Unghögern

By Östen Kjellman

I Östen Kjellmans bok om Unghögern har författaren undersökt den svenska rörelse som få känner till idag, men som under tiden då den var verksam under början av 1900-talet var ytterst välkänd. En av de mest namnkunniga personerna är professor Rudolf Kjellén, som bland annat ska

• Language: Svenska
• Publisher: Logik
• Release date: Sep 25, 2018
• ISBN: 9789187339080

Book preview

Förord

De 14 kapitlen i del I beskriver de nationella och socialreformatoriska tankarna i Sverige omkring sekelskiftet 1900 och några decennier in på 1900-talet.

Del II behandlar väsentliga drag i den nationella socialismen. Denna del är uppdelad på olika samhällsområden. Inom varje område redogörs för hur i Sverige de nationellt sinnade politikerna, tidningsmännen och de opinionsbildande akademiska krafterna såg på utvecklingen omkring sekelskiftet 1900. Därefter visas hur senare den nationella rörelsen i Tyskland följde dessa tankegångar.

Företal

En idéörelse med namnet Unghögern verkade i Sverige från sekelskiftet 1900 fram till första världskriget. Denna nationella rörelse hade ett väsentligt inflytande på den nationalsocialism, som började i Tyskland 1920 och ägde bestånd till 1945.

Unghögern var ingen ungdomsrörelse under Högern, utan med förstavelsen ung- ville man uttrycka att rörelsen var en förnyelse av konservatismen i riktning mot radikalism, socialism och klassutjämning. Det var inget politiskt parti, utan en ideell rörelse.

I en artikel i Svenska Dagbladet 5.11.1934 tillbakavisade unghögermannen Adrian Molin den vanliga meningen, att den svenska nationalsocialismen (från 1930-talet) var en efterbildning av den tyska. Han upplyste om att en väsentlig del av nationalsocialismens åsikter och manifestationer redan under 1900-talets första två decennier förts fram och förespråkats av Unghögern i Sverige. Molin skrev: "Vi behöva verkligen icke hemföra några idéer från nazismen. Det skulle nämligen vara att gå över ån efter vatten".

Unghögern hade sina mest framträdande talesmän bland landets ledande kulturpersonligheter, Rudolf Kjellén, Adrian Molin, Vitalis Norström, Pontus Fahlbeck, Carl-Axel Reuterskiöld m.fl.

Denna bok innehåller många citat. Det är nödvändigt. Boken handlar om åsikter och tankar från en avlägsen tid. Den meddelar inte vad författaren anser om dessa. Den handlar inte om författarens bedömningar om personer som levde för länge sedan. Om man vill berätta om människors åsikter och viljeyttringar för 100 år sedan, torde det vara bäst att låta dessa människor själva tala.

Om denna bok önskar författaren säga detsamma, som Rudolf Kjellén skrev i sitt företal till Ett program, 1908: "Gånge alltså denna bok ut i den värld där nationens allmänna mening skapas, med den kraft och verkan den hafva kan!"

Östen Kjellman

Del I

Allmän beskrivning av Unghögern och den nationella socialismen i Sverige före år 1920

Unghögern

Syftet med denna bok är att belysa den ungdomsrörelse aktiv under 1900-talets första två decennium, kallad Unghögern.

Från tiden kring sekelskiftet fram till ungefär första världskriget danades denna nationella och sociala rörelse som trots avsaknaden av fast organisation formulerade såväl program som klara politiska mål i flera samhällsfrågor. I stora drag var Unghögern identisk med nationalsocialismen. Och vid ett möte år 1910 hos Rudolf Kjellén kom denna beteckning att användas specifikt. Rörelsen kom aldrig att bli ett politiskt parti i Sverige men uppstod 1919 i Tyskland under namnet Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP).

Föreställningen att nationalsocialismen i Sverige under 1930-talet uppkom genom påverkan från Tyskland är således inte riktig. Nationalsocialismen uppstod i Sverige långt innan de första ansatserna till en sådan rörelse började i Tyskland.

Unghögern får inte missförstås såsom en ungdomsrörelse inom Högern. Med prefixet ung- ville man betona att man avsåg en förnyelse eller modernisering av den konservativa rörelsen i riktning mot radikalism, socialism och klassutjämning i motsats till den gamla ståndsmässiga inställningen. Man kritiserade även demokrati, partiväsen och parlamentarism.

Unghögern var ett uttryck för en ny tids sociala omdaning. Möjligen hade det varit tydligare att kalla rörelsen för nyhögern.

Edvard Thermaenius beskriver Unghögern på följande sätt i Svensk Tidskrift 1931 (sida 154):

I största allmänhet sagt har ordet unghöger betecknat ett antal olika, på skilda tider och orter framträdande meningsgrupper, vilka var för sig förfäktat uppfattningar, som mer eller mindre starkt avvikit från den för tillfället rådande officiella högerns… [Man kan] säga, att några av de nämnda grupperna haft sin tyngdpunkt belägen avsevärt till höger, andra avsevärt till vänster om den vanliga högeruppfattningens medellinje.

Begreppet Unghöger som bestämd politisk fackterm torde för första gången ha använts av professor Rudolf Kjellén i en artikel publicerad 1902 i Göteborgs Aftonblad.

I Nordisk familjeboks gamla upplaga, nytryck år 1920, kan man läsa följande om Unghögerrörelsen:

[Enligt unghögerrörelsens egna framställningar] skulle kriterierna på en verklig unghögerriktning sökas djupare än bland de dagspolitiska spörsmålen och bottna i lifsåskådningar, hvilkas djupaste grundstenar hämtats från Vitalis Norströms Tankelinjer. Politiskt sedt, skulle riktningens centraltanke vara en syntes af konservativt statsintresse och folkligt reformarbete. På dessa program skulle därför främst stå uppförda moraliska och ekonomiska samhällsfrågor. Riktningen åsyftar ett Stor-Sverige inom landets egna gränser på den materiella produktionens starka grund… Mot den s.k. gammalhögern har riktningen icke sällan under senare år anslagit en påfallande aggressiv och kritisk ton.

Märkligaste lifsyttringen torde ha varit dess aktivism både i form af en uppslutning på tyska sidan under Världskriget och af ett ingripande i finska frigörelsekampen. Härvid stod den i nära förbindelse, bl. a. i form af samarbete i Svensk Lösen, med en del yngre Uppsalaakademiker och med en del socialdemokrater.

Ett ideal som framhölls inom Unghögern var Nationell Samling, vilket framfördes från omkring 1905 av Rudolf Kjellén och vad som menades med detta begrepp sammanfattas av Edvard Thermaenius:

Med detta ord [Nationell Samling] kännetecknade han en politik, som genom vidsynta sociala och politiska reformer skulle söka ena de olika grupperna inom nationen; vad han ville var »att försöka överbygga de djupa klyftor, som splittra oss, att försöka försona de sociala motsatserna så att vi äntligen kunna känna det gemensamma starkare än det som skiljer.» Det närmaste målet var för honom att förena de två stora partiernas program...

(Svensk Tidskrift 1931, sida 155)

Vid en jämförelse mellan Unghögern i Sverige och nationalsocialismen i Tyskland är det klart att man inte i alla detaljer kan påstå att den tyska nationalsocialismen direkt anammat unghögerrörelsens tankar. Men indirekt skedde det på så sätt att den nationella andan i Sverige vid denna tid spridde sig till Tyskland. Tyskland var en god mottagare av de svenska nationella och sociala idéerna, då landet behövde en nationell samling.

I sammanfattning var det i fråga om följande punkter som Unghögerns program återkom i den tyska nationalsocialismen:

• Socialism i betydelse alla samhällsklassers välfärd och gemenskap.

• Samhällets väl före individens egennytta.

• Synen på nationen som en egen organism (inte bara som summan av dess invånare).

• Demokratins, liberalismens och internationalismens skadliga inverkningar.

• Nationalitetstanken, det egna folkets kulturarv och egenart.

• Familjen som samhällets grundläggande enhet.

• Arbetstagares och arbetsgivares representation sammanslagen till en gemensam organisation.

Männen bakom Unghögern

Unghögern var ingen liten, marginaliserad rörelse. Den stod i centrum av debatten under 1900-talets början. I ledande kretsar och hos de i maktställning, vilkas röster hade en tongivande betydelse, dominerade unghögertankarna. Personer som hade en framträdande roll inom Unghögern var bl. a. följande:

Rudolf Kjellén, 1864-1922. Professor från 1901, riksdagsledamot 1905-1917.

"Kjellén intog en rangplats bland samtidens statsvetenskapliga lärare och skriftställare". (Nordisk Familjebok 1944)

"Under 1900-talets början var Kjellén... en väl känd och i vida kretsar, även utanför meningsfrändernas, såsom betydande uppskattad kulturpersonlighet." (Edvard Thermaenius, Statsvetenskaplig Tidskrift 1937, sida 212)

Adrian Molin, 1880-1942. Fil.dr. Utgivare av tidskriften Det nya Sverige 1907-1926. Medarbetare i Svenska Dagbladet 1906-1907. Intog en mot högerpartiet ytterst kritisk hållning, enligt Svensk Uppslagsbok. Han angrep högerpartiet för dess liberalism och för dess vaktslående om företagar- och godsägarintressen. Initiativtagare till förbundet Manhem.

Oscar Norén, 1844-1923. Redaktör för Göteborgs Aftonblad 1889-1899. Bildade ett folkligt, konservativt parti i Göteborg. Var med och grundade Svenska Dagbladet (SvD). Kjellén utpekade Oscar Norén som "unghögerns grundläggare (enligt Adrian Molin). Sin tids kanske främste publicist i vårt land", skriver Adrian Molin i SvD 1934-11-05.

Vitalis Norström, 1856-1916. Professor. Hans författarskap har utövat ett stort inflytande.

Norström bekämpade den extrema vänsterradikalismen samt kulturutvecklingen i den utilitaristiska lyckomoralens och individualismens tecken. I Masskultur, 1910, ger han bevis på den moderna kulturens urartning. I Svenskt Biografiskt Lexikon skriver Svante Nordin att Norström "menade att personligheten håller på att jagas bort av den nya masskulturen". Norströms ställning som stor humanist bekräftades genom inval i Svenska Akademien 1907.

"Bland unghögerns personliga anknytningar" nämner Adrian Molin 1934 ytterligare följande namn:

Pontus Fahlbeck, 1850-1923. Professor och riksdagsman 1903-1911. Redan så tidigt som 1892 framlade han i Stånd och klasser, en socialpolitisk öfverblick den första genomtänkta svenska kritiken av den internationella socialismens idéer samt ett nationellt socialpolitiskt reformprogram. I Svensk och nordisk utrikespolitik, 1912, förordade han ett pangermanskt statsförbund, ett samgående mellan de nordiska länderna och Tyskland. Fahlbeck var en av banbrytarna för den statistiska och sociologiska forskningen i Sverige. Han var en av grundarna till Statsvetenskaplig Tidskrift.

Carl-Axel Reuterskiöld, 1870-1944. Professor, ledamot i riksdagen 1919-1938 för Bondeförbundet, ordförande i Konstitutionsutskottet 1930-1938. En mängd juridiska arbeten. Även livlig författarverksamhet inom politiken. Han medarbetade i Dagsposten i början av 1940-talet och ansågs därför ha nationalsocialistiska sympatier.

Vilhelm Lundström, 1869-1940. Professor i klassiska språk, redaktör för Göteborgs Aftonblad 1901-1906, riksdagsledamot 1912-1914. Lundströms konservativa åsikter var präglade av ett mycket starkt nationellt intresse, vilket 1908 fick uttryck i grundandet av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.

Till Unghögerns tidningar – främst Göteborgs Aftonblad och Det nya Sverige – får också räknas Svensk Lösen 1916-1918. Dess redaktör var författaren Sven Lidman. Svensk Lösen förde en radikal nationell inre politik i strid mot plutokrati och socialdemokrati. Sven Lidman skrev också vid denna tid romaner, i vilka några centrala teman var traditionen, fosterlandet och den genom släktleden uppburna pliktkänslan.

Svenska Arbetareförbundet

Till de första initiativen att skapa en svensk nationell och socialt inriktad rörelse för arbetarna hör Svenska Arbetareförbundet. Detta skulle kunna betraktas som ett svenskt nationalsocialistiskt arbetarparti som kontrast mot den internationella och marxistiskt influerade socialdemokratin.

Lokalavdelningar till Svenska Arbetareförbundet uppstod på flera ställen i landet. En av de första av dessa synes ha varit den avdelning som bildades i Göteborg i oktober 1896. Det heter härom i den göteborgska tidningen Folk-Tidningen 24.10.1896:

I måndags afton samlades en del personer, tillhörande olika yrken och näringsgrenar, i Arbetareföreningens östra sal för att öfverlägga om bildandet af en förening, på basis af de principer, hvilka uttalats i den inbjudningsskrifvelse, som varit införd i de två senaste numren af denna tidning. Omkring ett 30-tal personer hade kommit tillstädes. Mötet öppnades på inbjudarnes vägnar af redaktör John Kjellman med ett kort föredrag. Han yttrade:

Nutiden har öfverflöd af föreningar, till stor del bildade efter utländska idéer och föredömen, men i allmänhet af ganska tvifvelaktigt värde för svenska folket och svenska handtverkaren i synnerhet. Dessa organisationer hafva, då de omplanterats i svensk jordmån, förvanskats och snedvridits, att de blifvit utan all samhörighet med svenska förhållanden, lagar och institutioner, och utan genklang i den stora mängden af folkets känslor och åskådningar… De uppehållas genom en onaturlig, konstlad agitation, som vanligen tager sig uttryck i spridandet af fiendskap emellan de olika samhällsklasserna.

Fackföreningarna här i Sverige hafva med få undantag stått under radikalt inflytande och socialistisk ledning, och just derför, i de flesta fall, mera skadat än gagnat medlemmarne och de yrkesgrenar dessa tillhört, icke minst derigenom, att man till arbetare endast räknat dem som direkt arbeta för lön under att s.k. sjelfförsörjare och småmästare betraktas som fiender, hvilka böra hänsynslöst bekämpas.…

Hvarje arbetare och yrkesidkare, med ansvarighet och ansvarskänsla, bör kunna samlas till en enhet för gemensamt uppträdande för tillvaratagandet af politiska, kommunala och ekonomiska intressen, i samförstånd med öfriga klasser, och på den bestående samhällsordningens grund … för danandet af ett lyckligt fosterlandsälskande svenskt folk….

Att väcka till lif håg för samhällets sanna väl…., att bidraga till upplifvandet af en stark och ädel fosterlandskärlek bland Svea folk skall blifva den förenings höga uppgift, för hvars bildande denna sammankomst kommit till stånd…

Till ordförande utsågs hr John Kjellman.¹

Svenska Arbetareförbundet konstituerades 3-4 nov. 1899 i Stockholm. Förbundets ändamål angavs i stadgan vara att "sammansluta arbetarna för att förbättra deras ställning i ekonomiskt, socialt och intellektuellt hänseende." Förbundet indelades i sju distrikt. Ett stort antal lokalavdelningar hade uppstått på flera platser inom landet. Genom förbundets förmedling kom ett stort antal kollektivavtal inom olika yrken till stånd. Sammanslutningen ville förena alla icke-socialistiska arbetare och utgav tidningen Arbetaretidningen.

Under det första årtiondet efter sekelskiftet spelade förbundet en viss roll. Fil. dr. Sigfrid Hansson skrev i Svensk Uppslagsbok, att Svenska Arbetareförbundet ville ha ett gott samarbete även med arbetsgivarna, och detta bidrog till att arbetarna blev mindre villiga att ansluta sig.

Förbundets verksamhet upphörde 1915.

1 Om John Kjellman, se boken Från arbetarpionjär till centerpionjär, 1990, av Östen Kjellman.

Svenska Folkförbundet

En rörelse i Sverige som började 1906 och hade en ganska stor utbredning långt in på 1920-talet, var Svenska Folkförbundet. Den utmärkte sig för stark fosterlandskärlek, försvarsvänlighet och anhängare av sociala reformer. Samtidigt som den tog avstånd från marxistisk socialism förespråkade den omsorg om samhällets väl.

Svenska Folkförbundet motsatte sig den politiska uppdelningen mellan vänster och höger.

Detta förbund var en av de samhällskrafter som förebådade den nationella socialismen. Den tog avstånd från socialism i betydelsen överflyttning till staten av privatägande och individuellt självbestämmande. Däremot omfattade Svenska Folkförbundet socialism i betydelsen samhällets sociala omsorg av medborgarna. Det var egentligen ordets grundbetydelse man tänkte på: Latinets socius = kamrat, bundsförvant, och societas = gemenskap.

Svenska Folkförbundet framhöll vidare betydelsen av samhällets medelklass, dvs. den medborgargrupp som stod utanför eller vid sidan av arbetare och bönder och även de som icke tillhörde de välsituerade.

I Goda tankar leva, en tillbakablickande tidningsartikel på 1940-talet av signaturen Erik Blom (James Kjellman), heter det att Svenska Folkförbundet "var avsett att bli en samlande organisation av samlande krafter, men blev mest en stridsorganisation. Svenska Folkförbundet kom på kant med fackföreningsrörelsen och socialdemokratin." I förbundets program kunde man läsa:

Svenske arbetare hafva, uppfordrade af kärlek till fäderneslandet och af ansvarskänsla gentemot detsamma, sammanslutit sig till landets försvar mot inre och yttre faror samt rikta till sina kamrater och andra män och kvinnor oafsedt samhällsställning en allvarlig uppmaning till gemensamt arbete….

För att kunna under fredens hägn eröfra och befästa en plats i nationernas främsta led måste vårt folk känna sig starkt inåt och utåt….

Vi vilja arbeta för klasskampens aflösande med samhällsfred och för klassfördomarnas aflösande med samförstånd samhällsmedlemmarna emellan.

Och åt den ungdom, hvilken föredrager att vara nationalmedveten framför att vara klassmedveten, skall gifvas en själfständig hedersplats i våra led….

I detta syfte vilja vi såsom våra uppställa alla nyttiga och genomförbara sociala reformkraf, men däremot icke sådana kraf, hvilka rikta sig mot samhällets djupaste grundvalar, den personliga friheten, familjen och den privata äganderätten.

I förbundets stadgar säger man sig vilja upptaga striden mot samhällets inre såväl uppenbara som hemliga fiender samt därvid särskildt kämpa mot otillbörligt förenings- och partiförtryck.

Vidare vill man "arbeta på stärkande af landets yttre försvarskraft…. Med tidsenliga maktmedel vilja vi möta den fara, som utifrån hota nationens tillvaro."

I förbundets tidning Den Svenska Folkviljan skrev tidningens redaktör E. T. Ekgren:

Den väg samhället bör beträda för att föra arbetarne åter till samhörighetskänsla med det svenska fosterlandet och med de öfriga samhällslagren, är upplysningens och de sociala reformernas väg…. En ärlig reformvilja är hvad Sveriges folk väntar – och helt säkert skulle en sådan reformvilja, omsatt i handling, vara det säkraste medlet att för samhället återvinna arbetarne.

(24.09.1909)

I samma tidning 05.05.1914 tillbakavisade E. T. Ekgren klasspolitiken, som på den tiden framträdde även hos bönderna, vilka på den tiden utgjorde en majoritet av svenska folket:

För Svenska Folkförbundet, hvars hela åskådning hvilar på principen om de olika samhällsklassernas enande kring arbetet för gemensamma riksintressen, står det fullkomligt klart, att klasspolitiken bör mötas och bekämpas hvarhelst den söker vinna terräng…. [Bönderna rekommenderas att] arbeta på nationellt enande grundval.

Genom att som högsta mål sätta samhällets (nationens) väl och ta avstånd från särintressen (böndernas, arbetarnas eller storfinansens) förebådar Svenska Folkförbundet den kommande nationella samlingen, i Tyskland uttryckt i det tyska nationalsocialistiska partiet. I Den Svenska Folkviljan heter det:

Ur den nationella stämningen framväxte Svenska Folkförbundet. Det bildades av svenska arbetare och häri ligger den stora hemligheten i förbundets hastiga och säkra tillväxt…. I motsats till den materiella synen på tingen enligt Marx vill Svenska Folkförbundet genom sin verksamhet utöva ett förädlande inflytande på vårt folk, fostra individerna till god karaktär…

(18.12.1909)

I Svenska Folkförbundet mötas bonden och arbetaren, andens och näringslivets män, fattiga och