Korpilombolo: - från kyrkobygge till Nattfestival

By Irma Ridbäck, Håkan Bergström, Britt-Inger Johansson and Erling Wande

Kommunen Korpilombolo existerade i drygt 100 år. Kyrkan, staten och skogsbolagen påverkade lokalsamhället. Sjösänkningar, kolonat och kronotorp var tidsbundna statliga försök att ge arbete åt unga män och en bättre framtid för byarna. Svenska som undervisningsspråk blev ett led i försvenskningspolitiken genom skolan i åtta decennier. Idag finns meänkieli som nationellt minoritetsspråk. Boken utgör inte någon heltäckande kommunhistorik.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 6, 2024
• ISBN: 9789180973533

Irma Ridbäck

F.d. 1:e bibliotekarie vid Riksarkivets bibliotek, Stockholm.

Book preview

Innehållsförteckning

FÖRORD

KYRKAN OCH SOCKNEN

Korpilombolo kyrka

Korpilombolo församling 1856-2007

Husförhör, tukt och förmaning

Kyrkan mitt i byn

SKOGSBOLAGEN OCH KRONAN

Bergman, Hummel & Co.

Skogstorp, kronotorp och kolonat

Jordlös > Arbetslös > Arbetarsmåbrukare

STATEN OCH LOKALSAMHÄLLET

Hertigen av Korpilombolo

Kungliga besök

1860-talets nödår och luppovuosi

Arbetsstugorna

Tidiga fotografier från Korpilombolo och Teurajärvi

SKOLA OCH UNDERVISNING

Den tidiga barnaundervisningen

Korpilombolo – skolorna och språken

Skolväsendets utveckling i Kivijärvi

Högre folkskolan i Korpilombolo

SJUKVÅRD, TANDVÅRD

Sjukvården, en tillbakablick

Skolbarnsundersökningen 1927

Korpilombolo – först med folktandvård i Norrbotten

TEKNISK UTVECKLING

Elektrifiering

Telefoni

Sjösänkningar

De första bilarna

EMIGRATION

Emigrationen, en översikt

Utvandringen till Norge

Emigrantsyskon

Gruvarbetare i Amerika

Från Teurajärvi till Hollywood

Pahta-Kallas brev från Spokane, USA

KULTUR OCH IDROTT

Nattfestivalen och Korpilombolo kulturförening

Kortvågslyssnande och amatörradiosändning

Idrotten i Korpilombolo kommun

BYARNAS HISTORIA

Korpilombolo och Takajärvi

Midsommarbranden i Korpilombolo år 1825

Jierijärvi

Myntskatten i Jierijärvi

Kivijärvi

Kuusilaki, Kirnujärvi, Pimpiö

Lahenpää – Lahdenpää

Markusvinsa

Narken – Narkaus

Nuksujärvi

Ohtanajärvi

Pirttiniemi

Pempelijärvi

Suaningi

Några små byar i väster

Teurajärvi, Vaktjärv och Limingojärvi

INDIVIDEN OCH LOKALSAMHÄLLET

Isak Finni

En amatörfotograf skildrar sin hembygd

Sprit, lönnkrögeri, maktkamp

Ohtana-Hannu

NOTER OCH KOMMENTARER

Arkiv

Kommentarer

LITTERATUR

FÖRFATTARPRESENTATIONER

Förord

14.5.2015

Idén till en bok om Korpilombolo f.d. kommun föddes när vi för flera år sedan i en liten arbetsgrupp diskuterade frågor kring lokalhistoria. Korpilombolo församling hade sin verksamhetstid 1856-2007 och bildades av delar från Överkalix, Övertorneå och Pajala. Korpilombolo kommun bildades formellt enligt k. brev 3 juni 1870, och upphörde genom 1971 års kommunreform. Samtidigt med Tärendö (bildat 1885) och Junosuando (bildat 1914) inkorporerades Korpilombolo i Pajala, som genom 1862 års kommunalförordningar hade inrättats som landskommun.

Till arbetsgruppens projektförslag anslöt sig 13 personer, alla redo att ur olika perspektiv skriva om den forna kommunen och de större byarna. Församlingen och socknen/kommunen hade alltid nära samband. Prästen, länsman, skolläraren, kronojägaren, jägmästaren och en handfull hemmansägare ingick under lång tid bland de styrande. I centrum för skrivarbetet kom kyrkobyggnaden, de statligt stödda projekten med sjösänkningar, byarna, fattigdomen, emigrationen, odlingslägenheter och arbetarsmåbruk, idrotten samt arbetsstugorna, skolan och språkfrågan. Tidigt fick vi sovra bland ämnen och då föll kommunens förvaltning och kommunikationerna bort liksom en helhetsbild av de agrara näringarna (jord- och skogsbruk).

Från kommunens verksamhet under drygt 120 år finns arkiv bevarade, lokalt fortfarande svårtillgängliga och endast med delar förvarade i kommunarkivet i Pajala. Därutöver finns arkivhandlingar i såväl regionala som centrala arkiv. Vi har haft som mål att berätta om delar av Korpilombolo forna kommuns verksamhet. Kanske kan vår bok inspirera några forskare att undersöka dessa små kommuners utveckling men också beroendeställning till statsmakterna, om skillnader mellan nord och syd.

Förord 2. uppl. 2024

När boken publicerats 2015 visade efterfrågan att vår bok fyllde ett behov. Upplagan tog slut redan året därpå. Korpilombolo hade kommit upp på kartan, detta även genom Nattfestivalen. Vid sidan av yrkesverksamhet och andra uppgifter har ny upplaga dröjt. I denna upplaga har texten om Barnamord i Korpilombolo tagits bort, då texten behövde en längre komplettering om olika samhällsfrågor vid mitten av 1800-talet. Även några bilder har förnyats.

För arbetsgruppen

Irma Ridbäck

Korpilombolo kyrka. I förgrunden syns kyrkogårdsmuren.

Foto: Ulrika Forsström.

KYRKAN OCH SOCKNEN

Korpilombolo kyrka

Britt-Inger Johansson

Inledning

Från mitten av 1700-talet krävdes kungligt godkännande av ritningar till en publik byggnad, d.v.s. även kyrkor. Detta oavsett om man avsåg att uppföra en ny kyrka, reparera en gammal kyrka, utvidga en befintlig kyrka eller bara ändra inredningen. En anledning till detta var byggsäkerhet, en annan att makthavarna ville att svenska offentliga byggnader skulle vara representativa och moderna i sitt formspråk. Uppfattningen om vad som var modernt och vackert skiftade förstås tiderna emellan, vilket kunde skapa problem som vi kommer att se.

Olika myndigheter skulle granska insända projekt och deras uppfattningar bildade beslutsunderlag för Kungl. Maj:t (d.v.s. statens högsta beslutande organ). Församlingarna skulle därför skicka in sina ritningsförslag till det statliga Överintendentsämbetet och till stiftets domkapitel.1 När äldre kyrkor skulle byggas om eller restaureras kopplades från och med 1800-talets slut även Riksantikvarieämbetet in för att göra en antikvarisk bedömning.

Granskningen av ritningar vid Överintendentsämbetet sköttes av arvoderade extra ordinarie arkitekter i Stockholm. De arbetade tämligen självständigt. När den arkitekt som var ansvarig för granskningen, blev nöjd med ritningarna skickades det slutgiltiga förslaget till Kungl. Maj:t som hade att godkänna, eller som det då hette gilla, projektet. Ordet gilla som vi idag uppfattar som ett slanguttryck var alltså då myndighetsspråk. Ofta avslog granskarna församlingarnas egna förslag, vars ritningar vanligen upprättats av lokala byggmästare, och upprättade nya i stället. Ett avvisande behövde inte bero på tekniska brister i förslaget utan på estetiska.

Församlingarna och de lokala byggmästarna var ofta konservativa och inte så insatta i vad som var på modet inom arkitekturen, vilket ämbetets huvudstadsarkitekter i gengäld var. En kyrka var i de flesta socknar förr i tiden den enda offentliga byggnaden av betydelse och hade därmed stort symbolvärde. Den var inte bara en gudstjänstlokal, utan också ett viktigt forum för staten. Från predikstolen spreds information till befolkningen, t.ex. om nystiftade lagar och förordningar. Därför ansågs det viktigt att nybyggda kyrkor så långt ekonomin tillät var i samklang med den moderna europeiska byggnadskonsten. Det här är anledningen till att kyrkor från samma historiska period kan vara till förvillelse lika även om de ligger i olika delar av landet.

När en ny kyrka skulle byggas tillgrep sockenborna över hela Sverige samma strategi. Man såg sig om efter förebilder i grannsocknarna och valde en kyrka vars utseende man tyckte om. Inspirerad av denna bad man en byggmästare upprätta ritningar, vilka sedan skickades in till myndigheterna. Om den förebildliga kyrkan var tillräckligt modern och ritad av en välrenommerad arkitekt gick projektet igenom, men oftast var den inte det.

Två rivaliserande byggnadsprojekt

År 1851 bildade 22 byar i Tornedalen ett s.k. kapellag och anhöll hos Kungl. Maj:t om att få uppföra en kyrka i Korpilombolo by, eftersom de bodde alltför långt från andra kyrkor i landsändan för att regelbundet kunna delta i högmässan. Deras anhållan beviljades. För att finansiera bygget tilldelades särskilda anslag vid riksdagarna 1853 och 1854 eftersom kapellaget självt inte hade råd att bekosta en ny kyrka.2

En byggnadsdirektion tillsattes som i slutändan, med ett undantag, bestod av Korpilombolobor. De valde den relativt nybyggda Vittangi kyrka som förebild för sin kommande nya kyrka. Den hade uppförts 1846-49, men invigdes först 1854 av Lars Levi Læstadius. Vittangiborna lånade ut ritningarna till kyrkorådet i Korpilombolo som beställde kopior från lantmätaren Esaias Swanberg i Haparanda, vilka sedan skickades in för granskning.3

Kyrkan i Vittangi var ritad av arkitekten Theodor Edberg och uppförd av byggmästare Johan Rautio bördig från finska Karunki. Edberg var verksam vid Överintendentsämbetet som extra ordinarie arkitekt ca 1835-1847 och ritade då ett tiotal kyrkor spridda över Sverige. Vittangi kyrka är av trä med en knuttimrad stomme i liggtimmer täckt av utanpåliggande stående, vitmålad panel. Den har ett högrest västtorn och en sakristia i öster. Fönstren är rundbågiga och fasaden pryds av pilastrar, som döljer knutarna. Dessa byggnadselement liksom proportioneringen gör denna kyrka nyklassisk, vilket var en byggnadsstil som var på modet från ca 1770 och fram till mitten av 1800-talet.4

Om inte 1850-talet varit en stilmässig övergångsperiod hade förmodligen förslaget att kopiera Vittangi kyrka godkänts, men nu var det inte lika självklart. Edberg hade slutat vid Överintendentsämbetet och det blev den yngre kollegan Albert Törnquist som fick granskningsärendet på sitt bord. Trots att han själv ritat många nyklassiska kyrkor valde han den här gången att i stället satsa på den medeltidsinspirerade nygotiska stilen, som präglar det ritningsförslag till kyrka för Korpilombolo som han lade fram för Kungl. Maj:t 1855 och fick godkänt. Förebilden för Vittangi kyrka var de så kallade Tegnérladorna i södra Sverige som fått sitt namn efter Växjöbiskopen Esaias Tegnér som sägs har förordat att gamla kyrkor borde rivas och ersättas av kyrkor i nyklassisk stil. De var i allmänhet av tegel och putsade i vitt och kom att bli den vanligaste formen för kyrkor vid nybyggen över hela landet från ca 1760 och femtio år framåt. Det är nog den mest välbekanta svenska kyrkotypen. Törnqvist ansåg dock att denna kyrkotyp var för starkt bundet till sten eller tegel som byggnadsmaterial, och att det inte passade i Övre Norrland!5

Törnquists ritningar visar därför en knuttimrad kyrka med rektangulär plan. Fasadpanelen tycks av ritningarna att döma vara tänkt att ha en mörk färgton – möjligen brunmålad eller tjärad. En gråstenssockel skulle bära upp en så kallad bröstpanel med stående bräder under fönstren, avslutad av en enkel list upptill och nedtill. Fönstren har triangulärt spetsig avslutning uppåt och saknar inramning. En spetsbågig fris löper längs med takfoten. Tornet är inte fristående, utan har karaktär av takryttare eftersom det är införlivat med kyrksalens byggnadskropp. Ovanför den övre listen skulle panelen vara liggande. Törnquists förslag till ny kyrka är alltså mer rustik än den som Edberg ritade för Vittangi.

Som kyrkan ser ut idag följer den varken Edbergs eller Törnquists ritningar utan är en kombination av båda. Om något påminner den mest om Edbergs. Om de här avvikelserna var medvetna eller en följd av att kyrkan färdigställdes successivt under en period på 50 år är förstås omöjligt att säga. Men Korpilombolo låg långt från huvudstaden så det fannstalets början. Änglaflykter vargoda förutsättningar för byborna att göra som de ville utan att riskera att bli avslöjade. Avvikelserna från Törnquists ritningar har dock förbryllat senare tider. Detta ledde på 1970-talet till spekulationer om att kyrkan skulle ha byggts om radikalt 1894.6 Men så är inte fallet och nu följer den riktiga historien så långt arkivmaterialet berättar.

En lång byggnadstid tar vid

Korpilombolo kyrka började byggas 1856 på en höjdsträckning ovanför byn med vid utsikt över landskapet och sjön. Nedanför placerades med tiden fler offentliga byggnader, som skolan, och i vår tid även ett församlingshem invid kyrkan på åsen. Bakom kyrkans södra långsida anlades kyrkogården, som i flera omgångar utvidgats. Vid kyrkans invigning tredje advent 1859 var den långt ifrån färdig. Räkenskaperna ger vid handen att de finska arbetskarlarna fortsatte med byggarbeten på klockstapeln och kyrkans yttertak. Gamle smeden Salomon Forss fick dessutom i uppdrag att göra ljusstakar. Kyrkklockan i malm, gjuten i Stockholm av Bergholtz, kom på plats i tid till invigningen, men det dröjde ytterligare ett par år innan man köpte tåg, d.v.s. klockrep. Riksdagens anslag hade därmed bara räckt till tak över huvudet och en enkel inredning. Kyrkan stod sedan i decennier ofullbordad med synligt brädtak, som tjärades 1860, och med knuttimrade liggtimmerväggar, rödmålade 1864 av Johan Sallinen. I mars 1869 sattes en flagga av järnbleck, gjord av F. A. Edlund i Kengis, upp på tornspiran.

Först år 1877 mäktade man med att slutföra bygget helt och hållet. Då lades spåntak ovanpå brädtaket, året efterbrädfodrades kyrkan utvändigt med panel från Hällfors sågverk utanför Teurajärvi. Frans Hellsten från Tärendö målade panelen 1879. Innerväggarna hade man inte råd att panela, däremot målades fönstren, dörrarna, altaruppsatsen, predikstolen och orgelläktarbarriären. Hur kyrkan såg ut efter denna insats går inte att veta. Det finns varken teckningar eller fotografier från denna tid. De äldsta kända fotografierna togs först 1904 av Edvard Asp från Tärendö.7

Asps foto visar att kyrkna hade fönster med rundade bågar upptill som i Edbergs ritningar i stället för trekantiga som i Törnquists. Lodräta breda lister, s.k. lisener, dolde knutarna i stället för Edbergs pilastrar med bas och kapitäl. Törnquists nygotiska takfris sattes aldrig upp. Däremot vitmålades panelen, vilket ytterligare förstärkte likheten med kyrkan i Vittangi. Till slut var det bara tornkonstruktionen som hämtades från Törnquists ritningar. I kyrkan användes i slutändan de byggnadsdrag som tycktes mest tillfredställande ur de båda arkitekternas ritningar.

Albert Törnquist föreslog en rätt enkel interiör. På hans ritning är innerväggarna pärlspontade och rummet täcks av ett tredingstak, det vill säga, det är brutet i tre delar med ett lodrätt mittparti med snedställda sidopartier. Väggen bakom altaret pryds av en klassisk uppsats, en så kallad ädikula, som består av två pelare som bär upp ett trekantigt gavelfält. Pelarna inramar en grund nisch med ett skulpterat kors. På var sida om ädikulan leder breda dörrar in till sakristian. De var tänkta att ha kraftiga omfattningar med dekorativt sågade dörröverstycken. Predikstolen pryds på ritningen av enkla paneler, varannan slät och varannan med ett kors, men kom i verkligheten att få en betydligt rikare snidad dekor med olika kristna symboler.

Asps interiörfoto från 1904 påträffades vid tillkomsten av vår bok i form av ett brevkort.8 Tidigare har man bara känt till ett foto av Borg Mesch (1869-1956) från 1913 av interiören. Det senare blev utgångspunkten för den inre restaureringen av kyrkan vid 1970-talets mitt. Borg Mesch var född i Sundsvall och verksam i Landskrona och Gävle innan han 1899 etablerade sig i Kiruna. Mindre känt är att han 1913 reste till Korpilombolo och Teurajärvi uttryckligen för att fotografiskt dokumentera invånarnas hårda och fattiga liv på uppdrag av centralstyrelsen för arbetsstugorna. Arkivkällorna liksom fotona ger vid handen att Korpilombolo kyrkas interiör slutligen fick en mer omfattande utsmyckning så sent som 1894, även det med statligt stöd.

Ritning av arkitekt Tömquist till Korpilombolo kyrka.

Ritning av arkitekt Tömquist till Korpilombolo kyrka.

Exteriör 1904. Foto: Edvard Asp. Båda tillhör Riksantikvarieämbetet

Exteriör 1904. Foto: Edvard Asp. Båda tillhör Riksantikvarieämbetet

Interiör före 1903. Foto Edvard Asp.

Interiör före 1903. Foto Edvard Asp.

Interiör 1913. Foto Borg Mesch. Tillhör Riksantikvarieämbetet.

Interiör 1913. Foto Borg Mesch. Tillhör Riksantikvarieämbetet.

På de äldsta fotona ser vi ett kyrkorum täckt av ett tunnvalv i trä med vita panelade väggar, som var prytt med målade takband. Längs takfoten löpte en på väv målad takfris indelad i fält som bland annat pryds av änglaflykter, det vill säga, överkroppen på små bevingade keruber stickande upp ur moln. Typen går tillbaka på renässansmålningar från 1500-talets början. Änglaflykter var populär kyrklig utsmyckning, liksom bokmärkesmotiv. Den stora vedeldade kaminen som syns till höger i bilden härrör från samma tid.9

Altarkorset av trä hade 1894 bytts ut mot den altartavla som syns i sekelskiftesfotografierna. Korset lär senare ha satts upp på ovanför kyrkans huvudingång. Altartavlan var en stor oljemålning som föreställer Petrus som fattar tag i Jesu hand i det ögonblick han började sjunka i Genesarets sjö när han försökte gå på vattnet. Motivet var populärt i samtiden och särdeles passande i dessa bygder där livet ofta var svårt på grund av det kalla klimatet. Denna påminnelse om vikten av att tro och inte tvivla i svåra situationer ingav kanske mod och tröst. Även den dåvarande skylten med texten Herre, hjelp mig! ovanför vittnar om det samtidigt som den också är ett tecken på begynnande försvenskningsförsök då invånarna ännu var meänkielitalande.

Det invändiga dekormåleriet var sannolikt utfört av en bygdemålare från Kalix vid namn J. Norén som signerat altartavlan. Han är förmodligen identisk med en Johan Norén, född 1836 i Nordanås, Själevads socken, Västernorrlands län. Enligt kyrkböckerna var han till yrket målare och son till en torpare. Norén flyttade 1861 till Yli-Vojakkala. År 1863 ingick han äktenskap med kommissionslantmätardottern Laurentia Bröms från Råneå vilket var ett steg uppåt på den sociala stegen. Med henne fick han sex barn. Paret skaffade sig 1865 ett hemman i Nederkalix, så måleriet tycks ha varit lönsamt. Han dog 1921.10Bygdemålare som han var i allmänhet självlärda eller hade lärts upp av någon äldre lokal förmåga. Inte sällan gick yrket i arv.

Att färdigställa Korpilombolo kyrka tog som synes lång tid, nästan 50 år. Förklaringen till det var församlingens begränsade ekonomi. Utan stöd utifrån hade det inte blivit något av projektet, men tack vare möjligheten att få anslag av riksdagen kunde man bygga och inreda ett värdigt tempel – för att använda tidens sätt att uttrycka sig. Tre decennier senare, d.v.s. en generation, upplevdes kyrkan som omodern och sliten.

Trettiotalets modernisering

Bortsett från att ett orgelharmonium inköptes 1909 till stöd för psalmsången, gjordes inga större förändringar av kyrkan förrän på 1930-talet. Församlingen vände sig då till Hjalmar Olsson, en självutnämnd arkitekt i Boden som egentligen var ingenjör. Han upprättade ett förslag till restaurering och dessutom ritningar till ett gravkapell som bådadera antogs vid en extra kyrkostämma 26 april 1931.11 Gravkapellet uppfördes 1933 enligt förslag, men restaureringen av kyrkan krävde fler turer.

I maj 1931 skickade kyrkorådets ordförande kyrkoherde E.A. Samuelsson in en ansökan till Byggnadsstyrelsen om att få restaurera i enlighet med Olssons förslag. Byggnadsstyrelsen skickade ärendet vidare till Riksantikvarien som i sin tur sände det till Intendenten i Norrbottens Hembygdsförbund Gunnar Ullenius. Denne ställde sig skeptisk till förslaget som han uppfattade som amatörmässigt. I slutet av augusti skickade Ullenius ett utlåtande till Riksantikvarien där han meddelade att Olssons förslag led av följande allvarliga brister:12

1. Uppmätningsritningarna var inte i överensstämmelse med kyrkans utseende, bl.a. avvek valvformen.

2. Tornets knuttimring fanns inte angiven på ritningarna.

3. Kyrkans proportioner var felaktiga.

4. Längdsektion saknades.

5. Beskrivningen i övrigt på nuvarande utseende var tillfyllest, men det saknades en tydlig specifikation på åtgärder.

6. Arbetsbeskrivningen var alltför summarisk.

7. Kostnadsförslaget var för lågt satt.

En förklaring till varför Olssons ritningar inte stämde överens med kyrkan kan ha varit att församlingen skickat någon av de äldre ritningarna till honom att användas som förlaga för att bespara honom en resa från Boden till Korpilombolo. Som vi sett tidigare stämde inte någondera med kyrkans faktiska utseende.

En av de större föreslagna ändringarna var en ombyggnad av valvet, vilket Ullenius av antikvariska skäl motsatte sig.13 Likaså motsatte han sig förslaget att ta bort sidoingången från kyrkogården och att ändra på huvudingångens skyddstak. Eftersom Ullenius saknade förtroende för Hjalmar Olsson föreslog han att Riksantikvarieämbetet skulle be församlingen att anlita en mer erfaren arkitekt, som Bertil Höök i Kiruna.

Riksantikvarieämbetet instämde i Ullenius kritik och tillfogade nya anmärkningar. Förslaget till ny trappa till orgelläktaren underkändes, liksom förslaget att klä väggen med kryssfanér. I stället föreskrevs slätspontade, breda bräder. Däremot rekommenderades inte församlingen att byta arkitekt, utan riksantikvarien föreslog i stället att låta länsarkitekten granska Olssons ritningar och omarbeta förslaget. Byggnadsstyrelsens representant lät i gengäld meddela att om församlingen önskade att tillsätta en mer erfaren arkitekt så kunde de lämna rekommendationer.14 Olsson fick trots allt behålla uppdraget. I stället skulle specialister anlitas vid behov.

Byggnadsstyrelsens tjänsteman beskrev för säkerhets skull i ett PM nödvändiga åtgärder, materialval och materialbehandling. Som exempel kan den detaljerade anvisningen för takläggningen citeras:

Yttertaket täckes med sågat och kluvet spån av kärnfuru. De sågade ytorna läggas nedåt. Spånens dimensioner böra vara längd 45 cm, bredd 10 cm, tjocklek i övre kanten 0,5 cm samt i nedre 2,5 cm. Före påläggandet kokas spånen i lättflytande trätjära. Vid spånens läggning på taket iakttages att ett par mm lämnas mellan de olika spånaen i samma rad samt att spånen lägges med tredubbel täckning. Varje spån fästes med 3" trådspik, som ej tillslås för hårt. Varje spikrad skall täckas av nästa, överliggande spånrad.15

PM:et anger också hur ofta spåntaket skulle tjäras om framöver. Vid restaureringen skulle brädor med röta eller svamp bytas ut i enlighet med en tryckt anvisning som bifogades. Golvet skulle brytas upp, ny isolering läggas och i görligaste mån skulle sedan de gamla tiljorna återföras på sin plats. Om nödvändigt kunde rötskadade brädor ersättas med nya av samma dimensioner. Innerväggarna skulle panelas med slätspont, men såvitt det inte skedde i ett senare skede så avvek man från detta eftersom de kläddes med träfiberplatta som underlag för nytt måleri.

Nya symmetriska fönster skulle sättas in på västsidan. En översyn av samtliga fönster skulle göras så att alla fick nya innerbågar, men bara ytterbågarna skulle spröjsas. Kyrkbänkarna kunde få bytas ut ifall sittkomforten inte gick att öka med hjälp av ombyggnad. Bänkavståndet skulle utökas, sitsarna breddas, ryggstöden lutas bakåt och fotbräder inmonteras. Slutna bänkskärmar skulle sättas framför första raden, en åtgärd som alltid föreskrevs vid restaureringar vid den här tiden.

Med PM:et följde också mer allmänna invändningar. Förslaget att bygga om läktartrappan, innertaket, byta ut bänkarna och sätta in bröstpanel i sakristian förklarades mindre välbetänkt. I stället rekommenderades det att församlingen borde utföra fullständig ommålning med ny färgsättning och låta göra en elektrisk ljus- och värmeinstallation. Den vedeldade kamin som stått i kyrkan i decennier hade sotat ner det inre avsevärt, därför valde man att installera en ny, bättre kamin och mura en ordentlig skorsten.16

Olsson arbetade om sitt förslag i enlighet med myndigheternas krav. En oberoende konsult gick igenom kostnadsförslaget och utökade det från 22 000 till 28 000 kr. I mars 1932 skickade Olsson ett nytt eget mer genomarbetat PM till Byggnadsstyrelsen där han ordagrant upprepade formuleringarna från myndighetens PM, men också lade till kommentarer om måleriarbetena, om ny belysning och om ny uppvärmning. Olsson försäkrade att så snart detaljförslag tagits fram så skulle de skickas in för granskning till myndigheterna.25 Men innan dess behövde restaureringen finansieras. Ödesåret 1933 ansökte Korpilombolo församling därför om två rikskollekter, vilket beviljades.26 Detta gjorde det möjligt att utföra en genomgripande restaurering och modernisering av kyrkan 1934-36.17

Interiör efter 1936. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Interiör efter 1936. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Steen Fleming upprättade 1935 en övergripande plan över mååleriarbetena. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Steen Fleming upprättade 1935 en övergripande plan över mååleriarbetena. Foto: Riksantikvarieämbetet.

När väl anslag beviljats anlitades specialister för måleriet och den tekniska uppgraderingen av kyrkan: en konstnär och målerikonservator vid namn Steen Fleming från Långsjöby i Stensele och en civilingenjör vid namn Tore Morell från Kiruna. Den senare stod för ritningar till el-dragning med armatur och åskledare. Morells och Flemings förslag antogs av kyrkorådet i augusti 1935 och skickades sedan för godkännande till Byggnadsstyrelsen. Steen Fleming var född i Danmark och utbildad vid Köpenhamns konstakademi. I Stensele hamnade han därför att han gift sig med kyrkoherdens syster Carin Carlstedt. Fleming hade tidigare utfört dekorativa uppdrag i bl.a. Sorsele kyrka liksom Åskilje och Umnäs kapell. 18

Fleming upprättade en övergripande plan över måleriet. Fasadpanelen skulle målas i vitt, svagt bruten med grön umbra, medan fönsterfoder, knutar och dörrar skulle bli bruna. Korsen över ytterdörrarna skulle förgyllas. Det invändiga taket skulle målas i en matt gråvit färg, också bruten med grön umbra. Väggarna skulle gulmålas. Taksymbolerna skulle behållas, likaledes solen över orgelläktarens dörr. Däremot skulle takbanden målas över så att valvet fick en mer sluten form. Valvfrisen med änglaflykterna skulle ersättas med marmorerade fyllningar och tonmålade ramstycken.

Fönsterpilastrar och fönsterfoder liksom läktarpelarna skulle marmoreras likt altaruppsatsen. Läktarbarriären, altarbarriären och korets bröstpanel skulle marmoreras enhetligt. Predikstolens förgyllda detaljer skulle omförgyllas, det målade draperiet restaureras. Sakristian, vapenhuset och skrudkammaren skulle få en lugn, harmonierande färgdräkt i vitt och grått. Detta tidstypiskt svala färgschema med marmorering som huvudsaklig dekorativ accent gav kyrkan en betydligt starkare klassicerande prägel än tidigare. Det gjorde också kyrkorummet mer enhetligt och färgmässigt samlat.19

Byggnadsstyrelsens svar var den här gången i stort sett positivt. Den med tiden berömde arkitekten Ivar Tengbom hade granskat förslaget. Han ansåg att färgsättningen kunde godkännas, med ett undantag: det breda taklistpartiet målas i väggens färg för erhållande av en ljusare och enhetligare totalverkan. Förmodligen avses med det