Blodsdiamanten

By Tony Manieri

När kriminalinspektör Michael Stanic får erbjudande om att bli säkerhetsansvarig vid det svenska diamantföretaget DiaCorp bestämmer han sig för att överge poliskarriären. DiaCorp har hittat en superdiamant i södra Afrika och måste därför förstärka sina säkerhetsrutiner. Men när den stora oslipade ädelstenen försvinner under mystiska omständigheter sätts Stanics kompetens på svåra prov: om diamanten inte spåras snabbt står både företagets och hans egen framtid på spel.

”Blodsdiamanten” är fjärde delen i Tony Manieris uppskattade serie om Malmöpolisen Michael Stanic. En intensiv, laddad thriller i internationell miljö.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 11, 2019
• ISBN: 9789178293780

Book preview

[e-mail]

Antwerpen, 15 maj 1940

Ian Charterhouse drog överrocken tätare omkring sig och skyndade sig över den regnvåta Rue de Tanneurs ut på genomfartsleden Meir. Den upphetsade radiomannens falsettröst ekade i huvudet på honom när han lätt hukad fortsatte längs kanten av Grand Place bort mot tryggheten inne på Café Julien. Tyskarna hade ryckt fram oroväckande snabbt genom hela Belgien under de senaste dagarna och om inget mirakel inträffade skulle de vara framme i Antwerpen när som helst. ’De starka tyska arméerna firar stora triumfer längs bela landets östra gräns, och general Giraud är tillsammans med våra tappra trupper under konstant tryck i landets nordöstra delar av general von Küchlers sjätte armé. Alldeles nyss nåddes vi av nyheten att tyska styrkor gjort flera genombrytningar i och runt Sedan, och kung Leopold låter genom generallöjtnant Michiels meddela att situationen för vårt land är mycket kritisk. Vår stolta pansarfästning Ebel Emael vid Albertkanalen föll för tjugofyra timmar sedan efter en blixtattack av tyska fallskärmssoldater, och även från Liège inkommer uppgifter om hårda strider i och kring staden med stor manspillan som följd. Under eftermiddagen har vidare det sorgliga beskedet nått oss från Haag att Hollands regering idag har kapitulerat till Hitlers arméer efter ytterligare hot om intensiv flygbombning av landets städer. Från England meddelas att premiärminister Churchill under dagen rest till Paris för krisöverläggningar med konseljpresident Paul Reynaud..."

Frågan var om Edward hade klarat sig. Senast de talades vid, hade han sagt att han hoppades komma med en bil som körde från Amsterdams utkanter dagen innan, men sedan dess hade allt förändrats. Tyskarna hade kanske stängt gränsen, och Charterhouse rös vid tanken att han kanske hade sett sin bäste vän för sista gången. Och även om det nu var så att Edward lyckats ta sig hit, gällde det verkligen att han hade lyckats med sitt hemlighetsmakeri – vad det nu än handlade om. Annars skulle de tvingas från staden tomhänta och deras storslagna framtidsplaner skulle gå om intet. Han var evin-nerligt trött på att jobba som ’assistent’ hos de snikna gamlingarna på börsen. Assistent var verkligen en missvisande titel; det enda han gjorde var att ränna runt mellan de olika handlarna med diskreta önskningar om god hälsa för veder-börandes barn eller förseglade kuvert och mystiskt formulerade budgivningar. Under det år han tillbringat i Antwerpen hade han bara vid några få tillfällen sett en diamant med egna ögon, och då var det oftast en slump. Att hålla en sten i handen var fullständigt uteslutet; det tog många år innan man fick det förtroendet, många fler år än Ians tålamod klarade. Men enligt Edward fanns en stor diamantdepå borta vid Banque de la Couronne och om de bara kunde ta sig in dit utan att bli stoppade av militären, fanns alla möjligheter att göra några snabba affärer med judarna. De var om möjligt ännu räddare än Charterhouse, och såg sina livsverk hotas av de snabbt framryckande tyska trupperna. Dessutom fanns flera män från det sydafrikanska diamantföretaget Rhodenheimer i stan, och de tänkte nog inte heller stillasittande se på hur deras omsorgsfullt undanstoppade diamantreserver hamnade i Hitlers kistor. Deras chans var att de allierade trupperna inte brydde sig om eller ens visste vilka enorma tillgångar som fanns undanstoppade i Antwerpen, för i annat fall var det redan för sent.

Enligt ett meddelande från börsen var Hitler inte i första hand ute efter smycken i Antwerpen, utan behövde diamanter till krigsindustrin, för att kunna bearbeta de otympliga materialen och massproducera flygplan, stridsvagnar och känslig elektronisk apparatur till radarsystem, ubåtar och navigationsinstrument i tillräckligt hög takt. Samma sak var det med amerikanerna, och Roosevelt hade redan uttryckt stor oro för landets begränsade reserv av industridiamanter. Snart skulle de bli tvingade att söka hjälp i Europa för att inte tappa tempo i uppbyggnaden av sin krigsapparat, något som Rhodenheimer inte var ett dugg intresserade av. De jobbade långsiktigt och tänkte se till att de var ordentligt rustade inför framtiden, och det amerikanska justitiedepartementet hade inlett en undersökning för att utröna om Rhodenheimer i sin uppenbara monopolställning agerade olagligt.

Krigsherrarna behövde diamanter för att besegra fienden, men Ian och Edward behövde diamanter för att överleva. Det var inte riktigt samma sak.

Det var släckt inne på caféet, precis som i resten av staden, och över fönstren hängde tunga sjok av juteväv. Han tryckte försiktigt upp trädörren och lyckades hejda det glättiga pinglandet nästan direkt. Med armen fortfarande uppsträckt lät han blicken svepa över den rökiga lokalen. Det lilla fåtalet gäster tittade oroligt mot honom, men tycktes bestämma sig för att den gänglige mannen inte utgjorde någon omedelbar fara. Men Edward syntes inte till någonstans. Ian stängde dörren och gick med snabba steg bort till ägaren, som var djupt involverad i ett lågmält samtal med en lång kvinna i en ljus kappa längst inne i caféet. Hon tittade upp när engelsmannen närmade sig, och såg för ett ögonblick ut som om hon tänkte fly, men Julien la handen på hennes arm och lugnade henne.

Amelie, den här unge mannen är min engelske vän Ian. Det är ingen fara.

Hon hade mörka glasögon och en benvit sjalett över det mörka lockiga håret, och när hon kort hälsade på Charterhouse tog hon inte av handskarna. Ian tyckte hon liknade en filmstjärna, och skulle just säga det när Julien förekom honom.

Ian, Edward har varit här. Han väntar på dig borta vid Place Marnix. Han sa att han hade goda nyheter, men det är nog bäst att du skyndar dig. Han stack för säkert två timmar sedan. Hörde du på radio? Nu är de snart här, min vän.

Ian Charterhouse nickade och vek upp rockkragen med en lite för dramatisk knyck, och han tyckte sig kunna ana ett litet leende i Amelies mungipa.

Tills vi ses igen, Julien, sa han utan att släppa henne med blicken. Hon var otroligt vacker, och Charterhouse var bara nitton år, och han önskade innerligt att det fanns mer tid.

Strax därefter stod han ute på den nedsläckta gatan igen och tittade bort mot torget. Ett äldre par med tunga väskor kämpade sig bort mot stationen i hopp om att komma med ett tåg därifrån, och när de tittade upp mötte Ian kvinnans blick. Hon log hastigt och sa något på flamländska med en ilsken handrörelse. Engelsmannen uppfattade inte alla orden, men det var ändå uppenbart vad hon menade. Tysken kommer, och ingen i hela världen kan rädda oss. Fransmännen duger inte till någonting och våra egna pojkar kan lika gärna lägga ner vapnen direkt.

Han vinkade åt dem med ett försiktigt leende och skyndade sedan iväg åt andra hållet. Två timmar hade Edward väntat. Hoppas att det inte var för sent. Gatorna var nästan folktomma, trots att klockan inte var mer än nio på kvällen, och när han en knapp kvart senare pustade ut på en liten tvärgata invid torget fruktade han att svensken gett upp. Det fanns inte en själ i sikte, vare sig vid entrén till bankpalatset eller på gatorna som mynnade ut i Place Marnix. Han följde de djupa skuggorna intill huskropparna runt torget och närmade sig försiktigt det vita marmorpalatset. Då hörde han svenskens bekanta röst inifrån dunklet bland de massiva pelarna.

Ian. Hitåt!

Charterhouse skyndade sig över den blanka kullerstensgatan och omfamnade sin vän en lång stund. Edward, jag trodde det var för sent.

Äh, det är aldrig för sent. Jag visste att du skulle komma. Han knuffade till sin jämnårige kamrat och pekade mot de tunga ekdörrarna vid entrén. Där inne är det. Jag snackade med en kille från Rhodenheimer för en stund sedan, och han sa att det är full cirkus nere i valvet. Om vi håller oss framme nu, så kan vi göra världens affär, Ian. Kom.

När han sköt upp den ena dörren, öppnade sig en fantastisk marmorklädd lokal med en takhöjd på säkert tio meter. Längs alla väggarna satt jättelika oljemålningar av bankens direktörer, och mitt i taket hängde en kristallkrona som var så stor att den säkrats med tre grova kättingar. Två breda stentrappor ledde upp till bankens kontorsavdelning och en tredje ledde ner i källarplanet. En ensam vakt skyndade uppför den ena trappan med en attachéportfölj under armen, och tvärstannade när han hörde dörren stängas igen. Han stelnade till när han fick syn på de två ynglingarna och såg ut som om han tänkte säga något. Men när Edward leende vinkade till honom, flinade han bara upp sig, ryckte på axlarna och tog resten av trappan i långa kliv.

Där hade vi en som har ordnat med pensionen, sa svensken och fortsatte bort mot källartrappan. När de kom ned för det första etaget hördes ivriga röster nerifrån, och de stannade till för att höra om det var militärer. De fortsatte försiktigt ner en halvtrappa till, och möttes av en overklig syn. Det första Ian såg var en sedel som sakta singlade genom luften och landade alldeles framför honom på det grå marmorgolvet. Överallt i det vidöppna valvet och i foajén utanför stod människor och rev i de grå metallådorna från bankfacken. Smycken, pärlhalsband, sedlar, aktier och andra värdepapper singlade genom luften som konfetti och kalabaliken var total. Det var uppenbart att alla var där av samma skäl. Edward hävde sig upp på trappräcket för att få en överblick och ropade efter en man som stod lite avsides och höll hårt i två lådor. Han tittade upp med skräckslagen blick och trängde sig fram genom folkhopen med lådorna ovanför huvudet.

Edward, jag trodde du hade stuckit. Har du inte hört att tysken kommer när som helst?

Visst. Men först tänkte jag att vi kunde snacka lite grann om dina stenar.

Vad menar du? sa mannen och tittade omväxlande på Edward och Ian. De var båda yngre än han, och det verkade inte troligt att de skulle kunna erbjuda honom en tillräckligt attraktiv deal för att han skulle våga riskera hemkomsten till Johannesburg.

Kom, sa Edward och drog med sig mannen in i ett tomt kontorsrum. Ian, du kan väl hålla koll utanför dörren. Så att ingen stör oss, la han till med en blinkning.

Engelsmannen nickade lamt och tog några steg efter dem, men kunde inte släppa kalabaliken inne i valvet med blicken. Det verkade som om alla judarna från Pelikaanstraat hade samlats för att en gång för alla dela upp diamanterna mellan sig. En storvuxen man med långt kolsvart skägg tog till och med till nävarna och började veva omkring sig som en bärsärk, och runt honom föll en handfull skröpliga gubbar som käglor med plåtlådorna hårt i sina giriga klor. Charterhouse backade ett par steg till när en pilsnabb man plötsligt störtade mot utgången med ett ursinnigt följe i hälarna.

Samtidigt öppnades dörren bakom honom och Edward skyndade förbi honom. Nu sticker vi, Ian! Fort som bara helvete!

Charterhouse stod som förstenad ett ögonblick och tittade villrådigt efter svensken. Dörren till det lilla sidorummet gled upp en aning, och när han såg mannens ben sticka fram på golvet skrek han rakt ut: Edward, för helvete! Vad har du gjort?!

Svensken var redan uppe i gatuplanet, och hans röst bar nätt och jämnt genom det våldsamma tumultet i valvet. Skynda dig, Ian! Jag har ordnat en liten båt som ligger nere vid Quai Flamand. Om ett par timmar kan vi vara i Ostende, och därifrån tar vi oss lätt över till Dover! Fattar du, Ian? Vi är i England före gryningen!

1

Evesson log åt polaroidbilderna på bordet. Men när han kastade en blick mot den lilla trasdockan på sängen hummade han missnöjt. Den stiliserade figuren låg vårdslöst spretande i en onaturlig ställning som störde honom. Försiktigt, utan ett ljud sträckte han sig fram och rättade till lemmarna, den lysande gula klänningen och garntestarna och kände med ens hur hjärtat åter började bulta allt hårdare. Så. Nu är det bra igen.

Den stilla luftrörelsen från ventilen fick den silverblänkande mobilen högt över honom att vrida sig långsamt, och han härmade rörelserna med sina utsträcka fingrar, som om han vore en del av konstverket. Efter någon minut började krampen komma krypande och han sänkte armarna med en teatralisk rörelse. Han drog ett djupt andetag, släppte ut luften i korta febriga stötar och synade kärleksfullt varenda millimeter av den lilla dockan. Evesson slöt ögonen, och en antydan till ett leende strök över hans ansikte. Snart ska lillan sova.

Samtidigt klev kriminalinspektör Michael Stanic ur bilen på gatan mitt emot mannens hus. Hans spretiga mörka hår hade knappt torkat efter den snabba duschen, och när han tryckte ner tröjan i jeansen kände han att han var alldeles blöt på ryggen också. Kommissarie Gunnar Hultquist väntade på honom vid grinden och tog ett steg ut i gatljuset när han fick syn på sin kollega. Hultquist var femton år äldre än Stanic och mycket kraftigare byggd, en följd av en lång och ganska framgångsrik karriär som brottare under ungdomsåren, och även om han inte riktigt var i samma skick som för tjugofem år sedan, så kunde han fortfarande ta i så att det märktes. Klockan var bara lite efter sju, men det höll redan på att skymma och Stanic kastade en blick nedåt gatan och drog ihop jackan. Han hatade verkligen hösten. Även om solen ibland dök upp och det kunde vara riktigt behagligt, så var det ändå så att sommaren obönhörligen var förbi och det var fruktansvärt lång tid kvar till nästa. Hultquist vinkade honom till sig med en otålig rörelse, som för att markera att han hade väntat länge nog. Stanic korsade den breda villagatan och slöt upp bakom sin chef när han sköt upp den gnälliga järngrinden med en bestämd knuff.

Var har du varit?

Vad då? Jag är fem minuter sen bara. Det spelar väl ingen roll?

Hultquist muttrade något ohörbart och stannade sedan till på den stensatta gången som löpte i en vid båge genom trädgården fram till huset. Otyglade stendöda stockrosor stack upp överallt ur de illa skötta rabatterna, och svajade som yrvakna spröt i ansiktshöjd. Den lilla gräsmattan var i stort sett helt täckt av nedfallna frukter och löv från de knotiga fruktträden, och det enda på tomten som antydde att ägaren hade något intresse av trädgårdsskötsel var en omsorgsfullt ansad buxbomhäck som löpte längs hela framsidan på det gulputsade huset. Hultquist höjde handen och lystrade. Det kom ett svagt ljud där inifrån men Stanic kunde inte avgöra vad det var. Eller kanske. Det lät som någon sjöng svagt. En vaggvisa.

Är det han som sjunger? sa Stanic lågt.

Hultquist pekade mot ett källarfönster. Det kommer där nerifrån. Då är det i alla fall någon hemma.

De båda polismännen skyndade sig fram till dörren och Hultquist bultade på med knuten näve. Polis! Öppna dörren, Evesson!

Ljuden inifrån dog bort och några ögonblick senare slogs dörren upp på vid gavel. Hultquist ryggade instinktivt när den syrliga stanken av svett och instängd gubbe slog emot dem. Den överviktige mannen var helt naken men brydde sig uppenbarligen inte om det, och verkade nästan glad över att se dem. Som om han väntat på dem, tänkte Stanic.

Polisen! Så spännande! Kom in, vetja!

Hultquist trängde sig förbi Evesson och spanade in i köket och rummen som hängde ihop med den breda hallen. Klä på dig, för helvete. Vad gör du här inne? Det luktar ju as! Han kände på handtaget till den enda stängda dörren. Det var låst.Vad har du här inne?

Evesson ryckte lätt på axlarna och gick in i köket och lutade sig mot spisen med armarna korsade över bröstet. Han fixerade Stanic med blicken när han svarade på Hultquists fråga. Det är källaren. Jag brukar låsa så att ingen kan ta sig upp den vägen. Eller ner, la han till med ett leende.

Stanic stannade till på köksgolvet och mötte mannens blick. Det var utan tvekan den mest frånstötande man han någonsin sett. Hans omfångsrika kropp var gråvit och slapp på ett vis som bara kan komma ur många års konstant vanskötsel och obefintligt friluftsliv. Förmodligen hade han inte varit ute i solen på evigheter, och brydde sig uppenbarligen inte om hygienen heller. Hans ögon satt långt in i ansiktet och hade en odefinierbar blek nyans, håret var grovt och illa klippt i en kantig sidbena, och huvudet hade en lustig avsmalnande form som stupade ner i en snålt tilltagen mun med blodfattiga läppar och en i stort sett obefintlig haka, sporadiskt fläckad av gulgråa skäggstrån. I det kalla ljuset från köksfläkten såg mannen ut att vara frammejslad ur ett gigantiskt stycke späck, och la man dessutom till hans dokumenterade intresse för småflickor, fick man en samlad bild av ett riktigt jävla äckel. Men det som störde Stanic mest med Evesson var att han av någon obegriplig anledning betraktade sig själv som någon sorts Adonis. Nästan som en anorektiker som inte ser att benknotorna sticker ut – fast tvärtom. Vid ett förhör några månader tidigare hade han uppgett att han inte kunnat värja sig för två skolflickor, som enligt honom själv följt efter honom till ett buskage utanför den närliggande Bergaskolan och mer eller mindre tvingat honom att blotta sig eftersom att de var övertygade om att han var en fotomodell de sett i någon annonskampanj. Flickornas föräldrar krävde att han skulle spärras in för tid och evighet, men det slutade med att Evesson fick betala ett skrattretande litet skadestånd och ett flummigt terapiprogram. Det hade uppenbarligen inte önskad effekt, för nu var det dags igen. En åttaårig flicka var försvunnen sedan drygt ett dygn, och även om Evesson inte var känd för att vara våldsam fanns han ändå högt på listan över misstänkta förövare. En för Stanic oerhört besvärande omständighet var att fanskapet oftast var mycket tillmötesgående, och några på jobbet fann honom till och med sympatisk – vilket Stanic hade svårt att fatta. I vilket fall hade allting förmodligen varit mycket enklare om han varit en skitstövel även i det avseendet; det hade liksom känts mer befogat att gå hårt åt honom.

Får vi komma ner i källaren och kolla? undrade Stanic avvaktande.

Vad ska det vara bra för?

Stanic tog några steg närmare Evesson. Han var nära huvudet kortare, och säkert trettio kilo lättare än den fete mannen, men det rådde ändå inga som helst tvivel om hur det skulle gå om de rök ihop. Gömmer du något där nere, Evesson?

Mannen verkade helt oberörd och rättade bara till hållningen och blåste upp sig så att armarna såg så breda ut som möjligt. Det beror på vad ni menar. Jag har en massa skräp där nere. Det mesta är min mors gamla saker.

Hultquist kom ut i köket och slängde till Evesson en sliten brunröd frottémorgonrock med ett otydbart monogram på bröstfickan. Ta på dig nu, för helvete. Han tog fram ett foto ur fickan och höll upp det framför mannen. Evelina Hansson. Har du sett till henne?

Evesson krängde på sig morgonrocken, men lät den vara öppen och lutade sig närmare Hultquists framsträckta hand. Nej. Fast det var en väldigt söt flicka. Är hon också ute efter mig?

Stanic kände hur det började krypa i honom och sökte Hultquists blick. Kommissarien skakade lätt på huvudet och stack ner bilden i innerfickan igen. Nej. Hon är inte ute efter dig. Hon är försvunnen sedan i går eftermiddag, och vi undrar om du sett till henne. Har du det?

Nä. En sådan sötnos hade jag kommit ihåg. Han suckade dramatiskt och såg med ens oerhört tankfull ut. Det är minsann inte så lätt alltid, ska ni veta. Ibland följer de efter mig ända fram till grinden. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, la han till och log mot polismannen.

Vad har du nere i källaren? upprepade Stanic spänt.

Mannen stönade och himlade med ögonen. Men kära nån, det har jag ju sagt. Bara en massa skr...

Hultquist hann inte reagera när Stanic tog ett kraftigt grepp i morgonrocken och tryckte Evesson framför sig ut i hallen igen. Med full kraft körde han honom in i källardörren, utom synhåll för sin chef och ställde sig så nära intill han kunde utan att bli illamående. Öppna dörrjäveln, annars slår jag ner tänderna i halsen på dig, väste han snabbt och tog ett steg tillbaka. Samtidigt som Hultquist dök upp la han till i överdrivet glättig samtalston: Ojdå, snubblade du? Hur gick det?

Evesson flämtade efter andan och tittade förfärad mot kommissarien. Han ... han slog mig!

Det kan jag aldrig tänka mig. Var nu snäll och öppna källardörren, så kikar vi lite och sedan blir du av med oss igen.

Evesson tvekade och såg för första gången lite osäker ut.

Du vet att vi kan ringa efter ett tillstånd på ett par minuter. Var nu hygglig och bespara oss alla mer arbete och öppna, sa Stanic och gav Evesson en lätt klapp på axeln.

Jag ... vet inte. Jag förstår inte varför ni ... bråkar med mig. Komma infarande sent på kvällen så där. Jag kan väl inte rå för att folk trivs i mitt sällskap? Det skulle aldrig någonsin falla mig in att göra någon människa något ont. Han svalde hårt. Framför allt inte en liten flicka. Med ens såg det ut som om all kraft rann ur mannen och när han sjönk ner längs dörren och blev sittande på golvet kom tårarna. Alla bara bråkar med mig ... Jag har ju inte gjort något.

Jag hämtar kofoten i bilen, sa Stanic och gick mot ytterdörren.

Nej! Nej, vänta, snörvlade Evesson och pekade mot en liten glasskål på hallmöbeln. Där. I skålen ...

Hultquist klev förbi mannen och rotade fram nyckeln. Så. Kan du flytta lite på dig så att jag kommer till.

Evesson vältrade sig omständligt upp på knä och föll ihop intill den motsatta väggen. Jag förstår inte varför ... gnydde han och vaggade sakta fram och tillbaka.

Stanic satte sig på huk intill honom och knäppte händerna i knät. Evesson ryckte till när polismannen plötsligt satt i ögonhöjd med honom, men återgick snabbt till sitt ömkliga lipande när han såg att han lugnat ner sig.

Hur är det fatt? undrade Stanic lågt. Har du ont någonstans?

I själen. Men det kommer ni aldrig att kunna begripa. Han lyfte hakan en aning och glodde Stanic rakt i ögonen med tårarna rinnande. Ni kan aldrig någonsin föreställa er hur fruktansvärt det känns för en man att bli orättvist anklagad för något så outsägligt hemskt som ... Evesson svalde hårt och strök av en sträng snor från nästippen mot den blankslitna frottékragen. ... som ... sånt här ...

Stanic nickade och mötte Hultquists blick. Kommissarien höjde ögonbrynen och skakade sakta på huvudet.

Vad har du där nere? upprepade Stanic lugnt.

Evesson slöt ögonen och kurade ihop sig mot väggen.

Skit i honom, Micke, sa Hultquist trött och provade nyckeln i källardörren. Den passade inte.

Han provade en gång till, men det var uppenbart att det var fel nyckel.

Evesson. Sluta nu med det här tramset och plocka fram nyckeln.

Stanic böjde sig ner och försökte dra upp honom i sittande ställning, men Evesson spjärnade emot och efter några sekunder gav han upp.

Herregud, låt mig vara! Jag ska anmäla er båda två!

Stanic kände hur ilskan kom över honom igen och ryckte tag i kragen på morgonrocken med full kraft. Evesson kraxade till och fäktade vilt med armarna när han med en dov duns slog i väggen.

Din jävel! Släpp mig! morrade han och tog ett hårt tag om polismannens handled.

Var är hon? röt Stanic och kände hur Evessons naglar grävde sig in i armen. Är hon i källaren, ditt jävla svin?

Micke! utbrast Hultquist och tog ett fast tag i Stanics fria arm. Det räcker nu! Det hade ingen effekt, och han kopplade i stället ett grepp runt kollegans midja och lyfte honom baklänges några steg. Till slut släppte Stanic taget om morgonrocken och försökte vrida sig loss från den gamle brottarens järngrepp.

Lägg av, Hultquist! Släpp ner mig! Det är lugnt.

Hultquist satte ner honom och ställde sig mellan de båda. Det går inte, Micke. Han rättade till jackan och la till utan att släppa kollegan med blicken. Inte på det viset.

Bakom honom reste sig Evesson försiktigt och gned sin rödsvedda hals. Han drog i morgonrocken för att hitta skärpet och lutade sig åt sidan för att få ögonkontakt med Stanic. Precis. Det går inte, Micke. Du kan faktiskt inte bära dig åt hur som helst. Och jag kan lova dig att det var sista gången du la ett finger på mig. Jag ska minsann se till att du blir av med jobbet, en sån som du borde man ...

Nu håller du truten, Evesson! röt Hultquist med en kraft som fick till och med Stanic att rycka till. Och plocka fram nyckeln, annars ska djävulen ta dig!

Evesson gjorde en halvhjärtad ansats att bemöta hotet, men fann det trots allt bäst att gå den kraftige kommissarien till mötes. Med ett besviket smackande sträckte han handen runt dörrposten och lyfte ner nyckeln från sin plats på kroken ovanför diskbänken. Han satte den mellan framtänderna och muttrade något obegripligt medan han rättade till morgonrocken.

Hultquist sträckte fram handen och ryckte nyckeln ur munnen på honom utan ett ord. Stanic undvek Evessons blick när han följde sin chef ned för den branta stentrappan, och började känna ett obehagligt illamående växa fram i magen.

Jag ska anmäla er båda två, hojtade Evesson efter dem.

Det första de såg var sängen. Intill oljepannan hade Evesson lagt ut en solkig trasmatta och fällt upp en resesäng med en färgglad skumgummimadrass. Det fanns inga sängkläder, inga kuddar eller filtar, och det såg inte ut som om sängen varit använd. När Stanic gick närmare såg han att den var nästan ny. När han såg den lilla trasdockan prydligt placerad mitt på madrassen knöt det sig i magen igen. Han spanade snabbt runt i de angränsande utrymmena, men det fanns ingen där.

Micke, titta på det här ... Hultquist lät alldeles uppgiven och vände bort blicken när han sträckte över en bunt med ett tiotal polaroidbilder.

Stanic bläddrade igenom högen med stigande äckel, men fick inte ihop det. Bilderna var uppenbarligen tagna av Evesson, och föreställde honom själv, helt naken i en serie motbjudande sexuella positioner med dockan. Ingen Evelina, inga andra människor; bara Evesson och trasdockan. Han tittade frågande på sin chef:

Vad fan..?

Hultquist skakade på huvudet och gick en runda till genom källarutrymmena. Ingenting. Inga dolda skåp eller skrymslen, inte ett ljud hördes någonstans, inte ett spår av flickan. Utöver mängder av gamla möbler, papplådor, trädgårdsredskap och allehanda bråte fanns ingenting. Förutom dockan.

Jag kollar genom resten av huset, Gunnar, sa Stanic och räckte över bilderna. Det är nog bättre om du tar hand om det där kräket ...

Knappt tio minuter senare rev Michael Stanic upp ytterdörren och drog några djupa andetag av den svala höstluften. Han gned sig i ansiktet och vände sig sedan mot sin chef igen. Det var nära att tårarna kom när han såg den vedervärdige mannen sitta vid köksbordet med bestämd uppsyn. De hade inte hittat något att ta fasta på överhuvudtaget, och tvingades konstatera att Evesson kanske talade sanning. Och om han ändå visste något om Evelina Hansson, så dolde han det väl.

Gunnar. Jag pallar inte med den här skiten längre. Titta på honom. Det kröp i hela kroppen på honom. Det är för mycket, jag pallar inte bara! Vi ses sen.

Med några snabba språng var han ute på trottoaren igen och fortsatte bort mot bilen. Han reagerade inte på Hultquists rop utan hoppade in och rivstartade över guppet ut på Västanväg med en värk i magen han aldrig tidigare känt.

Längst ute på Long Island, öster om stadsdelen Queens i New York ligger en liten grupp av samhällen som kallas The Hamptons. För de flesta stadsbor förblir det en ouppnåelig dröm att skaffa hus i det exklusiva området, där det är i stort sett omöjligt att hitta något anständigt som kostar mindre än en miljon dollar. Men för Eddie Hunter var det annorlunda. Han hade sedan många år sett till att bli ekonomiskt oberoende, och tillbringade nuförtiden mer tid på sitt praktfulla gods i Amagansett, nästan längst ut på den östra delen av udden än på kontoret inne på Manhattan; trots att han bara var nyss fyllda fyrtio. Han hade startat Executive Incomes tretton år tidigare, och genom åren hade verksamheten utvecklats från en tydlig inriktning på renodlade säkerhetsuppdrag åt framför allt teknikföretag, till mer ’allmänna och blandade sysslor’ inom alla möjliga områden där det fanns stora pengar inblandade.

En del så kallat ’grävande journalister’ hävdade att Executive Incomes i själva verket var en modern maffiaorganisation, som sysslade med allt ifrån industrispionage och narkotikasmuggling till utpressning och rena kontraktsmord, men hittills hade ingen lyckats underbygga anklagelserna med några konkreta bevis. Självfallet kunde Hunter aldrig i livet förlika sig med beskrivningen som en tjugohundratalets Don Corleone, och hade ständigt en armé av jurister i gång med stämningsansökningar och skadeståndskrav. Men trots att han alltså hade varvat ner högst anmärkningsvärt, och egentligen i praktiken lagt av, lät den här affären alldeles för intressant för att bara gå förbi. Om uppgifterna från Europa stämde, skulle han göra i runda slängar tio miljoner dollar utan att behöva lyfta ett finger, och det var naturligtvis oerhört lockande även för en man som Hunter. Svenskan hade visat sig vara ganska skicklig, och några år tidigare utfört ett uppdrag åt honom i Mexiko med gott resultat, så när hon hade kontaktat honom med erbjudandet beslöt han snabbt att acceptera villkoren trots de uppenbara riskerna.

Eddie Hunter lutade sig tillbaka i solstolen efter simturen och skulle just ropa efter en dricka när telefonen ringde. Han svor tyst och sträckte sig efter luren, som halkat av det lilla sidobordet och nu låg intrasslad i badrocken på golvet. Långt nere på slänten, på andra sidan den höga stenmuren körde ett utryckningsfordon förbi i hög fart på väg ut mot Montauk, och han avvaktade tills det gälla ljudet från sirenerna dog ut innan han svarade.

Hallå?

"Eddie, det är Marie. Eller, förlåt; Charlotta. Gud, jag har försökt få tag på dig hur länge som helst! Är allt klart med vår kontakt i Antwerpen? Jag har inte talat med dem på ett par dagar, men det sista jag hörde var att de hade förberett transporten. Jag är i Sverige för att ordna med alla andra förberedelser, och räknar med att vara tillbaka i Capetown om ett par dagar eller så."

Det metalliska ekot som hängde kvar efter svenskans ord gjorde det svårt att uppfatta allt hon sa när hon talade så snabbt. Lugna dig, Charlotta. Vi är överens. Se nu bara till att alla inblandade sköter sig, för annars blir det inte roligt. Egentligen gillar jag inte alls att blanda mig i affärer där jag inte personligen kan övervaka händelseförloppet, men just i det här fallet är det annorlunda. Jag litar på dig, Charlotta, och det vill verkligen inte säga lite, det vet du. Men jag fattar fortfarande inte varför du inte bara kommer hit med stenen, i stället för att genomföra den här idiotiska skenmanövern.

Jag vet, Eddie, jag vet, sa hon pressat. Men jag kan inte göra något åt det. De vill ha det på det här viset, och det måste jag acceptera. Men det förändrar ingenting, det tar bara lite längre tid.

Tänk bara på att jag redan har sålt diamanten vidare till en kontakt här i New York, och jag vill helst inte göra dem besvikna. Ring när båten har lämnat Tel Aviv, inte förr.

Okej. Då ses vi på det vanliga stället om drygt en vecka. Om allt går som det ska, la hon till med ett nervöst skratt.

Eddie Hunter satte sig upp i stolen och sänkte rösten. Det är nog lika bra att det gör det, Charlotta. Annars spelar det ingen roll vad du kallar dig eller hur många gånger du byter namn; det finns ändå inte en plats på den här planeten som du kan gömma dig på ...

När Michael Stanic en stund senare slog igen ytterdörren bakom sig stod han kvar en lång stund och stirrade in i