Ingers violin

By Jan Sigurd and Hans Vennersten

En hotellanställd går en sista runda för dagen. Han ska just släcka och stänga om Leninbadet när han upptäcker en livlös kvinnokropp.

Det visar sig vara liket efter en anställd vi det norrländska flygbolaget Quickfly. Ett flygbolags som utfört högriskflygningar till Ukraina. Vem nar bragt henne om livet, och varför? Det är frågor som kommissarie Colbjörnsens spaningsgrupp ställs inför.

I takt med att antalet mordoffer stiger dyker en fiol allt oftare upp i utredningen. Fiolen visar sig vara från 1700-talet, men vad rymmer den för gåta? Och hur hänger allt ihop med bilbombsattentatet mot en känd journalist i Göteborg? Eller med Carl Larssons Varbergsvistelse 1887?

Ingers violin är den tredje delen om mordutredarna vid Varbergspolisen efter Sanningens pris och Pomologen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 28, 2017
• ISBN: 9789175238821

Book preview

Larsson

Kapitel 1

KONSTENS UPPGIFT HAR aldrig varit att stryka medhårs. Konstnären har ingen arbetsgivare, verkar inte för något politiskt system eller någon trosriktning, går ingens ärenden. För att en konstnär skall vara äkta följer han alltid sin egen blick, och verkar enbart för sin egen vision, hur stötande den än är för flertalet. Han måste vara utrustad med mod, oförbrännelig energi och en vilja av stål. Styras av sin inre kompass. Han är general i sitt eget krig och det offentliga rummet hans slagfält. Talang har många men den räcker inte.

Här gjorde konstnären Lars Vilks en paus – en konstpaus i ordets rätta betydelse – och tog ett steg åt sidan för att beordra fram den första powerpointbilden på skärmen bakom hans huvud.

Adam ställde sig på tå för att kunna speja in i den välfyllda salen. Av Säpos två agenter befann sig en längst fram i lokalen och den andre längre bak, vid ingångarna från foajén till själva teatersalongen. Dessutom hade föredragshållaren begåvats med en livvakt som följde honom som en skugga, vart han än gick. Varbergspolisens spaningsgrupp hade anlitats för den yttre säkerheten. Precis vad det innebar visste Adam inte riktigt. Hans kollega, Eva Hjort, hade fattat posto vid den av entréerna som ledde in från biblioteket medan Adam ansvarade för insläppet från Engelbrektsgatan. Med jämna mellanrum kikade han in i salongen och gav tummen upp åt Eva som tecken på att allt såg ut att vara under kontroll.

Många Varbergsbor hade lockats till den i lokalpressen redan omtalade föreläsningen på temat Konstens uppgift, mål och mening. Kulturklimatet i staden var uppskruvat och debattvågorna hade redan innan föredraget hållits, nått aldrig tidigare skådade nivåer. Lars Vilks rykte som den förste svenske konstnär som fått en fatwa utfärdad mot sig efter att ha framställt bilder av profeten Muhammed som rondellhund hade delat kulturetablissemanget i två läger. De som ansåg det som en onödig och stötande provokation av en talanglös narcissist som inte skydde några medel för att bli känd och de som försvarade konstnärens frihet i ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet i högsätet.

Adam hade ingen åsikt utan lyssnade bara med ett halvt öra till konstnärens utläggningar. Hela hans koncentration var riktad mot människorna som passerade genom ingångarna till salongen. Eva, i sin tur, var lika uppmärksam mot oväntade rörelser i och utanför foajén som skiljde teatersalongen från de omgivande lokaliteterna.

Det hade varit en lång och krävande dag som hade börjat tidigt med genomgång med Säpos representanter och Varbergs Föreläsningsförening. Alla inblandade parter var övertygade om att det fanns en uttalad hotbild mot den inbjudne gästen. Och det hade arrangörerna givetvis gärna aviserat för att öka intresset inför anförandet. Bland annat viskades det om att Säpo hade uppsnappat aktivitet på några muslimska hemsidor som tydde på att något kunde vara i görningen inför Vilks varbergsframträdande. Därför hade rigorösa säkerhetsåtgärder vidtagits.

Förutom platserna på parkett fanns det i Varbergs Teater två hästskoformade läktare som rymde ytterligare något hundratal sittplatser. Beroende på sin konstruktion och sin placering var de ytterst svåra att hålla uppsikt över. Säpo hade därför uttryckligen förbjudit att dessa stolar fick disponeras av åhörarna. Här fick ingen släppas in. Man hade tidigare under dagen säkrat dessa utrymmen bland annat med hjälp av en bombhund och för att ytterligare garantera säkerheten stod nu två av Varbergs ordningspoliser stationerade på var sin balkong. Lite i överkant hade Adam tyckt men det var ju inte han som var terroristexpert. Säpo visste säkert bäst.

Föredragningen närmade sig sitt slut och Adam såg fram emot att äntligen få komma hem. Han kikade på sin klocka. Kvart över åtta. Samtidigt som han tittade ner hörde han en gäll röst från salongen. Adam sträckte på sig och i en av de bakre bänkraderna fick han en skymt av en rödhårig man, klädd i en blå, storrutig skjorta med svart t-shirt under. Han såg inte ut som en typisk representant för stadens kulturelit. Men det fanns det andra som gjorde. Nu hade mannen ställt sig upp och viftade frenetiskt med ena armen.

Hördu du. Bara för att du kallar dig konstnär. Tror du att du kan sätta dig upp mot …

Längre hann han inte förrän den närmaste Säpoagenten med ett vigt hopp tagit sig över ryggstöden och kastat sig över mannen. Med ett bastant grepp vred han upp den rödhåriges arm bakom ryggen. Auditoriet kunde riktigt se hur adrenalinet sprutade i kroppen på honom. Det var precis sådana här situationer som han var tränad att klara av. Men alltför sällan råkade ut för. Trots sin belägenhet gav sig den fasthållne åhöraren inte så lätt utan fortsatte sitt utfall.

Du snackar ju om yttrandefrihet, skrek han. Då får väl jag säga … aaaaj.

Säpokillen bände i samma stund ner mannen på golvet och släpade honom mot utgången. Den övriga publiken stod upp i bänkraderna och följde skådespelet. Det varade inte längre än någon minut. Då hade Säpomannen dragit med sig den rödhårige ut i foajén, där Adam och Eva hjälpte till med att stuva in mannen i en av polisens bilar som stod parkerad på gatan. För vidarebefordran till polishuset.

Lars Vilks avvaktade ytterligare någon minut innan han, med märkbar tillfredsställelse, fortsatte sitt anförande i ungefär en kvart till. Sedan tackade han för sig innan han snabbt och diskret slussades ut genom sceningången från teatern. Men han tog aldrig upp den rödhåriges fråga som i stället blev hängande i luften. Gäller inte yttrandefriheten alla?

Kapitel 2

MÅSTE VI VERKLIGEN ta det? Finns det ingen annan som kan göra det? Adam protesterade.

Du vet mycket väl att du och Eva svarar för Varbergspolisens insats på Teatern ikväll nu när Leo är på semester. Och händer det något så får ni också ta itu med det. Och lösa det.

Men Säpo då?

De kommer att göra sina förhör och vi våra. Krångla inte nu utan skynda dig tillbaka till stationen! Polischefen var obeveklig i sitt beslut. Och då visste Adam att det inte hjälpte att argumentera.

Eva. Sandén ger sig inte. Vi måste ta förhöret med den rödhårige. Fan också.

Jaja, jag känner mig också rätt seg, men det är lika bra att sticka dit och klara av det så snabbt som möjligt. Eva försökte blåsa undan en hårlock som ramlat ner i pannan samtidigt som hon öppnade en av de inglasade dörrarna mot gatan. Även om klockan snart var halv tio på kvällen var det fortfarande ljummet ute. En riktigt skön augustikväll. Det fanns säkert en miljon olika sätt att tillbringa den som var bättre än att tvingas förhöra en skitförbannad rödhårig man i blåvitrutig skjorta.

Efter att salongen tömts på folk och alla skrymslen kontrollerats av Säpoagenterna med benäget bistånd av Adam och Eva hade de två Varbergspoliserna hoppats att arbetsdagen var slut. Men det hade alltså polischefen via sitt mobilsamtal sett till att ändra på. Själv hade han tyvärr inte möjlighet att ansluta just ikväll för han satt i ett mycket viktigt möte, hade han sagt.

Jag kan ge mig fan på att han är på kräftskiva eller nåt sånt, sa Adam när de till fots begav sig den korta sträckan till polishuset. Säpokillarna hade åkt iväg i sin svarta Mercedes med tonade rutor för några minuter sedan. Utan att fråga om deras lokala kollegor ville åka med. När Adam påpekade det för Eva svarade hon bara:

Jag hade tackat nej ändå. Efter en sån här dag känns det bara skönt att få rensa skallen med lite frisk luft.

Det tog inte lång stund för Adam och Eva att ta sig tillbaka till sin arbetsplats på Östra Långgatan. De fick besked av det inre befälet att Säpo var i full gång med att fråga ut den rödhårige bråkstaken, som de hade kallat honom.

Bråkig? Han ställde sig upp i salongen och krävde svar på en fråga. Hur fräck får man vara?

De gick upp till fikarummet och letade efter något ätbart. En påse med skorpor var allt de kunde hitta. Visserligen fanns det varierande former av små plastförslutna paket i kylskåpet som innehöll allt från ostmackor till kalla piroger, men de var ditlagda av och avsedda för den nattarbetande personalen och Gud nåde den som försökte sno åt sig något utan tillstånd. Nej, skorporna fick duga som tilltugg till kaffet som Adam försåg sig med ur automaten. Inte världens bästa men det var vad som fanns att tillgå vid den här tiden på dygnet. Eva gjorde sin vana trogen i ordning en kopp te. På en hylla ovanför kaffemuggarna hade hon flera olika påsar med lösviktste stående. Det var bara att välja vad som passade bäst för stunden. Ikväll fick det bli en blandning som kallades Studio 54 och var smaksatt med champagne, jordgubbar och grädde. Till och med Adam tyckte att det luktade fantastiskt.

Smakar det lika gott som det luktar?

Det smakar i alla fall bättre än det där som du har hällt upp. Dessutom är det mycket nyttigare för kroppen än den där giftblandningen.

Du har sagt det någon gång. Eller några tusen. Men jag tycker ändå att kaffe piggar upp bättre än vad te gör. Och vem vet hur länge vi får sitta här och vänta.

Nej, ska Säpo försöka tvinga fram ett terroristerkännade från sin fånge så lär det nog dröja. Men hur långt kan de gå?

Visst. Han är ju bara en figur som inte gillar Lars Vilks och som inte insåg att Säpo skulle slå ner som en hök på minsta störning i lokalen.

De fortsatte samtalet i väntan på att Säpo skulle lämna över förhörsobjektet till dem.

Vad tyckte du förresten om Lars Vilks föredrag ikväll? sa Eva och plockade fram sin stickning. Hon hade ofta med sig sin stickning om misstanken fanns att det skulle bli väntan på jobbet. Och tyvärr var polisyrket fullt av evighetslånga ögonblick av väntan. På något man inte visste något om på förhand. Nu tittade hon upp från maskorna och såg direkt på Adam. Sover du? Är du trött, Adam.

Äsch, jag lyssnade väl inte så noga.

Vilks. Hur ser du på honom och hans konst?

Jag vet inte så mycket om honom mer än att han har retat upp hela den muslimska delen av världen för att han ritat av Muhammed och det får man tydligen inte göra. Hur man nu kan veta hur Muhammed såg ut … Men annars var det väl mest floskler han kom med.

För mig bygger han hela sitt kändisskap på hatet från muslimerna. Inte på sin konst. Tänk att bli känd bara för att folk är förbannade på honom.

Precis som Staffan Tapper.

Staffan Tapper?

Vet du inte vem Staffan Tapper är?

Borde jag det?

Fotbollsspelare från Malmö FF. Och det enda han blev känd för, för de flesta åtminstone, är ju att han missade en straff mot Polen i Fotbolls-VM 1974. Och blev hela Sveriges hatobjekt efter det. Vet du vad han kallades sedan?

Nej, faktiskt vet jag inte det heller.

Straffan Tapper. Ganska kul va?

Jättekul. Om man gillar dåliga ordvitsar.

Jaja. Men du fattar vad jag menar va? Visst finn det en likhet. Skillnaden är den att Vilks åker runt och drar folk till sina seminarier på det hat han har skapat kring sin egen person. Det gjorde åtminstone inte Staffan Tapper.

Eva drack en djup klunk ur sin tekopp och försökte bita så försiktigt som möjligt i den torra skorpan så att det inte smulade över hela bordet. Adam tittade roat på henne.

Om du doppar skorpan i teet så ska du se att den inte smular så mycket.

Säger du det? Det hade jag aldrig kunnat räkna ut själv. Men jag avskyr att få en massa geggiga klumpar i mitt te. Det trodde jag du visste.

Nej, fast det borde jag kanske förstått. Men Eva, den här Lars Vilks … Vad hade han gjort före Muhammedteckningarna? Han måste väl ha varit känd för någonting innan dess?

Det enda jag vet att han har gjort tidigare är några stora torn av pinnar och vrakvirke som han har byggt på stranden någonstans. I Skåne tror jag.

Deras förhållandevis begränsade insikter inom konstvärlden gjorde att samtalet självdog men när klockan blivit halv elva tyckte Eva att det började bli ohållbart. Hon lade stickningen i väskan och reste sig med en gäspning.

Jag går ner och ser efter hur långt de har kommit.

Det inre befälet tittade förvånat upp när hon kom in i rummet.

Va, är ni kvar?

Vadå kvar? Vi skulle ju förhöra den misstänkte terroristen. När Säpo var färdiga med honom.

Jamen Säpo stack för en halvtimme sedan. Och de släppte den där rödhårige killen.

Vad fan säger du? Släppte de honom?

Javisst. Han var helt oförarglig sa de. Hade bara den olämpliga egenheten att ställa sig upp på fel plats vid fel tillfälle. Precis så sa de.

Men varför i helvete har ingen sagt något till oss? Här sitter vi och väntar på att …?

Jag vet inte. Jag tog för givet att Säpokillarna hade sagt till er. Men ni kanske inte var på era rum? Hon tittade frågande upp på Eva som knöt nävarna så att knogarna vitnade. Lugn, tänkte hon. Inte brusa upp. Det är inte hennes fel.

Okej, sa hon i stället med tillkämpad behärskning. Då sticker vi. God natt.

Kapitel 3

JOCKE, GÅR DU och kollar att badet är tomt? Jag har inte full koll på nycklarna men det borde inte finnas någon kvar där nu.

Okej, jag ska bara …

Vänta med det. Gå nu!

Jajaja.

Klockan hade blivit lite över 23 och på Hotell Gästis var det dags att slå igen spaanläggningen för kvällen. Motvilligt klev Jocke nerför trappan som leder till badet med alla sina skrymslen och vrår. Han hade precis tänkt ringa till sin tjej när Karin i receptionen mer eller mindre tvingade honom att gå källarrundan. Först tittade han som hastigast igenom omklädningsrummen men varken i herrarnas eller i damernas fanns det några tecken på att någon var kvar. Han skyndade på stegen och fortsatte nerför den orangekaklade trappan och kikade runt i de olika utrymmena. Ingen där heller. När han satte ena foten på tröskeln till det allra heligaste, det blåkaklade Leninbadet med den imponerande reliefbilden av förebilden själv, ryckte han plötsligt till. Badet var inte tomt. På en av de åtta skålformade sittplatserna såg han en kvinna med slutna ögon sitta halvt bakåtlutad mot den ena väggen. Hon föreföll försjunken i djup sömn. Kvinnan, en blondin i hans egen ålder, runt trettio alltså, var klädd i en vit bikini som perfekt matchade hennes brunbrända, vältränade kropp. Det långa ljusa håret hängde som ett par gardiner längs ansiktet och dolde till viss del hennes drag. Fast han bara såg henne snett bakifrån var hans spontana reaktion: En riktig snygging. Jocke harklade sig och sa med försiktig röst, för att inte skrämma henne:

Dags att stiga upp. Badet stänger nu.

Ingen reaktion vad han kunde se. Vattnet som med jämna mellanrum bubblade och brusade gav nu bara ett knappt hörbart kluckande ljud ifrån sig i det annars helt tysta rummet. Ljudanläggningen hade upphört för kvällen med att spela sin noggrant utvalda musik. Han visste, för han hade själv varit med och satt ihop ett lämpligt potpurri av svenska progglåtar, varvat med visor som ansågs hålla tillräcklig kvalitet och som med hjälp av stereons randomfunktion slumpvis portionerades ut till badets gäster.

Hon kanske inte är svenska, tänkte han.

Excuse me, Madame. Time to get up. It’s closing time.

Inte heller nu tycker han sig upptäcka någon rörelse hos kvinnan. Hon verkar alldeles avslappnad, funderade han när han sträckte sig ut över bassängkanten och varsamt nuddade vid hennes axel. Nu rörde hon plötsligt på sig. Men inte på det sätt han hade förväntat sig. Sakta, sakta, som i slow motion, föll hon åt sidan och gled samtidigt framåt, neråt och hamnade slutligen liggande på sidan i vattnet. Fortfarande med slutna ögon. När han förskräckt sträckte sig efter henne kände han bara hur hon helt slappt, långsamt snurrade runt i den lilla poolen för att till sist hamna med ansiktet ner mot bottnen. Han tog ett stadigt tag under armarna, fick upp henne över kanten och ner på golvet. Under den manövern råkade han dra upp hennes bikiniöverdel så att det ena bröstet blottades. Förtvivlat såg han sig omkring, rädd att bli anklagad för … han visste inte riktigt vad, och försökte klumpigt få behån på plats, utan att lyckas särskilt bra. Helvete också, ropade han och rusade i stället upp till hotellreceptionen.

Ring ambulansen. Eller 112, menar jag. Fort som fan. Det ligger en tjej på golvet i Leninbadet. Jag vet inte om hon lever.

På golvet. Varför …

Sluta tjafsa. Ring istället!

Efter att ha ringt skyndade Karin tillsammans med Jocke ner i källarvåningen och fick med egna ögon se den livlösa kvinnan liggande på rygg på det mörkblå golvet. Nästan som en installation.

Men vad fan har du gjort Jocke? Har du försökt klä av henne?

Men det fattar du väl … det hände … alltså det blev så när jag drog upp henne ur badet. Det var inte så jävla lätt.

Jaja, har du försökt med hjärt–lungräddning … eller konstgjord andning?

Nej … alltså … inte än. Jag sprang ju upp till dig först … men tror du …?

Flytta på dig, jag gör det.

Tacksam för att Karin tog tag i problemet med en helt annan beslutsamhet än vad han själv kunde uppbåda, ställde han sig mot väggen och följde sin kollegas fruktlösa försök med olika livräddningsmetoder. Själv stod han blick stilla och stirrade med glansiga ögon, paralyserad. Han väcktes ur sitt transliknande tillstånd av ett oväsen uppe i hotellingången och sprang snabbt upp för att visa personalen från räddningstjänsten vägen.

När en kvinna ur ambulanspersonalen tagit över upplivningsinsatserna dröjde det bara några minuter innan hon skakade på huvudet och försiktigt reste sig från golvet.

Tyvärr finns det inget vi kan göra. Hon är död. Vet ni vem det är?

Nej, vi har inte hunnit … men hon har två nycklar i ett gummiband runt vristen. Ser du? Den stora använder man för att komma in i badanläggningen och den lilla går till ett skåp i omklädningsrummet.

Den kvinnliga sjukvårdaren, som enligt namnskylten hette Lisa, drog försiktigt av nycklarna från den döda kvinnans ben och gav dem till Karin som vände på nummerbrickan och läste.

Nummer 45. Jag kilar upp och ser vad som finns i det skåpet?

Nej, stopp! Ge mig nyckeln! Det där sköter vi om.

Karin vände sig om och fick syn på en mörkhårig, något andfådd, man. Han var klädd i jeans, svart t-shirt med en bild av Eric Clapton och över det en ljus kavaj. Beslutsamt sträckte han fram handen mot henne.

Abramovitj, Adam. Kriminalinspektör.

Han hade inte mer än hunnit borsta tänderna och lägga sig i sängen efter hemkomsten från det uteblivna förhöret med den rödhårige bråkstaken när telefonen ringde.

Misstänkt dödsfall i Leninbadet, hade vakthavande sagt. Eftersom Colbjörnsen är på semester så … Längre hann han inte innan Adam snäste av honom.

Jaja, jag vet. Jag sticker med en gång. Har du ringt Hjort?

Jag ringer henne på stört.

När Eva några minuter senare anlände möttes hon av blåljus utanför hotellet och fick visa upp sin legitimation för att få passera förbi avspärrningsbanden. Ordningspoliserna hade fullt upp med att se till att folk inte tog sig ut eller in på hotellet utan giltiga skäl. Ut fick man över huvud taget inte komma såvida man inte var polis eller från räddningstjänsten. Alla som befunnit sig på hotellet när den döda kvinnan upptäcktes måste stanna kvar för att så småningom genomgå förhör. Eftersom det var högsäsong var hotellet fullbelagt och Eva insåg att den här natten skulle det inte bli mycket till sömn. Om någon alls.

Inte nog med att det var fullt med människor på hotellet. Den ljumma augustikvällen hade till följd att en stor del av stadens turister och fasta befolkning tog tillfället i akt att vara ute extra länge. De drogs som flugor till det pulserande blåljuset som med sina ljusblixtar syntes på stora avstånd från korsningen av Borgmästaregatan och Västra Vallgatan.

Adam hade precis fått skåpsnyckeln i sin hand när Eva dök upp.

Tjena. Det var längesedan. Sovit gott eller? Adam tittade upp och nickade mot Eva och det var inte utan att hon kunde ana ett stänk av bitterhet i hans röst.

Inte precis. Men du vet väl vad Leo brukar säga, fast han egentligen inte menar det. Gilla läget. Alltså, vad vet vi?

Adam redogjorde snabbt för läget och Eva fick en skymt av den döda kvinnan som räddningstjänstpersonalen höll på att flytta över till en bår. Det var bara att vänta på att rättsläkaren skulle komma och officiellt konstatera dödsfallet.

Vänta lite, ropade Eva plötsligt. Får jag titta lite närmare? Ser du inte något särskilt med henne?

Du menar märkena på halsen?

Men ser du inte vem det är? Absolut att det är hon.

Vad menar du? Vilken hon? Adam böjde sig fram och tittade mot båren för att försöka förstå vad Eva menade.

Men känner du inte igen henne? Hon var ju på Lars Vilks föredrag ikväll. Du om någon brukar väl lägga märke till unga snygga tjejer. Hon hade på sig en tunn, ljusgrön klänning. Säkert att du inte kommer ihåg?

Konstigt. Jag har inget minne av att jag såg henne där. Men jag litar på dig. Såg du möjligen om hon var tillsammans med någon?

Omöjligt att veta. Jag känner visserligen igen henne, men du kan inte begära att jag ska veta hur de såg ut som satt jämte henne.

Nej, det fattar jag väl, men jag tänkte bara … De båda poliserna följde med bekymrade miner