars, Beckett, annars kan jag lova dig att ditt livstidsstraff kommer att bli mycket längre än alla andras. Hör du vad jag säger? Är det uppfattat?

Knuffade in henne i cellen, följde efter in och sa: Tiden spelar konstiga spratt, håller du inte med om det? Just nu står den stilla för dig. Klockans visare rör sig inte alls. Och det kommer de inte att göra förrän du börjar uppföra dig som du ska. Hör du vad jag säger? Fattar du vad jag menar?

Och den satans Macken hade rätt, precis som hon hade rätt om det mesta. De var så långa, den där första natten och den första dagen. Den första veckan, månaden, det första året. Det var så långt till jul, påsk, nyår. Så långt att hon nästan inte noterade sin dotter Amys födelsedag. Eller årsdagen av Martins död. När hon helst av allt bara ville stanna i cellen, vända sig mot väggen och gråta. Därför att hon saknade honom, därför att hon hade älskat honom. Därför att hon hade förlorat honom och allt annat.

Hon mindes inte mycket av det första året eller av det andra eller ens av det tredje. Tidens gång hade ingen mening för henne längre. Ingen mening alls. Det enda som betydde något var stämningen, atmosfären, känslorna som omgav henne. Ibland var de bra. För det mesta var de dåliga. Vad handlade den egentligen om, undrade hon, denna spänning som svallade fram och tillbaka längs avsatserna och svepte kvinnorna med sig. Hon såg hur de samlades utanför någon av cellerna, hur de bildade konspiratoriska klungor längst bort på rastgården, i tvättstugan i källaren eller i duschen. De brukade vända sig mot henne när hon närmade sig. Ibland skrattade och skämtade de och deras ansikten sken av en inre glädje som var så överdriven att den skrämde henne. Vid andra tillfällen kunde de ge sig på henne, alltför frikostiga med händer och fötter. Och sina nålar. Men de var alldeles för rädda om sina dyrbara silar för att vilja slösa dem på en outsider som hon. Outsider? Knappast. Inte när hon tillbringade varenda natt bakom en låst dörr. När hon vaknade varje morgon till ljudet av en nyckel. När hennes fängelsestraff drev i väg framför henne likt en härva sjögräs mitt ute på oceanen där hon låg i sin säng i mörkret och fantiserade om havet. Kände hur Atlantens dyningar steg och sjönk. Hörde vattnet som forsade under kölen, kände vinden som fläktade i ansiktet, det plötsliga suget i magen när båten gjorde en överhalning och hon trodde att hon skulle falla huvudstupa genom vitt vatten, grönt vatten, och ned i det svarta djupet från vilket det inte fanns någon återvändo. Ingen utväg. Inte nu. Inte för henne.

Utsidan. Hur var det där, nu, efter alla dessa år som hon hade suttit inne? Hon mindes att hon i början hade försökt stå så nära fångvaktarna hon kunde, så att hon kunde känna friskheten de förde med sig varje dag. Hon försökte fråga dem om hur det var där ute, på andra sidan de omgivande stenmurarna som lakade ur även de klaraste och starkaste färger. Regnade det, sken solen, från vilket väderstreck blåste det? På försommaren ville hon veta om gräset var täckt av tung dagg på morgnarna, på vintern om de behövde skrapa isen från bilrutorna. I början avfärdade de hennes frågor med en axelryckning, misstänksamma mot hennes motiv. Men de flesta veknade med tiden och insåg att hon bara ville ha råmaterial att fantisera runt.

De flesta veknade och några lärde sig till och med att tycka om henne. Hon var annorlunda. Hon var inte som de andra kvinnorna som for ut och in som skottspolar. För vilka fängelset gav respit från gatans krav, en chans att vila och sova och äta, kanske till och med gå i skolan några månader, ta igen en del av den barndom som så många av dem aldr hade haft.

De pratade om henne, några av fångvaktarna, spekulerade över varför hon hade gjort det hon hade gjort. Men den typen av intresse uppmuntrades inte. Macken, den långa välbyggda kvinnan som hade eskorterat henne till fängelset – Macken från bussen, som hon brukade kalla henne – klädde deras tankar i ord.

Ni bedrar er om ni tror att de är som vi. Det är de inte. De är annorlunda. De tänker annorlunda, de handlar annorlunda. Ingen av oss kommer någonsin att hamna här. Kom inte dragande med den där gamla klyschan om att det-kunde-lika-gärna-ha-varit-jag. Och vad Rachel Beckett beträffar, glöm det. Hon dödade sin man. Hon mördade sin man. Hon stod grensle över honom när han var full. Hon laddade hans gevär. Hon osäkrade det. Hon siktade på honom och kramade avtryckaren. Två gånger. Håll er borta från henne, det vill jag bara säga. Och dessutom, sa Macken, är hon beredd att erkänna? Tänker hon ta ansvar för det? För det hon gjorde. Det är nog lika troligt som att hon kan såga sig igenom fönstergallret med en nagelfil och rymma härifrån.

Och de vände sig bort från sina tekoppar och såg på henne där hon stod lutad mot väggen på avsatsen tillsammans med de andra, med en cigarett i nypan och ett ansikte som var lika uttryckslöst och inåtvänt som de andra kvinnornas.

Fängelsegården en grå, blåsig eftermiddag. Tjugo, trettio kvinnor som stod och hängde, rökte, uttråkade, sysslolösa. Som skvallrade, gnällde, klagade. Och Rachel som stod för sig själv och läste i ena hörnet. Då började en röst sjunga en sång, en sång om trots. Och snart stämde en annan röst in, och sedan en till, och så ytterligare en, och till slut hade det bildats en ring av kvinnor som stod arm i arm och sjöng. De riktade sina röster upp mot mansfängelsets fönster på andra sidan gården.

Oh no, not I,

I will survive,

As long as I know bow to love

I know I’ll stay alive

De gjorde paus och väntade på männens röster. Som vrålade refrängen tillbaka ut över gården.

I’ve got all my life to live,

I’ve got all my love to give.

Skuggor mot fönsterrutorna. Orden dämpade av ståltrådsnätet.

And I’ll survive

I will survive.

Kvinnornas ansiktsuttryck. Glädje, fröjd, upprymdhet. Ansiktena som hon började känna igen och kunde skilja från varandra, som hon kunde ge namn och bakgrundshistoria. Patty, Tina, Lisa, Molly, Denise, Bridget, Theresa. Som nu spanade bort mot henne där hon stod lutad mot muren och skrattade högt, klappade takten. Stampade i asfalten. Stämde in i deras sång.

Och de sträckte ut händerna mot henne och drog henne in i sin krets. Halsen och mellangärdet vibrerade när hon vrålade lika högt som de andra. Och de stampade och vrålade som med en röst och svingade armarna fram och tillbaka, tills plitarna kom ut genom grindarna med ståltrådsnät. Fem, kanske sex i en grupp som skrek åt dem.

Skingra er.

Lugna ner er.

Kom igen.

In med er.

Det är dags att dricka te.

Rachel såg hur kvinnorna bröt ringen och slöt den om plitarna och hörde hur de sjöng högre och högre, medan männen pressade sina ansikten mot gallret i fönstren som vette mot gården och sjöng, skanderade med röster som var mörka, klangfulla, vildsinta, vackra.

Och ringen blev mindre och mindre, den slöt sig runt plitarna likt en fälla, så att de började vända och vrida sig, än hit än dit, plötsligt så små och försvarslösa, bara kvinnor, precis som deras fångar, i uniformer som inget betydde, med ansikten som avslöjade deras rädsla. Medan sången ljöd allt högre och männens skanderande blev allt mindre musikaliskt, allt mer stackato-artat.

Det var där hon kände det första gången, den där grå och blåsiga eftermiddagen på fängelsegården. Den laddade energi som skapas när gruppen formas, blir till en massa och förstår vilken makt den har. Hon betraktade kvinnornas kroppar. De växte, ändrade form mitt framför hennes ögon. Och fångvaktarna såg det också. De visste vad det var frågan om. De vände och vred sig, än hit, än dit, med bleka ansikten, på defensiven. Hon märkte att de försökte fånga de enskilda individernas uppmärksamhet, hörde hur de ropade deras namn och försökte bryta ut dem ur ringen.

Jackie, Tina, Molly. Kom igen, Theresa. Ja, det är dig jag pratar med. Lugna ner er. Skingra er, för annars.

För annars? Annars vad då, undrade hon medan hon såg på dem. De här kvinnorna befann sig bortom för annars. Och alla därute på gården visste det. Så hon avvaktade, spänd och förväntansfull, osäker på vad som nu skulle hända. Hur kommer jag att reagera, frågade hon sig. Var står jag? Hon knöt händerna, musklerna spändes i hennes ben.

Och så var det plötsligt över, lika snabbt som det hade börjat. Kvinnorna hade fattat sitt beslut. De hade haft sitt lilla roliga. De visste att de inte hade mer att vinna, så de bröt ringen och skingrade sig. De slutade sjunga och gick lugnt och stilla tillbaka in. Hon log när hon följde efter dem, den där grå och blåsiga eftermiddagen, och hon hörde männens hånskratt och busvisslingar. De skulle inte ha brutit cirkeln. De skulle ha drivit saken till sin spets. Men de skulle ha blivit besegrade. På det här sättet, tänkte hon, kan kvinnorna aldrig förlora. De hade visat sina muskler. De hade gett prov på sin makt. Och de skulle göra det igen. Var och en för sig eller kollektivt, på ett eller annat sätt. Det fanns alltid ett val. En möjlighet. Som aldrig fick glömmas bort. Aldrig någonsin.

Hon hade bett att få tala med psykologen. Det var medan hon fortfarande hade sin tro kvar. I början. Tron på människor av hennes eget slag. Förnuftiga människor med utbildning och förståelse.

Varför det? Frågan ställdes med vänligt men ointresserat tonfall.

Jag behöver hjälp.

Säger du det?

Hon hade väntat. De var underbemannade. Det fanns en väntelista. Hennes namn hamnade längst ned. Dagen kom. Hon hade förberett vad hon skulle säga. Hon hade övat in orden, lagt vokabulären på minnet.

Jag borde inte vara här. Jag är varken våldsam eller farlig. Det här är ett misstag. Jag dödade inte min man. Det var inte jag. Ja, vi grälade. Ja, jag var arg. Men jag dödade honom inte. Snälla, förstår ni inte? Jag är ingen psykopat, ingen sociopat, jag är inte sådan. Förstår ni inte att jag inte borde vara här?

I sitt utlåtande hade psykologen betonat att hon trängde bort det som hade hänt, han hade pekat på hennes oförmåga att ta ansvar för sina handlingar, hennes brist på ånger.

Hon väntade för att se vad som skulle hända. Tiden gick. Hon bad att få tala med fängelsedirektören.

Visst måste väl psykologen ha berättat att jag är oskyldig, sa hon. Att jag inte gjorde det. Att jag inte borde vara här.

Rachel. Fängelsedirektörens röst var vänlig, deltagande. Rachel, jag tror inte att du riktigt förstår vad som har hänt. Du har ställts inför rätta. Du har förklarats skyldig av en jury. Du har blivit dömd till livstids fängelse. Så ser verkligheten ut. Allt annat är bara drömmar.

Det dröjde länge innan hon frivilligt gick och pratade med en expert igen. Vissa samtal var obligatoriska. Och ibland fick de henne att skratta, studenterna som var ute på praktik. De var så seriösa, så engagerade. De blåögda idealisterna som trodde att de kunde lätta hennes skuldbörda. Prästerna och nunnorna som kom för att erbjuda räddning. Hon brukade le mot dem alla och föreställa sig deras samtal när de kom hem.

Du kan aldrig gissa vem jag träffade i dag.

Minns du henne?

Ja, det stämmer, hon som sköt ihjäl sin man.

Livstid, det var vad hon fick.

Trevlig? Hon är underbar. Mycket belevad, uttrycker sig så väl. Man skulle aldrig kunna tro, aldrig.

Det var egentligen inget annat än ledan som fick henne att gå den sista gången, ledan och de andras rekommendationer.

Den här borde du gå och prata med, Rachel, sa de alla. Han är annorlunda. Han är sympatisk.

Han var äldre än de andra. Han vikarierade bara några veckor, sa han, mest för att han behövde pengar. Han tittade igenom hennes dossier. Hon betraktade honom. Han såg trött ut, sjuk. Kläderna var ovårdade, sjaskiga. Han var rökare och hade nikotinbruna fingrar, gula fläckar på tänderna. Han vände sidorna långsamt, sedan tittade han upp och fixerade henne med blicken.

Det är hög tid, sa han, att du erkänner ditt brott. Du har varit här alldeles för länge för att det ska vara bra för dig. Ditt straff togs upp till omprövning efter sju år. Det togs upp till omprövning året därpå och även nästa år. Men nämnden beslöt att inte bevilja villkorlig frigivning. Och vet du varför?

Hon nickade.

Ja, det är klart att du gör. Du är inte dum. Men du är alldeles för intelligent för att fortfarande sitta här. Tänk på vad du ser nästa gång du tittar dig i spegeln. Tänk på fårorna i ditt ansikte, på dina gråa hår och dina rynkiga händer. Tänk som omväxling på din framtid. Be sedan att få tala med fängelsedirektören. Tala om för honom att du är beredd att ta ansvar för att du dödade din man. Att du är beredd att erkänna din skuld och att du nu uppriktigt ångrar det du har gjort. Orden kommer att förvandla dig i samma ögonblick som du uttalar dem. De kommer att göra dig förtjänt av medlidande och försoning. Och dessa ord kommer att göra dig fri. Kanske inte i morgon, eller i övermorgon eller ens dagen därpå, men en gång i framtiden. Gå nu och tänk över det jag har sagt.

Fängelsedirektören hade kallat på henne. Berättat att han hade goda nyheter. Att straffprövningsnämnden hade gjort en rekommendation. Hon skulle förberedas för temporär frigivning. Fast det var kanske bättre om hon betraktade det som en villkorlig frigivning.

Rachel, du förstår väl vad det innebär? Ditt livstidsstraff kommer alltid att kvarstå. Men om du sköter dig, om du följer reglerna, så kommer du att kunna leva som andra människor igen. Nåja, nästan som andra människor.

Hon skulle få lära sig att handla och laga mat, att handskas med pengar, använda allmänna samfärdsmedel, betala räkningar, klara sig på egen hand igen. Tolv år efter det att hon hade överlämnat sitt liv till statens institutioner hade de bestämt sig för att lämna tillbaka det.

Ville hon ha det? Hon låg i sängen på nätterna, ordentligt inlåst, och lät blicken vandra över de välbekanta märkena på väggarna, över fläckarna i taket. Hon hade haft samma cell i nio år, elva månader och två dagar. Den låg på översta våningen, i hörnet närmast gatan. Inte för att hon kunde se ut över muren på dagtid. Men på kvällar och nätter var det annorlunda. Då kunde hon se ljusen på flygplatsen och på planen som startade och landade. På dagarna var de bara obetydliga, suddiga fläckar, ett solblänk i en vinge eller stjärtfena. Men på nätterna kunde hon med blicken följa deras ljus där de steg upp, upp, upp genom luften. Och hon kunde följa med dem. Till London eller New York. Till Paris eller Rom. Till alla dessa städer som hon en gång hade besökt, för så länge sedan. Då brukade hon ur minnet hämta upp namnen på gatorna och byggnaderna hon hade studerat, analyserat, undrat över, beundrat, och hon kunde känna lukten av luft, känna solens värme mot armarna, bländas av ljuset. Nu reste hon sig från sängen, gick fram till fönstret och stack in handen genom gallret, sköt upp fönstret så långt det gick. Det var kallt, men det gjorde inget. Hon lyfte blicken mot den blåsvarta himlen. Månen befann sig i sitt sista kvarter. Hon kunde tydligt se Copernicus-kratern och den krater som var uppkallad efter Kepler. Martin hade älskat månen. Med kikarens hjälp hade han visat henne haven och kratrarna och talat om vad de hette.

En av de saker som fascinerar mig, hade han sagt, är att den alltid är där, till och med på dagarna. Ljuset från solen gör att man inte kan se den, men den finns alltid där och den inväntarnatten, då den kan visa sitt ansikte igen. Som en kriminalpolis som är skicklig på att skugga misstänkta. Så omsorgsfullt gömd och kamouflerad att den du skuggar inte kan se dig, inte förrän du väljer att visa dig. Han hade sagt det på den tiden då han fortfarande pratade med henne, delade sitt arbete med henne. Berättade allt.

I dag hade Jackie, övervakaren som hon hade känt längst, sagt, Du måste ha vänner, anhöriga, någon du kan återupprätta kontakten med. Du kommer att behöva dem nu, när du är ute. Det är mycket svårt att klara sig på egen hand. Jag vet att du har varit ensam här inne, men ensamhet där ute är något helt annat.

Hade hon varit ensam här inne? Hon försökte tänka tillbaka, jämföra hur hon kände sig nu med hur hon hade känt sig tidigare. Hon hörde röster runt omkring sig. Kvinnoröster. Hon kände igen dem alla, hon visste vad de hette, hur gamla de var, vilka brott de hade begått. Hon hade suttit tillsammans med dem i dammet på gården och lyssnat när de berättade historierna om sina liv. Och hon hade berättat för dem, sagorna som hennes mor hade läst för henne när hon var liten och som hon i sin tur hade läst för sin egen dotter. Prinsessan och grodan, De tolv dansande prinsessorna, Skönheten och odjuret, Riddar Blåskägg, Prinsessan på ärten. Hon såg hur deras ansiktsdrag veknade, hur de slöt ögonen när de lutade sig mot varandra och drömde sig bort. Nu hörde hon hur de ropade genom fönstren, till männen bakom de grå fängelsemurarna på andra sidan gården. Bröder, pojkvänner, äkta män. Män hon hade lärt känna genom de brev hon hade hjälpt deras kvinnor att skriva. Hur de hade grubblat över vilka som var de rätta orden, hur klumpiga deras fingrar hade varit med kulspetspenna eller blyerts.

Kära Johnny, jag älskar dig. Jag kan inte komma ut från den här kvarten fort nog så att jag får vara tillsammans med dig.

Kära Mikey, hur är det? Mår du bättre? Har du varit på sjukan och tar du dina tabletter som jag sa?

Kära Pat, många många kyssar och kramar. Jag saknar dig. Saknar du mig?

Lyssnar du? Nu skrek kvinnorna. Lyssnar du?

Ibland fick hon lust att stämma in, trots att hon inte hade någon vän eller anhörig bakom de gallerförsedda fönstren mitt emot. Men ibland ville hon bara höra sin egen ropande röst och vänta på ett svar.

Vem skulle hon ropa till nu?

Lyssnar du, världen där ute? Jag kommer tillbaka. Hör du mig?

Hon hade frågat dem om hon kunde få en karta över staden, den största de kunde hitta. Den biträdande förste fångvaktaren, en medelålders man som hette Dave Brady, hämtade en karta i sin bil och höll fram den.

Du kan ta den här, Rachel, sa han och log. Han hade ett underbart leende. Äkta och varmt. Han var en av kvinnornas älsklingar. De retade honom, pratade skit om honom. Och han ryckte bara på axlarna och log, och lät det rinna av sin gängliga kropp och sitt grånande hår.

När hon förde kartans blanka omslag till näsan kände hon lukten av vax eller polish, damm, en lätt anstrykning av bensin. Omslaget klibbade vid hennes fingrar. Hon luktade igen. Klubba, kanske. Möjligtvis vingummin. Mr Brady pratade alltid om sina ungar. De var nästan vuxna nu. Två av dem läste på universitet och den äldste jobbade i Silicon Valley i Kalifornien. Påstod mr Brady. Rachel kunde inte föreställa sig att det fanns en plats med ett sådant namn. Hon kunde knappt föreställa sig Kalifornien. Eller ens Dublin, för den delen. Nu.

Det var därför hon ville ha kartan. Hon vecklade ut den och satte upp den på väggen med häftmassa, tryckte hårt med tummen och kände det styva papperets släthet mot det bakomliggande ojämna putsbruket. Sedan satte hon sig i sängen och tittade på kartan. Hela hennes liv fanns innanför dess gränser. Allt av vikt hade skett innanför dess begränsningar. Hon reste sig och studerade nätverket av gator. Hon hittade sjukhuset där hon var född, huset hon hade bott i som barn. Hon fann skolan, universitetet där hon hade studerat arkitektur, de böjda pirarna i hamnen i Dun Laoghaire, där hon hade lärt sig segla. Hon såg de platser hon hade besökt tillsammans med Martin, kyrkan där de hade gift sig, den svängda återvändsgatan där de hade bott. Där han hade dött och hon hade sörjt honom.

Hon hade i flera år vägrat att tänka på det som fanns utanför fängelset. Hon hade föreställt sig att hon befann sig i en öken eller en skog. Avskild, avfolkad, att hon levde utanför tiden och rummet. Det fanns inget verkligt där ute, i synnerhet inte sedan hon hade slutat hälsa på Amy. Hon blev illamående bara av att tänka på hennes namn. Hon sköt ifrån sig minnet, gömde det djupt där nere, där det inte kunde göra någon skada. Hon tittade på kartan igen och tog en röd tuschpenna ur burken som stod på hennes lilla bord. Hon började sätta små prickar på kartan. Den röda färgen stod för allt som hade med hennes straff att göra. Hon hittade fängelset, ringade in dess konturer med pennan och fyllde i, så att det inte skulle gå att missta sig på. Hon letade reda på polisstationen där hon hade blivit förhörd, domstolsbyggnaden där hon hade blivit dömd. Hon fann kriminalvårdsstyrelsen och åklagarmyndigheten. Någonstans i dessa byggnader fanns alla pärmar och papper och dossierer som rörde henne och hennes fall. Hon kunde föreställa sig dokumentskåpet och alla de brungula mapparna. De hade inte beviljat henne tillstånd att överklaga. De hade dömt henne till livstids fängelse. Hon undrade vilka de var, dessa män och kvinnor som hade fattat alla dessa beslut. Tänkte de på henne nu, mindes de vem hon var? Antagligen inte.

Hon tog linjalen och drog med dess hjälp prydliga raka streck mellan prickarna. Fram och tillbaka över staden gick de, i ett klarrött sicksackmönster. Sedan tog hon en annan penna. Blå, den här gången. Amys färg. Samma blå som hennes älsklingsklänning, den hon hade haft på sig sista gången Rachel såg henne. Inte den bleknade, urtvättade blå färgen på fångvaktarnas skjortor, inte den matta blå färgen på himlen som filtrerats genom stadens föroreningar och välvde sig över fängelset. Hon markerade sjukhuset där hon hade fött henne. Huset där de hade bott. Huset där Amy bodde nu, med sin fosterfamilj. Hon letade reda på hennes skolor också. Den lilla kommunala skolan dit Rachel hade följt med henne varje morgon under det första året, där hon hade gett henne en avskedspuss i klassrumsdörren, där hon hade väntat på henne vid lunchtid. Och hon hittade de andra skolorna som Amy hade gått i. Övervakaren hade gett henne namnen på dem och hon hade lagt dem på minnet.

Du har rätt att hålla dig informerad om din dotters framsteg. Det vet du väl? Vi kan ordna så att du får träffa henne utanför fängelset, inte här inne. Det vet du väl, Rachel?

Men hon hade vägrat. Hon orkade inte med det. Hon hade sett hur Amy började klamra sig fast vid den kvinna som nu väckte henne på morgnarna och stoppade om henne på kvällarna. Hur skulle hon kunna konkurrera med den dagliga kontakten?

Jag är din mamma, hade hon viskat i sin dotters skrynkliga lilla öra de första gångerna som Amy hade kommit och hälsat på henne i fängelset. Hon hade haft henne i knät och insupit hennes söta barndoft. Vilat kinden mot Amys fina bruna hår. Kysst de mjuka små vecken vid hennes nackgrop. Hon ville ta av sin dotter alla hennes kläder och se på hennes kropp. Så att hon skulle kunna minnas den. Det var så här det var en gång i tiden, det var så här det kändes att vara mamma. Att kunna röra henne, krama henne, pussa hennes runda mage, smeka ryggradens kurvatur. Memorera detta barn i hennes helhet, detta barn som en gång hade varit en lika integrerad del av Rachel som hennes egen hand, arm, ben, bröst, ansikte. I det förgångna, vill säga. Men inte, insåg hon med en förtvivlan som fick henne att tappa andan, men inte i framtiden.

Jag är din mamma, hade hon sagt, och Amy hade nickat och sugit hårt på sin tumme.

Min mamma, hade hon upprepat. Och sagt, Kom hem, mamma, följ med mig hem nu. Hon hade flyttat blicken till dörren mot världen utanför, sedan hade hon börjat kinka. Fingrarna snodde genom hennes hår, den lilla kroppen spändes, sedan började den slingra sig av ängslan.

Jag vill åka hem. Nu, jämrade hon sig. Jag tycker inte om att vara här.

Hon stampade med foten i golvet så att spännena på hennes sandaler frambringade ett sprött klirrande ljud. Nya skor, noterade Rachel, precis som resten av Amys kläder. Hon hade vuxit ur klänningarna, snickarbyxorna, tröjorna, blusarna som Rachel hade köpt till henne. Nu bar hon ingenting som Rachel hade valt. Hon hade ömsat skinn. Och när besökstiden var slut och hennes fostermor kom in för att hämta henne sträckte Amy ut armarna och klamrade sig fast vid hennes kraftiga lår. Rachel hade mött kvinnans blick ovanför sin dotters huvud. Hennes ögon var snälla, deltagande, kärleksfulla. Och de höll på att segra.

Nu drog hon omsorgsfulla raka streck mellan alla de blå prickarna. Någonstans där ute skulle hon bli tvungen att hitta en plats åt sig själv. Men hon skulle inte kunna slå sig till ro förrän hon hade infriat det löfte hon hade gett sig själv den där dagen då domaren hade avkunnat domen.

Det är inte så här det kommer att sluta. Det här är bara början. Och oavsett vad som händer, så tänker jag fullfölja det här. Jag kommer aldrig att ge upp.

Hon betraktade kvinnan med grått hår och smalt ansikte som kom gående mot henne genom varuhusets lunchträngsel. Hon rörde sig långsamt och försiktigt, som om hon just hade vaknat och inte kände sig riktigt säker på att kroppen var hennes egen. Hon var klädd i vit skjorta och urblekta jeans, och från hennes smala axlar hängde en grå, oknäppt kofta. Armarna hängde tafatt och Rachel såg hur hon drog händerna uppför underarmarna och tog ett hårt grepp alldeles ovanför armbågarna. Sedan stannade hon och slöt sina mörkbruna ögon. Hakan sjönk ned mot bröstet. Axlarna skakade när snyftningarna trängde upp genom hennes strupe. Hon tog några steg framåt, sedan lutade hon sitt härjade ansikte mot Rachels i helfigursspegeln framför henne. Hon öppnade ögonen och betraktade den kvinna hon hade blivit, försökte finna sig själv i spegelbilden. Tårarna strömmade nedför hennes kinder. Hon vände sig mot den