SVEN HECTOR Oroväckande präst krigsvintern 1939-40

By Margareta Brandby-Cöster

SVEN HECTOR
Oroväckande präst
krigsvintern 1939-40

Sven Hector (1906-85) var präst i Karlstads stift, under trettio år i Eda församling vid norska gränsen och därefter 1963-71 i Nyskoga församling i norra Värmland. Han var som teolog lutherskt förankrad och var politiskt marxist. På 60-talet satt Sven Hector under en mandatperiod i riksdagen för Sveriges Kommunistiska Parti, men var aldrig partiansluten. Under andra världskriget blev han anklagad för att väcka oro genom sin politiska hållning, blev utsatt för ryktesspridning och uthängd i pressen. I januari 1939-40 blev det därför extra visitation i Eda församling, varefter biskop Arvid Runestam tvingade Sven Hector att begära tjänstledighet under fyra månader. Denna bok innehåller en dokumentation kring dessa händelser, som inte tidigare gjorts. Här finns domkapitlets protokoll, tidningsurklipp, predikningar, föredrag och några personliga brev där Sven Hector själv lägger fram sin syn på saken. Och frågorna ställs: Fick Hector en rimlig behandling? Vems perspektiv fick dominera vid biskopens behandling av saken? Vem tjänade på att Hector togs ur tjänst?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 30, 2015
• ISBN: 9789175697505

Margareta Brandby-Cöster

Margareta Brandby-Cöster (f 1947) är teol. de., fil. lic. och prästvigd 1970 för Karlstads stift. Hon har doktorerat på lutherska drag i Selma Lagerlöfs författarskap, har skrivit om luthersk teologi och har översatt en rad danska teologer till svenska.

Book preview

Efterord

Vem och vad handlar det om?

Detta är redogörelsen av ett händelseförlopp i Eda församling i västra Värmland vintern 1939–40. Det är den första krigsvintern under andra världskriget, kölden är hård och även klimatet inom församlingen tycks vara det. Men vem handlar det om? Jo, det handlar om Sven Hector (1906–85), som då var komminister i Eda församling sedan sex år tillbaka och som också var marxist. Det var just den kombinationen som blev ett problem, inte för honom själv, men väl för församlingens ledning och för biskopen i Karlstads stift. Därför blev han anklagad för att väcka oro och därför blev han tvingad ur tjänst våren 1940.

Sven Hector växte upp i Bogens och Gunnarskogs församlingar i Karlstads stift, där hans far Olof Hector (1875–1938) var präst (kapellpredikant i Bogen 1905 och därefter kyrkoherde i Gunnarskogs församling från 1914). Sven Hector var politiskt intresserad redan under studenttiden i Lund, där han var engagerad i Clarté och aktiv i Värmlands nation.

Han prästvigdes i Karlstad den 11 juni 1933 av biskop J. A. Eklund (1863–1945), kom först som pastorsadjunkt till Edsleskog i Dalsland under några månader och sedan till Eda församling från den 1 oktober 1933. Från 1937 och fram till 1963 var Sven Hector komminister där. Därefter var han komminister i Nyskoga församling tills han gick i pension 1972. Under mandatperioden 1965–68 var Sven Hector invald i riksdagens andra kammare för dåvarande SKP (Sveriges kommunistiska parti, som under mandatperioden, 1967, bytte namn till VPK – Vänsterpartiet Kommunis-terna). Detta kan man läsa om i Karlstads stifts herdaminne.¹ Han var dock aldrig partiansluten. Däremot lär de flesta av hans församlingsbor i Nyskoga församling, där han då var präst, ha röstat på partiet.

Vad som inte står att läsa i någon utgåva av herdaminnet är, att Sven Hector våren 1940 tvangs att ta tjänstledigt under fyra månader – från och med februari till och med maj. Anledningen till det var inte att han misskött sin tjänst. Istället var det så, att eftersom Hector just vid denna tid av en del anklagades för att väcka oro i församlingen genom sin politiska hållning och föreläsningsverksamhet, blev han av biskop och domkapitel (som hade hjälp av kyrkoherde och kyrkoråd), tvingad att lämna sin tjänst tillfälligt. Den eftersträvade effekten var tänkt att bli lugn och ro. Han återvände därefter i tjänst och stannade kvar i församlingen i ytterligare tjugotre år.

Vad hände i Eda församling och hur tänkte biskopen?

Eda församling i Karlstads stift gränsar till Norge. Idag domineras näringslivet där av gränshandeln. Då, på 30–40-talet, var det en bruksbygd, med bl. a. Åmotfors pappersbruk, som grundades i slutet av 1800-talet och Eda glasbruk. Som i övriga bruksbygder var socialdemokraterna starka och kampen mellan socialdemokraterna och kommunisterna var på de flesta håll i landet hård, vilket kom att bli extra tydligt just vintern 1939–40.

Andra världskriget bryter ut i början av september 1939 och det är kris och krig i världen. I slutet av november 1939 utbryter finska vinterkriget. Sverige förhåller sig politiskt neutralt men snabbt myntas parollen att Finlands sak är vår, ett omfattande hjälparbete sätts igång och hjälpsändningar och krigsmateriel skickas till Finland i stor mängd. Från februari 1940 och framåt deltog också många svenska soldater som frivilliga i kriget.

Den 13 december 1939 tillträdde en samlingsregering med Per-Albin Hansson (1885–1946) som statsminister. Regeringen satt fram till den 31 juli 1945 och bestod av representanter för Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet. Två riksdagspartier hölls utanför regeringen, det prosovjetiska Sveriges kommunistiska parti samt Socialistiska partiet.

Som kommunist utsattes nu Sven Hector för klagomål och attacker, framför allt, tycks det, för sin politiska föreläsningsverksamhet. Denna kritik kom till uttryck i dagspressen i Värmland och nådde också Karlstads domkapitel. En person från trakten uttrycker det så här när han ser tillbaka: När finska vinterkriget började 1939 medförde den stalinistiska aggressionen en klappjakt på kommunister i Sverige.

Sven Hector såg själv den marxistiska historiesynen som ett redskap för att kunna utföra en analys av de förhållanden som präglade samhället och för att kunna ställa frågor som avslöjade maktstrukturer. Därför förbehöll han sig rätten, även inför finska vinterkriget, att inte omedelbart falla in i till synes självklara ställningstaganden utan ville lyfta fram och analysera frågor, t. ex. om ansvar och skuld, vilket upprörde den allmänt entydiga stämningen av spontan välvilja gentemot det finska folkets öde och motvilja gentemot Ryssland. Ute i bygderna och i dagspressen gavs inte utrymme för olika distinktioner av vilken sorts kommunist någon var; om han var kommunist, marxist eller hade intresse av att göra en marxistisk samhällsanalys. Den distinktionen fanns det däremot mer utrymme för på 60-talet, då Sven Hector satt i riksdagen och på 70-talet då vi yngre teologer lärde känna honom. Kanske var det Sven Hectors intresse för marxismens ideologiska grund som gjorde att han aldrig var partiansluten; det var kanske inte realpolitiken som var hans primära intresse utan möjligheten att blottlägga strukturer i samhället. Vid just denna tidpunkt i krigets början betraktades Sven Hector dock rakt av som kommunist, både av vän och fiende. Under vintermånaderna 1939–40 var det också Sven Hectors ovilja att entydigt fördöma Ryssland som vållade upprördheten i vissa kretsar.

Biskop Arvid Runestam (1887–1962) beslöt därför att den 19 januari 1940 hålla en extra visitation i Eda församling och Sven Hector tvingades därefter, för att upprörda känslor och en stor ryktesspridning skulle kunna dämpas, till tjänstledighet under fyra månader.

Arvid Runestam hade efterträtt J. A. Eklund som biskop i Karlstads stift 1937. Han var dessförinnan professor i teologisk etik i Uppsala. Han hade pietistiska drag i sin bakgrund men kom i Uppsala att arbeta med etiken i luthersk teologi. Biskop Runestam tycktes ha en spontan förståelse för, och rent av ett gillande av ett engagemang, både socialetiskt och moralteologiskt. Men biskopens bedömning av den nya situation, som kriget i Finland och turbulensen i Eda åstadkommer, skiljer sig från Sven Hectors. Innebörden av kravet på saklighet i politisk analys, relationen mellan det objektiva och subjektiva i moralfilosofin och sambandet mellan lag och evangelium i luthersk teologi ter sig för Runestam och Hector helt olika.

I Uppsala hade Arvid Runestam mött och influerats av en väckelserörelse, som startats av den amerikanske pastorn Frank Buchman (1878–1961). Rörelsen var präglad av den personliga omvändelsen och det subjektiva moraliska engagemanget. Denna, den s.k. oxfordgrupprörelsen (som senare blev Moralisk upprustning – MRA), drev den personliga omvändelsen och menade att genom enskilda människors förvandling och omvändelse skapas den goda moralen. Genom individernas omvändelse, framför allt genom att ledarna i stater och i näringsliv omvändes, så skulle världen få en god moral, ett stort ansvarstagande och fred. I Sverige var t. ex. också författaren Sven Stolpe (1905–96), som vi skymtar i materialet här, en av rörelsens anhängare från mitten av 30-talet.

Sven Hector och Arvid Runestam hade alltså helt olika ingång till såväl de teologiska frågorna som de sociala och samhälleliga. Men detta blir inte primärt till en konflikt mellan Biskopen i Karlstad och Komministern i Eda. Konflikten i Eda återspeglar nog mer en nationell konflikt mellan socialdemokratin och kommunisterna. Den framtvingade tjänstledigheten är därför kanske en effekt av att biskopen inte klarade av att analysera och gå till rätta med ryktesspridningen och den mediala och politiska turbulensen. Styrd av sin egen oro ser han inte, att hans beslut sakligt sett bara kortfristigt dämpar hans egen rädsla men lägger en orimlig börda på Sven Hector och hans familj. Docent Björn Skogar, präst och god vän till Sven Hector, skriver om honom i en fin liten artikel och drar slutsatsen:

Biskop Runestam var helt säkert klar över Hectors positiva kvaliteter som präst men orkade inte stå emot det politiska trycket utan förrättade omedelbart en extra visitation i Eda och Hector tvingades begära tjänstledigt.²

Under sin tid som biskop inrättade Arvid Runestam de s.k. teologisk-homiletiska seminarierna i Karlstad. Där samlades prästerskapet en dag i månaden under terminerna för samtal och för teologiskt arbete med förkunnelse och aktuell teologi och prästerna själva fick av biskopen i uppdrag att förbereda och inleda samtalen, så även Sven Hector. När Arvid Runestam sedan fyllde sextio år 1947 gav prästerna ut en festskrift till honom, där Sven Hector också medverkade med en artikel under rubriken Den lodräta linjen i förkunnelsen.³ Kontakten mellan dem upprätthölls alltså också efter det att tjänstledighetsperioden avslutats men deras utgångspunkter var fortsatt helt olika.

Vad som hände vintern 1939–40, när Sven Hector tvingades bort från sin tjänst, vad som egentligen ledde fram till detta och hur han själv upplevde denna period, finns alltså inte beskrivet i några herdaminnen, trots att det är en såväl dramatisk som intressant historia med många frågetecken kring hur man den gången hanterade yttrandefriheten och möjligheten för en präst att omfatta och uttrycka politiska åsikter. Denna vita fläck i Karlstads stifts herdaminne är ett intressant fenomen. Vad skriver man om när man skall bevara minnet av stiftets präster? Vad betyder något i ett prästliv för ett stift och i kyrkan i stort?

Sven Hectors kollega i Arvika, kyrkoherden Harald Hallén (1884–1967), skrivs det t.ex. mycket om i herdaminnet. Han satt under en mängd av år i Sveriges riksdag för socialdemokraterna och var deras ålderman när han slutade. Han anses ha betytt mycket både för kyrkan och politiken fastän det beskrivs hur han hade en ytlig teologi, den teologiska problematiken bekymrade honom föga, och förberedde sig dåligt inför ärendena i konstitutionsutskottet.⁴

Sven Hector var en väl förberedd präst och en grundlig teolog men ingen karriärist och inte insmickrande. Vems heder växte när han tvingades ur tjänst? Varför anses inte Sven Hectors engagemang och genomarbetade hållning, vad man än se´n tyckte om den, vara värt att berätta om? Nästan ingenting finns alltså skrivet om detta, fastän dessa händelser tydligen lever kvar i den muntliga traditionen i stiftet och i västra Värmland.

Sven Hector som teolog

Var hörde då Sven Hector hemma i det kyrkliga landskapet? Ja, 1944 ges det ut en skrift, en predikosamling med titeln Jorden trogen, predikningar i världens kris. Under bokens titel står det: Av några präster i Karlstads stift. I den tryckta skriften är de alla anonyma. En av initiativtagarna till den lilla predikosamlingen är dock Sven Hector. Boken har ett förord och en avslutande liten text med rubriken Vår moder. Bägge dessa texter är författade av just Sven Hector. Han har dessutom skrivit sex av de fjorton predikningarna i häftet. Vilket syfte hade då predikohäftet? Sven Hector skriver i förordet:

Denna lilla predikosamling uppträder icke med anspråk på att kunna tävla med andra vare sig beträffande utstyrsel eller homiletisk skicklighet. Men den menar sig dock ha ett särskilt ärende.… Vår verklighet är skuld och död. Vår frälsning är icke att kunna nå fram till ett slags relativt syndfrihetstillstånd utan rättfärdig-görelsen på grund av Guds trohet mitt i denna verklighet. Vårt kristna liv är icke att drömma om att komma till rikedom och säkerhet utan att troget, nyktert och ödmjukt hålla ut i syndares gemenskap i detta heliga liv med döden för ögonen till uppståndelsens dag. Kyrkans uppgift är icke att stå i trygghet innanför sina murar i frontställning mot dem därutanför utan att stå tillsammans med alla sina barn under sin Herres dom, förbidande hans återkomst.

Det är en sådan angelägenhet som dessa predikningar vilja driva. Att samlingen uppträder under en viss anonymitet betyder endast att vi vilja den skall bedömas uteslutande efter sitt innehåll.

Här ges alltså en programförklaring, inte bara för innehållet i predikosamlingen, utan också för en teologisk helhetssyn, en teologisk riktning, – den dialektiska teologins riktning: Religionen som världsflykt skall bekämpas. Religionen som något i sig skall särskiljas från den kristna tron. Evangeliet har med jordens liv och jordens människor att göra, inte främst med kyrkans liv och kyrkans människor.

I den predikan från julafton 1939 som finns medtagen här i boken sammanfattar Sven Hector sitt julbudskap, denna krigets första jul (lätt korrigerad text):

Paulus sade: detta har ju icke tilldragit sig i någon undangömd vrå. Nej, livet själv talas det om i julberättelserna, mitt ut till ditt och mitt liv vill orden i kyrkan driva oss. Ut ur alla våra vrår där vi gömt oss i våra drömmar, i våra religioner, i våra uträkningar, i vårt självförsvar och vår ängslan, lära oss att känna domens gisselslag över vårt liv.