Drottningens förtrogna

By Anna Sparre

En finstämd 1700-tals berättelse om vänskapens starka band av oslagbara Anna Sparre!November 1766. Den danska prinsessan Sophia Magdalena har äntligen anlänt till slottet och hon ska presenteras för hovet som Kronprins Gustafs gemål. Men varför småler hon mot den yngsta hovjungfrun, den rödhåriga flickan som hon så småningom ger smeknamnet Ugglan? Lilla Ugglan blev det smeknamn som drottning Sophia Magdalena gav sin hovdam Maria Aurora Uggla. Under nästan femtio år var Ugglan en av drottningens närmaste hovdamer, hennes förtrogna. Denna sanna vänskap blev en av de viktigaste relationerna som Sophia Magdalena hade under sitt liv och förhöll henne med en förbindelse till omvärlden tack vare Ugglans kontakter och inflytande.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 20, 2020
• ISBN: 9788711782804

Book preview

Anna Sparre

Drottningens förtrogna

Saga

Drottningens förtrogna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1994, 2018 Anna Sparre och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711782804

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

1

I stora slottstrappans första avsats stod två unga hovjunkare på vakt.

Året var 1766 i början av november. Var gång lakejerna öppnade porten för nykomna gäster, ven en iskall vind upp genom trapphuset.

En ung flicka tycktes ha bråttom. Hon sprang uppför trappan, den pälsfodrade kåpan gled ned från axlarna, hon tog den med ena handen och lät den släpa efter sig.

Det var mig en vårdslös ung dam, sa den ene hovmannen, och hon tycks höra till hovet, vem kan hon vara?

Ny hovjungfru hos kronprinsessan. Uggla heter hon, Maria Aurora Uggla, jämnårig eller till och med yngre än vår kronprinsessa såg jag i papperen.

Uggla? Vem är hon fallen efter?

Fullkomligt okänd, någonstans från landsorten i Västergötland, tror jag. Hur kan en sådan bli hovjungfru, undrar man.

Inpuffad av någon betydande släkting. Hennes mormor heter Sparre. Förstår du då? Hon är släkt med vår överhovmastarinna.

Lotta Sparre, grevinnan von Fersen?

Just det, vem vet inte vem Lotta Sparre är? Den svenska rosen, den sköna svenskan, ’la belle rose’ och mera sådant som Ludvig XV lär ha kallat denna sin amour när hon en lång tid vistades i Paris hos sin moster, gift med ambassadören Carl Gustaf Tessin.

Vakta dina ord. Nu är hon det mäktigaste vi har inom hovet. Inte bara vacker men även orädd och ärlig, säger sin mening till både drottning och kronprins och styr sina många döttrar med järnvilja. En av dem, Ulla, lika skön som modern, är också hon bland de nya hovjungfrurna. Lilla fröken Uggla står sig slätt i konkurrensen.

Säg inte det. Hon är helt nätt.

Den lilla nya, som herrarna kritiserade, hade som syntes bråttom. Hennes första riktiga tjänstgöringsdag hade börjat illa. Och hon hade ingenting annat att skylla på än att hon helt enkelt blivit glömd för att hon själv inte stått färdig på utsatt tid.

Hon bodde hos Fersens där allt rörde sig kring grevinnan och tidtabellen kring hovtjänsten. I dag hade grevinnan åkt tidigt till slottet, åtföljd av dottern Ulla. Senare kördes greven ensam, eftersom ingen flicka stod färdig vid porten. Väl framme vid slottet dristade sig kusken att fråga om inte fröken Uggla skulle ha varit med.

Hämta henne för all del, sa greven.

Och det var därför hon nu i sista stund och med andan i halsen rusade uppför trapporna.

Det unga hovet skulle presenteras för kronprins Gustafs gemål, den danska prinsessan Sophia Magdalena. Sist i raden fördes de tre yngsta hovjungfrurna fram, Ulla von Fersen, Charlotta Duwall och Maria Uggla. De neg till jorden och kysste den hand som räcktes dem, en smal hand som doftade friskt av mysk.

Maria hade blamerat sig. Hon visste det, hon hade känt sin Grande-Tantes ögon möta henne då hon kom instörtande i gröna förmaket där de skulle samlas innan de föreställdes för kronprinsessan.

Man kommer inte inrusande i ett rum, man flåsar inte, man öppnar dörren tyst, man stannar och niger, man säger förlåt, man smyger sig på plats längst bort bland de yngsta.

Allt hade hon gjort fel och det blev inte bättre av att närmaste grannen var Ulla von Fersen, som var henne överlägsen i allt. Hon var vacker, hon var säker, hon var uppfostrad med de kungliga och kände dem väl och hon hittade överallt i slottsgemaken. Hon var inte imponerad av det hon såg, ofta och gärna satte hon släktingen från landsorten på plats med någon nedlåtande anmärkning. Som nu i går, till exempel, då de fått närvara vid den högtidliga uppackningen av kronprinsessans juveler. Med rätta uttryckte sällskapet sin oförställda beundran. De danska juvelerna överglänste i skönhet och värde långt de svenska.

Maria hade oförståndigt nog yttrat sig om rubiner, safirer och smaragder och visat en oförlåtlig okunnighet som föranledde Ulla von Fersen att be henne hålla tyst med det hon inte förstod.

Att man skulle anse sig så otroligt beärad av att vara i kungligheters närhet förstod inte Maria.

Det var sannerligen en ny värld hon trätt in i sedan hon lämnat Västgötagården, Svaneberg, där närmaste staden Lidköping med det stora torget varit det mest imponerande hon hittills sett. Och Forshems kyrka förstås.

Varför smålog kronprinsessan mot den yngsta lilla hovjungfrun? Var det namnet Uggla?

Er det en ugle på dansk? En lille Ugle?

Och hovmästarinnan nickade och svarade:

Ja, Ers Kunglig Höghet.

Det leendet och den personliga frågan åt ingen annan än just henne återgav Maria modet och väckte från den stunden en kärlek till den danska prinsessan som skulle vara livet ut.

Men det anade hon inte nu när hon mer eller mindre gick på prov under sträng uppsikt av alla.

Det unga hovet hade också fått vara med då alla koffertar packades upp. Så många klänningar, negligéer, nattlinnen, kamkoftor, näsdukar, fischyer och nattmössor, allt med infällda spetsar eller rysch och volanger, kantade med olika knypplade spetsar som man borde veta namnen på.

Stackars lille Ugle , som prinsessan hädanefter alltid kallade Maria, hon var lika obekant med spetsar som med ädelstenar. Men hon lärde sig snart se skillnad på Bryssel och Maline, på Alençon och Valençienne, på Irländsk och Rysk. Alltid stack det fram en liten spets i prinsessans urringning eller som avslutning på de trekvartslånga ärmarna.

Kronprinsessan var vacker, inte bara för att hon var en ung prinsessa, vars rykte om skönhet gått före henne.

En av kronprins Gustafs kammarherrar hade sänts till Danmark för att se och beskriva de kungliga och främst naturligtvis den blivande kronprinsessan.

Han skriver:

Hon är stor, väl växt och blond. Hela figuren är majestätlig. Hon äger hög panna, något för kalla, närsynta och utstående ögon men blå, milda och stora, krum näsa, nog så tjocka läppar, skönt huvud, mycket hår, en byst så vacker att ingen undersåtlig vördnad kan avhålla inbillningskraften från att föreställa sig det övriga som ett naturens mästerstycke.

Mycket snart visade kronprinsessan att hon föredrog de två yngsta hovjungfrurna i sin närhet. Maria Uggla och Charlotta Duwall, båda två ett år yngre än hon själv och ännu utan några hovlater. De var naturliga och tordes skratta högt i enrum, snart även i prinsessans närhet. De hade upptäckt vad ännu ingen annan förstod, att den danska prinsessan hade humor och gärna skrattade åt egna och flickornas lustigheter. Hon kunde konsten att härma men det gjorde hon förstås bara i sin toilettsalong, då hon visste att dörrarna var väl stängda och ingen vistades i yttre salongen. Hon kunde härma hovdignitärernas bugande och skrap med foten, deras överdrivna smicker och komplimanger. Det hände till och med någon gång att hon, utan elakhet, citerade något kronprinsen sagt på sin eleganta och skorrande franska åtföljt av hans typiska handrörelser.

Vid hovet talades bara franska och Sophia Magdalena ansågs både tala och skriva franska bättre än till och med kronprinsen. Maria Uggla som uppfostrats med fransk guvernant hade fördelen framför de flesta andra vid hovet att tala språket nästan perfekt.

Hon var söt, Maria Uggla, håret hade en sällsynt röd färg, inte morot, inte kastanj, mera som nyputsad koppar. Kronprinsessan hade tillåtit de två yngsta att i vardagslag bära håret samlat i en uppbunden fläta, inte uppsatt och pudrat som modet föreskrev. Maria hade en lång, smal hals, en aning snedställda ögon, mycket ljust blå, glittrande av okynne och livsglädje. Hon skrev hem till sin lilla syster Emerentia att nu började livet. Nu skulle hon flytta från Fersenska huset med de många döttrarna och den stränga guvernanten. Nu skulle hon och Charlotta Duwall få bo i självaste slottet i prinsessans privata våning. Inte långt från deras rum bodde de två danska kammarfruarna Möller och Hansen och helt nära prinsessans sovrum bodde kammarfrun, mamsell Ramström, som de unga flickorna hade stor respekt för.

Längre bort i korridoren, i ett litet rum, en före detta garderob, bodde kronprinsessans franska guvernant, mademoiselle Jeanne Rosselin. Aldrig tillförne hade hon känt sig så åsidosatt och bortglömd. Under hela den så kallade bröllopsresan från Hälsingborg och upp längs kusten genom det regntunga Sverige hade hon hållits längst bort bland tjänstefolket. Varje försök att nå fram till prinsessan slogs ner av någon nitisk svensk hovman. Hon var anspråkslös av naturen och såg ingenting ut för världens ögon, hon märktes inte och prinsessan vågade kanske inte kalla på sin avhållna mademoiselle Jeanne. Eller hade kanske hennes kallelse inte blivit åtlydd.

Kronprinsen, omtalad för sin tjuskraft, sin elegans och översvallande artighet, hade ett sätt att låta blicken glida förbi henne som vore hon osynlig.

Nu måste hon få tala med någon innan hjärtat brast inom henne. Förstod då inte alla dessa hovets herrar och damer att hon, sedan prinsessan var liten, betytt allt för det stackars barnet, som alltid sörjde och saknade sin bortgångna mor.

En natt när förtvivlan sönderslet hennes själ smög hon ut i korridoren med nattljuset i handen. Hon knackade försiktigt på en dörr och hörde Maria Ugglas sömniga röst fråga: Vem är det?

"Mademoiselle Jeanne, pour l’amour de Dieu, för Guds skull, låt mig komma in en stund."

Den stackars mademoisellen, femtio år gammal, stod där skakande av köld så att ljuset i hennes hand slocknade.

Lilla Ugglan, i sin sedesamma nattskjorta med den röda flätan längs ryggen, plirade med sömniga ögon. Trots allt elände måste mademoisellen le, den höghalsade, långärmade flanellskjortan var så fjärran från de negligéer hon skådat vid det danska hovet. Där, liksom i det övriga Europa, var detta århundrade flärdens och amourernas tidevarv. Spetsar och rysch och djupa dekolletage både natt och dag. Sängar med luftiga sparlakan, toalettbord klädda med volanger, och till och med spegeln behängd med en kokett spets och sidenrosett. Mitt i all denna fåfänglighet steg landsortens lilla Uggla in, med fläta och flanellskjorta, tillförlitlig och ofördärvad, med ett sunt förnuft och hjärtat på rätt ställe.

Leendet byttes i tårar och Maria Uggla tog ljusstaken ur mademoiselles hand och drog in henne i kammaren. Hon svepte en filt om hennes axlar och gjorde plats åt henne vid sängens fotända.

Så där, lätta ert hjärta, kära mademoiselle, tala nu fritt, jag lyssnar och jag tror mig förstå, berätta om allt. Allt vill jag få reda på om vår kronprinsessa, som jag inte vet något om men som tagit mig nådigt till sig.

Var ska jag börja?

I Köpenhamn, med vigseln, den underliga vigseln då inte ens brudgummen var med.

"Ja, min stackars lilla prinsessa, hon vigdes med en ställföreträdare, sin trettonårige halvbror prins Frederik. Han var liksom en liten låtsasbrudgum och fick hålla tal, föra bruden i dansen och hela tiden finnas vid hennes sida. Köpenhamn sprakade av illuminationer, ur fontänerna sprutade vin och folket trakterades med helstekta oxar. Några dagar senare for alla kungliga till Helsingör längs Sundet genom färggranna bokskogar.

Det var festyra och dans, illuminationer och utspisning. Den