Memetisk krigföring: Om relationen mellan politik och kultur

By Anton Stigermark

För bara ett par år sedan hade begreppet memer en ytterst begränsad spridning, och få visste varken vad en mem var eller vilken oerhörd sprängkraft de digitala memerna skulle komma att få i framförallt sociala medier, samt vilken kraftfull påverkan dessa skulle få politiskt. Allt för&au

• Language: Svenska
• Publisher: Logik
• Release date: Jul 31, 2018
• ISBN: 9789188667632

Anton Stigermark

Anton Stigermark har en kandidatexamen i statsvetenskap från Lunds Universitet. Han studerar för närvarande Politices Masterprogram vid Uppsala Universitet. Stigermark har varit aktiv som skribent sedan 2011 och publicerats i en rad olika tidningar. Stigermark var tidigare kulturpolitisk utskottsledare för SDU och suppleant i SD-Stockholms styrelse.

Book preview

MK-framsida.jpg

Memetisk krigföring

- Om relationen mellan politik och kultur -

memetisk krigföring

om relationen mellan

politik och kultur

Anton Stigermark

©2018 Logik Förlag

Box 22120, 250 23 Helsingborg

www.logik.se

Första utgåvan, första upplagan

Omslag: Andreas Nilsson

ISBN: 978-91-88667-63-2

Innehåll

I skärningspunkten mellan politik och kultur

Identitet kontra intressen

Självuppfyllande profetior

Politik, strategi och makt

Memetisk krigföring

Ett spel om värden

I skärningspunkten mellan politik och kultur

Since the Second World War, white Europeans have felt guilty about being themselves and have been made to feel guilty and are being encouraged to feel more guilty than they have at any other time in their history. There is no period in our history where we have faced such evident self-hatred and such evident insults upon ourselves which are harmful to the prospects of our children’s lives, and their children, and generations as yet unborn. Is this a phase that we’ve gone through, or is it something slightly more sinister and ulterior than that? These are questions which we need to analyze.

- Jonathan Bowden¹

Allt som händer i samhället i vår tid är ett resultat av idéer. Både det goda och det dåliga. Vad vi måste göra är att bekämpa dåliga idéer. Vi måste bekämpa allt vi ogillar i det offentliga livet. Vi måste sätta bättre idéer i de felaktiga idéernas ställe. […] Idéer och endast idéer kan lysa upp mörkret.

- Ludwig von Mises²

Kulturkrig som koncept

Jag vill börja denna bok med en grundläggande tes: den svenska befolkningen krymper. För somliga framstår detta säkert som ett både märkligt och kontroversiellt påstående. Kontra mitt påstående finns det data som visar att Sveriges befolkning tvärtom ökar och att det därför inte finns anledning att bekymra sig över den saken. Mitt ordval den svenska befolkningen ska emellertid inte tolkas som att jag i bred mening avser människor som befinner sig i landet och som av en eller annan anledning fått svenskt medborgarskap. Jag avser etniska svenskar – och vår del av den totala befolkningen är försatt i en konstant minskning. ³

För den som är bevandrad i de konservativa klassikernas idéhistoria kan inledningen säkerligen kännas bekant, och det borde den göra. Den amerikanske konservative statsvetaren James Burnham inleder sin bok Suicide of the West: An Essay on the Meaning and Destiny of Liberalism (1964) på ett liknande sätt; även om hans betraktelse avser hur västerlandet krymper rent geografiskt. Alldeles oavsett om man vill beskriva hur västerlandet krymper rent geografiskt eller om dess ursprungsbefolkning är på tillbakagång i demografiska termer, är detta knappast svårt att belägga. Kartor såväl som statistik talar sitt tydliga språk på ett sätt som inte kan missförstås.

Fakta kan emellertid vara hur tydliga som helst. Också de mest tydliga fakta måste tolkas och värderas om de ska få någon mening. Påståendet ovan om att de etniska svenskarna är på demografisk tillbakagång – och riskerar att bli en minoritet i sitt eget land – kan tas emot olika från läsare till läsare. För någon kan detta faktum te sig djupt problematiskt och föranleda någon form av ingripande för att profetian inte ska bli verklighet. För ytterligare någon kan det vara fallet att samma påstående som mest ger upphov till likgiltighet och för en tredje framstår det som tveksamt om samma påstående överhuvudtaget ska betraktas som en problembeskrivning.

Burnham brottas med samma frågeställning i den ovan nämnda boken. På tidstypiskt vis vill han själv inte komma med något omdöme om huruvida det ska betraktas som ett problem eller inte att västerlandet drar sig samman geografiskt. Det borde dock vara tämligen uppenbart att Burnham betraktar det som ett program. Även om det inte sägs uttryckligt i texten så kan knappast rubriken Suicide of the West, tolkas på ett annat sätt än att Burnham betraktar det som ett problem att västerlandet är på demografisk tillbakagång. Eller, uttryckt något mer dramatiskt, håller på att begå självmord.

Liberalism i detta sammanhang har ingenting att göra med den klassiska liberalism som kan kopplas samman med tänkare som Adam Smith och David Ricardo. Den klassiska liberalismen ställer upp ett ideologiskt försvar för den fria marknaden och för individens möjlighet att verka så fritt som möjligt utan att hållas tillbaka av samhälleliga restriktioner. Det är dessutom en typ av liberalism som underbyggs av en äldre protestantisk tradition av moral och etik. Den bygger alltså inte en grund för vilken typ av individ som helst: utan för entreprenören, företagaren, som tar initiativet på marknaden, har ett personligt förhållande till Gud och bevisar sin utvaldhet genom ekonomisk framgång.

Den amerikanska liberalismen som Burnham beskrev är någonting annat. Den påminner tvärtom mer om den ideologiska repertoar som fått namnet kulturmarxism. Faktum är att Burnhams karakterisering av liberalism i lika hög grad ringar in denna mer moderna företeelse. Det hade varit tillräckligt att byta ut namnet så hade analysen kunnat behållas i samma form. Denna liberalism uppmuntrar till ett dåligt samvete; ett dåligt samvete för att man är priviligierad, man, frisk, begåvad, europé och vit, egentligen allt som innebär styrka och välmående.

Burnham utforskar många varianter av denna liberalism och han förklarar ingående hur den kan gå från att vara en personlig, moralfilosofisk läggning till att få konsekvenser på högsta geopolitiska nivå. Burnham var det som man kan kalla en kall krigare, alltså en konservativ som i hög grad polemiserade mot Sovjetunionen och ville total amerikansk seger mot motståndaren i Öst. Det som kan förvåna i sammanhanget är att Burnham hade en bakgrund som trotskist, den både mest intellektuella och subversiva av alla marxistiska strömningar och rörelser. Han kom emellertid över till den patriotiska och konservativa sidan och kanske kompenserade han något för tidigare synder genom att bli en skoningslös kritiker av sina tidigare lojaliteter.

Suicide of the West är anspråkslös i meningen att den inte lägger fram någon fullständig förklaring till varför västerlandet krymper geografiskt - och därigenom går mot sin undergång. Trots att boken handlar om att karakterisera liberalismen så är Burnham ovillig att ge liberalismen hela ansvaret för den utveckling som han skildrar. Samhällsmekanismerna är komplicerade och det är sällan eller aldrig en enda orsak som ligger bakom att saker blir som de blir. Den typen av förklaringsmodeller brukar kallas monistiska och det de missar är att det alltid är många drivkrafter aktiva på samma gång och att det därför oftast blir problematiskt att tillskriva en enda orsak rollen som alltings drivkraft. Det är misstaget marxisterna gör i sin historiefilosofi och det är en av anledningarna till varför de alltid har fel.

Jag skrev inledningsvis att det är nödvändigt att göra en distinktion mellan fakta och värderingar. Den som läser min inledning kan ta till sig det faktum att svenskarna inom överskådlig framtid kommer att utgöra en minoritet i Sverige och utifrån detta reagera på olika sätt. De flesta som läser boken kommer med all sannolikhet att se det som ett problem. Andra kommer kanske inte att göra det. Det hänger på vilken förförståelse vi har sedan innan. Problemet med liberalismen är, enligt Burnham, inte att den ensam kan ges ansvaret för västerlandets problem, utan snarare att den gör dessa problem uthärdliga och lindar in dem på ett sätt så att de inte framstår som problem överhuvudtaget.

Varför ska man se det som ett problem att Västerlandet retirerar geografiskt när man inte känner någon lojalitet till denna civilisation och därför inte bryr sig om dess välgång? Eller till och med betraktar den som brottslig på grund av handlingar som dess tillhörande nationer begått i förhållande till tredje världen? En sådan inställning riskerar att få katastrofala konsekvenser under de bästa av omständigheter. Under sämre omständigheter blir det direkt farligt. Burnham kontrasterade Västerlandet i relation till Sovjetunionen: två civilisationer inbegripna i en konflikt som med all rätt kunde kallas en kamp om världen. En av dessa tror inte på sig själv, och den andra med totalt självförtroende, vilken kan man tänka sig går segrande ur kampen?

Det var vår smala lycka att Sovjetunionens planekonomiska system visade sig vara ännu mer ohållbart än vårt moralfilosofiska. Precis som Ludvig von Mises kunde visa långt tidigare kan inte socialismens ekonomiska kalkyl hålla i längden och av den anledningen är det inte fel att säga att Sovjetunionens kollaps var ödesbestämd. Västerlandets kollaps verkar inte ha varit ödets vilja – eller åtminstone inte ännu. Det verkar i vilket fall som helst inte som att den geografiska tillbakagången är det avgörande problemet. Förmodligen har det att göra med att den koloniala historien, till skillnad från när Burnham skrev sin bok, förefaller så avlägsen att det förlorade territorium som kolonierna utgör inte längre upplevs som ett problem. Vårt problem är, som jag skrev inledningsvis, den demografiska tillbakagången.

Eller den är, uttryckt mer korrekt, en konsekvens av ett flertal andra problem. Det har med all sannolikhet inte gått någon förbi att det sedan ett par årtionden pågår en massinvandring till Sverige, vilken är vad som driver på befolkningsutbytet. Denna invandring är en direkt konsekvens av politiska beslut som fattades under 1970-talet och av idépolitisk opinionsbildning som bedrevs under samma tidsperiod. Massinvandringen till Sverige är ett exempel så gott som något på synergin mellan politik och idéer. Det kan vara frestande att analysera idéer som fristående fenomen, men de är alltid knutna till någon form av intressegemenskap. Idéerna behöver dessutom kanaliseras genom personer eller organisationer: opinionsbildare, makthavare, partier, lobbyorganisationer och tankesmedjor.

En klassiker på området är Lars Erik Hansens doktorsavhandling, som denne lade fram vid Stockholms Universitet, och vilken har titeln Jämlikhet och valfrihet: En studie i den svenska invandrarpolitikens framväxt (2001). Där beskriver han bland annat hur samtliga svenska riksdagspartier under 1975 röstade för att Sverige skulle bli det man kallar för ett mångkulturellt samhälle. Den enda spänningen som kunde skönjas under beslutsprocessen var att Moderata Samlingspartiet ville betona valfrihet framför jämlikhet, vilket var målet som de andra partierna förfäktade. Att Sverige skulle bli mångkulturellt innebar i praktiken att de invandrargrupper som befann sig i landet skulle uppmuntras att behålla sina ursprungsidentiteter och därigenom uppnå erkännande från majoritetssamhället.

Inte utan ironi kan man konstatera att detta mål i dagens läge framstår som förhållandevis gynnsamt för den svenska befolkningen. Även om denna politiska inriktning var ytterst radikal vid tiden när den klubbades igenom, kan man ändå konstatera att den i dagens läge skulle innebära ökad segregation och ytterligare distinktion mellan svensk och icke-svensk. För partiernas vidkommande kan man konstatera att den politiska inriktning som togs i bruk under mitten av 1970-talet har hängt med in i 2000-talet. År 2011 skrev jag en uppsats på detta tema och kunde där konstatera att samtliga riksdagspartier (SD undantaget) försvarade mångkultur och en fortsatt hög invandring till Sverige.⁴

Frågan om hur Sverige blev en mångkultur väcktes återigen: denna gång i doktorsavhandlingen The Multicultural Moment vilken lades fram vid Åbo Akademi 2015 av Mats Wickström. Det finns en kontinuitet i forskningsansatsen i meningen att Wickström kom fram till liknande slutsatser som tidigare Hansen. En viktig slutsats är att det