Noblesse Oblige

By Sten Wennerström

Möjligheten att hantera viner som investering tar Axel Turner till London, där han snabbt dras in i en arvstvist där hans vännina, änkan Marianne Parker-Scott är huvudperson. Omständigheterna kring hennes makes död är inte solklara och för att ta reda på mer tar sig Axel in i datasystemet på sjukhuset där han dog. Han blir dock påkommen av sjukhusets datachef Alice Miller. Axel finner sig återigen arbeta med polisen, denna gång med det berömda Scotland Yard. Samtidigt som han fortsätter snoka så ökar irritationen i de finare kretsarna, bland annat hos Mariannes före detta pojkvän. Samtidigt tilltar hans egna problem på hemmaplan och priset för hans engagemang blir högt. En värdefull tavla visar sig ha större betydelse än han någonsin tänkt sig.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2022
• ISBN: 9788728390122

Book preview

Sten Wennerström

Noblesse Oblige

SAGA Egmont

Noblesse Oblige

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2014, 2022 Sten Wennerström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728390122

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Helena, Mats och gänget på inspirerande Casa Gallo, belägen på sluttningarna ovan Lago Maggiore för tillkomsten av den här boken.

1

Vi närmade oss London i hög fart med destination Paddington Station.

Är du jättegullig att räcka mig den där? Min stolsgranne på det tystgående Heathrow Express pekade på en ovanlig, avlång väska som hon lagt högst upp på bagagehyllan. Jag sträckte mig upp och överlämnade. Det var ett tungt etui, ett sådant man förvarar dyrbara vapen i. Jag visste det eftersom det fanns en liten silverplakett på fodralet med namnet James Purdey & Sons. Firman ifråga drev en legendarisk verksamhet i hjärtat av Mayfair dit de betitlade engelska markägarna gick för att beställa allt vad som hörde jakten till. Därifrån kom man inte ut med en påse, utan med en väntetid om man nu överhuvudtaget var så simpel att man gick dit själv. Jag kunde inte föreställa mig att ägarinnan till vapnet på hyllan hade satt sin dyra fot på Purdey´s. Sagda stolsgranne hette Marianne och var väninna till en av mina närmaste vänner, Rutger. Den senare hade till livsuppgift, som arvtagare till Vallå slott i Södermanland att förvalta det omfattande godset vidare åt nästa generation i egenskap av fideikommissarie. Så hade det sett ut i familjen sedan 1818. Rutger hade till yttermera visso stått värd för mitt och Karolins överdådiga bröllop där Marianne varit en av drygt hundra gäster.

Våra vägar skulle skiljas i olika transporter utanför stationsbyggnaden. Marianne hämtades i en skinande mörkgrön Bentley. Själv tog jag taxi. Ja, olika faller ödets lotter. Jag hade inget att klaga på eftersom min färd slutade i en juniorsvit på The Rubens mitt emot Buckingham Palace. Mariannes chaufför skulle öppna bakdörren åt henne utanför hemmet på 56 Cadogan Place. Det var ett rätt anonymt stadspalats i mitten av en lång rad vita, Viktorianska fastigheter som vette mot en park i det fashionabla Belgravia. Interiörerna bakom de blanksvarta portarna avslöjade dock verkligheter som kunde förefalla nog så overkliga för den gemene betraktaren.

Lite snobbigt var det att inte erbjuda mig skjuts men hon behövde väl sin avskildhet på vägen hem i baksätets crèmefärgade läder, med telefon och kanske ett glas kall Champagne på det utfällda valnötsbordet. Hon hade omgivit sig med den där nivån på levnadsstandard ända sedan hon gifte sig med Leonard Parker-Scott. Denne hade i sin krafts dagar på 50- och 60-talen letat olja åt det arabiska ledarskapet på alla platser där dessa gav sig till känna. Leonard var därtill fallen efter en av The ruling families i England, med allt vad det medförde i form av hus, landområden och sociala nätverk. Mariannes och Leonards vägar hade korsats vid en juridisk tvist, där hon varit en i teamet på Leonards sida. Hennes specialitet var juridiken omkring gränsdragning mellan nationer, säkert ett smalt fält inom juridiken men nog så komplicerat – och lönsamt. Kärlek tycks ha framsprungit, deras stora

åldersskillnad till trots. Lyckan blev alltför kort. Leonard dog plötsligt.

2

Marianne hade bjudit in mig på ett glas lite senare samma eftermiddag. Jag ville verkligen tacka nej, men tackade av någon anledning ändå ja. Jag var trött och behövde vara pigg och utvilad till mitt möte med Harold Banks dagen därpå. Jag hade kommit till London för att träffa denne Banks på Rutgers envetna rekommendationer. Hans specialitet var att lagra nya årgångar av buteljerade franska kvalitetsviner. Min tanke var att köpa kvantiteter av Bordeauxer som, Chateau Margaux, Ch. Trotanoy, Ch. Ausone, Ch. Figeac och Smith Haute Lafitte, köra upp alltihop till Harolds lager i London och sedan efter viss mognadstid auktionssälja beståndet bit för bit. Var Systembolaget intresserat kunde jag alltid leverera dessa rariteter i små upplagor till utvalda butiker. Jag hade också gjort en liten marknadsundersökning bland de bättre stockholmskrogarna och fått ett, i alla fall artigt intresse tillbaka. Harolds affärsidé gick ut på att ta betalt för lagring med en viss procent av kundernas försäljningslikvider. Därför var han bara intresserad av att ta emot de bästa märkena, som i konsekvensens namn skulle ge de högsta priserna och därmed högsta tänkbara dividend till Harold. Jag passade perfekt in i hans kundprofil.

När den svarta Londontaxin passerat breda Park Lane, förbi avfarten mot Piccadilly till vänster och Wellingtons triumfbåge på höger hand vidtog långa rader av ståndsmässiga, pelarförsedda entréer till de typiska längorna av höga, vita husfasader. Synfältet till vänster begränsades av en lång tegelmur som isolerade den kungliga parken runt Buckingham Palace från undersåtarnas bostadskvarter och brusande gator utanför. Där muren vek av i sin fortsättning bort mot själva palatset, låg The Rubens på andra sidan gatan. Det var verkligen inget billigt hotell men ändå i nivån under de allra flottaste. Inredningen var tematisk i sin närhet till den kungliga boningen. Kanske ville man bjuda gästen på just illusionen av att vara på besök hos Drottningen själv? Utöver den högklassiga inkvarteringen fanns också The Royal Rooms. De var hotellets exklusivaste rum, inredda enligt de olika epokernas ideal från Elisabeth I till Drottning Victoria. Rummen hade också namn efter regenterna. Jag hade bokat en juniorsvit, som inte lämnade mycket i övrigt att önska. Den bjöd till och med på med en utsikt över slottsparken som skulle göra paparazzi tårögda.

Efter en lång varm dusch slog jag in mig i en av de mjuka, vita morgonrockarna som erbjöds gästen, med hotellets monogram på bröstfickan. Klockan visade att jag hade ett par timmar på mig innan Mariannes butler skulle fylla upp hennes kristallglas åt oss, med någon stark dryck. Jag lade mig på den generösa sängen och togs omedelbart om hand av sömnens omsorgsfulla medarbetare.

Jag famlade planlöst efter luren lika yrvaken som alltid när telefonens oempatiska signal bryskt fiskade upp mig ur de mörka djupen där jag sov. Det var Karolin.

Sover du? kom det inkvisitoriskt efter en förmodligen rätt avslöjande hallåfras.

Jag somnade visst lite ja. Jag ska till Marianne på ett glas så det var bra att du väckte mig, älskling. Är allt bra?

Både ja och nej. Grisen är fullbokat som vanligt och det är förstås trevligt men jag blir alltid lite orolig när Carl-Fredrik och gänget kommer, vilket de gör ikväll.

Ska jag ringa Rutger tycker du och be honom att tala med sin ohängde son?

Nej, men om det blir för stökigt så kommer jag att dra i bromsen. Då tycker jag att det är på tiden att Rutger får reda på vad som pågår här. Dessutom kommer alltid något kungabarn med sina SÄPO-gubbar som ska ha bord.

Du har skapat dig ett inneställe med alla de fram och baksidor som kommer på köpet. Men på det hela taget är det ju rätt fantastiskt, eller hur?

Jo det är det ju. Gå och gör dig snygg för Marianne nu så du inte kommer för sent till hennes glas och allmänna dragningskraft.

Hör jag svartsjuka mellan raderna Fru Turner?

Ja det är klart att jag är svartsjuk. Du ska vara hos mig och vara nygift snygging. Jag ska beordra fram de tjänster jag vill ha av dig när jag vill ha dem. Det är det du är till för om du inte visste det.

Jag kommer snart hem för att stå till din tjänst min sköna. Hej då och puss.

Puss …!

Jag tänkte att Rutger hade varit på tok för eftergiven mot sin slyngel till son. Fadern hade satt Carl-Fredrik i internat på Lundsberg och tillåtit honom en livsföring utan tyglar på behörigt avstånd från hans vakande öga där ute på slottet. Mamman brydde sig aldrig om sin son, hittade en annan man och försvann ur gossens liv. Pengar hade aldrig saknats honom och hans umgänge var stort och påfrestande. Till lika delar glädje och sorg hade Grisen; vår restaurang i Birkastan blivit gängets hang-out sedan nyöppnandet efter en förödande brand. För det mesta hade deras besök förflutit under städade former men från och till hade det urartat i fylleri och otrevligheter för omgivningen. Vid två tillfällen hade det gått över styr så till den milda grad att polis hade tillkallats, trots att SÄPO faktiskt hade varit närvarande den första gången. De senare hade flytt fältet med sitt dyrbara, kungliga skyddsobjekt och försvunnit snabbt som en avlöning. Varje gång Carl-Fredrik beställde bord på Grisen fanns anledning till oro även om beställningen bara var för två. Karolin visste blott alltför väl att hans omfattande entourage sällan var långt borta. Den klena trösten var att det var ett kapitalstarkt sådant, som bragte såväl välstånd som skadestånd.

Tjugo minuter före utsatt tid lämnade jag The Rubens för att promenera i nordvästlig riktning mot Cadogan Place och Mariannes sex våningar höga town-house. Den sena eftermiddagens försommarvärme lockade av mig linnekavajen som jag hängde över axeln. Jag var i högsta grad presentabel för det finare London där jag gick bekvämt i svarta Varda-skor och en högblå Paul Smith-kostym över en tunt ljusblårandig Alexandre-skjorta. Jag visste förstås inte om det finare London skulle vara närvarande eller om invitationen var avsedd för en tête à tête med enbart mig och Marianne. Men jag hade klätt mig för alla eventualiteter. Spegeln hade sagt mig att mitt hår snart skulle återvända efter den rätt bryska beskattning som skett inför vårt bröllop för bara ett par veckor sedan. Marianne hade haft Rutger till bordet och fyllde på så sätt tomrummet efter hans hustru. Huruvida Marianne hade agerat ställföreträdare på det mer intima planet förtalte inte historien men misstankar kring hennes vandel var sällan långt borta hade jag förstått. Skvallret i de trånga enklaver av ränksmidande överklass som omgav Vallå och dess ägare visste oftast vartåt giftpilarna skulle riktas. Marianne befann sig på så tryggt avstånd i London att man tydligen kunde lägga skenheligheten åt sidan i hennes fall. Jag tyckte att det bara talade till hennes fördel att den provinsiella småaktigheten neutraliserade sin energi i en påklistrad indignation över hennes livsföring. Dessutom ägde hon en attraktion som mångfalt överglänste de intetsägande små slottsfruarna. Det var väl i det senare förhållandet hela skon klämde deras motvilliga självinsikt.

Min promenad gick genom ett soligt Belgravia och Chelsea. Jag trivdes i de där vänliga kvarteren med sin mänskliga skala av låga byggnader och smala gator. Det var märkligt stilla utan den störande genomfartstrafik som vi fått vänja oss vid i Stockholm. Där fanns visserligen bilar i rörelse men i respektfullt låg hastighet och endast till och från den egna bostaden. Lekande barn passerade kors och tvärs över gatorna så chaufförernas hänsyn var stor med ett undantag; gående av min sort gjorde man sig inget besvär för utan passerade som om en bromsfunktion inte fanns omedelbart tillgänglig. Bostäderna var för det mesta enfamiljshus i tre, fyra våningars höjd och jag visste att de kostade sådär tio miljoner per våning. De bilar som parkerats utanför vittnade inte sällan om att en obekymrad familjeekonomi gladde innanför de putsade dörrknopparna i mässing. På ett par hundra meter passerade jag en Aston Martin, Bentleys, Audi R8, en gigantisk Rolls Royce och två Mercedescoupéer med amoraliska mått på motorer. Framme vid Sloane Square ringde telefonen. Det var Marianne som hade fått problem med elförsörjningen i hemmet. En reparatör var på ingång så hon förväntade sig en halvtimmes försening. Hon sade att hon ringt de andra och undrade hur jag kunde fördriva tiden i väntan på ny spänning i ledningarna.

På The Botanist svarade jag världsvant.

Jag konstaterade att jag stod utanför ett ställe som jag kunde likna vid en av innekrogarna vid Stureplan i Stockholm. Det hette The Botanist och föreföll väldigt inbjudande med sin unga publik, minglande på trottoaren utanför med glas i händerna. Efter ett besök vid den långa bardisken innanför fick även jag ett glas vin i handen varvid jag gick ut igen och beblandade mig med gästerna och såg ut över de exklusiva kvarteren runt torget. Det var platsen i vars närhet man skulle bo om man tillhörde de lyckligt lottade. Priserna på bostäder där låg genomsnittligt på astronomiska nivåer. Om en trerummare på rätt adress i Stockholms innerstad kunde kosta miljoner fick man tredubbla priset i kvarteren runt Sloane Square. Med tanke på att Marianne hade ett helt hus för sig själv bara tio minuter härifrån kunde man dra en och annan slutsats om värdet på hennes boning. För övrigt kunde man dra liknande slutsatser om nivån på hennes övriga tillgångar utifrån vad salig Leonard Parker-Scott hade tjänat enbart på sin oljeborrning. Därtill hade han varit mottagare av nedärvda rikedomar av ansenliga mått. Av någon förbryllande anledning hade inga giltiga äktenskapliga papper, som kunde ha räddat förmögenheten över till nästa generation Parker-Scott undertecknats vid giftermålet med Marianne. Därför blev hon ensam arvinge efter Leonard vid hans hastiga frånfälle. Som ett brev på posten hade en oändlig arvstvist blossat upp. Så länge Marianne hade råd att attestera advokaträkningarna från Lincoln´s Inn Fields var hon i ett betryggande överläge. Men de försmådda arvingarnas avsky för henne hade inget pris.

Jag tittade på klockan. Tre kvart hade snabbt förflutit med ett andra glas vitt på upphällningen. Det var hög tid att göra entré på 56 Cadogan Place. Jag kände mig faktiskt lätt berusad. Hur skulle det här gå? Med oro såg jag framför mig effekten av de ytterligare glas som väntade mig, på fastande mage.

3

Good afternoon Sir. Richardson hade grepp om mässingshandtaget på insidan av den oklanderligt blanksvarta porten. Vi hade träffats en gång förut, innan Leonards giftermål med Marianne då han var valet; en slags personlig uppassare. I det äktenskapliga stadspalatset hade han blivit hushållets självklara chef med butlers titel. Han tilltalades enbart Richardson och hade en opersonligt personlig grace och diskret elegans i allt han företog sig. Han ödmjukade sig inför besökaren med en slags bugning, innebärande att ryggen i rakt läge under ett kort ögonblick vinklades exakt fyra grader mot underkroppen. Därmed gjorde också butlerblicken en två sekunders avvikelse i riktning golvet, fem meter bakom gästen. En centimeter skilde klackarna åt på hans spegelsvarta skor som framåt tån sedan intog nio graders vinkel utåt. En man som Richardson tog man inte i hand. Emellertid var denne inte stort äldre än jag själv, såg oförskämt bra ut och hanterade sin butlerroll med hundraprocentig noggrannhet.

Good afternoon Richardson. I hope you are well today.

Thank You Sir. In here Sir. Mrs Parker-Scott will join you shortly. Jag visades bort till vänster i den omfattande hallen. Efter sex meter marmorgolv öppnades en ornamenterad ekdörr in mot ett ljust, inte överdrivet stort vardagsrum. Det gick i en stilla lindblomsgrön ton och var inrett med mahogny och stoppade möbler i ljusgrått och kretong på en finstämd, antik, kinesisk matta. På den obligatoriska spiselkransen till höger stod två Viktorianska silvervaser med höga, friska blomsteruppsättningar framför en spegel i guldram från tiden. Min granne Drottning Elisabeth kunde inte ha bett om något särskilt mycket bättre.

Trots min sena ankomst var jag den enda gästen på plats. Framme vid fönstret med blick genom grönskan såg jag över gatan och vidare ut mot parken som på andra sidan vette mot Sloane Street. Här var det så lugnt och tyst som vore det på landet och detta mitt i centrala London. Undra på att det var ett fåtal förunnat att bo så. Dörren till rummet öppnades plötsligen och slog sönder mina drömmerier. Jag vände mig om med ett ryck, som om jag blivit påkommen med stöld. Marianne uppenbarade sig.

Oj, skrämde jag dig?

Inte farligt. Jag försvann bara i beundran av utsikten och läget på detta fantastiska hem, som är ditt. Medan jag talade gick jag henne till mötes i rummets mitt för att hälsa med vederbörliga kindpussar. Hennes svala elegans påminde om inte så lite om Grace Kellys; hon som blev Prinsessa av Monaco. Hon doftade härligt och var klädd i en vaniljgul pullover i den mjukaste cashmere över ett par ljusgula sidenslacks som varsamt framhävde det vältränade innehållet. Jag fick ett välkomstleende värdigt en tandkrämsannons. Marianne var nordiskt blond och dyrbart fräsch. Hennes händer var noggrant manikyrerade med långa smala fingrar som berörde mig lätt på halsen vid vår korta hälsningsceremoni. Den granskande blå blicken undersökte snabbt mitt eventuella intresse av en högst tillfällig men definitivt närmare bekantskap. Mina signaler därom torde hon ha registrerat som negativa.

Jag är så glad att du kunde komma, Axel fast jag förstår att du är slutkörd efter bröllopet och allting. Jag är så avundsjuk på lilla vackra Karolin. En bättre man kunde hon inte ha fått.

… Och en finare hustru kunde jag inte ha fått rättade jag till det hela lite elegant. Hon kunde ju inte få stå och stöta på mig ett par veckor efter mitt giftermål. Men hon var av den sorten som kunde ta sig friheter och inte drog sig för att göra det heller.

Hon är jättesöt, Axel. Grattis! Vi blir två till. Jag tänkte introducera dig för Bill och Anne Wiinlöf. De är jättegoda vänner till Rutger och till mig också. Anne är härifrån men talar en perfekt svenska numer. Hon är fallen efter jättegodset Hurlington Hall, som hon blev arvinge till när hennes äldre bror förolyckades vid en flyguppvisning för ett par år sedan. Billy är fastighetskille, jurist från början som jag. Vi pluggade tillsammans och hade en liten affär under den tiden. Jättetrevlig!

Spännande med alla dessa upper-class-people men det är väl helt enkelt så att rika barn leker bäst.

"Du är rolig du. Jo, och lika… leker också bra. Kom ihåg att Billy och jag har ju inte alls någon sådan bakgrund. Vi har haft lite tur i livet bara. Var håller Rich hus? Han kunde ju ge oss nåt att dricka medan vi väntar" frågade hon sig plötsligt och med en antydan till irritation i tonen.

Rich..? Är det Richardson som du kallar för Rich?

Ja fast inte inför honom förstås. Vi spelar så att säga, våra roller annars skulle den här teatern inte fungera. Jag har ju ett litet hushåll här med kock, husa, min footman tillika chaufför och så Rich som är chefen. Utåt måste han hanteras med största respekt. Utåt tänkte jag. Fanns det någonting som kunde kallas inåt" i deras relation månne? Killen var i sin bästa ålder, snygg och ständigt till hands. Man hade ju läst Strindbergs Fröken Julie. Möten mellan "upstairs and downstairs" var väl inte helt uteslutna? Då uppenbarade sig Richardson, vitbehandskad och klädd i ett frackliknande plagg.

Han satte igång det hela med en butlerbugning, nu med en liten huvudknix vänster och ett kort,

Madam… Då anlände det högeleganta herrskapet Wiinlöf. Det analyserande ögat kunde snabbt uppfatta att den kvinnliga parten hade vanor genom anor medan den manliga skaffat sig vanor i brist på anor. Anne var stabil och släthyad, lantligt osminkad med ett pageklippt kopparrött hår som ramade in ett vänligt men bestämt anlete i vilket två ljusbruna ögon höll uppsikt. Överklassens stilbibel The Sloane Ranger Handbook hade väglett henne i klädvalet med grå veckad kjol, tunn mörkgrön kofta över en vit blus som var uppknäppt i halsen så att pärlorna fick luft. Bill var en nagelbitare som inte riktigt orkat igenom handboken utan valt röd byxa och en marint präglad kavaj med blanka knappar. Den ljusblå skjortan var dyr men med lite för mycket av bröstet synligt, var han inte på rätt sida om det stilsäkra. Han hade hår som en matador; blanksvart och hårt bakåtstruket dock utan vare sig knut eller hårpiska i nacken och barnsligt himmelsblå ögon som gick i ton med skjortan. Han var obekväm, som om ett äktenskapligt gräl hade föregått besöket. Efter nya omgångar av kindpussar och hälsningsfraser av idel ytligheter presenterade Marianne,

… Och det här är nygifte Axel Turner, som tyvärr valde att gifta sig med någon annan än mig. ’Turner’ efter sin engelske far som var legendarisk agent vid MI6, om jag har förstått saken rätt. Jag gillande inte det sista, att kopplas ihop med min pappas hjältegloria på det sättet men det var väl oundvikligt och gjorde visst intryck kunde jag förstå utifrån Bills kroppsspråk.

Att Marianne och Bill var goda vänner rådde det inget tvivel om. Anne var dock av så hårt virke att eventuellt kvardröjande vibrationer mellan hennes make och värdinnan ignorerades med överseende eller möjligen med avsmak för vanliga människors låga drifter. Hennes värld låg inte i den äktenskapliga sänghalmen utan på trehundraåriga ekgolv, i boaserade salar och på vidsträckta hedar med ett brutet hagelgevär från Purdey´s över armen. Det hade hon, med något väsentligt undantag gemensamt med Rutger och andra av deras sort. Jag förstod att hennes Hurlington Hall intog en särställning i England och att förvaltandet av detsamma var något högre än alla äktenskap i världen. Bills medalj hade verkligen påtagliga fram- och baksidor. Jag kunde inte låta bli att tänka den blasfemiska tanken att Marianne och Bill delade en pakt som inbegrep två gåtfulla dödsfall; ett i vartdera äktenskapet varav det ena redan verkställts. De eliminerade äkta hälfterna skulle öppna vägen för en kopiöst välbärgad allians mellan två ensamma svenskar i änkestånd.

Sannolikt hade Richardsons Dry Martinis vid det där laget etablerat ett betydande inflytande över min tankeverksamhet och mitt förnuft. Utflykterna i kriminallandskapet blev mest min tysta förströelse i ett samtal där jag undantagsvis släpptes in. De båda damerna kom allt mer att dominera scenen och Bill vägrade att etablera annat än enstaviga kontakter som svar på mina konversationsinviter. Jag var väl inte intressant för en uppåtsträvande svensk i förskingringen. I mitt tämligen filtrerade tillstånd tenderade jag dock att övervärdera min kritiska analys av det Wiinlöfska äktenskapet. Slutligen, och dessvärre kunde jag inte hålla tillbaka. Jag gav luft åt mina tankar.

När allt kommer omkring är det väl ändå kärleken som ska avgöra vem man gifter sig med, eller vad säger ni? Som om jag hade tillåtit en iskall vind att dra genom rummet vände sig alla tre om och riktade sina ogillande blickar mot mig. Jag kunde se att Bills hustru Anne trots allt var genuint oförstående medan Bill själv mörknade i blicken och nedsänkte sig i ett närmast väsande tilltal.

Vad fan är det du sitter och insinuerar. Skulle vi inte ha gift oss av kärlek, eller…?

Jag menar bara att man vill väl inte riskera att få andra prioriteringar i äktenskapet än kärleken.

Andra prioriteringar … Som vad då? Bills stridslystna, egendomligt blå blick och vida pupiller stannade på ett avstånd långt innanför min säkerhetssfär. Han ville uppenbarligen ha raka besked. Jag hade drivits in på ett spår med en mycket okänd och hotfull destination och backade hem.

Vi släpper det Bill. Det var ingenting väsentligt. Jag tänkte bara… Bill avbröt mig med att fullständigt obalanserat spotta ur sig,

Som vad då…?! Svara för helvete! Här grep Marianne in.

Nej nu får ni sluta. Axel menar naturligtvis att det måste vara svårt att gifta in sig i så stora omständigheter som du och jag har gjort. Vård av gods och rikedomar kan ju faktiskt riskera att sätta kärleken i andra hand, eller hur Axel? Hon vände sig från Bill mot mitt håll. Jag nickade trött men var rädd. Anne som nu var ännu mer oförstående hade uppenbarligen dragit slutsatsen att hennes mans dåliga ölsinne hade slagit till. På ett lika artigt som lögnaktigt manér tackade hon Marianne för en alltid lika trevlig stund. Alla reste sig för avsked. Bill vände sig demonstrativt från mig utan att ta i hand. Han hade förstås kunnat rädda situationen med en smula storsinthet och en förnäm mans överseende men han var inte förnäm utan småsint och kanske till och med potentiellt farlig.

När Marianne och jag återigen blev ensamma tackade jag henne för ingripandet till mitt försvar. Till min förvåning avfärdade hon min vänskaplighet i en frän ton.

Vad fan menar du med dina halvkvädna visor om att vi skulle ha gift oss för pengarna? Jag har suttit i förhör med polisen om Leonards död i så lång tid att jag verkligen kan betacka mig för såna förbannade påhopp. Ingen har hittills kunnat beslå mig med någon som helst skuld så den saken ska du ge fan i. Har du förstått det? Håll dina tankar för dig själv du. Tack för besöket Axel. Hon sträckte fram sin hand för ett ensidigt adjö. Jag förstod att jag hade trampat djupt ner i ett getingbo.

Ja, tack för idag då. Jag ber om ursäkt om jag har varit till besvär men min avsikt var aldrig att ifrågasätta. Tvärt om var jag intresserad av att höra lite om hur vardagen förändras med alla nya omständigheter i den brittiska noblessen. Jag visste inte att det var så känsligt.

"Jag förstår dig Axel, men det finns saker man inte talar om i just de kretsarna