Mitt i byn

By Carin Bergström

Över århundraden har kyrkan burit en kulturell kraft som knutit samman byar landet över. Förutom att fylla det huvudsakliga syftet har kyrkobyggnaden varit ett centrum för lagar, konst, musik och kunskap. Carin Bergström belyser i "Mitt i byn : med kyrkan som följeslagare genom Sveriges historia" hur förhållandet till kyrkan förändras med tiden, men även den fortsatta relevans byggnaderna har än idag.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 24, 2021
• ISBN: 9788726748598

Book preview

Skånelandskapen

Får man riva en kyrka?

Du har varit på resande fot nere på kontinenten och är på väg hem till Sverige igen. När den skånska sydkusten dyker upp ur soldiset och du närmar dig land märker du att någonting saknas. Strax väster om Trelleborg brukade det sticka upp ett spetsigt kyrktorn och man anade konturerna av en mäktig byggnad. Nu är allt borta. Maglarps stora tegelkyrka, invigd 1909, finns inte längre. Den revs år 2007. Märkligt – hur kan man få riva en kyrka som under årtionden tjänat som samlingsplats och gudstjänstrum för församlingsborna i Maglarps socken och som varit ett välbekant sjömärke för dem som kommit resande på havet?

Rivningen av Maglarps nya kyrka, som den kallades, gick inte obemärkt förbi. Åtgärden var så ovanlig att den gav eko i pressen. De stora dagstidningarna hade rubriker som Yttersta dagen för Maglarps kyrka och När Gud flyttar ut. Vid närmare efterforskning visade det sig att rivningen inte var så hastigt påkommen eller så dramatisk som man kunde tro. Kyrkan hade inte varit i bruk på många år, och tidens tand hade tärt hårt på den mäktiga helgedomen. Det maskinslagna teglet visade sig ha svårt för de salta vindarna från havet, och vittrade därför sakta sönder medan risken för ras blev alltmer överhängande.

Kyrkorådet hade länge velat riva kyrkan och upphört med allt underhåll redan 1976, men länsstyrelsen i Skåne sade nej och ärendet hamnade i långbänk. I sitt avslag stödde sig länsstyrelsen på kulturminneslagen, som ger ett generellt skydd till alla kyrkor som är uppförda före 1940 och bland annat slår fast att kyrkorna ska underhållas för att deras kulturhistoriska värde inte ska gå förlorat. Maglarpsborna borde ha tagit hand om sin kyrka bättre och inte låtit den förfalla, menade därför länsstyrelsen. Ärendet gick vidare till regeringsrätten, Sveriges högsta förvaltningsdomstol, och år 2005 fick församlingen till slut gehör för sitt önskemål, varpå rivningen av kyrkan kunde inledas. Invånarna i Maglarp fick därmed flytta tillbaka till sin gamla medeltidskyrka inne i samhället. De föremål och inventarier som en gång flyttats ut till den nybyggda helgedomen på slätten fördes tillbaka till det kyrkorum där de från början hört hemma. Där fanns gott om plats, för även om den rivna kyrkan en gång byggdes för att den gamla blivit för trång hade nu församlingens medlemmar minskat i antal, och kyrkobesöken i takt med dem – en ganska typisk utveckling bland svenska småsamhällen av i dag.

En rundvandring i Maglarps gamla kyrka

Maglarps gamla kyrka är byggd i slutet på 1100-talet och uppförd i tegel, vilket då var ett mycket exklusivt material. Den är byggd i romansk stil, som var förhärskande under äldre medeltid (ordet syftar på den gamla romerska byggnadsstilen, från vilken den hämtade sina ideal). En typisk romansk kyrka har en grundplan som består av ett rektangulärt långhus och ytterligare en byggnadskropp, koret, som oftast är lägre och smalare än själva långhuset. Koret kan antingen vara rakt avslutat eller försett med en halvrund utbyggnad i öster som kallas absid. Maglarps kyrka är försedd med en dylik absid, som fortfarande har kvar sina tre romanska fönsteröppningar. Kyrkan har byggts ut sedan dess och det finns inte många inventarier kvar från kyrkans första tid, men den som kliver in i kyrkan får sig ändå en lång historia berättad, som spänner över åttahundra år. Likväl måste man ha viss hjälp för att kunna läsa de olika tidsskedena och deras idévärld. En rundvandring kan underlätta förståelsen för vad en typisk skandinavisk kyrka har att berätta!

Numera döper invånarna i Maglarp sina barn i samma dopfunt som redan deras medeltida anfäder blivit döpta i. I äldsta tid stod dopfunten närmare kyrkporten, för det nyfödda barnet var inte välkommet in i det allra heligaste förrän det hade döpts (dopet är den handling genom vilken människan upptas i den kristna kyrkan och är i den katolska kyrkan ett av de sju sakramenten). Dopfunten skulle vara så stor att hela barnet kunde sänkas ner i vattnet, vilket var heligt och vaktades noga. Ibland täcktes dopfunten med ett lock för att hindra flugor eller smuts att falla ner. Locket gav också skydd för ovälkomna besökare som ville komma åt dopvattnet, vilket ansågs bära på magiska krafter.

En dopfunt kan underlätta att tidsbestämma en kyrkas ålder. I en medeltida kyrka var dopfunten jämte altaret det viktigaste inventariet och är ofta lika gammal som kyrkan själv. Den är vanligen utförd i kalksten eller sandsten och på så sätt både hållbar och svårflyttad. Med sina rika bildutsmyckningar framstår de romanska dopfuntarna som konstfulla mästerverk och minner om skickliga stenmästares arbeten. Maglarps dopfunt är av sandsten och huggen i ett stycke.

Även altarbordet, som också är av sten, bör härröra från den katolska tiden. Det har nämligen en lös sten som gömmer en hålighet för reliker (en relik är ett föremål som kan knytas till ett katolskt helgon och kan exempelvis bestå av benrester av helgonets kropp eller en tygbit av en svepning eller något annat som tillhört det; den mest skattade reliken var bitar av Jesus kors). Relikgömmor var vanliga i kyrkor under medeltiden, när Sverige fortfarande var katolskt, men få har påträffats i landet eftersom de rensades ut under den protestantiska reformationen på 1500-talet. Högaltaret uppfattades under medeltiden som Kristi grav, och på långfredagen kunde man gömma en invigd oblat inne i altaret som en symbol för den döde frälsaren.

Ytterligare ett föremål som bör vara från den katolska tiden är den så kallade offerstocken, som man slagit ett järnband omkring och som försetts med en myntöppning. Att skänka åt behövande har alltid betraktats som en Gudi behaglig gärning som skänker hopp om frälsning efter döden. Om inte annat kunde en god gärning förkorta tiden i skärselden, den plats för rening där själarna måste vistas i väntan på att inträda i det saliga tillståndet. Förmodligen fungerade offerstocken som Maglarps fattigbössa. I avsaknad av sociala skyddsnät var socknens fattigvård långt in på 1800-talet beroende av församlingsbornas generositet.

Fortsätter man framåt i tiden och i kyrkan är det som om varje århundrade lämnat spår efter sig. I den valvbåge som kalllas triumfbåge och som delar upp kyrkorummet i ett kor och ett långhus hänger ett triumfkrucifix från 1400-talet. Kristus är här framställd som den lidande frälsaren. Om detta krucifix haft en föregångare vet vi inte, men i så fall hade det sett annorlunda ut och förmedlat ett annat budskap: då hade Kristus avbildats som en himmelsk konung som hade besegrat döden genom att korsfästas, och inte, som här, burit en törnekrona på sitt huvud, utan i stället smyckats med en gyllene kungakrona. Trosföreställningar ändras över tid.

I triumfbågsöppningen fanns säkerligen en gång i tiden en avgränsning – ett korskrank – i form av ett draperi eller grindar. Koret var den plats där prästerna utförde sina mässor och som de församlade i långhuset knappast var delaktiga i, åtminstone inte i fysisk bemärkelse. De var snarare åskådare till ett skådespel som utspelades framför dem. Det måste ha varit en vacker, gripande och en aning mystisk upplevelse att höra prästens mässande sång där framme i koret, kanske också en kör, och samtidigt känna de tunga dofterna som strömmade ut från rökelsekaren. Den viktigaste riten i den medeltida kyrkan var mässan, vilken var reglerad i mässboken, det så kallade missalet. Från och med 1200-talet ringde man i en liten klocka vid mässans höjdpunkt, då vinet och oblaten enligt katolsk tro förvandlades till Kristi blod och kropp. Kanske var dessa emotionellt laddade inslag desto viktigare i en tid då gudstjänsten förrättades till största del på latin, ett språk som de svenska sockenborna förstod så lite av att den viktiga inledningen till nattvarden, på latin hoc est corpus filioque, blev i deras öron hokus pokus filiokus – som bekant en beteckning för något oförklarligt trolleri.

Under medeltiden fanns inte den typ av predikstol som vi är vana vid att se i våra kyrkor i dag – de flesta sådana kom till i samband med reformationen. Den lutherska statskyrkan beordrade då prästerna att i både bildlig och i fysisk bemärkelse öppna korskranket, kliva ut i långhuset och tala till den församlade menigheten på landets eget språk. Guds ord skulle höras och förstås av alla och envar, varför predikstolarna placerades framme i långhuset högt över församlingens huvuden. Predikstolens tak, den så kallade baldakinen, fungerade som förstärkare. Prästens ord fick inte förirra sig upp bland valven: församlingsborna skulle utan svårighet kunna uppfatta söndagens predikotext.

Maglarps predikstol vilar på en liten avsats, som är resterna av ett sidoaltare som funnits i kyrkan. Vanligtvis inreddes kyrkorummet med minst tre altare: ett högaltare och två sidoaltare. Det sidoaltare som var vigt åt jungfru Maria, Jesus mor, var placerat vid den norra långväggen medan det södra var helgat åt kyrkans skyddshelgon. Predikstolen är daterad 1568 och de snidade fälten visar evangelisterna Matteus, Markus och Johannes (av någon anledning saknas den fjärde evangelisten, Lukas, och i stället har en korsfästelsescen blivit ditmålad).

Karl XI:s namnchiffer hänger i en av de senare utbyggda korsarmarna. Det måste ha suttit i det ursprungliga kyrkorummet, eftersom det bör ha kommit till kyrkan redan på 1600-talet. Namnchiffret är en kraftig politisk markering av en enväldig kung och sattes troligen upp på 1680-talet, i samband med det försvenskningsarbete av Skånelandskapen som kungen beordrat. Officiellt blev Skåne svenskt vid freden i Roskilde 1658, men det krävdes många år av strider och direktiv innan skåningen blev svensk undersåte i själ och hjärta. Den svenske kungen ville på alla sätt markera sin närvaro i sina erövrade landområden, och det är därför man ofta ser Karl XI:s monogram i de skånska kyrkorna. Inga i de gamla danska provinserna skulle glömma att de nu tillhörde Sverige och dess envåldshärskare.

Om vi fortsätter framåt i historien i Maglarps kyrka kommer vi till altartavlan, som är från 1700-talet. Den sägs vara målad av den produktive Johan Ullberg och symboliserar tron, hoppet och kärleken. Under mitten av 1700-talet försåg Ullberg ett trettiotal kyrkor i Skåne med altaruppsatser, predikstolar och dopfuntar. Uppenbarligen hade han många järn i elden: han var också gästgivare i den skånska församlingen Hurva. Så kunde det vara före specialisternas och experternas modernare tidevarv.

I mitten av 1800-talet inköptes den orgel som fortfarande används. Därmed fick gudstjänsten en ny dimension, för att inte säga klang. Klockaren behövde inte längre stämma upp sången och driva den framåt med egen kraft, utan fick nu hjälp av det nya musikverket. I Maglarp stiger en speciell klockare fram ur det förflutna: på den klockarstol som står framme i kyrkan ser man att en viss Matthias Jan Aalibur ristat in att den 2 juli 1657 utnämndes han till klockare i Maglarps församling.

Större delen av golvet upptas av kyrkbänkar. Dessa är av yngre datum; vanligtvis satt inte församlingsborna under gudstjänsterna, utan stod och lyssnade på prästernas latinska mässande i koret. Vad som möjligen fanns var några väggfasta bänkar utefter sidorna i långhuset för de gamla och lytta i socknen.

I dag får man ta till sin fantasi för att föreställa sig hur kyrkan såg ut och hur den upplevdes under medeltiden. Kyrkorummet var exempelvis mindre än i dag och låg i ständigt dunkel, då de små fönstergluggarna släppte in sparsamt med ljus. Först år 1806 byggdes kyrkan ut med två korsarmar vid långhusets sidor. Av detta kan man förstå att Maglarp upplevde en befolkningsökning runt sekelskiftet 1800, vilket för övrigt många andra socknar i Sverige också gjorde vid denna tid.

Så mycket 1900-talshistoria finns inte bevarad i Maglarps gamla kyrka, vilket är förståeligt eftersom församlingen lämnade den till förmån för den nya kyrkan på slätten, vilken, som nämnts, stod färdig 1909. Liksom Maglarps gamla kyrka utvidgades 1806 för att räcka till för alla församlingsbor uppfördes den nya kyrkan därför att befolkningen ökade allt kraftigare från 1800-talets mitt. Folkökningen krävde sin tribut.

Två Skånekyrkors öden

Maglarps gamla 1100-talskyrka har åter tagits i bruk. Men dess bänkrader fylls inte upp om söndagarna som förr i världen, för Maglarp har genomgått samma utveckling som de flesta andra nära tretusen landsbygdsförsamlingarna i Sverige. Organisatoriskt har de lagts i större enheter, och i dag ingår Maglarp tillsammans med sju andra församlingar i Hammarlövs pastorat. Många faktorer har bidragit till den förändringen, främst att många har flyttat in till städerna och att intresset för kyrkliga frågor har minskat, vilket har bidragit till att församlingarnas ekonomi har försämrats.

Men hur ser det då ut på den plats där den rivna kyrkan en gång stod? Kyrkans konturer är utmärkta på marken, och i öster, där altaret stått, reser sig ett jättelikt träkors. Den välskötta kyrkogården är omgiven av stora träd och de imponerande gravstenarna glänser i svart. De avlidnas namn står inristade med guldbokstäver och till männens namn har fogats deras yrken, där hemmansägare är den vanligaste titeln. Hela miljön andas välbeställd jordbruksbygd. Uppenbarligen gav jorden sina söner och döttrar en trygg bärgning här nere på Söderslätt. Utsikten över havet är