Onda änglar

By Jan Sigurd and Hans Vennersten

Polisarbetet i Varberg hade varit ovanligt lugnt hela vintern för kriminalkommissarie Leo Colbjörnsen och hans två assistenter, Adam och Eva. Sedan händer plötsligt allting på en gång. En kvinnlig forskare mördas bestialiskt i en tvättstuga. Några dagar senare blir en i medlem i ett motorcykelgäng ihjälskjuten. Dessutom brinner föreningsgården till ett konkurrerande mc-gäng ner till grunden. Polisen letar febrilt efter samband mellan de olika händelserna men hittar inga svar.

Under utredningens gång försvinner flera av de inblandade personerna helt plötsligt från radarn. Ingenstans går de att få tag på. Är de också döda?

"Onda änglar" är den fjärde delen i författarparet Hans Vennersten & Jan Sigurds deckarserie om Kriminalkommissarie Leo Colbjörnsen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 22, 2019
• ISBN: 9789178291243

Book preview

Johansson

Kapitel 1

DET ÄR DÖDSTYST i trapphuset. Kvinnan sätter nyckeln i låset och vrider om. Trycker ner handtaget med den lediga handen och stiger in i lägenheten. Hon går ut i köket och ställer kassen med varorna från Kvantum på diskbänken. Betraktar den överfulla diskhon och suckar. Därefter går hon åter ut i hallen, hänger av sig kappan och tar av sig läderstövlarna. Det är långt till vår, tänker hon när hon ställer stövlarna på skohyllan och ser de tunna lågskorna. Men ändå skönt att vara hemma efter några stressiga dagar.

Utan att vidare ägna den vinterkalla väderleken en tanke stannar hon till ett ögonblick framför spegeln, möter sina trötta gråmelerade ögon, rättar till det hjärtformade halssmycket som i vanlig ordning snott sig under cykelturen hem från järnvägsstationen. Plockar upp Marlboropaketet ur kappfickan och går ut på balkongen. Hon huttrar i kylan när hon röker halva cigaretten och fimpar den i blom-lådan. Kastar en blick ner på gården innan hon snabbt stänger och går tillbaka in i köket. Vrider på kranen och medan kallvattnet rinner öppnar hon skåpet ovanför och tar ut ett glas som hon fyller och dricker ur i ett enda svep. Sedan packar hon upp en yoghurt, tre paprikor i plast, en burk fransk Dijonsenap och en förpackning sill och ställer in i kylskåpet. När hon stänger kylskåpsdörren får hon syn på post it-lappen: Tvättid 19–22.

Hon slänger en hastig blick på köksklockan ovanför det lilla matbordet och går med raska steg ut i badrummet, lyfter upp den halvfulla tvättkorgen med en hand, tar fram tvätt- och sköljmedlet och går ut ur lägenheten. Där trycker hon på hissknappen och väntar. Hissen dröjer. Någon längst ner i huset uppehåller hissen medan sekunderna tickar. Nu stängs dörren där nere och hissen sätter sig i rörelse uppåt med ett gnisslande ljud.

Det är egendomligt, tänker hon, att inget gjorts åt hissen. Sedan ett halvår låter den i rörelse fortfarande som soundtracket till duschscenen i Hitchcocks Psycho. Som ett avlägset rytmiskt skri. Hon har sett en dokumentärfilm om Bernard Herrmann – han som skrev musiken – och vet att ljudet åstadkoms av fioler som spelas i mycket högt läge, vid stallet.

När hissen stannar stiger hon in och trycker på knappen med bokstaven K, under den gröna entréknappen. Hissen sätter sig åter i rörelse och hon skymtar genom glasrutan någon på bottenvåningen medan hon passerar på väg nedåt.

Hon stiger ut i en kulvert och trycker reflexmässigt på lysknappen. Ett lysrör i taket kastar sitt bleka, obarmhärtiga sken över gången framför henne. Längst bort når inte ljuset utan mörkret tar överhanden och slutar i en svart punkt. Hon vandrar med tvättkorgen framför magen mot plattan med tvättider, kontrollerar att hennes markör sitter där den ska och går vidare mot tvättstugan. När hon ska öppna med nyckeln märker hon att dörren är olåst. Hon kikar försiktigt in i tvättrummet och ser att ljuset är tänt. Den förre hyresgästen måste ha glömt släcka efter sig, tänker hon och går fram för att kontrollera om torkskåpet är tomt. Det är det. Hon låter skåpsdörrarna stå öppna och börjar lägga in tvätten från korgen samtidigt som hon delar upp den i två maskiner – en för sextio grader och en fyrtiogradig kulörtvätt. Tänker tillbaka på när hon som nyinflyttad av ren distraktion råkade få med en röd grytlapp i den vita nittiogradiga tvätten och lakanen blev skära. Ja, jisses. Han var inte glad då, Jojje. Det var på den tiden de delade liv och nu vet hon inte ens var han är. Men hon har fortfarande ett av de underlakanen kvar. Med stor noggrannhet ställer hon in rätt gradantal, fyller på tvättmedel och trycker igång maskinerna. Ett svagt vinande ljud fyller tvättrummet samtidigt som hon långsamt reser sig upp och sträcker på ryggen. Plötsligt hör hon ett snabbt steg bakom sig och innan hon hinner reagera känner hon ett hårt slag i nacken. Smärtan får henne att tappa allt och hon sjunker med ett skrik ner på golvet med händerna över huvudet. Någon är över henne men hon ser inte vem det är. Ytterligare ett hårt slag. Allt svartnar och hon domnar bort.

När hon vaknar är det beckmörkt. Hon svettas ymnigt. Från bakhuvudet strålar en smärta så kraftfull att hon genast börjar gråta. Vad är det som hänt? Hon försöker räta på sig men det går inte. Ett starkt surrande ljud hörs från en fläkt någonstans ovanför. När hon sträcker sig mot vad som verkar vara dörren går det inte att få upp den inifrån. Hon börjar banka men utanför hörs ingenting. Då går tanken upp för henne: Någon har låst in henne i torkskåpet. Försöker skrika allt vad hon kan, men har svårt att få luft. Lyssnar, men inget hörs, bara den öronbedövande fläkten som blåser in varmluft. Det är outhärdligt. Men varför? Vem vill henne illa? Hon kastar sig mot väggen, river, klöser. Så griper vanmakten henne och hon sjunker ihop i mörkret med händerna för ansiktet.

Kapitel 2

ÄNTLIGEN STOD ADAM i trapphuset. Eva hade varit angelägen om att komma in till den förmodade brottsplatsen men ville invänta sin kollega först. Nu hade hon stått här och trampat otåligt i några minuter tillsammans med Aurora Lager och antingen sneglat på klockan eller ut mot parkeringsplatsen. När han till slut dök upp fick han onda ögat av Eva innan sällskapet skyndsamt begav sig ner i källaren där tvättstugan låg.

Källarutrymmet var redan avspärrat med polisens blåvita band men de tre fick genast passera förbi den unge polismannen som var kommenderad att hålla vakt utanför tvättstugan och se till att inga obehöriga tog sig in. Med en nick mot dörren visade han var de skulle gå. För fru Lager som var ordförande i bostadsrättsföreningen var territoriet inte obekant, men Adam och Eva som var kriminalpoliser hade aldrig varit här tidigare.

De skulle precis kliva över tröskeln när de fick syn på Tollerstedt, Varbergspolisens tekniske expert. Han reste sig mödosamt från golvet, borstade av sig på knäna och granskade dem på sitt vanliga, trumpna sätt.

Se nu för helvete till att inte klampa runt och fördärva några spår. Jag är inte färdig här ännu på en god stund.

God morgon på dig själv, Tollerstedt, log Adam. Klart vi inte ska ställa till det för dig. Vi ska bara göra vår vanliga brottsplats-undersökning som du vet att vi alltid gör när det finns möjlighet. Det ska inte ta lång tid.

Teknikern flyttade sig långsamt åt sidan så att de fick full uppsikt över scenen. Det var ingen vacker syn de ställdes inför. På golvet framför torkskåpet låg en kvinna i oformlig ställning. Ögonen var uppspärrade som om hon sett ett spöke och ansiktet var rött och svullet. Kroppen var fläckvis täckt med blod. Det såg ut att ha runnit från nacken och ner över kroppen men även armar och händer var nerblodade. Adam pekade och mumlade någonting samtidigt som han kastade en frågande blick på Tollerstedt. Denne nickade. Försiktigt böjde Adam sig ner över kvinnan och kikade mer ingående på hennes skador, noggrann med att inte vidröra någonting. Han reste sig långsamt och skakade på huvudet.

Stackars människa. Det måste ha varit en olidlig plåga att känna hur kroppen sakta men säkert ger upp och till slut inse att hon kommer att dö. Och här … titta. Han böjde sig ner igen och pekade på hennes händer. Ser ni hur trasiga fingrarna och naglarna har blivit när hon försökt klösa sig ut ur sin fångenskap.

Aurora Lager var kritvit i ansiktet och hade hittills inte sagt ett ljud men nu viskade hon:

Jag tror inte jag behöver vara med här längre. Vi kan väl pratas vid hemma hos mig när ni är klara härnere?

Utan att vänta på svar snodde hon runt och smög ut från tvättstugan. De kunde höra hennes klapprande klackar mot trapporna när hon skyndade sig upp och ut i friska luften. Adam sneglade på Eva och såg att även hon hade svårt att hålla emot kväljningarna. Men professionell som hon var sa hon ingenting. Han vände sig mot Tollerstedt.

Har du hunnit få någon uppfattning om hur det kan ha gått till?

Inte ännu. Ni har alltid så förbannat bråttom. Om ni bara låter mig jobba färdigt i lugn och ro så ska jag komma med ett väl underbyggt utlåtande när jag är klar. Men ju mer jag blir störd, desto längre tid tar det.

Det fattar vi också. Men kan du inte säga någonting om vad du hittills kommit fram till? Eva kunde inte låta bli att försöka få ur den buttre teknikern åtminstone någonting.

Okej då, bara för att det är du som frågar. Tollerstedt tog sig om hakan innan han fortsatte. Så här tror jag. Hon har fått ett kraftigt slag över nacken av någonting, oklart vad. Hon har då säkert tuppat av eller i alla fall blivit så medtagen att hon inte kunnat göra motstånd. Och då har förövaren baxat in henne i torkskåpet, stängt dörren, skruvat på högsta värme och sedan lugnt gett sig därifrån. Det behöver inte ha tagit många minuter.

Låter ju ganska troligt, sa Eva och såg på Adam. Det verkar så odramatiskt när du beskriver vad som hänt, men tänk vilket trauma hon hamnat i när hon väl vaknar till sans och inser vad som håller på att ske med henne. Hon har ju helt klart vaknat till med tanke på alla riv- och klösmärken. Eva rös när hon insåg vidden av vad kvinnan gått igenom innan hon till slut dukat under av hetta och uttorkning.

Visst är det obehagligt men man vänjer sig. Det är ju mitt jobb, knotade Tollerstedt.

Tror du att detta också är brottsplatsen, eller?

Än så länge finns det inget som tyder på något annat. Men man ska aldrig ta något för givet. Som sagt behöver jag all den tid jag kan få för att slutföra den här besiktningen. Seså, stick iväg nu och lämna mig ifred!

Ingen mobil i tvättstugan eller på kroppen?

Nej, då hade jag väl för fan sagt det. Gå nu härifrån!

Kapitel 3

AURORA LAGER VAR som sagt ordförande i Bostadsrättsföreningen Granen och dessutom änka. All den energi och omsorg som hennes bortgångne make hade fått ta del av under deras tid tillsammans hade numera till fullo överflyttats till föreningen. Hon var så gott som gift med den. Allt hon gjorde var alltid med föreningens bästa för ögonen. Detta förstod Adam och Eva ganska snart efter det inledande småpratet.

Men sen måste jag också förklara mig angående varför jag smet iväg från tvättstugan så där hastigt, började fru Lager och drog ett djupt andetag. Det handlar om min älskade make. Han råkade ut för en hjärtattack precis där i tvättstugan för snart tre år sedan. Det var sent på kvällen och han skulle hjälpa mig att ta upp tvätten och brukade stanna till vid bokhyllan intill dörren – ja, det är där vi ställer böcker vi läst och inte vill ha kvar, så kan andra ta dem om de vill. Min man läste väldigt mycket och just den här kvällen så blev han stående där medan jag gick in. Jag trodde han hade hittat något intressant för han svarade inte på tilltal. En ny le Carré eller något. Han gillade deckare och böcker om andra världskriget. Hur som helst. När jag såg Kerstin ligga där på golvet fick jag en sån där deja vu-känsla som plötsligt bara gjorde mig alldeles knäsvag. Nästan exakt samma situation hade jag stått inför när Lasse sjönk ihop på golvet. Och han var också utom all räddning när jag väl fann honom.

Fru Lagers ögon fylldes av tårar och hon vände sig bort för att torka bort dem.

Tror ni att ni kan samla er så pass att vi kan prata lite om kvinnan i tvättstugan? frågade Eva.

Jag ska försöka.

Du nämnde att hon hette Kerstin.

Ja. Till att börja med så heter hon, Kerstin Wahlberg. Jag vet egentligen inte så mycket om henne för hon har inte riktigt velat berätta några detaljer om sig själv. Men hon jobbar, jobbade, på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg. Det är i alla fall vad hon sa och jag har aldrig haft anledning att tvivla på det. Men med vad har jag ingen aning om. Det verkade på henne som det var lite hemlighetsmakeri runt hennes arbete, nånting med det militära. Men det låter ju konstigt nu när jag säger det. Militära hemligheter på Chalmers! Det får ni nog undersöka mer däruppe i Göteborg.

Adam vände sig mot fru Lager. Hur var hon som hyresgäst, eller vad det heter när man har en bostadsrätt?

Man kan nog säga hyresgäst också. Eller bostadsrättsinnehavare, men det blir ju långt att säga. Jag brukar kalla dom medlemmar. Tja, var ska jag börja? Hon var faktiskt inte någon idealisk medlem i föreningen. Inte så att hon slarvade med månadsavgifterna, nej det gick via autogiro så det var aldrig några problem. Det var mer … hur ska jag säga, kanske hennes livsstil.

Livsstil? sa Adam. Hur menar du då?

Det känns fel att sitta här och tala illa om dom döda, det har man ju fått lära sig att inte göra, men jag måste väl ändå säga vad jag anser.

Helt riktigt, fru Lager. Vi måste få fram både dom goda och dom dåliga sidorna för att kunna få en bild av vad för en människa som Kerstin Wahlberg var. Så förklara gärna vad du menar med livsstil.

Jomen, det var väl mest att hon var slarvig. Och kanske inte brydde sig om vad andra sa eller tyckte. Titta på hennes balkonglådor till exempel. Hon köper dyra växter och sköter om dom kanske en vecka. Sedan får dom stå och vissna resten av året utan att hon bryr sig om dom. Ni kan själva se att det fortfarande finns kvar små förtorkade stumpar. Och det förstår ni kanske att om alla andra har välskötta blomsterlådor på sina balkonger, och en enda har sådana där missfoster, så sticker dom ut och fördärvar hela intrycket av vår välskötta förening.

Vet du hur det ser ut hemma hos henne?

Nej, det vet jag faktiskt inte. Jag tror inte att jag varit inne hos henne sedan vi skrev kontrakt för, ja vad kan det vara, kanske fyra år sedan. Och då hade hon ju inte hunnit ställa till det ännu.

Adam sneglade på Eva.

Vi behöver komma in i hennes bostad och leta efter spår om vad som kan förklara orsaken till hennes plötsliga död. Har du någon extranyckel dit?

Visst. Jag har reservnycklar till alla bostäderna i föreningen. Men har ni inte hittat hennes egen nyckel? Den borde väl finnas i tvättstugan?

Eva tog ordet.

Allting som fanns där har teknikerna tagit hand om för att kunna säkra eventuella spår. Så vi lånar gärna er nyckel om det går bra.

Det är klart att ni får. Jag kom att tänka på en annan sak som kanske hänger ihop med hennes bristande ordningssinne och det är att hon aldrig sorterade sina sopor. Vi har annars fått så bra ordning på detta med olika kärl för papper och glas och på senare år även matrester i separata påsar. Men det struntade hon fullkomligt i och slängde alltid allting i samma påse. Jag vet inte hur många gånger jag påminde henne om detta och varje gång svarade hon att, visst det skulle hon tänka på till nästa gång. Men inte. Samma gemensamma påse för alltihopa igen. Det fördärvade ju också helhetsintrycket av hur föreningen skötte den detaljen.

Skulle du säga att hon hade gjort sig till ovän med sina grannar?

Kanske några, men jag tror inte att alla kände till hennes slarv utan som i de flesta sådana här föreningar så sköter var och en sitt och struntar i vad andra gör eller inte gör.

Vi ska förstås prata med övriga grannar också, för att höra om vi kan få fler intryck av vem hon var och vilka fiender hon kan tänkas ha haft. Uppenbarligen finns det i alla fall någon som inte gillade henne. Har du någon uppfattning om vem det i så fall skulle vara?

Nej, bevare mig väl. Nog kan man tycka att en människa är slarvig eller gör fel på olika sätt, men att för den skull låsa in henne i ett torkskåp … nej det kan jag bara inte fatta.

Ursäkta, men hur vet du att hon blev inlåst i ett torkskåp? Det tror jag inte vi har berättat.

Nej, inte ni, men hon som upptäckte Kerstin där i morse talade förstås om det för mig när hon ringde. Och sen ringde jag polisen.

Då förstår jag. Vem var det som hittade Kerstin?

Viktoria Olsson i trappan intill.

Adam slog ihop anteckningsblocket och drog upp dragkedjan i jackan.

Innan vi går är det en sak som fru Lager måste lova. Tala inte med någon innan vi har fått meddela hennes anhöriga. Inga grannar eller bekanta och framför allt inte med pressen. I såna här fall är det ytterst viktigt att inga uppgifter om den avlidna eller omständigheterna däromkring läcker ut. Inte så mycket för vår skull som för hennes anhöriga. Det förstår ni säkert.

Absolut. Mina läppar är förseglade.

Kapitel 4

ADAM HETTE ABRAMOVITJ i efternamn och jobbade som kriminalassistent på polisstationen i Varberg. Hans arbetskamrat Eva Hjort hade numera samma titel som han och sedan några månader tillbaka var hon dessutom mer än bara kollega. Hon var hans flickvän.

Adams 13-årige son Rufus bodde halva tiden hos honom och andra halvan hos sin mamma Cecilia. Hur fantastiskt Adams och Cecilias äktenskap än hade varit i början så hade någonting vuxit som en kil mellan dem och oundvikligen slutat i skilsmässa. Det hade varit tufft. Tack och lov bodde båda i Varberg vilket underlättade, men samarbetet kring Rufus hade långt ifrån fungerat smärtfritt ändå. Tills på Rufus trettonårsdag under hösten, då hade något hänt som gjort att alla bitar fallit på plats och försoningens täcke, åtminstone tillfälligt, bredde ut sig över det annars så spända förhållandet. Alla relationer har väl sina problem, tänkte Adam när han och Eva nu stod framför en dörr med en mässingsskylt i vilken namnen Viktoria och Håkan Olsson var graverade.

Huset hade gemensam tvättstuga och den som haft första tiden på morgonen bodde på andra våningen i trappuppgången bredvid Kerstin Wahlberg.

Adam tryckte på dörrklockan. En svag ringning ljöd innanför och dörren öppnades med ett ryck av en rödgråten kvinna i medel-åldern. Hallen var mörk och kvinnans ansikte knappt skönjbart.

Jag har väntat på er, sa hon medan ena handen strök undan en hårlock som hängde ner framför ansiktet. Jag har inte kunnat ta mig för nånting ännu. Bara lipat och … ja, lipat.

Ta det bara lugnt så kanske vi kan få höra hur det gick till när du kom ner till tvättstugan i morse. Eva tog henne försiktigt över axlarna och ledde henne till en stol i köket. Efter några sekunders avvaktan fortsatte Eva: Tror du att du orkar berätta?

Hur ska jag börja? Jo, jag kom som sagt dit ner strax före sju och jag reagerade genast på att dörren till tvättstugan inte var låst. Det har vi fått stränga förmaningar om att alltid göra när vi går därifrån.

Hur var det med ljuset då? undrade Eva.

Öh, ja hur var det med det? Viktoria tittade snett upp i taket som för att samla tankarna. Släckt! Jo, det var släckt. Nu kommer jag ihåg hur det var. Först såg jag bara två röda prickar därinne och undrade ju vad det var. Jag fumlade efter ljusknappen en stund innan jag kunde tända. Och det är ett sånt där lysrör i taket som först blinkar några gånger innan det blir fast sken. Lite spöklikt blir det innan ljuset stabiliserats. Och då såg jag att dom båda röda prickarna var lampor på tvättmaskinerna. På båda två lyste en lampa som visade att tvätten var färdig. Och jag såg ju direkt att dom inte var tömda utan fulla med tvätt. Här stannade Viktoria upp i sin redogörelse och satte händerna för ansiktet. Eva strök henne försiktigt över ryggen.

Vill du ha något att dricka? Vatten?

Va, nej det är bra. Jag behövde bara samla mig. Vänta lite bara, jag måste gå in och titta till lilla Elsa. Jag matade henne strax innan ni kom och jag hoppas att hon fortfarande sover.

Eva följde med den nyblivna mamman in i sovrummet och kikade ner i barnsängen där Elsa låg lugnt på rygg med tummen i munnen och föreföll sova sin allra skönaste sömn. Viktoria satte ett pekfinger för munnen och vände sig försiktigt om för att återgå till köket där Adam slagit sig ner på en sliten pinnstol.

Jag tror att jag ska ta lite vatten i alla fall. Vill ni också ha? Viktoria gick bort till diskbänken och lät vattnet rinna en stund.

Inte för min del, sa Eva och Adam skakade också på huvudet.

Okej, då ska jag fortsätta. Tvättmaskinerna, ja. När jag såg att dom inte var tömda blev jag förbannad och gick direkt och kollade vem som hade sista tvättiden igår. Jag såg att det var Kerstin och skulle precis gå upp och skälla ut henne. Hon var ju inte precis känd för att vara ordentlig av sig så jag tyckte att det var dags att säga ifrån på skarpen. Men så fick jag för mig att jag även skulle kolla torkskåpet. Se om hon hade glömt något där också. Det var trögt att öppna först men när jag väl fick upp det så föll hon bara ut, ner på golvet … alldeles orörlig och med stirrande ögon. Jag fattade ju med en gång att hon var död … och att hon knappast hade låst in sig själv i skåpet.

Viktoria gjorde ännu en paus men fortsatte innan någon hann komma med ytterligare frågor.

Och jag som skulle skälla ut henne. Fy fan så taskig jag kände mig då. Hon kunde ju inte … Viktoria skakade på huvudet. Vem i helvete kan göra något så grymt?

Det undrar vi också, sa Adam. Och vi ska göra allt vi kan för att ta reda på det. Så det är viktigt att vi får höra allt du kommer ihåg. Du var ju den första på plats i tvättstugan efter gärningsmannen. Finns det något annat som du kan komma på, som var lite udda eller … ja, vad som helst egentligen.

Nej, inte just nu i alla fall. Jag känner mig bara alldeles tom i huvudet. Och trött. Och att tvätta orkar jag absolut inte med!

Nej, det förstår jag. Dessutom tror jag inte att någon får tvätta därnere idag. Inte så länge det betraktas som en brottsplats och teknikerna fortfarande jobbar där. Om du inte har något mer att berätta nu, men kommer på något senare kan du när som helst höra av dig till någon av oss.

Han sträckte fram ett visitkort med sitt namn och ett mobilnummer.

Precis då sattes en nyckel i låset i ytterdörren och en person klev över tröskeln. När han fick syn på Adam och Eva stelnade han till. Som om han instinktivt hade velat vända sig om och lägga benen på ryggen.

Vad ska det här …

Längre hann han inte förrän Adam var på benen.

"Adam och det här är Eva. Kriminalpolisen.