Stina Piper

By Carin Bergström

1756. Erik Brahe hade nyss avrättats. Han hade varit en del av kungaparets försök att lägga händerna på kronan från det då rådande ständerväldet. Med Brahes död hade Stina Piper blivit lämnad ensam. Hon skulle uppfostra två söner, tillika grevar, och ta hand om stora egendomar efter eget bevåg. Hon borstade av sig makens död och gav sig hän det spännande och händelserika livet hovet hade att erbjuda. Ett liv fyllt av intriger och romantiska äventyr... inte minst giftermålet med Ulrik Scheffer som gav henne en viktig rådgivarroll åt kungen. "Stina Piper" målar upp ett spännande öde levnadsöde från de piperska och braheska arkiven.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 9, 2021
• ISBN: 9788726748628

Book preview

bok

Inledning

J ag mötte Stina piper första gången på Skoklosters slott. Vi gjorde 1999 en utställning som hette Kunglig vänskap – 1700-talet på Skokloster och då visade vi ett porträtt av henne i ett av utställningsrummen. Det är ett ganska livlöst porträtt som knappast inspirerar till att forska i hennes liv, men när jag började fundera på hur hennes liv gestaltade sig fick jag en oemotståndlig lust att följa henne i spåren.

Det är ett märkligt kvinnoöde jag valt att berätta om. Född som grevinna Piper gifte hon sig tjugo år gammal med rikets främste greve Erik Brahe. Hon blev styvmor till fyra barn och gav själv livet åt en liten flicka drygt ett år efter bröllopet. När hon var i sjunde månaden med deras andra barn avrättades hennes man i juli 1756 på Riddarholmstorget. Det var inte den enda tragedin i familjen Brahe det året.

På vintern och våren hade fyra av deras barn avlidit.

I sjutton år förblev hon änka med stora intressen att bevaka för sig och de två sönerna. En hel uppsättning av magnifika slott och stora egendomar låg i deras händer, däribland Skokloster, Rydboholm och Salsta i Uppland och Skarhult och Pugerup i Skåne. I Nordtyskland ägde de slottet Spyker på Rügen, som var ett arv från Carl Gustaf Wrangel – Skoklosters slotts byggherre och Erik Brahes farfars morfar.

Vid 39 års ålder gifte Stina om sig med kanslipresidenten Ulrik Scheffer och blev dåtidens statsministerfru. Giftermålet föll inte i god jord. Det skvallrades om att Ulrik Scheffer varit delaktig i hennes förste mans dödsdom. Det skvallrades också om änkan Brahes tvivelaktiga rykte. Efter tio år i Stockholm drog sig de båda makarna undan det politiska livet i huvudstaden för att på ålderns höst njuta lantliv på herrgården Stora Ek i Västergötland. Stina dog några dagar in på det nya seklet den 7 januari år 1800.

Stina Piper har mig veterligen inte lämnat efter sig någon dagbok. Få personliga brev finns av hennes hand, dock är en svit av brev från henne till hennes svägerska Sophie von Fersen bevarade under den period hon levde på Stora Ek. Att komma Stina Piper riktigt nära och förstå hennes handlande är därför svårt. Men hon finns i räkenskapshandlingar och officiella skrivelser om man bara ger sig tid att leta. Hon nämns också i dåtida memoarer och dagböcker, om än inte särskilt ofta. Hon förekommer också på de slott och herresäten hon ägt och bebott om man bara förmår avkläda den fysiska miljön dess hemligheter.

Syftet med att söka rekonstruera Stina Pipers liv är flerfaldigt. Först och främst är det en nyfikenhet på hur en kvinna hanterar sitt fortsatta liv efter det att hennes make avrättats. Vilka strategier lade hon upp för att klara av ensamheten, barnen och de stora egendomarna?

Varje människa är på ett eller annat sätt en produkt av sin tid. Hur typisk är Stina Piper för den högadliga kvinnan under andra hälften av 1700-talet? De senaste åren har historiker ägnat en del forskning åt adelskvinnor på 1600-talet och med förkärlek beskrivit dem som starka, självständiga och mycket kompetenta – hon som skötte gods och gårdar »som en hel karl« när männen var ute i fält eller på längre uppdrag utomlands. Stämmer den bilden in på de adelskvinnor som levde vid hovet och ute på landet hundra år senare?

Stina hade som grevinnan Brahe och framförallt som änkegrevinnan Brahe ett stort antal slott till sitt förfogande. Miljön kring dessa slott kan den intresserade fortfarande besöka, men det är bara Skoklosters slott som är ett statligt museum som är öppet för allmänheten. Skokloster stod i huvudsak färdigbyggt 1676 och kan beskrivas som ett av Sveriges förnämsta byggnadsverk från stormaktstiden. Alltsedan byggherrens tid har Skokloster fyllts på med möbler, tavlor, konsthantverk och böcker. Wrangels dotterson Abraham Brahe blev slottets förste fideikommissarie år 1701, vilket innebar att när staten köpte Skokloster 1967 övertog den också alla de föremål som generationerna efter Abraham Brahe fört till slottet. Genom sitt giftermål med Erik Brahe blev också Stina Piper en del av slottets historia. Ur Skoklosters slotts perspektiv finns det därför ett behov att forska om henne – inte minst därför att hennes tid inte är lika väldokumenterad som byggnadstidens. Slottets uppgift är att ständigt bearbeta museisamlingarna och undersökningen om Stina Piper kommer förhoppningsvis att bringa klarhet i många av de föremål på Skokloster som bär rokokons och den gustavianska tidens signatur och besvara vilken koppling dessa inventarier har till henne och i vilket sammanhang de dyker upp i hennes liv.

Barndomen

Högadliga anor

F rån kungsholmsgatan räknar jag 110 trappsteg upp till Stockholms stadsarkiv på Kungsklippan. Här inne ligger det första livstecknet från Christina Charlotta Piper. I kyrkoboken för Riddarholmens församling i Stockholm står det den 27 januari 1734: »Christnade kyrkoherden Cammarrådet högvälborne grefve Pipers och dess grefvinnas Barn Charlotta«. Hon döptes till Christina Charlotta men kom att kallas Stina. Sex dopvittnen räknas upp. De bar alla högättade namn och de två manliga dopvittnena ingick i regeringen: riksråden och grevarna Olof Törnflycht och Claes Ekeblad. Den förstnämnde var bror till Stinas farmor medan Claes Ekeblad var gift med en syster till Stinas morfar. De fyra kvinnliga vittnena tillhörde också den piperska släkten eller rättare sagt den piperska-mörnerska släktkretsen då Stinas mamma var född Mörner. Först står Stinas farmor »öfwerstemarskalkinnan fru grevinnan Piper« och sedan kommer i nämnd ordning grevinnan Magdalena Lewenhaupt, gift Törnflycht, grevinnan Hedvig Piper, gift Sture, och den ogifta fröken Sigrid Mörner. Det var dessa sex personer, två män och fyra kvinnor, som Stinas föräldrar valt som faddrar till sin dotter och vars uppgift var att ansvara för att hon fick en kristlig uppfostran. Bara Stinas moster, den sistnämnda Sigrid Mörner, var personligen närvarande vid dopakten medan övriga dopvittnen ersattes av fem andra, vilka också står antecknade i kyrkoboken. Även de kom ur Sveriges främsta adelsfamiljer och var i likhet med de »rätta« faddrarna också släkt med den lilla. Stina döptes samma dag hon föddes. Ett nyfött barn fick inte dö utan att vara upptaget i den kristna församlingen, varför man alltid skyndade på med dopakten, vilket i sin tur kunde innebära att många av de utvalda faddrarna inte hade tillfälle att komma till ceremonin med så kort varsel. ¹

Tryggt vilande i släktens stora famn kunde Stina se fram emot en privilegierad uppväxt, där släkten skulle fungera som hennes livförsäkring och utgöra det nätverk hon hade att verka inom. Stina tillhörde högadeln, en liten privilegierad grupp som bara bestod av en halv procent av Sveriges befolkning. Högadeln var den del av adeln som var betitlad, det vill säga de som innehade greve- och friherretitlar. De gifte ofta in sig i varandras släkter och kusin- och sysslinggifte var mer regel än undantag. ²

Piper och Mörner var två ätter som fortfarande på 1730-talet när Stina såg dagens ljus omgavs av en viss hjältegloria. Både hennes farfar och morfar hade tillhört kretsen kring Karl XII och trots att Sverige vid kungens död 1718 legat för fäfot och nu under kanslipresident Arvid Horns fasta ledning byggdes upp igen, hade kungens strålglans aldrig slocknat helt. Även hans generaler och närmaste män omfattades av folkets sympatier. Inte minst gällde det Stinas farfar, Carl Piper, som efter slaget vid Poltava hamnat i rysk fångenskap och där under egna umbäranden på olika sätt bistått de andra svenska krigsfångarna. Carl Piper hade gjort en enastående karriär inom förvaltningen och byggt upp en enorm förmögenhet. Vid det stora nordiska krigets utbrott 1700 utsåg Karl XII honom till chef för det kansli som följde kungen i fält och i praktiken blev den instans som skötte det svenska riket under kungens många år utomlands. Utmärkelserna duggade tätt över Carl Piper under hans livstid. Han adlades 1669 och blev friherre och greve tjugo år senare. Carl Piper är stamfader för den släktgren som ännu lever.

Även Stinas morfar, Carl Gustaf Mörner, hade stått högt i gunst hos Karl XII och räknas till den senkarolinska epokens ledande generaler. Under krigets sista år ledde han försvaret över västra Sverige och var med när Karl XII mötte döden vid Fredrikshald i Norge. Även han förärades grevetiteln och blev stamfader för en grevlig ätt, Mörner av Morlanda, som i likhet med den piperska fortlever i Sverige. Som adelsätt är dock Mörner betydligt äldre än Piper, för familjen Piper tillhörde den stora grupp som nyadlades under 1600-talet och som kom att gjuta friskt blod i den gamla svenska bördsadeln. Ytterligare en grevlig släkt ingick i familjekretsen. Stinas mormor var född Bielke, vars familjemedlemmar alltsedan medeltiden innehaft höga och inflytelserika positioner i det svenska riket.

Om det nu fattades ett antal anor på farssidan för att Stina skulle kunna räknas som riktigt »fin«, hade familjen Piper något som uppvägde detta: pengar. Säkert var det många föräldrar i adelspalatsen i Stockholm som när de fick höra att Carl Fredrik Piper och hans hustru Ulrika Christina Mörner fått en dotter slogs av tanken att hon skulle bli ett mycket bra parti i framtiden.

Vid Stinas födelse 1734 var de män vars insatser på slagfälten och i kungens kansli förlänat dem och deras ättlingar greve- och grevinnetitlar sedan länge döda, men deras änkor levde. Den mest kända av dem var Stinas farmor och namne Christina Törnflycht, gift med Carl Piper – hon som benämns »öfverstemarskalkinnan fru grevinnan Piper« i dopboken. Hennes far hade också hört till de nyadlade i slutet på 1600-talet och bytt efternamnet Törne till Törnflycht. Hennes systrar hade också gift in sig i dåtidens maktcentrum. En av dem var hustru till kanslipresident Arvid Horn, Sveriges regeringschef under de första decennierna av frihetstiden.

Stinas farmor var dock inte bara ryktbar under sin livstid utan är en av få kvinnor från den här tiden som förekommer i dagens uppslagsböcker. Inte minst intar hon en framträdande plats i Skånes historia. På 1730- och 1740-talen drev hon med framgång Andrarums alunbruk, som då var Skånes största industri – alun var ett ämne som användes vid garvning och färgning samt vid limning av papper. Det rosa slottet Christinehov i Andrarum, som idag är ett omtyckt besöksmål, vittnar om hennes driftighet. Hon lät riva en äldre sätesgård, byggde upp ett nytt slott och gav det sitt namn. ³ Christinehov var dock bara ett av farmoderns många gods i Skåne, för nästan hela sydöstra delen av landskapet lydde under henne. Den egna favoritbostaden var slottet Krageholm, som ligger en mil norr om Ystad och som hon började bygga om på 1720-talet. Carl von Linné lät sig under sin skånska resa imponeras av slottet och prisar det marmorvita kapellet inne i huvudbyggnaden. Han skriver: »Kyrkan i huset var uppdragen av två våningar och vitgipsad. Dess sirater stodo på sidan och voro på kanterna förgyllde, vilket gjorde att kyrkan blev den täckaste man kunde se«. ⁴ I denna sköna kyrka skulle Stina Piper stå brud med greve Erik Brahe vid sin sida.

När Linné företog sin skånska resa levde fortfarande den gamla Christina Piper. Hon dog först i mars 1752, just på Krageholm. Några år tidigare hade hon gjort sin ende son till fideikommissarie för de skånska godsen med följd att Stinas far kunde titulera sig greve till Krageholm, friherre till Högestad och Baldringe samt herre till Christinehov, Andrarum, Torup, Toppeladugård och Assartorp. Ett sätt att undvika att en gård styckades i ett arvskifte var att få den förklarad som fideikommiss. Även utanför Skåne hade Stinas farmor förvärvat godsegendomar, och Ängsö utanför Västerås i Västmanland gjorde hon också till fideikommiss för sin son. Men alla de piperska godsen tillföll inte Stinas pappa. Sturefors i Östergötland tilldelades dottersonen Nils Adam Bielke som fideikommiss och Hässelbyholm i Södermanland tillföll den senares syster Eva Charlotta Bielke, gift Gyllenkrok.

Den piperska familjen med Carl Fredrik i spetsen var alltså väl försedda med gods och gårdar, men när Stina växte upp var det ändå framförallt två miljöer som hon betraktade som sina hem: stadspalatset vid Munkbron i Gamla stan, som fortfarande kallas för det Piperska palatset i turistbroschyrerna trots att det är kraftigt förändrat sedan Stinas tid, och det västmanländska godset Ängsö som ännu bebos av familjen Piper. Det var först efter farmoderns död, då Stina var nästan vuxen, som familjen började vistas längre perioder på Krageholm.

Även Stinas mormor, Christina Anna Bielke, var godsägare i mindre skala. Hon ägde Ervalla gods i Västmanland som en gång tillhört hennes föräldrar, den kände fältmarskalken greve Nils Bielke och hans hustru Eva Horn. Stina måste ha haft tydliga minnen av dessa två kvinnor – främst av farmodern men även av mormodern som levde under hennes åtta första år. Även Stinas mormors mor levde under hennes tidiga barnaår. Det var den ovannämnda Eva Horn, som dog först vid 87 års ålder. Högadelns medlemmar i Sverige var länkade till varandra genom talrika släktband och det hade nästan varit anmärkningsvärt om inte Stina varit släkt med sin blivande make Erik Brahe. I deras fall var det Eva Horn som var den gemensamma »stammodern«. Hon var som sagt Stinas mormors mor och Eriks farmors mor, vilket gör paret till sysslingar. Kanske möttes de vid »släktträffar« på godset Salsta i Norra Uppland, där Eva Horn bodde de sista decennierna av sitt liv. Erik Brahe var tolv år äldre än sin blivande brud, så han kan vid den tidpunkten inte ha visat lilla Stina något större intresse. För Erik var Eva Horn mycket mer än bara en ålderstigen gammal släkting. Hon hade stött den tidigt föräldralösa ynglingen under uppväxten, och under studieåren i Uppsala hade han gärna hälsat på sin »Grande Mamma« på Salsta. Efterhand skulle Salsta med Wattholma bruk bli ett av Stina och Eriks gemensamma hem – ett av många. ⁵

Stinas barndom måste till viss del ha präglats av dessa tre starka självständiga kvinnor – Christina Törnflycht-Piper, Christina Anna Bielke-Mörner, Eva Horn-Bielke – självständiga i sin egenskap av änkor och starka i kraft av sina ägodelar och den makt som börd och rikedom gav. De styrde och ställde i sina små godsriken och i farmoderns fall var det som sagt inte frågan om några småriken utan om ett jättelikt godsinnehav krönt av en industriverksamhet. Själv skulle Stina bli änka vid tjugotvå års ålder och förbli i änkeståndet till dess hon fyllt trettiosju. Frågan är om hon som ung tog intryck av sin farmor, mormor och mormorsmor och om deras sätt att leva och verka kom att påverka hennes eget agerande när hon själv blev änka.

Vid det grevliga piperska hovet

Det måste ha varit ett ständigt spring i trapporna i det Piperska palatset i Gamla stan av kammartjänare, barnjungfrur, pigor, drängar och annat tjänstefolk. Bara att bära upp all ved från bodarna nere på gården och förse ett trettiotal rum med ljus och värme måste ha givit upphov till ett ständigt sorl. Ljudnivån förstärktes av gnisslet från vagnar som rullade in på gården med herrskapet eller besökare, liksom av knirkandet från alla båtar som från tidig morgon till sen kväll lastade och lossade vid Munkbron. De egna farkosterna, Lux och Papegojan, kunde då lägga till alldeles framför palatset, eftersom inga av dagens trafikleder störde palatsets kontakt med vattnet och hindrade de piperska båtarnas framkomst. Förnödenheterna från de piperska lantgodsen kunde snabbt och effektivt bäras ner i de stora källarvalven under huset. Mot Munkbron gick två korta flygelbyggnader ut från huset och stall- och ekonomibyggnaderna slöt de utskjutande flyglarna så att det bildades en gård innanför, en så kallad cour d'honneur.

Ljud och buller i all ära men det måste ha varit dofterna, som gjorde det mest överväldigande intrycket. Det fanns tre stall på gården med plats för tretton hästar och säkerligen nådde de fräna dofterna ända upp till salongerna på andra våningen. Gödselstanken låg tung över Stockholm och det hjälpte inte mycket att palatsägarna skickade ut sin gödsel till sina gårdar runt Mälaren och Saltsjön – vilket inte skedde av hänsyn till miljön i staden utan i syfte att öka avkastningen på åkrar och ängar. De sanitära olägenheterna i Stockholm var ofantliga. Stanken på gatorna var vidrig och inte blev det bättre av att det skedde en kraftig inflyttning i huvudstaden under första hälften av 1700-talet. Vid 1720-talets början bodde ungefär 45 000 personer i Stockholm och fyrtio år senare hade deras numerär stigit till drygt 70 000. Tidvis var gatorna nästan oframkomliga, mycket beroende på att många gator ännu inte var stenlagda. Dock gick familjen Piper relativt torrskodda från sitt hus, i alla fall från och med 1741, då man i de piperska räkenskaperna kan se att stadsingenjören fått betalt för att ordna med gatubeläggningen vid husen.

Den lugnaste vrån i palatset var förmodligen kontoret där kamrerare Johan Rose satt och förde räkenskaper över det piperska hushållet, så väl de som härrörde från hushållet i staden som från de olika lantegendomarna. De vackert inbundna kassaräkenskaperna förvaras idag på landsarkivet i Lund, vilket är märkligt eftersom de flesta andra handlingar som kommer från adelns palats i Stockholm finns på Riksarkivet. Men i sin förtvivlan över svärsonen Erik Brahes avrättning 1756 bestämde sig Carl Fredrik Piper för att avsäga sig alla uppdrag i Stockholm och flytta till Skåne för gott. Han tog då hela kontoret med sig till Krageholm, varifrån det så småningom lämnades över till Lunds landsarkiv. ⁶ Kamreraren Johan Rose hade Carl Fredrik Piper som så mycket annat »ärvt« av sin farmor och det var han som under hela Stinas uppväxt skötte familjens affärer.

Räkenskaperna börjar 1733, något som tyder på att Carl Fredrik Piper och hans hustru då tog palatset i besittning, men formell ägare blev Carl Fredrik inte förrän efter moderns död nästan tjugo år senare. Stinas äldsta syster Ulrika Fredrika, född 1732, kom till världen på mormoderns gård Ervalla, medan hon själv och hennes yngre bröder Carl Gustaf, Fredrik Thure och Adolph Ludvig alla föddes i Stockholm i stadspalatset vid Munkbron i Gamla stan. Deras tilltalsnamn kom att bli Carl, Fredrik och Adolph.

Kamreraren Johan Rose noterade noggrant alla transaktioner, stora som små, och på utgiftssidan står till och med hur mycket pengar greven eller grevinnan förlorat på spel och dobbel under året. Det var ett förskräckligt spelande på 1700-talet både i salongerna och ute på lokal på stan. Stinas far spelade bland annat kortspelet lomber och hasardspelet pharao. Inte minst under pharaospelen kunde mycket pengar byta ägare. I amiral Carl Tersmedens memoarer – en av få samtida memoarer – vimlar det av beskrivningar på olika sällskapsspel, ibland med mycket höga insatser.

Johan Rose fick alltmer att göra i takt med att familjen växte och blev alltmer välsituerad. Även av de två mantalslängderna som finns på Stockholms stadsarkiv framgår det att hushållet växte under Stinas uppväxtår. Mantalslängder är skattelängder som uppger vilka i hushållet som var skyldiga att betala mantalsskatt, således personer mellan femton och sextio år. Två nya yrkesmän som dyker upp ibland tjänarstaben i den senare längden är en jägare och en skräddare. ⁷ En egen skräddare behövdes förvisso när flickorna på 1750-talet kommit upp i vuxen ålder och två av pojkarna var i tonåren. Det är frapperande hur mycket pengar familjen lade ut på kläder. Säkert var det samma sak bland deras jämbördiga. En hög samhällsställning krävde alltifrån barndomen en ståndsmässig utstyrsel. Kläderna signalerade socialgruppstillhörighet eller med andra ord vilket av de fyra stånden, adel, präster, borgare eller bönder man tillhörde. Lika socialt markerande var de flesta ting man omgav sig med som bostäder, vagnar, hästar eller båtar.

Pipers och andra högadliga familjer i innerstadens palats måste ha sysselsatt en stor del av Stockholms hantverkare. Små handskrivna kvitton från skomakare, skräddare, knappmakare, snörmakare, gördelmakare, hattstofferare och perukmakare fyller många kartonger i Krageholmsarkivet i Lunds landsarkiv. Ändå klagade Stinas far i ett brev till sin frus kusin, Claes Ekeblad d.y., 1742 stationerad som envoyé i Paris, att det inte fanns något att köpa i Stockholm och bad honom att skaffa tyger, strumpor och manschettknappar från den franska huvudstaden. ⁸ Ekebladarna skulle komma att ingå i Stinas nära vänkrets ända till hennes död år 1800. Claes Ekeblad d.ä. hade som nämnt stått fadder vid Stinas dop och hans son och namne skulle göra en lika lysande karriär som sin far. Han blev en av frihetstidens främsta politiker och innehade kanslipresidentsysslan två gånger. Claes Ekeblads d.y:s karriär skämdes inte heller av att han gifte in sig i den bördstyngda De la Gardieätten. Deras son Claes Julius Ekeblad har gått till eftervärlden som en känd dagboksförfattare, vars journal utnyttjats av många 1700-talsforskare.

Förutom den fast anställda personalen som arbetade för familjen Piper fanns en uppsjö av tillfälligt anställda som anlitades av greveparet när barnen var i småbarnsåldern. Barnjungfrurna hörde till den fasta truppen och i vissa åldrar hade barnen Piper var sin barnjungfru; Stina fick en egen när hon var tre år. Andra kvinnor, så kallade älthustrur, vakhustrur och ammor städslades allt efter behov under kortare perioder. Läkarvetenskapen hade som bekant inte nått särskilt långt och barnsjukdomar var svåra att diagnostisera, varför olika slags åkommor gick under samlingsnamnet ältan och de kvinnor som skulle bota dem benämndes älthustrur. Vakhustrur måste de kvinnor ha kallats som vid sjukdom hade uppsikt över de piperska barnen. Stinas mor lade stor vikt vid att skaffa bra ammor till sina nyfödda barn, helst någon från landsbygden, där kvinnorna ansågs friskare och