Den stumma sorgen

By Yin Ling, Pia Kask and Fredde Granberg

Ett par hittas brutalt knivmördade i ett ensligt beläget hus ute på Ekenäs strax söder om Kalmar och det står genast klart att både mannen och kvinnan varit döda i flera dagar. Gruppen av utredare leds av Andreas Persson och alla förbryllas över motivet, då paret som tidigare drev ett familjehem inte verkar ha haft vare sig fiender eller vänner. Är det ett vansinnesdåd? Ett inbrott som gått överstyr?

Med sin vän psykologen Katarina Dahl försöker Andreas tillsammans med gruppen kartlägga parets liv innan mordet, men samarbetet mellan dem blir alltmer ansträngt på grund av en tidigare konflikt gällande ett kallt fall som aldrig klarats upp. Under utredningen av dubbelmordet på Ekenäs avslöjas så småningom begravda hemligheter, gamla strider och ett fall med en försvunnen flicka som rymde från familjehemmet för tio år sedan. Ju längre in i mordutredningen man kommer, desto tydligare pekar allt dessutom på att mördarens nästa mål kan vara någon i gruppen …

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 15, 2023
• ISBN: 9789180007351

Book preview

DEN STUMMA SORGEN

Första delen i Vimmerbydåden

PIA KASK & YIN LING

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Pia Kask & Yin Ling & Word Audio Publishing, 2023

Omslag: Anders Timrén

ISBN: 978-91-8000-735-1

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB 2023

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Mitten av juli

Okänd

Utifrån ser allt ut som vanligt. Ytterdörren kärvar och gnyr, tvingar mig att ta i ordentligt innan den släpper från karmen. Jag håller emot och öppnar en centimeterstor glipa medan jag stålsätter mig inför det som väntar innanför. Hettan pressar mot kroppen och smakar salt på läpparna. Doften av sommar blandas med en sötsur pust inifrån huset.

Jag tar instinktivt ett steg bakåt. Håller andan medan jag kliver över tröskeln, drar igen dörren bakom mig och ser mig omkring i den dunkla hallen. Inget verkar ha rörts sedan sist, men jag vet att det å andra sidan bör ha hänt en hel del inne i vardagsrummet.

Stanken är en tryckvåg som hotar att spränga mig inifrån och det krävs all min viljestyrka för att inte backa ut genom dörren. Jag blundar, tar korta grunda andetag medan jag försöker övertyga hjärnan om att detta inte är något farligt. Bara en lukt. Vidrig men harmlös. En sinnesförnimmelse att förhålla sig till, det är allt.

Jag provar att andas djupare, sväljer och ulkar. Ögonen tåras men efter några flämtningar vänjer jag mig. Jag tar ett steg längre in i hallen och ser mig omkring. Kallsvetten och illamåendet avtar i takt med att jag slappnar av när jag inser att jag är ensam härinne, bortsett från de två som sitter inne i vardagsrummet. Det är då jag blir medveten om ljudet.

Flugorna. Jag ser dem inte än men de hörs. Ett intensivt surrande som måste ha funnits där redan när jag klev över tröskeln, men jag var för upptagen med att låta bli att spy för att lägga märke till det. Det måste vara hundratals, säkert tusentals. Surrandet är starkare längre in i huset men nu lockas fler och fler flugor ut i hallen. De har känt doften av mig. Doften av färsk svett lockar dem att cirkla runt mig. De närmar sig med feta grönskimrande kroppar och girig aptit. En av dem slår sig ner på min nakna arm och den fjäderlätta beröringen får mig att rycka till.

Ännu en kretsar nära mitt ansikte och jag får en bild i huvudet av var flugan tidigare varit. Inne i de andras munnar där den ostört genomsökte det svartnande tandköttet. Kalasade på det levrade blodet. Och nu vill den ta sig in i min mun. Paniken får mig att rycka till och ta ett kliv åt sidan. Jag stöter i hallbordet, som vickar till och är på väg att välta innan jag i sista stund får tag i kanten men träskålen som står ovanpå glider i väg och faller ner på golvet. Innehållet sprids över golvet.

Jag petar i röran med skospetsen. Två kulspetspennor, ett post-it-block och en mobilladdare. Några mynt, ett nyckelband med reklamtryck från Kalmar kommun som saknar karbinhake. Ett par urklippta rabattkuponger från den lokala matbutiken. Jag låter allt ligga där det hamnat.

Flugorna är tillbaka, mer envisa än tidigare, så fort jag slutar röra mig. Hettan är påfrestande och stanken förstås men det är flugorna som är värst. Jag tycker att insekter generellt är frånstötande men flugor hatar jag. Deras ständiga åtrå för allt ruttet, fuktigt och stinkande. Fler av dem lämnar buffén i vardagsrummet och söker sig ut i hallen. Till mig. Till mitt ansikte. Min mun.

Jag tvingar mig att andas genom näsan medan jag tar ett par steg till mot valvöppningen till husets inre. Tevesoffan är fortfarande skymd av väggen men det hörs på surrandet att den fortfarande är epicentrum för de flesta av flugorna. Lukten blir fränare när jag närmar mig vardagsrummet och tanken slår mig att jag borde stanna. Vända om och gå. Nu. Innan någon kommer förbi och ser oss. Blir jag upptäckt uppstår ett problem jag varken har tid eller möjlighet att lösa.

Lusten att se vad som hänt tystar förnuftets röst och jag tar några steg till. Jag befinner mig under dörrvalvet men tittar rakt fram mot matsalsbordet och altandörren bakom. Soffans baksida skymtar till vänster i ögonvrån. Jag ska vända mig om, jag ska till och med gå fram till soffan men dessa jävla flugor.

Ett svart moln lyfter från soffan när jag går bort dit och jag inbillar mig att jag känner vinddraget från tusentals vingar mot huden när jag instinktivt viftar med händerna framför mig. De oroas över inkräktaren som tvingar dem att bryta taffeln. Impulsen att blunda är närmast övermäktig men det hjälper att titta ner i golvet i stället medan jag rundar det låga soffbordet och ställer mig med ryggen mot teven. Jag rätar på nacken. Betraktar paret i soffan.

De ser ut att titta rakt igenom mig med de mjölkfärgade irisarna fästa vid den gamla tjockteven bakom min rygg. Den är fortfarande påslagen och ljudet hörs bättre nu när flugorna spridit ut sig i rummet. Jag vrider på huvudet och betraktar vad de inte längre kan se.

En kvinnlig nyhetsuppläsare pratar om värmeböljan, brandrisken och de låga vattennivåerna. I morgon kommer hon fortfarande att se lika svalt bekymrad ut men hon kommer att prata om andra saker. Den knappt synliga rynkan i den annars så släta pannan kommer att vara djupare och rösten en halv oktav lägre.

Jag är förvånad över att den gamla teven fortfarande är i gång. Den borde ha blivit överhettad efter att ha stått på dygnet runt i en vecka, börjat brinna eller imploderat medan bilden upplösts i stum svärta och stanken av bränd plast spridit sig i vardagsrummet. Jag vänder mig om och tittar på paret i soffan en sista gång innan jag återvänder ut i hallen.

Utomhus dricker jag den flugfria och klara luften i djupa klunkar. Smaker av gräs, cigarettrök, hetta och stillhet smeker tungan. En svag bris får löven i körsbärsträdens tunga kronor att rassla torrt. Det hörs ingen fågelsång. De orkar inte i hettan. Även jag är trött på alltihop. Det är hög tid att någon hittar dem.

Jag går nerför verandatrappan och drar upp kontantmobilen ur byxfickan medan den sista kvardröjande stanken från paret i soffan och surret från flugorna dunstar bort i den varma vinden. Så fort jag är hemma ska jag ställa mig under en lång het dusch med en iskall öl inom räckhåll.

Ring, säger jag och sträcker fram mobilen och papperslappen. När de svarar läser du upp exakt det som står på pappret. Varken mer eller mindre. Förstår du?

Kapitel 2

En dryg vecka senare

Katarina

Katarina Dahl lät korsordstidningen sjunka ner i knäet och såg ut genom tågfönstret. Hon hade stirrat på ordflätorna i säkert en timme men inte fyllt i en enda bokstav. Ledtrådarna fungerade att fästa blicken vid för att slippa titta ut på den alltmer välbekanta utsikten. Orosfladdret i magen tog fart när tåget passerade södra bangården. Eller var det förväntan? Antagligen båda delarna. Hon kunde inte låta bli att dra på munnen. Efter trettio år som psykolog borde hon kunna ställa en diagnos på sig själv utan att säkra upp med minst ett annat tänkbart alternativ.

De graffitidekorerade godsvagnarna längs bangården försvann och ersattes av industribyggnader och hyreshus. Genom grönskan längs spåret skymtade välbekanta landmärken samtidigt som hon stördes lite av att medpassagerarna redan började röra sig. Någon drog ur laddaren till datorn medan en annan sträckte sig efter en tunn sommarjacka på bagagehyllan. Själv satt hon stilla och försökte andas med magen.

Framstabommarna rusade förbi, tätt följda av biografen Saga – invigd 1906 var den nu den äldsta i Sverige som fortfarande var i drift – och en snabb glimt av fängelset intill Systraströmmen, där artonhundratalsbyggnadens gallerförsedda fönster blickade ner mot ravelinen Prins Carl och Västerport innan rösten i högtalaren, som hälsade passagerarna välkomna till Kalmar, fick henne att sänka blicken. Händerna låg hårt knutna i knäet.

Hon satt kvar i sätet tills hon var ensam kvar i kupén. Kroppens ovillighet att röra sig skyllde hon på artrosen även om hon insåg att det var en dålig ursäkt. Det var inte stelheten efter timmarna av stillasittande som fick henne att tveka. Snarare var det ambivalensen inför återkomsten till staden hon bott i hela livet, sånär som på de sista åren. Hon älskade Kalmar, inte tu tal om den saken, men staden hade en märklig påverkan på henne. Att komma tillbaka kändes som att niga inför en sträng faster vars bistra min tydligt sa: Vem är du, fräck nog att tro att du någonsin kommer att sätta något som helst avtryck här?

Till slut stod hon ute på perrongen och gungade med kroppen från sida till sida för att mjuka upp lederna. Hettan och solljuset gjorde henne lätt yr och hon blev stående en stund med fingrarna löst om kabinväskans utdragna handtag. Luften bar med sig röster och dofter, välbekanta och främmande på samma gång. Hon kisade mot fjärden där slottet speglade sig i vattenytan.

Mer än sexhundra år tidigare, innanför dessa tjocka stenväggar, hade en ensam kvinna stått inför en bedrift som ingen kunnat föreställa sig. Att övertyga representanter från tre länder som tidigare krigat mot varandra i hundratals år att i stället ingå i Kalmarunionen, en allians mellan de nordiska länderna i syfte att hindra tyskarna från att ta makten över Skandinavien.

Katarinas eget motiv för att återvända hit var tack och lov betydligt mindre riskfyllt. Allt hon skulle ägna sig åt under några få dagar var att sörja en gammal vän och försonas med en annan, eller åtminstone försöka. En enkel uppgift för någon som är utbildad och erfaren i hur andra människor tänker och reagerar i givna situationer, inte sant? Hon suckade och grep tag om kabinväskans handtag. Så varför kändes det som om även hon stod inför uppgiften att rusta sig för att dra ut i strid?

Hon betraktade stadsbussarna som stannade till och körde vidare i långsam rytm. Likt stora gulröda valar slukade och spottade de ur sig sommarklädda människor som myllrade bort över asfalten. Hon kunde gott ta en av dem bort till polishuset. Det var en kort sträcka, säkert inte mer än tre hållplatser.

Eller så kunde hon promenera bort den sista stelheten i lederna. Dessutom behövde hon landa mentalt innan hon träffade Andreas. Träna på att mota bort impulserna som skulle uppstå så fort hon såg honom, den mentala klådan som kom av lusten att återigen avkräva honom svaren han inte kunde ge henne.

Det lockade även att återerövra de välbekanta gatorna i hemstaden. Hon kryssade mellan spridda klungor av sommarklädda människor på väg in mot Kvarnholmen, där uteserveringarna antagligen redan börjat fyllas medan hon själv gick åt motsatt håll. Hon följde Stationsgatan fram till rondellen vid Vänortsparken och bruset från minigolfspelarna bars fram av vinden innan hon vek av åt höger mot Tullslätten. Det mesta var sig likt. Inte för att hon varit borta så länge. Drygt fem år. En kort stund och en evighet.

I sakta mak strosade hon förbi de gamla sneda och vinda trähusen som hukade i skuggan av sina nyare och mer högresta grannar i betong mellan norra vägen och Jenny Nyströms gränd. Medan hon väntade på grön gubbe för att korsa Esplanaden sög det till i magen och hon insåg att hon inte ätit sedan frukost. Men i kvarteret Valfisken fanns flera matställen inhysta i den stora gula tegelbyggnaden som förr i tiden varit polisstation.

Det nya polishuset låg någon halvkilometer bort. Borde hon ringa Andreas redan nu och säga att hon var framme? Hon borde ha hört av sig i samma ögonblick som hon klev av tåget, eller helst redan när hon ombokade biljetten i går. Gett honom tid att förbereda sig. Eftersom hon inte gjort det då kunde hon strunta i det nu. Poliser, speciellt mordutredare, var vana vid oväntade situationer.

Väl framme blev hon stående utanför entrén i flera minuter medan hon försökte förbereda sig på vad hon skulle säga. Förutom det uppenbara och förväntade. Lika gott att få det överstökat. Han skulle knappast bli arg för att hon dök upp en vecka för tidigt. Hon plockade upp mobilen.

Andreas Persson svarade på första signalen, som om han väntat på ett samtal, men knappast hennes.

Jag är framme, sa hon. Vid ingången till polishuset, la hon till.

Jaha? Redan? sa han. Förvåningen i rösten dröjde kvar. Jag trodde inte du skulle …. Han avbröt sig och mumlade något till någon annan i bakgrunden, någon som mumlade något ohörbart tillbaka. Jag kommer ner och möter dig.

Ett par minuter senare klev han ut i eftermiddagssolen och skuggade ögonen med handen. En så välbekant gest att Katarina blev varm inombords. Han hade fått några grå strån i det mörka håret. Linjerna i ansiktet var lite mer framträdande men han var fortfarande ung, i alla fall i hennes ögon. Den ljusgröna pikéskjortan spände över de breda axlarna, hade han återupptagit träningen? Hann han med det? Med en femåring hemma, ett till barn på väg och ett hus som stod inför en större renovering, vilket han berättat för henne över telefon när de hörts och bestämt att hon skulle komma ner om en vecka. Inte dagen efter som det nu råkade bli.

Han kisade mot solen medan han sträckte fram handen för att hälsa.

Hej Katarina. Välkommen. Han log och slog ut med händerna. Jag menade inte att låta oartig men jag blev överraskad när du ringde.

Jag ändrade mig, sa hon. Och det fanns biljetter.

Tog du en taxi från stationen? Du kunde ringt i stället. Jag hade hämtat dig.

Det var skönt med en promenad, sa hon trots att blusen klibbade mot ryggen. Nu längtade hon mest efter en kall dusch, men det fick vänta. I kaoset av tankarna på Edvard, hennes före detta make, och vad som hänt honom, hade hon glömt bort att ordna med boende.

Andreas nickade mot kabinväskan.

Jag antar att du inte fick tag i något hotellrum till i kväll?

Jag har inte ens försökt än. Men det ordnar sig. Jag kan ta ett rum på Svanen om det är fullt inne i stan.

Det blir nog lika svårt där, sa han, sträckte sig förbi henne och grep tag om resväskans handtag. Befolkningsmängden mångdubblas i Kalmar under sommarmånaderna, har du glömt det? Tur för dig då att jag redan har fixat boende. Han log. Du kommer att gilla det.

Hon såg efter honom när han försvann in genom entrén. Hon undrade vad han lyckats skaka fram med en kvarts varsel. En cell i häktet?

Han visade in henne i ett kalt rum där den tjocka luften skvallrade om ljudisolering. De enda möblerna var ett skrivbord, en dator och två stolar utan vare sig dynor eller armstöd. En dokumentmapp i svart plast låg slängd över tangentbordet.

Ett förhörsrum, sa hon. Du vet hur du ska få en gammal vän på besök i hemstaden att känna sig välkommen. Hon försökte låta skämtsam på rösten men orden lät fåniga och platta mellan de kala väggarna. Det fanns ett fönster, placerat högt upp på väggen. För högt för att ens en jätte skulle kunna nå upp och njuta av någon slags utsikt. Hon noterade att det förmodligen inte ens fanns något på andra sidan glaset. Ljuset som föll in såg artificiellt ut, som om rummet vette till en annan lokal, eller en korridor.

Jag tror det är bättre att vi stökar undan det tråkiga innan vi går upp till mitt kontor, sa han och sänkte rösten. Du har inte ändrat dig? Vill du fortfarande se bilderna?

Ja, sa hon, men var inte riktigt säker på att det var sant. Snarare måste hon. För att förstå att det hade hänt. Är de i den där mappen? Hon höll händerna kvar i jackfickorna.

Andreas drog till sig mappen utan att säga något, öppnade den samtidigt som han vinklade den uppåt, mot sig själv. Katarina ändrade ställning på stolen. Det kliade innanför byxlinningen och svetten på ryggen hade börjat torka i den relativt svala luften i förhörsrummet. Det kliade närmare bestämt över hela kroppen. Värkte i ländryggen av den hårda stolen. Hon behövde lägga sig ner. Eller gå ut från polisstationen och ta nästa tåg tillbaka till Linköping.

Han slog ihop plastmappen och höll upp den framför henne.

Du förstår att det inte är någon vacker syn? Bilderna är tagna innan teknikerna ens börjat gå igenom mordplatsen. Det var så vi hittade dem. Din före detta make och hans nuvarande hustru.

Våldsam död är väl sällan vackert, sa hon och tog emot mappen. Hon la ner den framför sig på skrivbordet. Det var det enda hon kunde göra för Edvard nu. Låta sin yrkesroll söka efter logiken i vansinnesdådet. Försöka föreställa sig vilken slags personlighet och vilket motiv som i kombination med varandra utlöst det hela.

Hon blundade. Räknade tyst till tio medan hon lyssnade på Andreas andetag, det svaga ljudet från trafiken utanför och den dånande tystnaden i förhörsrummet. Till slut öppnade hon mappen och tog upp det första fotot. Kastade en snabb blick på det innan hon plockade upp resten av bilderna. Spred ut dem sakta likt en solfjäder på skrivbordsytan, och motstod den omedelbara impulsen att dra undan handen för att slippa att ens nudda vid fotografierna.

Första tanken var en fråga. Hur kan det finnas så mycket blod? Ögonblicket senare tog hjärnan in hela bilden. Kropparna. Skicket de lämnats i. Det gick knappt ens att se att det var människor på bilderna. De hade suttit där i fem dagar innan någon hittat dem. Innanför stängda fönster med uppfällda persienner, utlämnade åt högsommaren som fört med sig en värmebölja som var en av de värsta på flera år. Stanken måste ha varit …

Hon la ner bilderna, föste dem ifrån sig och reste sig upp ur stolen. Ville rusa ut, leta upp en toalett och skrubba händerna tills huden flåddes av.

Vem gjorde detta? sa hon. Vilket slags monster är kapabelt till en så … vidrig handling?

Kapitel 3

Katarina

När hon reste sig från stolen fick hon en yrselattack och var tvungen att ta tag i bordskanten tills det slutade snurra.

Mår du bra? sa Andreas och stannade till ute i korridoren utanför förhörsrummet. Han la handen på hennes arm. Vi kan vänta med att träffa de andra i gruppen tills i morgon.

Det är ingen fara, sa Katarina. Handen som höll i kabinväskans draghandtag var fuktig av svett men kändes iskall och domnad. Jag vill få det överstökat.

Han nickade och gick före henne genom korridoren. När de klev in i utredningsrummet stannade Katarina innanför dörren. Försökte ta in och sortera alla intryck som strömmade mot henne. Efter det kala förhörsrummet kändes det snudd på överbefolkat i utredningsrummet trots att det bara fanns två personer där, förutom hon och Andreas. Det lågmälda samtalet upphörde i samma ögonblick som de klev över tröskeln.

Mannen bakom skrivbordet närmast till höger var i trettioårsåldern, noterade hon. Han avslutade samtalet på mobilen och tittade upp. Det mörkblonda håret var kortklippt på gränsen till snaggat. Trots att han satt ner såg Katarina att han måste vara närmare två meter lång. Minen var bister. Han gungade bakåt i stolen och drog upp en snusdosa ur jeansfickan. När han petat in portionspåsen under läppen korsade han armarna över bröstet och blängde på henne.

Katarina Dahl, sa Andreas och nickade åt jätten. Leo Jensen.

Hej, sa hon, men sträckte inte fram handen. Hon ville inte ta i någon av dem och de fick tycka att hon var dryg och oartig, det struntade hon i. Fingrarna som hållit i fotona kändes fortfarande klibbiga trots att hon gnott händerna med tvål i flera omgångar på en av toaletterna.

Leo sa ingenting. Han mätte henne med blicken, som om han stod inför en motståndare i en boxningsring. Det var uppenbart att han inte gillade hennes närvaro, vilket gjorde henne förvånad först. Han hade aldrig träffat henne tidigare. Trots det verkade han redan ha bildat sig en uppfattning om henne, och inte till hennes fördel heller. Trodde han att hon skulle lägga sig i deras jobb? Men så hade väl inte Andreas lagt fram anledningen till hennes besök? Eller berodde avigheten på något annat? Nyfikenheten steg inom henne men hon försökte mota bort den. Inte nu. I dag skulle allt handla om Edvard.

Andreas fortsatte presentationen.

Anja Larsson, sa han och svepte med handen mot skrivbordet på andra sidan om dörren, närmast fönstret.

Kvinnan som reste sig och log mot henne var i tidiga trettioårsåldern, ett halvt huvud kortare än hon, med halvlångt mörkbrunt hår och rena drag. De nötbruna ögonen var fulla av nyfikenhet och i den ena kinden framträdde en skrattgrop. Hon var slank men muskulös med väl avtecknade biceps och axlar under det ribbade linnet. Singel, inga barn, avgjorde Katarina efter en snabb blick på porträttfotot på skrivbordet. Det föreställde en hund. Den hade käften öppen på bilden och flinade mot fotografen med vassa tänder och iskall blick. Anja gick de få stegen fram till henne med utsträckt hand. Katarina tvekade ett ögonblick innan hon återgäldade hälsningen, trots den tidigare föresatsen.

Hon skulle knappast smitta någon av dem. Att hon rört vid fotona betydde inte att ondskan riskerade att överföras till andra som hon rörde vid. Och Anja såg definitivt ut som en kvinna som kunde ta hand om sig själv.

Hej och välkommen, sa hon. Jag har förstått att det var du som fick styr på Persson. Hon nickade mot sin chef. Bra gjort att du övertalade honom att ta tag i sin slumrande chefskarriär innan han blev för gammal och trött.

Det är knappast min förtjänst, invände Katarina. Jag hann nog inte göra så stort intryck under året vi pluggade ihop på distanskursen. Dessutom var det kriminalpsykologi, ingen ledarskapsutbildning. Den talangen hade han säkert redan innan.

Anjas leende falnade en aning.

Beklagar sorgen förresten, sa hon. Jag förstår att du var anhörig till ett av offren. Och nu ska du hjälpa oss med fallet, visst? Som psykolog kan du säkert uppfatta saker som vi andra missar, inte sant, Persson?

Katarina vände sig om och såg på Andreas med höjda ögonbryn. Hjälpa till med fallet? Vad menade Anja? Vad hade han sagt till dem?

Nu tror jag det blivit något slags missförs…, började hon säga men blev genast avbruten.

Vi tar det senare, du och jag, sa Andreas. I enrum, förtydligade han.

Anja backade ett steg mot skrivbordet och såg från Katarina till Andreas och tillbaka till den första igen.

Ursäkta, men har inte …, sa hon och blev även hon avbruten av sin gruppledare.

Vi tar det senare, upprepade han, med viss skärpa i rösten. Jag har visat Katarina bilderna från brottsplatsen så ge henne tid att smälta allt. Han la handen på hennes arm men hon drog undan den. Mer bestämt än hon menat. Han sa inget. Tog ett steg längre in i rummet och nickade mot skrivbordet mittemot Anjas. Det var belamrat med muggar, pennor, hopknycklade pappersnäsdukar och på väggen bredvid satt flera teckningar med huvudfotingar, djur som såg ut som korsningar mellan en haj och en skräcködla, samt ett papper med en streckgubbefamilj uppnålad. Mamma, pappa och tre streckbarn i olika storlekar.

Den här platsen sitter normalt Peter Dahlgren vid, sa han. Han vabbar för tillfället men du har ju träffat honom ett par gånger tidigare. Vid …, han tystnade, … Ja, det är väl ett par år sedan nu.

Katarina vände sig bort från Andreas.

Det stämmer, sa hon. Hon undrade hur pratet skulle gå när hon lämnat dem. Hur nyfikna Anja och Leo skulle vara och vad Andreas skulle berätta för dem. Hon fortsatte lyssna med ett halvt öra medan Andreas fyllde på presentationerna. Han pratade på utan att ge henne chansen att själv öppna munnen. Säkert för att hindra henne från att säga något som han ansåg att de borde prata om i enrum.

Han berättade att Anja varit en del av gruppen i tre år, att hon tidigare varit på knarksektionen, att hon var en hängiven terrängcyklist och stolt hundägare, vilket Katarina redan räknat ut med tanke på porträttet på skrivbordet.

Fin hund, sa hon, fast hon rös inombords. "Vad är det för ras?

Amstaff, sa Anja. Men Uffe är inte en bråkdel så farlig som han ser ut. Tvärtom, han är en riktig mjukis. Hon flinade. Det hänger förstås på uppfostran, man måste visa från början vem som bestämmer i hushållet.

Leo Jensen, den buttre jätten, tog inte ögonen från datorskärmen medan Andreas pratade, såg Katarina. Han var uppväxt i Norrland, fick hon veta, han hade tjänstgjort i Stockholm efter utbildningen, som ingripandepolis, men var sedan ett drygt år tillbaka överflyttad till Kalmar på egen begäran, och blev i samma veva anställd som utredare på grova brott, berättade Andreas.

Inte illa. Raka vägen från gatan in i värmen som utredare. Tydligen måste han ha några kvaliteter som imponerade på Andreas, men det var förmodligen på grund av hans framstående sociala kompetens.

Katarina släppte honom med blicken, vände sig om och såg bort mot kortväggen i andra änden av rummet där en smartboard var upphängd. Tre foton syntes på den och namn och kortfattad information