Humanism 3.0: Mellan naturalism och religion

By Cai Svensson

Boken Humanism 3.0. Mellan naturalism och religion vill väcka liv i humanismen som livsåskådning genom att förslå en moderniserad variant för vår tid. Den behandlar främst hoten mot människans väl, värde och värdighet. Under de senaste decennierna har en rad avgörande historiska skeenden och händelser satt sina avtryck. Berlin-murens fall, klimatkrisen, it-revolutionen, globaliseringen och flyktingströmmarna är sådana faktorer som en humanism 3.0 har att förhålla sig till. Samtidigt måste klassiska humanistiska värden som människans värdighet, bildning och väl fortsatt värnas. Den nuvarande smala och inskränkta sekulära strömningen kräver en viss utvidgning och en ny balans mellan olika inslag. Det är huvudsyftet med denna bok att föreslå hur detta skall gå till.
Men det finns andra mer substantiella hot mot humanitetskulturen. Det senaste halvseklets tilltagande materialism och konsumism har försvagat de andliga och kulturella värdenas roll i människors liv. En liknande effekt har den rådande vetenskapssynen haft. Utvecklingen har därför resulterat i ett andligt tomrum, en livsåskådningsmässig vilsenhet. Människan reduceras inte sällan till bara ett djur eller t o m till enkla fysikaliska och kemiska processer. Men en ny mer humanistisk, alternativ vetenskapssyn har sedan länge börjat växa fram, en syn som är mer holistisk, dynamisk och som tar sin utgångspunkt i människans direkta upplevelse av sin livsvärld. Den inger hopp.
I Humanism 3.0 lyfts stora gestalter fram som tagit de grundläggande livsfrågorna på fullaste allvar och som med sina tankar bekämpat olika hot mot fundamentala humanistiska värden. Förhoppningsvis ger boken dig som läsare inspiration till att påbörja dina egna andliga resor, till att upptäcka humanismen som en relevant och oundgänglig livshållning för vår tid.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 10, 2020
• ISBN: 9789178519996

Cai Svensson

Cai Svensson är fil dr och lektor. Han har publicerat en rad dikt- och aforismsamlingar samt verk om litteratur, kommunikation och litterärt skapande. Han har tidigare verk utnyttjat fragmentet som medel, t ex i Nog var det så. Fragment av en folkhemsk barndom (2017), där han utforskar sin barndom och i Tro mig. Fragment av en lärarbana (2018), där han skildrar sina 40 år som praktisk pedagog. I ett flertal böcker har han lyft fram stora gestalter som tagit de grundläggande livsfrågorna på fullaste allvar och som med sina tankar bekämpat olika hot mot våra viktigaste humanistiska värden. Författaren är också verksam som debattör och driver ett antal sajter och bloggar på nätet.

Book preview

Humanism 3.0

Humanism 3.0

Förord

1. En historisk tillbakablick

2. Varför humanism 3.0 ?

3. Det andliga sökandet

4. Ett bredare perspektiv

5. Mot en ny balans

6. Humanism 3.0 – Idéprogram

7. Slutreflektion

Ordförklaringar

Referenser

Register

Impressum

Cai Svensson

HUMANISM 3.0

Mellan naturalism och religion

Till alla mina med- och motmänniskor genom åren

I det oerhörda är du utom och över – att fasthålla detta måste vara första budet i din andliga disciplin

–  Dag Hammarskjöld

Förord

Ryktet om humanismens död är betydligt överdrivet. Visserligen har den kallats ett skelett som historiker nödtorftigt pusslat ihop. Men där finns ännu liv, kött och blod i skapelsen, även om apparitionen förefallit något blek de senaste decennierna. 

Under min egen livstid har jag kunnat åse hur den klassiska humanismen med rötter i renässansen och upplysningen rönt ett allt svagare intresse i den allmänna debatten. I synnerhet har detta gällt för livsåskådningsaspekten. Annars blev just humanismen tidigt den livshållning som jag personligen utkorade till ledstjärna i livet. Och som en sådan har den fortsatt att visa mig vägen. 

När jag som praktisk pedagog under fyra decennier undervisat i bl a religionskunskap har jag kunnat konstatera att humanismen är den livsåskådning som tilltalar ungdomar mest. Även existentialismen och, under senare tid, ekosofin har rönt ett visst intresse. Att humanismen och existentialismen erbjuder möjligheten till ett val mellan en kristen och en sekulär variant tycks då vara särskilt attraktivt. Dock förefaller de sekulära Humanisterna ännu inte ha lyckats få något större genomslag hos den unga generationen.

Bland de mer generella hoten mot den humanistiska rörelsen idag återfinns väl för övrigt just Humanisterna, som en organisation under det internationella paraplyet Humanists International. Den aggressivt sekularistiska och religionsfientliga marknadsföringen, inklusive den kulturella approprieringen av den positivt laddade etiketten humanism (under senare tid dessutom stavad med stort H), riskerar självfallet att överskugga den fortsatta utvecklingen av den klassiska humanismen. En välavgränsad kamporganisation med ett specificerat program har rimligtvis också mer gynnsamma förutsättningar att snabbt nå en publik än ett mer allmänt kulturellt bakgrundsbrus i tiden.

Men det finns andra mer substantiella hot mot humanitetskulturen. Det senaste halvseklets tilltagande materialism och konsumism har försvagat de andliga och kulturella värdenas roll i människors liv. En liknande effekt har den rådande vetenskapssynen haft. Människan reduceras inte sällan till bara ett djur eller t o m till enkla fysikaliska och kemiska processer. Inom djurrättsrörelsen tycks det dessutom vara en omhuldad strategi att höja djuren till människans nivå intellektuellt, känslomässigt och moraliskt och samtidigt sänka människan till djurens nivå. Även en mer ekologiskt medveten filosofi, biocentrism, tenderar att gynna livet på bekostnad av människan. Dessa senare trender rymmer ambitioner som i grunden är positiva och nödvändiga men som kräver en känslig balansakt för att grundläggande humanistiska värden inte skall äventyras.

Kanske den väsentligaste bakgrunden till den klassiska humanismens kräftgång, åtminstone i vårt eget land, ändå är att ett antal starka humanistiska röster har tystnat. Under senare halvan av förra århundradet representerades rörelsen kraftfullt av bl a Alf Ahlberg, Erik Hjalmar Linder, Georg Henrik von Wright och Lars Gyllensten. Det tomrum som de lämnat efter sig har nu även det slukats av det svarta hål som utgörs av vår tids andliga vacuum. 

Så vad finns då att göra åt saken? Humanister brukar inte vara sena att påtala nödvändigheten av att den humanistiska rörelsen omdefinierar sig på nytt i varje ny tid. Särskilt i dramatiska brytningstider har humanismen överlevt genom att anpassa sig efter nya omständigheter. Alltså är det hög tid att börja skissa på en uppdaterad klassisk humanism, särskilt i dess skepnad av livshållning. Det typiska för humanisten, enligt Georg Henrik von Wright, är att befinna sig i en position mellan det förgångna och framtiden. Vissa traditionella inslag vårdas och förvaltas vidare, samtidigt som historiska omvälvningar kan pocka på genomgripande förändringar i synen på vad som konstituerar en humanitetskultur.

Under de senaste decennierna har en rad avgörande historiska skeenden och händelser satt sina avtryck. Östblockets sammanbrott, klimatkrisen, it-revolutionen, globaliseringen och flyktingströmmarna är sådana faktorer som humanism 3.0 har att förhålla sig till. Samtidigt måste klassiska humanistiska värden som människans värdighet, bildning och väl fortsatt värnas. Den nuvarande smala och inskränkta sekulära strömningen kräver en viss utvidgning och en ny balans mellan olika inslag. Det är huvudsyftet med denna bok att föreslå hur detta skall gå till.

Titeln på min bok, Humanism 3.0, motiveras av att den klassiska humanismen från renässansen fram till våra dagar representerar 1.0 och den etiska/sekulära humanismen 2.0. Företrädarna för den senare formen av humanism har stundtals själva nyttjat beteckningen humanism 2.0, varför den beteckningen redan är inmutad. Undertiteln, Mellan naturalism och religion, är en referens till ett verk av humanisten och filosofen Jürgen Habermas, Mellan naturalism och religion. Filosofiska uppsatser (2007). Habermas föreslår här en konstruktiv kompromiss mellan å ena sidan det moderna samhällets naturalism, en mjuk naturalism, och å andra sidan olika religiösa traditioner. Habermas förslag till en sådan fungerande samexistens mellan sekulärt och religiöst har varit en inspirationskälla i mitt eget humanistiska projekt och förtjänar i övrigt en betydligt större uppmärksamhet.

Jag är högst medveten om att mitt initiativ kan förefalla något optimistiskt, för att inte säga övermaga. Men jag uppfattar min bok främst som ett blygsamt inlägg med syfte att initiera en debatt och utvecklingsprocess i den riktning som jag just skisserat. Här krävs insatser från alla goda krafter.

Med Humanism 3.0. Mellan naturalism och religion har jag även satt in mitt föregående verk Pilgrim under stjärnorna. Fem essäer om människans värdighet (2019) i en fördjupande historisk och filosofisk kontext.

Linköping juni 2020

Cai Svensson 

1. En historisk tillbakablick

Enligt Georg Henrik von Wright intar humanisten en egendomlig mellanställning mellan det försvinnande gamla och det kommande nya. Han hör till båda utan att egentligen höra till någondera. Detta ser von Wright som humanistens eviga dilemma. ¹ Och där befinner jag mig förstås själv i skrivande stund. Jag inleder därför min bok med ett kapitel om humanismens bakgrund och framväxt och ägnar resterande kapitel åt vad jag anser är och bör vara dess kommande nya.  

Själva ordet humanism är förhållandevis nytt i vårt språk, men det som det står för är gammalt. Dess historia är komplex men upplysande, har det sagts. ² Ytterst tycks ordet gå tillbaka på uttrycket studia humanitatis , som syftar på Ciceros arbete, dvs främst på sådana intellektuella aktiviteter som befordrar egenskapen humanitas . Studier av grammatik, poesi, historia, retorik och moralfilosofi har alltsedan romartiden alltså bildat innehållet i den klassiska undervisningen. Cicero använde ordet humanitas om ett pedagogiskt och politiskt ideal som sedan kom att ligga till grund för hela renässansrörelsen:

Humanitas betydde utvecklingen av mänsklig dygd till fullo, i alla dess former. Begreppet åsyftade således inte bara sådana egenskaper som är förknippade med det moderna ordet  humanitet – förståelse, välvillighet, medkänsla, barmhärtighet – utan också sådana mer krävande egenskaper som fasthet, bedömning, försiktighet, vältalighet och till och med kärlek till ära. Följaktligen kunde innehavaren av humanitas inte bara vara en stillasittande och isolerad filosof eller boklärd utan var nödvändigtvis en deltagare i det aktiva livet. Precis som handling utan insikt ansågs sakna mål och vara barbarisk, förkastades insikt utan handling som karg och ofullkomlig. Humanitas krävde en fin balans mellan handling och kontemplation, en balans som inte skapas av kompromiss utan komplementaritet. ³ (min övers.)

Under den italienska renässansen, redan mot slutet av 1400-talet, utövade s k umanisti sådana intellektuella sysselsättningar. Ordet kan i sin tur härledas från just studia humanitatis.

Humanismen krävde en omfattande reformering av kulturen, en omvandling av vad humanisterna kallade de mörka tidsåldrarnas passiva och okunniga samhälle till en ny ordning som skulle återspegla och uppmuntra de mest storslagna mänskliga utvecklingsmöjligheterna. Humanismen hade därmed en missionerande dimension: den försökte projicera humanitas från individen till staten i stort.

I fortsättningen utvecklades i princip tre olika typer av tillämpningar av renässansens humanism enligt definitionen ovan: (1) humanism som klassicism, (2) humanism som hänvisning till det moderna humaniorabegreppet och (3) humanism som människocentrering. ⁴

Till typ (1) kan hänföras uppfattningen att renässanshumanismen helt enkelt var ett återvändande till klassikerna. Vissa historiker och filologer har därför ansett det legitimt att kalla varje klassisk väckelse var den än dykt upp i historien för humanistisk. Därmed har bl a Augustinus, Alkuin och 1200-talets lärda i Chartres kommit att betraktas som humanister. Dessa och de tidigare kyrkofäderna har även förståtts som företrädare för vad som har kallats kristen humanism . Annars brukar denna form av humanism föras tillbaka på det spår inom den allmänna humanistiska rörelsen som representeras främst av Erasmus, som utgick från hebreiskan och grekiskan till skillnad från de klassiska renässanshumanisterna som litade till latinet. Under det senaste seklet har sedan en återuppväckt kristen humanism profilerat sig gentemot den sekulära rörelsen som växte sig stark mot slutet av 1800-talet. I mitt resonemang framöver utgår jag från att den kristna humanismen utgör huvudspåret inom den mer generella humanistiska strömningen från renässansen, upplysningen och framåt.

Tillämpningen av humanismbegreppet enligt typ (2) ovan gjorde tjänst för att beteckna de vetenskapliga discipliner som inte hade naturen som studieobjekt: språk, litteratur, retorik, filosofi, konsthistoria mm. Således har det blivit kutym att hänvisa till forskare på dessa områden som humanister och till deras aktiviteter som humanistiska .

Till typ (3), humanism som människocentrering, räknas moderna teorier och metoder som bygger på den mänskliga erfarenhetens centrala roll. På 1900-talet uppvisade Ferdinand C. S. Schillers pragmatiska humanism, Jacques Maritains kristna humanism och rörelsen känd som sekulär humanism, alla denna antropocentriska betoning, även om de skiljer sig åt avsevärt till innehållet. ⁵

Om vi lämnar spåret med definitioner och avgränsningar till förmån för den historiska bakgrundsteckningen, så kan vi ta upp en tråd från Georg Henrik von Wright som genomför sin analys av humanismen utifrån en historisk eller kvasi-historisk metod. Han gör sin tillbakablick inom en ram av tre koordinater: naturen, människan och det övernaturliga (eller gudarna).⁶

Inledningsvis konstaterar då von Wright att humanismens frö lades när människan, den andra koordinaten, började reflektera över sin ställning i världsalltet och överväga huruvida hon skulle kunna minska inflytandet från de båda övriga koordinaterna. Men det är först när trycket från dessa båda andra faktorer i någon mån minskar, som tanken överhuvudtaget skall kunna väckas att människan kan leva på sina egna villkor. I det sammanhanget betonar von Wright att övergången till de stora högkulturerna inte tycks ha minskat religionens roll som en högsta auktoritet med bud att följa in i minsta detalj. Tvärtom inger honom de stora monument som dessa kulturer lämnat efter sig "en skräckblandad känsla av något omänskligt ." ⁷

I fråga om det gamla Grekland (och Rom) förhöll det sig något annorlunda. Auktoritetstrycket från religionen var där, åtminstone relativt sett, svagare. De grekiska gudarna ställde inte samma absoluta krav som andra tidiga kulturfolks. Dessutom hade de visserligen en övernaturlig styrka men de kännetecknades inte desto mindre av mänskliga svagheter. ⁸ Annorlunda uttryckt, så är grekerna inte dogmatiska, kräver ingen innerlig hängivelse till gudarna; bara man inte direkt förnekar dem eller underlåter att delta i kulten är allt bra. ⁹ Därför behövde grekerna inte genomgå något skede av kamp för frigörelse från religionens överhöghet. Istället kunde man direkt inrikta sin andliga strävan mot att försöka tankemässigt hantera verkligheten. Den intellektuella upptäckarglädjen kanaliserades främst mot naturen, physis på grekiska. Där såg grekerna en harmonisk, lagbunden ordning, ett kosmos .

Det kan här vara skäl att skjuta in ytterligare en motivering till att en historisk tillbakablick på humanismen inleds i antikens Grekland. Renässanshumanismen i alla sina uttryck definierade nämligen sig själv i sina ansträngningar att uppnå det grekiska idealet paideia, vilket studia humanitatis ansågs vara en direkt motsvarighet till. ¹⁰ Ordet paideia betyder ’utbildning’ eller ’lärande’, och betecknar ett system för utbildning och utbildning i klassiska grekiska och hellenistiska (grekisk-romerska) kulturer som inkluderade ämnen som gymnastik, grammatik, retorik, musik, matematik, geografi,