Arvslott

By Linda Govik

Året är 1806. Emily Bradley är äntligen fri från demonerna som plågat henne sedan mötet med den själviske adelsmannen Lord Charles, och hon har precis tagit klivet mot självständighet som konstnär. Genom en ödets nyck förs hon dock åter samman med Lord Charles, och det står snart klart för henne att han behöver henne och deras gemensamma son för att göra anspråk på sitt arv.

Tvingad in i ett kärlekslöst äktenskap tillsammans med en man som avskyr henne, ser Emily hur drömmarna om ett liv som konstnär snabbt glider henne ur händerna. Då dyker plötsligt Napoleon Bonapartes kurir upp med ett erbjudande som Emily inte kan motstå.

Med ett priset som är så högt att det riskerar att kosta henne allt hon håller kär, ger sig Emily av på en resa som kantas av fara men som också lovar både frihet och förbjuden kärlek – om hon vågar ta emot den.

• Language: Svenska
• Publisher: Linda Govik
• Release date: May 12, 2022
• ISBN: 9781005385248

Linda Govik

Linda Govik is Swedish, born and bred. She grew up in what could be described as a ghetto to Gothenburg, but survived it fairly unscathed (in those days, bomb threats to the school meant a day off, and wasn't really a big thing), and when she met her husband, they moved further up north to a small coastal town, where she now resides, a stone's throw from the sea.Cats, coffee and exercise is what sustains her (but unfortunately so does food, which is why the effects of all this exercise still doesn't make her look like Tinkerbell... but she's also (fortunately) old enough not to care), and, needless to say, she also loves writing. And reading, any genre.

Book preview

Arvslott

Linda Govik

Kapitel 1

September 12th 1797

Flugan var enorm, fet och vidrig, med sin skimrande gröna kropp och vingar som föreföll oproportionerligt små. Emily Bradley hade hört den ända sedan hon äntrat rummet, och vid det laget hade hon noterat hur den varit full av vigör och ilska, där den studsat upprepade gånger mot fönstret i sina försök att ta sig ut. En timme senare, hade ljudet övergått till ett trött surrande och tunga dunsar, som följdes av tystnad under de stunder insekten föll ner på fönsterlisten och vilade där, alltför utmattad för att orka röra sig, och kraftigt påverkad av höstkylan som trängde in genom fönstret. 

Emily lyfte huvudet och kisade mot mannen. Han hade dragit på sig kläderna och stod nu med profilen vänd mot fönstret. De remarkabelt ljusa ögonen hade smalnat av missnöje. 

Jag avskyr insekter, sa han. Varför måste de finnas? Han tog ett par snabba kliv mot fönstret, och planterade tummen mot flugans kropp. Ett högt, plågat surrande—sedan tystnad. Sådär. Det är så man gör med irriterande småkryp.

Han vände sig om och flinade åt henne. Emily slöt ögonen, andades in, andades ut. Luftrören sved som om hon skrikit, vilket hon förmodligen också gjort en stund tidigare, även om hon inte riktigt mindes. När hon öppnade ögonen igen, höll mannen på att gnugga händerna mot varandra för att få bort resterna av insekten, alltmedan han likgiltigt betraktade henne. 

Du ser ganska horribel ut, sa han. Du borde kanske fräscha upp dig lite.

Hon nickade svagt. Blåmärket på hennes kind skavde mot madrassen.

Vad var det du hette nu igen? Hon öppnade munnen för att svara, men han höjde handen. Det spelar ingen roll, förresten—ni är alla desamma: vad ni heter kan kvitta. Fast jag måste erkänna att du är annorlunda. En oskuld på ett horhus... Vem hade kunnat ana det? Jag fick ju betala duktigt för dig, förstås, men det var det värt.  Synd att jag måste resa iväg imorgon bitti, annars hade jag gärna betalat för några dagar till. Jag reser med mitt regemente till Irland, och jag vet tyvärr inte när jag kommer tillbaka, heller. Han fnös till. Kan du tänka dig? Med den där franske djävulen Bonaparte som ställer till det i världen så kunde man ju ha väntat sig att de skulle skicka oss till Frankrike istället, men så blir det Irland, av alla ställen. Fast det är inte helt fel, det heller. Jag avskyr Irland. Bara pack, som bor där—min bror inkluderad. Även om han påstår sig slåss för Englands sak så är han fortfarande gift med den där irländska slynan. Eileen… Han spottade ut namnet. Han kan behålla henne. Jag bryr mig inte. Han flinade till. Jag har ju dig nu, sötnos, inte sant?

 Emily borrade ner ansiktet i kudden. Gå, tänkte hon. Försvinn.

Och det var faktiskt som om han läste hennes tankar, för han satte iväg mot dörren med raska steg, och ryckte upp den.

Jag är törstig, sa han. Ska bara ta mig en drink, så kommer jag tillbaka sen. Se till att du är presentabel då, hjärtat.

Dörren slog igen, och han var borta.

Emily rullade över på rygg och stirrade upp i taket. Hon hörde hjärtslagen dunka i huvudet, snabba som hos en skrämd hare. Tillbaka? Hade han verkligen sagt så? Som i att han skulle återvända och låta henne gå igenom allt det här igen? 

Aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig. 

Men hur skulle hon slippa? Hon pressade samman läpparna, tog ett skakigt andetag, och lät den hemska, sorgliga insikten skölja över henne: det fanns bara ett sätt, och det sättet var… inte bra. Farligt. Emily hade aldrig gjort farliga saker—hon fick inte lov till det. Men den här gången måste hon nästan, för hon ville inte dö. Hon slängde täcket åt sidan och gled över madrassen, slöt ögonen ett ögonblick vid åsynen av blodfläckarna som missprydde det skrynkliga lakanet. Det kändes som om han slitit henne itu med sin kropp, och hon hade ännu inte haft modet att undersöka skadorna, men de var åtminstone inte så farliga att hon inte kunde röra sig, och det var alltid något. 

Hon fann sin underklänning, sorgset hängande på kanten av stolen där han slängt den. Det krämfärgade tyget hade en reva från halsen nästan ända ner till ärmen, men höll ihop hjälpligt: när hon dragit klänningen över, kunde man knappt ens se skadan. Hon pilade över rummet till fönstret, försökte undvika att se på de krossade resterna av flugan medan hon med skakande händer hakade loss haspen. Till slut svängde fönstret ut. Den iskall höstvinden slog henne genast i ansiktet och fick henne att dra häftigt efter andan Vad håller jag på med? Tårarna stack i ögonen, fick hennes syn att bli dimmig. Konturerna av bakgården långt där nedanför blev en svart, odefinierad fyrkant, som ett hål som ville svälja allt som kom i dess närhet. Hände det här ens? Hur kunde det bli så här? Än fanns det tid att ångra sig. Hon kunde stänga fönstret, återvända till sängen och… vänta. Fast vad skulle hon vänta på? Att mannen skulle göra om allt det där ohyggliga som han redan gjort en gång? Då dog hon hellre—men det kunde ju faktiskt vara så att han dödade henne själv den här gången. 

Det värsta var att hon inte ens kunde gå till Paul och klaga eller be om hjälp, för inte bara var han den som tog hand om henne, utan också, vilket kanske var viktigast i sammanhanget, ägare av etablissemanget. Den här fine herren, som Paul kallade honom, var en kund, och hon kunde inte minnas hur många gånger som hon hört Paul säga att kunden alltid hade rätt, vilket i sin tur betydde att han knappast skulle ta hennes sida. Han hade antytt det redan då han knuffat in henne i rummet: var en duktig flicka nu, Em, eller så får du med mig att göra sedan.

Alltså gällde följande: om inte den fine herren dödade henne, skulle Paul göra det. Och då spelade det liksom ingen roll vad hon gjorde just nu. Dog hon av att försöka fly ut genom ett fönster, var det bara ett tredje sätt att gå hädan på… och då hade hon åtminstone valt det själv.

 Den kalla luften stack i luftrören, men hon trotsade den otrevliga känslan och lutade sig framåt för att stirra ner på marken. Några få fot från henne såg hon taket till det lilla skjulet där Paul förvarade saker av mindre värde, som ved, verktyg, och den lilla rangliga handkärran som de använde för besök till marknaden. Ett högt trästaket omgav bakgården, och där bakom bredde Queen Street ut sig åt båda håll, för att så småningom leda till Hay Market Square, där de köpte grönsaker och kött till ölstugan på nedervåningen. Emily hade fått följa med Paul dit en gång, men det var länge sedan nu, och allt hon mindes var att oljudet och allt folk hade skrämt henne. Folk hade stirrat på dem och pekat på henne och viskat, och Paul hade blivit arg och hytt åt dem med knytnäven. När en man hade frågat om det här var en av hans nya adepter och vad Paul skulle ha för henne, hade han till och med gjort ett utfall med sin spatserkäpp, och Emily hade gömt ansiktet i händerna och tyckt att allt varit helt förfärligt. Paul hade sedan slitit tag i henne och utfört sina ärenden under bister tystnad, som om hon gjort något fel. Tydligen hade han skämts för henne, för det var första och sista gången han tagit med henne dit. Det gjorde inte henne något, men nog hade det varit bra om hon hade fått vara med fler gånger, för att vänja sig inför det som komma skulle. 

Hon svalde, och slöt fingrarna hårt om fönsterkarmen. Om jag klättrar på utsidan mot skjulet, kommer jag kunna hoppa ner på taket och sedan till marken utan att behöva skada mig. Tanken fick skräcken att pila genom hennes kropp som fötterna på en liten ödla, för hon hade aldrig sett sig själv som särskilt modig, men det gav henne också, underligt nog, en känsla av beslutsamhet: det fanns en väg härifrån, och hon kunde ta den. Försiktigt ställde hon lampan åt sidan och klättrade upp på bordet, tappade nästan balansen när det vinglade till, men hon högg tag i den lilla listen intill fönsteröppningen och lyckades återfå den. Under ett andlöst ögonblick stod hon där med spända muskler och med en rännil av svett som letade sig ner över ryggen, medan hon hörde mossa och lort singla ner till marken långt därnere. Sedan flyttade hon foten längre ut, flämtade till när den kalla stenen vidrörde hennes bara hud, men hon fortsatte lite till, och följde efter med händerna, klamrade sig krampaktig fast vid utsidan av fönsterbågen. En vindpust svepte runt hushörnet och slet tag i hennes klänning så att den åkte upp över höfterna—hon ville instinktivt dra ner den, men lyckades låta bli, och höll andan medan hon pressade sig mot fasaden. Vinden kan inte få dig att falla. Halka inte. Titta inte ner. Kylan var hemsk. Den trängde in genom kläderna och fick kroppen att stumna och stelna till, men det allra värsta var att hon snart helt förlorat känseln i händer och fötter. Dock hade hon lyckats ta sig ganska långt redan. Hon skymtade taket till skjulet alldeles i närheten, och det gav henne både mod och hopp. Snart där nu. Snart där.

Något dunsade till på hennes andra sida, ett plötsligt ljud som fick henne att rycka till. När hon vände blicken dit, såg hon att fönstret flugit helt upp och slagit i ytterväggen. För en kort, förvirrande sekund kände hon en djup tacksamhet över att det åtminstone inte gått sönder, eftersom Paul inte skulle tycka om det. Sedan insåg hon varför fönstret flugit upp. Där var han, mannen, och han lutade sig ut och stirrade på henne. 

Vad i helvete håller du på med? fräste han. Försöker du rymma? Va? Tror du jag tänker tillåta det?

Paniken strömmade genom henne, pressade luften från hennes lungor. Hon vände huvudet åt andra hållet och funderade på att hoppa, men det var alldeles för långt kvar och hon skulle helt klart missa taket och falla ner på marken. Under tiden den tanken farit genom hennes huvud, hade mannen lutat sig ännu lite längre ut, och sträckt ut handen. Trots att hon försökte ducka, lyckades han gripa tag i hennes arm och slita henne mot sig. Hennes fötter gled, och fastän hon desperat försökte hålla sig fast, kunde hon snart bara hålla kontakten med husfasaden med hjälp av tåspetsarna.

Släpp!

Så att du faller? Hans märkliga ögon, så ljusa och genomträngande som hos en kaja, mötte hennes, fulla av misstro. Kom in här nu och sluta jamsa.

 Han bättrade på sitt grepp så att han höll henne i båda armar, och medan han drog tappade hon helt kontakten med den lilla listen. Nu dinglade hon fritt över avgrunden.

Sluta kämpa emot… Han slet henne närmre, "…och kom hit."

 Nu var hans ansikte så nära att hon kunde känna ångorna av söt konjak och cigarr skölja över ansiktet. Närheten utlöste febriga bilder av när han tvingade hennes huvud nära och pressade munnen mot hennes, med tänder som skrapade mot hennes läppar och fick det att blöda. Aldrig mer.

Den nedre delen av fönstret skar in i hennes revben medan han halade henne in genom fönstret, och knäna slog emot husväggen så hårt att hon skrek av smärta—men just det där var en bra sak, för nu kunde hon plötsligt trycka tillbaka och få balans nog att slita sig loss från hans grepp med en arm. Snabbt svingade hon den mot hans ansikte: ett blint slag som hon fullföljde genom att spärra ut fingrarna och klösa honom från pannan ner till halsen. 

Allt blev stilla, som om världen plötsligt stannade till, och i det ögonblicket stirrade de andlöst på varandra. Sedan hörde hon hans röst:

Visst. Om det är så du vill ha det.

Med ett ryck släppte han så taget, och lät henne störta mot marken.

Hon landade hårt på fötterna. Hörde först den ihåliga dunsen som landningen skapade, och direkt efter ett annat, mer distinkt ljud, som av en gren som knäcktes, innan hon föll ihop. Smärtan överföll henne nästan omedelbart därpå, ilsken och intensiv, pulserande röd, och hon skrek rakt ut, men hade ingen luft kvar i lungorna för att åstadkomma några ljud: vad som kom ut var svagt och tamt, som en jamande liten katt.

I stillheten som följde hörde hon mannens röst igen. Den klara luften fick den att färdas långt och lätt, och gjorde den så tydlig att det var som om han stått alldeles intill henne:

Flickan hoppade. Hon är därnere nu. Skadade något när hon landade—jag hörde det själv—så hon kommer inte långt. Så en låg, innerlig svordom. Helvete… Jag blöder…

Jag är hemskt ledsen, min herre. Det där var Pauls röst. Antingen måste mannen ha hämtat honom, eller så hade han hört uppståndelsen och gått dit för att se efter. Jag förstår inte vad som kan ha hänt. Hon är vanligtvis mycket lydig.

Jaså? Det korta ordet svävade till marken som en svart, skamfilad fjäder. Jag skulle vilja påstå att din uppfattning om lydnad skiljer sig ganska signifikant från min. Nå, hursomhelst… Hämta upp henne hit.

I tystnaden som följde uppfattade Emily en hel del förvåning, och när Paul åter talade, skymtade hon den mycket riktigt i hans röst:

Min gode herre, om flickan är skadad, är det kanske inte vist att använda henne igen. Jag har andra flickor som skulle gärna skulle vilja glädja Er. Ni får välja vem ni vill, och njuta hennes sällskap under resten av kvällen. Huset bjuder, förstås.

Jag vill inte ha någon annan. Jag betalade för den här. Dessutom är det här ytterst förödmjukande, och det tolererar jag inte. Hon måste lära sig veta hut, och det är jag som ska lära henne. Jag betalar det dubbla mot vad jag tidigare gav om du gör vad jag ber om. 

Emily höll andan. Säg det, bönföll hon Paul. Säg att det här är fel. Visa att du tänker skydda mig. Hon hörde Paul sucka. Sedan: 

Som Ni behagar, min herre. Låt mig hämta henne åt er.

Ögonblicket av besvikelse var kortlivat: det fanns inte tid att sörja en barndom som varit en lögn, eller ett svek som visade hur lite hon var värd. Hon sköt sig uppåt med hjälp av händerna, ställde sig på alla fyra, flyttade benet och provade att stödja på den skadade foten… och föll ihop igen. Smärtan sköt genom foten genom ryggraden och exploderade inne i huvudet som ett fyrverkeri, och plötsligt mådde hon så våldsamt illa att hon var tvungen att kräkas. 

Efter att hon tömt magsäcken väntade hon, flämtande, svettig, tills den värsta smärtan lagt sig innan hon försökte igen. Inte stödja så mycket. Bara lite. Bara så att du kommer härifrån. Det ska gå. Det måste gå. Hon lyckades kräla på alla fyra mot staketet. Där kunde hon, stödd mot det, sakta ta sig upp på fötterna—eller åtminstone en fot. Det var åtminstone något. Med ett djupt andetag torkade hon svetten ur pannan. Nu måste hon bara ta sig härifrån. 

Bakdörren till huset gled upp. Hon stirrade mot silhuetten som framträdde mot dörröppningens ljusrektangel. Om hon inte vetat det redan, hade hon sett det på den runda formen: det här var Paul. Andlöst drog hon sig tillbaka mot skuggan längsmed staketet, pressade ryggen mot det och blundade som om det skulle hjälpa henne att synas mindre. Det gjorde det såklart inte.

Em? Emily, raring, ropade han ut, med en röst mjukare än hon någonsin hört den. Du har varit lite olydig, inte sant? Vad for i dig, egentligen? Kom hit till mig, så kan vi tala om det. Ge dig lite varma kläder och en kopp te. Vad säger du?

Lögner. Hon ville skrika åt honom att det var rena lögner, precis som allting i hela hennes liv fram till det här ögonblicket hade varit det. Hon hade trott att hon varit trygg hos honom. Att han skyddade henne från faror. 

Lögner. 

Hon svepte handen över ögonen, arg på sig själv för att hon inte kunde sluta gråta. 

Emily? sa Paul igen. Jag vet att du är där, jag kan se dig. Jag ska inte behöva komma dit och hämta dig, eller hur, raring? Var nu en duktig flicka och kom hit istället, så glömmer vi allt det här. Låter inte det bra? Hon höll andan, fast i en insikt som kommit till henne som en blixt från klarblå himmel—ett av Pauls egna favorituttryck och som hon aldrig använt tidigare för hon hade aldrig hittat en anledning. Men det gjorde hon nu, för nu passade det perfekt. 

Sanningen, insikten, var att Paul aldrig rörde sig om han inte behövde. Med sin enorma kroppshydda och dåliga knän kunde han knappt gå upp för trappan, och att springa var inte att tänka på. Han behövde sin käpp, och inte ens med den kunde han röra sig särskilt bra. Hon var visserligen skadad, men räknade med att hon ändå var flinkare än han. Snabbt vände hon huvudet och spanade längsmed staketet. Öppningen var nära, väldigt nära. Vad som väntade i världen därborta visste hon inget om, men det kunde inte vara sämre än vad hon redan hade. 

Em? Pauls röst var fortfarande vänlig, men hon hörde en viss irritation där nu. Kommer du eller inte?

Nej, sa hon på utandning.

Stödd mot staketet haltade hon så fort hon bara kunde mot friheten. Hon hörde Paul ropa något efter henne, kände paniken bränna genom kroppen, så stark att den nästan dövade smärtan, så intensiv att hon kunde skynda på sina steg tills hon nästan sprang. Och ut på gatan, in i natten, försvann hon.

#

 Queen Street sträckte ut sig framför henne, flankerad av en lång rad av hus på båda sidor. Gatan var knapphändig belyst vid den här tiden på dygnet, men stjärnorna på himlen ovanför och ett och annat ljussken från fönster där någon rastlös själ fortfarande var vaken försedde henne med nog vägledning för att ta sig framåt. Hon hörde röster på avstånd, förmodligen från någon av alla ölstugor längs gatan, och ibland såg hon till och med skuggorna av folk som rörde sig i närheten—en syn som fick hennes hjärta att bulta hårt av skräck. Här skulle ingen hjälpa henne, det var hon säker på. Alla år hos Paul hade lärt henne att män bara hade en tanke i sina huvuden, och den här nattens händelser hade bara förstärkt den saken. 

Hon stirrade på de svajande skuggorna långt där framme, och skräcken klöste henne i bröstet: de såg unga och alerta ut. Snabba. Om de såg henne, skulle hon inte kunna ta sig undan. På försök sträckte hon ut handen och drog i handtaget till porten alldeles intill. Den visade sig vara öppen och hon gled in i den mörka foajén, stängde dörren om sig och backade in i de skyddande skuggorna tills hon slog i stenfundamentet till trappan som ledde till lägenheterna ovanför. Hon slank runt det och sjönk ner på golvet, lutade huvudet mot det kalla stengolvet och slöt ögonen. Här kunde hon stanna ett ögonblick och ta igen sig medan hon väntade på att dagsljuset skulle återvända. Vad som skulle hända därnäst, hade hon ingen plan för, men hon var för utmattad för att ens orka tänka så långt. 

Emilys huvud surrade. Hon blinkade för att hålla sig skarp, men hennes värld växte och krympte, växte och krympte, i take med hennes hjärtslag. 

Till slut krympte den dock mer än den växte, tills den inte växte alls mer, och allt blev svart.

Kapitel 2

Jag tror bestämt att det är dags att vakna snart, kära vän.

Till att börja med föreföll det som om orden, mjukt uttalade av en kvinna, var en del av Emilys dröm—en dröm som börjat som en mardröm, men som sedan bytt karaktär till något betydligt mer behagligt, i vilken hon blivit tvättad av varsamma händer och klädd i det renaste linne, varefter hon stoppats om i en säng gjord av fjädrar och fluffiga moln, under ett täcke som doftade som en blomsteräng.

Vad säger du? Ska vi öppna ögonen?

Eftersom det här var en order och hon var van vid att lyda, gjorde hon som hon blev tillsagd. Stirrade upp på en främmande kvinna som lutade sig över henne. Bakom henne, ett rum som var lika främmande, det. Med en flämtning drog Emily händerna över sin kropp. De vidrörde lakan som doftade lavendel och rosor precis som i drömmen. Hon stelnade till och öppnade munnen för att skrika. Ut kom bara ett svagt väsande, men det var tillräckligt för att kvinnan skulle dra sig undan. 

Såja, raring, sa hon och höll upp händerna framför sig. Du har inget att frukta.

Hon såg uppriktig ut, men Emily drog ändå upp täcket till näsan och gjorde sig själv så liten som möjligt, medan hjärtat hamrade i bröstet. Främmande—allt var främmande. Hon hade aldrig varit i det här rummet förut, men det var samtidigt ett rum som var vackrare än något annat hon sett med sina blekgula väggar som pryddes av små målningar av blommor, och de vackra, sirligt vita gardinerna framför stora fönster. Ett ofarligt rum—det var så det kändes. Ett tryggt rum.

Hon lyfte huvudet en aning för att se ut, en såg bara röda och svarta hustak, samt en glimt av en mörkt blå himmel. Svaga ljud letade sig dock in, och skramlet av kärrors hjul, klapprande av hovar och ljudet av försäljare som skrek ut sina varor påminde om marknaden på Hay Market Square. Så här lät det åtminstone inte utanför bordellen, vilket förmodligen betydde att hon inte var nära den, och bara den insikten fick hennes skuldror att slappna av. Och om de fört henne tillbaka till Paul skulle hon knappast haft det så här bekvämt vid det här laget, vilket var ännu en fingervisning om att hon inte hamnat där. 

Hon ruskade av sig obehaget, och försökte sedan rådbråka hjärnan för att få tillgång till minnena av vad som hänt efter att hon somnat under trappen i foajén. Hade någon hämtat henne? Det var något där, ett svagt, svagt minne av att någon lutade sig över henne; någon med varma ögon och mjuk röst. Och samma röst hade sedan dykt upp i de mer behagliga drömmarna, och då tillhört en mycket mörk man med brinnande ögon och ett vänligt leende. Vem var han? Minnet gled undan, lika svårt att greppa som en ål. 

Du undrar förstås var du hamnat, sa damen. Jag kan berätta för dig att du är i Dr Bedfords hus. I Old Woking, men jag skulle tro att du redan vet det, eftersom det var här vi fann dig. Jag är hans hushållerska, Mrs Wright. Det var Mäster Giatelli som fann dig och förde dig hit. Jag tror inte du minns något av det, eller hur? Du har sovit hela tiden, stackars liten. Det är nästan kväll nu, tillade hon, som om hon hört Emilys tysta fråga.

Hon drog långsamt händerna över sitt vita, stärkta förkläde, och log en aning sorgset. 

Låt mig hämta Dr Bedford, vännen, så får han ta sig en titt på dig.

Nej. Men det var redan försent—damen, like kvick i rörelserna som en vessla, hade redan vänt på klacken och försvunnit. Långsamt sjönk Emily ner mot kudden. En doktor, alltså? En gång för länge sedan hade en av flickorna på bordellen snubblat och fallit ner för trapporna (det var den officiella versionen, men senare hade Emily hört det viskas att Paul hade knuffat henne därför att hon var med barn och han hade velat att hon skulle förlora det). Flickan hade skadat sig så illa att de varit tvungna att hämta dit doktorn. Emily mindes hur hon beundrat denne man med sin skarpa blick och oklanderliga sätt, men hon mindes också hur rädd hon varit för honom. Allra mest mindes hon dock den respekt med vilken Paul behandlat honom, och de blickar av avsky doktorn gett honom i gengäld. Emily hade redan då listat ut att doktorer, precis som präster, stod över vanliga män, och för den saken skull hade hon beundrat honom än mer. 

Om doktorer hade en sådan makt, skulle hon kanske våga be denne Dr Bedford att inte sända henne tillbaka till Paul? Vilka människorna i det här huset än var, så verkade de åtminstone vänligt sinnade, och eftersom de inte verkade ha några avsikter att skada henne, så kanske de kunde tänka sig att skydda henne från honom också? Försiktigt lyfte hon täcket för att blicka ner på sin kropp. Som hon närmast väntat sig, hade de smutsiga och sönderrivna kläderna bytts ut till en vacker, skir nattsärk, och någon hade dessutom lindat hennes fot. En doft av Opodeldoc-liniment, knappt skönjbar över de höga, rena tonerna av lavendel, fick hennes näsborrar att vibrera. Någon hade alltså gjort sig allt det här besväret, för henne skull, vilket hon knappast var värd, men kanske de inte visste det? I så fall kanske det vore bättre att inte tala om vem hon var? För om de fick reda på det, kanske de skulle ångra sig?

 Ljudet av fotsteg fick henne att rycka till. Hon hörde en manlig, dundrande röst och en mjukare som svarade, så de var åtminstone två män, som nu var på väg in i rummet. Hon grabbade tag i täcket med båda händer, beredd på att dra det över huvudet, illamående av skräck. 

Mrs Wright klev in först. Här är vår lilla patient, kvittrade hon med en generös gest mot Emily. Vaken och nyter, minsann.

De två männen steg in bakom henne, och tillsammans närmade de sig sängen, där de tornade upp sig över henne, intensivt studerandes henne som om hon varit det mest intressanta föremål de sett på väldigt länge. Hon borde ha dragit täcket över huvudet. Hon borde ha gömt sig, skakande av skräck. Men hon kunde inte—och det var enbart på grund av den ena av de två männen. Med öppen mun stirrade hon på honom, utan att ens fundera över hur oartigt det var (om Paul hade sett det, hade han gett henne en örfil).

Hon hade hört myten om Mefistofeles, mannen som sålde sin själ till Satan och därmed fick en förbannelse över sig i all evighet. Det här så här hon tänkte sig honom, med sitt tunga ansikte som nästan föreföll ha modellerats fram ur en klump lera, med sin stora näsa som ändå verkade passa hans drag helt perfekt, och en mun vars glada grin avslöjade starka, vita tänder. Håret var så svart att det nästan skimrade i blått, och ostyriga lockar föll ner över pannan, där de halvt dolde de mörka, brinnande ögonen. Vackra ögon, men de verkade kunna se rakt igenom henne. Emily kröp ihop under hans blick, men vågade inte röra sig, knappt ens andas. 

Strålande, sa mannen som stod intill detta monster. Emily flyttade blicken till honom, och noterade med viss lättnad att han såg behagligt normal ut. Grått, kort hållet hår, ett litet getskägg och stålgrå ögonen gav ett intryck av distingerad intelligens. Det är aldrig bra att vara medvetslös en längre stund. Han bugade sig lätt. Jag är Dr Bedford.

Och jag är Vincente Giatelli, sa den mörke mannen. Där var den djupa, rumlande rösten igen, en fascinerande blandning av lent och hårt, som en trärasp doppad i varm honung. Och dialekten sen… Hon hade aldrig hört på maken. Mäster Giatelli, även kallad. Jag är konstnär och det var jag som fann dig under trappen. Jag var på besök hos någon i samma hus, förstår du, och var på väg hem när jag upptäckte dig. Det verkade som om du inte mådde bra, så jag bestämde mig för att ta dig till min gode vän Dr Bedford. Han är den bästa läkaren i landet och en mycket bra människa.

"Jag instämmer, Signore, sa doktorn vänligt. Att Ni är en bra människa, alltså. Ni har många strängar på Er lyra, men Ni är inte läkare."

"Ah, men min kära doktorsvän, jag är en sinnets läkare." 

Dr Bedford fnös roat. Det där är en paradox, och det vet Ni. Sinnet har ingen lekamen och kan inte bli skadat; sålunda har det inget behov av en läkare.

Själen är lika viktig som kroppen. Den mörke mannen sträckte stolt på ryggen. Min konst får folk att må bra. Inte ens Ni kan säga emot mig där, Doktor—för varför skulle Ni annars anlita mig för att skapa konst åt Er?

För att Ni är den bästa konstnären i landet, och kanske i världen? svarade doktorn torrt. Hans leende var dock vänligt nog, och behöll detta uttryck då han vände sig tillbaka till henne. Hur mår du, lilla vän? Jag tog mig friheten att undersöka dig lite grann medan du var medvetslös—det föreföll en aning mer humant att göra på det viset—och jag är ganska säker på att din fot inte är bruten. En svår stukning, möjligen en sena som är av, men jag tror nog att det kommer att läka fint om du bara är försiktig.

Så hon kommer att kunna dansa igen? inflikade mannen vid namn Giatelli, med glittrande ögon.

Möjligtvis. Om hon vill. Doktorns leende dog ut. Och det är det jag skulle vilja tala med henne om. Vore det möjligt med en konversation på tu man hand?

"Naturalmente, Dr Bedford. Jag går genast till köket och frågar Er excellenta kokerska om hon har något gott att äta. Han vände sig mot Emily och bugade djupt. A presto, Signorina!" 

Därefter stack han armen under Mrs Wrights, utan att bry sig det minsta om hennes förvånade lilla utrop—tvärtom fick det honom att le brett. "Kom med mig, bella donna. Du har dina vägar med kokerskan som jag inte har, så du kan kanske få henne att ge mig en liten bit av den där fantastiska osten, no?"

Doktorn skakade roat på huvudet. "Konstnär, säger han, sa han milt, medan dörren gick igen om de båda. Gycklare, säger jag. Hans blick föll på Emily, och han blev allvarlig igen. Hur mår du, mitt barn? Hon svarade inte, varvid han rynkade pannan. Du kan tala, antar jag?" 

Eftersom det vore högst oartigt att inte svara, beslutade hon sig för att nicka. Ja.

Ett enkelt ord, men till och med det kom ut hest och krackelerat som en gammal sprucken vas. Doktorn sträckte sig efter ett glas från sängbordet och fyllde det till bredden med vatten från karaffen intill. Försiktigt placerade han glaset i hennes händer, och drog sig sedan tillbaka till den smäckra lilla stolen bredvid sängen. Vid det här laget kunde hon gott och väl förstå hur det här var hans hem: de neutrala färgerna och gracila möblerna tycktes passa hans personlighet mycket bra. Mäster Giatellis hem såg förmodligen helt annorlunda ut.

Vad heter du?

E-Emily.

Emily. Ett vackert namn. Och mer? Hon skakade på huvudet och knep ihop läpparna. Doktorn gav upp. Emily. Du har sannerligen varit med om ett och annat, inte sant? Hur gammal är du? 

Hon var inte helt säker; hade inte hållit räkningen på sistone. Hon beslutade sig för att svara vad hon trodde:

Fjorton.

Doktorn suckade. Jag förstår, sa han kort. Vem var han? Den direkta frågan fick henne att stelna till och stirra på honom. Någon du kände? Jag vill helst inte skicka tillbaka dig till ett ställe där det kan hända igen, om du förstår vad jag menar. Det vore inte rätt.

Hon slöt ögonen, pressade ihop dem. Som om de väntat runt något mörkt hörn, redo att attackera, steg minnena upp inom henne, omöjliga att stoppa. Hon kände honom plötsligt, hans vikt över hennes kropp, trycket över bröstkorgen så att hon inte kunde andas, hans mun över hennes tills huvudet susade av brist på luft—hon hade kämpat för sitt liv, vilket hade roat honom så mycket att han skrattat. Och han hade inte slutat. Tvärtom.

Med en flämtning öppnade hon ögonen igen. Han är inte här, sa hon till sig själv. Inte här, inte här. Sakta sjönk minnena undan, och hennes hjärta lugnade sig en aning. 

Var bor du? frågade doktorn. Hon skakade på huvudet. Doktorn gjorde detsamma, klart förvirrad. Vill du inte berätta? Eller har du kanske inget hem? Hon pressade samman läpparna. Inte? Det var tråkigt att höra. Jag tror du behöver någon nu, se. Särskilt som… Han hostade i handen, och färgen på hans något vaxbleka kinder djupnade. Jag är ledsen att behöva fråga men… genomlider du måhända månatliga cykler?

Nu rodnade hon också. Jo.

Jag förstår. Doktorn kliade sig på näsryggen. Jag tror du måste bli informerad om att, i så fall, så… det kan hända att det här gjort dig med barn. 

Ett kort, kvävt ljud drevs genom hennes strupe. Med imponerande framsynthet sträckte sig doktorn efter pottan som stod på golvet, och satte den framför henne. Hon tömde maginnehållet och föll sedan ner på kudden, klibbig av svett. Doktorn suckade djupt. 

Det är inte särskilt trevligt att tänka på, men vi måste nog räkna med alla eventualiteter. Det är för tidigt att avgöra nu, i vilket fall som helst, och möjligen har du inget att oroa dig för alls. Han reste sig, borstade av knäna och log snabbt mot henne. Jag lämnar dig att vila en stund, och efter det så återvänder jag med Mäster Giatelli, och vi kan diskutera din framtid. Hur låter det?

Framtid? Hon skakade förvirrat på huvudet. Vilken framtid? Förstulet lade hon händerna på magen under täcket. Den var ännu platt och hård, men hon visste hur det var fatt. Kände det på sig. 

 Se nu till att få lite mer sömn, så kommer jag om en stund. 

 Äntligen gick han. 

Emily rullade över på sidan och gav fritt utlopp för tårarna. 

#

När doktorn, Mrs Wright och Mster Giatelli återvände till rummet, hade väggarnas kulör skiftat från blekgult till rikt, dunkelt guld, och gatans ljud därutanför fönstren hade mattats av så att hon knappt tänkte på dem längre. 

De tre värdarna placerade sig närmast högtidligt runt hennes säng, med ansikten glödande av förtjusning som om de delade en riktigt trevlig hemlighet, och inte kunde bärga sig förrän de fick berätta den för henne. Hon betraktade dem matt, fullkomligt utpumpad av gråt och oro. 

Kära barn, började Mrs Wright och slog ihop händerna. Vi har nu ägnat ganska mycket tid till att diskutera din belägenhet. Till att börja med är vi alla överens om att det är vår gudliga plikt att hjälpa dig i denna hemska tid. Därför har vi bestämt—

Inte bestämt, insköt Mäster Giatelli. "Det är ett förslag. Hon måste bestämma."

Mrs Wright nickade. Ett förslag, för ditt eget bästa. Minns det. Hon steg åt sidan och Giatelli steg fram. Med honom följde en angenäm doft av bröd och ost, och något annat, mer eteriskt. Denna lukt, som var skarp men inte obehaglig, påminde Emily om den gången