Relationell psykoterapi: introduktion & idéhistoria

By Tomas Wånge

Psykoterapin har genomgått en relationell vändning. Denna har inneburit ett allt större intresse för det terapeutiska samspelet mellan patient och terapeut – oavsett den teoretiska inriktningen. Idag säger sig många terapeuter arbeta på ett relationellt sätt. Mindre känd är den specifika teori, begreppsapparat och den idéhistoriska utvecklingen som ligger bakom det relationella perspektivet som presenteras i boken.

Den relationella psykoterapin är på frammarsch och intresset är stort, även om många ännu inte upptäckt att det rör sig om en unik teori. Svensk psykoterapi är synnerligen metodfixerad. Många nyutbildade terapeuter söker sig därför ofta till vad man tror är potenta verktyg i yrket. Successivt upptäcker man, inte minst efter svårigheter i det kliniska arbetet, att man måste förstå mer varför man gör som man gör och vill därför fördjupa sig teoretiskt. Ingen metod klarar sig i längden utan att vara fast förankrad i teori och epistemologi. Den relationella psykoterapin är tämligen metodneutral – det handlar om övergripande perspektiv för olika psykoterapimetoder och den är därför mycket stark vad gäller teori och epistemologi.

Boken är upplagd analogt med den relationella psykologins framväxt – idéhistoriskt och politiskt. Den inleds med psykoterapins historia från början av 1900-talet och fortsätter kronologiskt fram till nutid. Därefter presenteras det relationella perspektivet – teoretiskt, begreppsmässigt, epistemologiskt, etc. Åtta relationella författare presenteras. Detta följs av en kortare översikt av affektregleringsteori och en presentation av den Intersubjektiva Systemteorin (IST) som står nära eller ibland räknas till den relationella psykologin.

Med undantag av några kortare artiklar finns inget tidigare utgivet på svenska av de relationella författarna.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 24, 2019
• ISBN: 9789178514601

Tomas Wånge

Tomas Wånge är legitimerad psykolog och psykoterapeut, verksam vid Linnéstadens Psykoterapi Institut (LPI) i Göteborg. Han är aktiv inom The International Association for Relational Psychoanalysis and Psychotherapy (IARPP). Hemsida: www.tomaswange.se

Book preview

Innehåll

INLEDNING

Inledning

Vad är relationell psykologi?

Bokens upplägg

Del I – PSYKOTERAPINS HISTORIA

Från kropps- till samtalsbehandling

Femtio år av splittring: 1940–1990

Psykoanalysens kunskapskris & revolutionen inom metateorin: 1990-

Del II – KRITIKEN AV PSYKOANALYSEN

Freuds blinda fläckar

Kritiken av den psykoanalytiska utvecklingspsykologin

Driftteorin

Oidipuskomplexet

Könsidentitet

Feminism

Homosexualitet

Psykoanalysen och sexualitet

Del III – NY UTBILDNING, NY TIDSKRIFT & NY FÖRENING

En ny utbildningslinje vid Universitetet i NYC

Tidskriften Psychoanalytic Dialogues

IARPP – en internationell rörelse

Del IV – DEN RELATIONELLA VÄNDNINGEN

Det uppstår en relationell rörelse

Socialkonstruktionism och social reglering

Sexualiteten ur ett relationellt perspektiv

Två-personspsykologi

Självbegreppet

Multipla jagtillstånd

En ny klinisk teori

Del V – RELATIONELL PSYKOLOGI – RELATIONELLA PERSPEKTIV

Vad innebär det relationella perspektivet?

Vad menas med relationell?

Några centrala relationella begrepp

Self-disclosure

Enactment

Dissociation

Det dynamiskt omedvetna

Övriga begrepp: det tredje, ömsesidig projektiv identifikation, improvisation

Del VI – KUNSKAPSTEORI

Vad är psykoterapeutisk kunskap?

Metapsykologi och metafysik.

Emergens

Fältpsykologi

Psykoterapi – en komplex och unik verksamhet

Del VII – PSYKODYNAMISK PSYKOLOGI IDAG

Relationell psykologi

Den unika psykoterapeutiska situationen

Överföring, motöverföring och terapeutisk tillgänglighet

Överföring och motöverföring i den relationella psykoterapin

Överföring och motöverföring i praktiken

Relationell psykologi och psykoanalys – i jämförelse

Närliggande inriktningar till den relationella psykoterapin

Del VIII – NÅGRA RELATIONELLA FÖRETRÄDARE

Inledning

Harry Stack Sullivan

Stephen A. Mitchell

Emmanuel Ghent

Jessica Benjamin

Philip Bromberg

Lewis Aron

Donnel Stern

Joyce Slochower

Del IX – KRITIK MOT DEN RELATIONELLA PSYKOLOGIN

Kontexten i sammanfattning

Kritiken inifrån det relationella perspektivet

Joyce Slochower: pendeln har slagit över för långt

Steven Stern: vad behöver patienten – en framåtblick

Stephen Seligman: Var uppmärksam!

Ken Corbett: Spontanitet och ritualer i dialektik

Robert Grossmark: En icke-påträngande (unobtrusive) terapeut

Sue Grand, Sophia Rickman & Sam Gerson: Trauma – ett viktigt område

Donnel Stern: vi måste hitta en väg att komma tillsammans

Jessica Benjamin: Vägen till intersubjektivitet är erkännande

Paul Wachtel: Mot en ökad integration av det relationella perspektivet

Galit Atlas: Kasta inte ut barnet (med badvattnet)!

Donna Orange: Finns det fortfarande en anti-utvecklingspsykologisk slagsida?

Lewis Aron: från motsättningar till reflexiv skeptisism

Kritik utifrån: Jon Mills

Kritiken inifrån och utifrån i sammanfattning

DEL X – NÅGOT OM AFFEKTREGLERINGSTEORI

Del XI – DEN INTERSUBJEKTIVA SYSTEMTEORIN (IST)

APPENDIX

IARPP

IARPP-konferenserna

IARPP-presidenter:

IARPP-publikationer:

REFERENSER

Ordlista

INLEDNING

Innehåll

INLEDNING

Vad är relationell psykologi?

Den relationella vändningen

Bokens upplägg

Inledning

Den relationella psykoterapin¹ eller det relationella perspektivet är en psykodynamisk eller psykoanalytisk teori, men en speciell sådan. Den relationella psykoterapin är en vän av psykoanalytisk teori men ser den som en levande teori som hela tiden måste diskuteras och utvecklas. Fram tills den relationella rörelsen på 1980–90-talet behandlades Freuds samlade verk av mainstreampsykoanalysen (framförallt i USA) som en slags helig skrift, som bara skulle citeras. Möjligen kunde man läsa mellan raderna för att motverka kritik eller för att få innehållet att bättre passa sina syften. Den relationella rörelsen har istället varit inställd på att jämföra och integrera de olika psykoanalytiska inriktningarna och velat göra upp med det man ansett vara otidsenligt och ohållbart, framförallt i meta-psykologin. Man har velat »rensa bort ogräset« för att de friskare delarna skall få bättre näring som Harry Stack Sullivan (1964) en gång uttryckte det om de psykoterapeutiska interventionerna. Framförallt har man velat göra upp med den klassiska psykoanalysens otidsenliga föreställningar om objektivitet, biologiska drifter och könsidentitet som de formulerats i den så kallade meta-psykologin. Man har också velat komplettera den klassiska psykoanalysen, som i stort sett bara bestått av intrapsykiska begrepp, med två- och flerpersons-psykologi. Dessa ambitioner ledde i en förlängning till att nya självständiga relationella begrepp och nya teoretiska formuleringar skapades det man kallar utvecklingen från lilla r till stora R. (se: del V)

Den psykoanalytiska teorin utgör den mest inflytelserika, helomfattande och komplexa teorin om människans psyke. Samtidigt är psykoanalysen en mycket märklig och svårbeskrivbar teori på många sätt. En anledning är att teorin ibland är motsägelsefull. Detta beror på att det är en levande teori som reviderats flera gånger och att den fortfarande utvecklas. Objektet för teorin är människan i sin helhet. Detta objekt är samtidigt ett självreflekterande subjekt med egen vilja och intentioner, vilket gör det till ett betydligt mera komplext forskningsobjekt än de naturvetenskapliga objekten. Psykoanalysen har därav såväl naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga som humanistiska drag, vilken gör den kunskapsteoretiskt svårdefinierad. Den har en säregen utvecklingshistoria i och med att den från början skapades av en man, Sigmund Freud (1856–1939) som själv egenmäktigt kunde bestämma både över dess företrädare och dess innehåll fram till sin död. Utan denna monopolsituation hade det troligen inte blivit någon sammanhållen psykoanalytisk teori, utan snarare en mängd olika mindre psykoterapeutiska delteorier. Samtidigt hade detta monopol naturligtvis blivit ett stort problem för psykoanalysens etablering som en officiell kunskapsdisciplin om det hade kunnat fortsätta på samma sätt.

Freud blev i början av 1900-talet den första betydande »pratdoktorn« när han lämnade de kroppsliga behandlingarna och hypnosen bakom sig och övergick till att endast lyssna och tala med patienten. Utifrån sitt praktiska kliniska patientarbete, sina observationer och ibland med sina vidlyftiga spekulationer (den så kallade metapsykologin) utvecklade han en allomfattande teori om människans psyke. Efter Freud har den psykoanalytiska utbildningen och teorin utvecklats i mindre privata, fristående institut utanför den akademiska psykologin, vilket skapat avsevärda klyftor gentemot andra vetenskaper (inklusive psykologin) och visavi empirisk forskning. Utbildningsinstituten har bildat egna konkurrerande psykoanalytiska varianter, eller skolbildningar, utan någon större dialog med varandra. För att få kallas psykoanalytiska, måste utbildningsinstituten ha tillhört den internationella psykoanalytiska föreningen, vilket i praktiken givit dem en stark ortodox hierarkisk struktur med bristande demokrati och insyn, där de psykoanalytiska företrädarna okritiskt idealiserat Freud eller någon annan framstående teoretiker. Samtidigt har institutens omfattande kliniska och teoretiska arbete naturligtvis genererat mycket kunskap om det mänskliga psyket – men en kunskap som blivit både svårtillgänglig och svårvärderad för utomstående.

Slutenheten har försvårat integrationen av den psykoanalytiska kunskapen med närstående discipliner. Utbildningen till psykoanalytiker har ibland skett under rädslor och tystnadskultur, det som Jürgen Reeder (2001) benämnt »det psykoanalytiska överjaget«. Inom den relationella psykologin har man talat om »den psykoanalytiska polisen« som ofta varit ett hinder för teoretisk och klinisk utveckling (se: del II). Denna speciella situation har gjort det nästan omöjligt att förhålla sig på ett nyanserat sätt till den psykoanalytiska kunskapen. Dessutom har psykoanalytikernas avvisande attityd till omgivningen både skapat ovilja att ta till sig den psykoanalytiska teorin och illvilja samt bidragit till att extern kritik mestadels varit onyanserad av antingen-eller karaktär, totalt förkastande eller okritiskt anammande. Också inom psykoanalysen har det länge varit ganska så vattentäta skott mellan de olika skolvarianterna utan någon djupare dialog. Trots allt har de olika skolorna i en sammanhållande ambition fortsatt att benämna sig för psykoanalytiska utan någon tydligare definition om vad det gemensamma fundamentet egentligen består av – om det nu skulle vara möjligt att komma fram till detta. Gemensamt är att samtliga anser sig vara Freuds arvtagare och vidareutvecklare eller bevarare av psykoanalysen.²

Den relationella psykologin uppstod på 1970-talet, som en rörelse i USA bland klassiskt utbildade, praktiserande etablerade psykoanalytiker som gemensamt var kritiska till den rådande situationen och med en ambition att integrera och demokratisera psykoanalysen. Den relationella psykologin började alltså som en komparativ teori som försökte förstå och definiera de »minsta gemensamma nämnarna« mellan de olika psykoanalytiska skolorna och begreppen. Man kom fram till relationell som den lämpligaste beteckningen för dessa. Efterhand har man delvis utvecklat en egen relationell begreppsapparat och en ny klinisk teori. Organisatoriskt sett har man avhållit sig från den traditionella hierarkiska institutionella uppbyggnaden och istället bildat ett platt nätverk IARPP som är tillgängligt för alla intresserade av den relationella teorin.

Numera talar man internationellt sett om en relationell vändning inom psykoterapin, som är generell och gäller de flesta terapivariationer. Även om man har olika teorier och kliniska praktiker innebär denna vändning att man har ett ökat intresse för den så kallade terapeutiska alliansen, som handlar om det relationella samspelet mellan patient och terapeut, betraktad som en dimension oavsett teoretisk inriktning.

2013 skrev jag en introduktionsartikel om Stephen Mitchell och den relationella psykologin och inledde då med:

Jag har studerat psykoanalytisk teori under hela mitt drygt 30-åriga yrkesliv som psykolog och psykoterapeut. Trots min stora fascination och mitt stora intresse för de psykoanalytiska idéerna har jag ofta känt mig dum, okunnig och underlägsen i mötet med det psykoanalytiska etablissemanget. Som terapeut har jag upplevt överjagskrav på att inte vara tillräckligt strikt och distanserad, vilket jag tidigare uppfattade som ungefär detsamma som att inte vara professionell. Samtidigt som jag betraktat psykoanalysen som varande den mest högtstående teorin om och att ha det största förklaringsvärdet rörande det mänskliga psyket, har jag ofta funnit mig obekväm med den psykoanalytiska jargongen utan att själv kunnat förstå riktigt vad som varit fel. En del av detta handlar säkert om min personliga bakgrund och min egen klassresa med startpunkt från en icke intellektuell och oakademisk värld. Men successivt har jag insett att en stor del handlar om psykoanalysen – hur den verkat och framställt sig själv. Den psykoanalytiska attityden, internationellt och i Sverige har ofta andats, hierarkier och prestige – dessutom inte sällan en intellektuellt snobbig och överlägsen attityd mot den icke-analytiska omgivningen. Detta har i många sammanhang upplevts som provocerande av utomstående och sannolikt bidragit till att psykoanalysen blivit missförstådd, illa behandlad och successivt kommit att marginaliseras.

Relationell psykoterapi har en helt annorlunda inställning till psykoanalysen, till dess omgivning och till dess patienter än den traditionella psykoanalysen. Idéerna är i fokus inte de institutionella, politiska och personliga övervägandena. Från början hade jag lite svårt att förstå vad som var nytt i den relationella psykologin eftersom det handlar om samma grundteori och begrepp som den traditionella psykoanalysens. Men med fortsatta studier av relationell psykologi och speciellt via Mitchells skarpa analyser har jag fått verktyg och begrepp för att bättre kunna förstå vad som varit fel. Själv har blivit en bättre terapeut på kuppen: mera öppen, friare, mera engagerad – och dessutom gladare.

Nu 2019, några år senare, har mitt engagemang för och min övertygelse om den relationella psykologins stora potential bara stärkts. Vår värld har blivit alltmer osäker och otrygg att leva i, vilket också har påverkat den relationella psykologin som är starkt kontextuell. Perspektivet har breddats åt många håll mot moralfilosofi, politik, miljöförstörelse, m.m. Nya relationella begrepp har utvecklats och empiriska forskningsresultat har successivt integrerats. Bara sedan 2013 har det utgivits ett trettiotal nya böcker i den relationella kanonen i de två bokserier på Routledgeförlaget som är specialiserade på relationell psykologisk litteratur: Relational Perspectives Book Series och Psychoanalysis in a New Key Book Series.

Här i Sverige har det dessvärre inte hänt så mycket runt den relationella psykologin. Det finns sedan ett antal år tillbaka en relationell förening med en egen hemsida: svenska föreningen för relationell psykoterapi (sfrp) (webbadress: https://sfrp.se). Många terapeuter säger sig arbeta på ett relationsinriktat sätt men mestadels råder det okunskap om att den relationella psykologin har en specifik historia och en egen unik teori och begreppsapparat. Ibland förväxlas den med interpersonell psykoterapi (IPT), affektinriktade- eller andra korttidsterapeutiska metoder, m.m.

Det relationella perspektivet är fortfarande tämligen okänt här. Kanske hänger det ihop med svårigheten att identifiera detta bland alla olika psykoanalytiska skolbildningar. Skolbegreppet är missledande eftersom skolor handlar om att lära ut en speciell kunskap eller färdighet. Det relationella perspektivet beskriver sig istället som en tradition. Traditioner kan inte uppfinnas eller skapas genom medvetna avsikter. De kan bara upptäckas retrospektivt efter självreflektion. Något fungerade, var spännande eller kändes bra och man ville göra det igen. Människor upptäcker att de gjort på samma sätt, haft liknande upplägg, använt samma begrepp åter och åter igen och en känsla av tradition infinner sig, skriver Stephen Mitchell och Lewis Aron (1999) i den första IARPP-antologin.

Min ambition har därför varit att ganska så ingående granska några av de punkter i den psykoanalytiska teorin som den relationella psykologin varit kritiska till för att hjälpa läsare att »skilja ut agnarna från vetet« eller som det ovan benämndes »rensa bort ogräset« från den i övrigt så omfattande och komplexa psykoanalytiska teorin.

Jag hoppas och tror att många terapeuter kommer att kunna berikas av relationell psykologi. Den relationella psykoanalysen, med sin komparativa ambition har troligen bättre förutsättningar att varaktigt nå fram till en kommande generation av terapeuter än den nuvarande psykodynamiska terapin. De flesta andra psykoterapivarianter, eller den i vissa stycken förstelnade traditionella psykoanalysen, försöker efterlikna medicinska behandlingsmodeller. De har därför en mer eller mindre stark förutbestämd metodinriktning affektfokuserad, intensiv dynamisk korttidsterapi, mentaliseringsbaserad, affektfobiterapi, anknytningsbaserad, överföringsfokuserad, accelererad upplevelsebaserad terapi, m.fl. Dessa metoder vilar oftast på renodlade individualpsykologiska begrepp, vilket innebär att de betraktar individen som ett eget slutet system även om det kommunicerar med omvärlden. Ingen metod klarar sig i längden utan att vara fast förankrad i teori och epistemologi. Den relationella psykoterapin handlar om övergripande perspektiv för flera psykoterapimetoder, och vilar därmed på en stabil grund vad gäller teori och epistemologi.

Den relationella psykoterapin med sin mångsidighet och relativa metodneutralitet är ett alternativ till de ofta rigida idealiseringarna av den egna skolbildningen som ofta uppstått kring de traditionella psykoanalytiska skolorna: kleinianer, lacanianer, freudianer, självpsykologi (enligt Kohut) (Slochower 2014).

Hindås i februari 2019

När denna bok förläggs nås jag av den sorgliga nyheten att en av bokens huvudpersoner Lewis Aron (f. 1952) avlidit den 28 februari 2019, efter en längre tids sjukdom.

---

1 Jag använder växelvis beteckningarna relationell psykoterapi (relationell psykoanalys), relationell psykologi, det relationella perspektivet lite beroende på om teori eller klinisk praktik är i fokus för diskussionen. De olika beteckningarna utgör olika aspekter av den relationella psykoterapin. Tony Bass har kallat detta för the Big Tent, eftersom den relationella psykoterpin är ett övergripande begrepp för alla olika relationella förhållningssätt. Man gör ingen skillnad mellan psykoanalys och relationell terapi – de ses bara som olika arbetssätt på ett kontinuum.

2 Det står naturligtvis var och en fritt att försöka skapa nya psykoanalytiskt inspirerade teorier under nya benämningar utan att man därför behöver hålla fast vid psykoanalysen. Det har också många gjort t.ex. C.G. Jung (analytisk psykologi), Alfred Adler (individualpsykologi), Roberto Assagioli (psykosyntes).

1. Vad är relationell psykologi?

Den relationella vändningen

Under de två senaste decennierna har man talat om en relationell vändning (a relational turn) inom psykoterapin oavsett psykoterapeutisk inriktning. Forskningen har visat att den terapeutiska alliansen mellan patient och terapeut är viktigare än den metod eller skola som terapeuten säger sig företräda (Wampold 2001). Egentligen är det väl ganska så självklart att alliansen, det vill säga samarbetet mellan patient och terapeut är avgörande för kvaliteten i en terapi. Däremot är det betydligt mer komplicerat att förstå vad en stark allians egentligen består av, hur den uppstår eller kan odlas, förbättras, försämras, etc.? Den utgör inte heller någon statisk en gång för alla situation, utan är istället en dynamisk process, som vädret – det är bättre eller sämre, men vi är aldrig utan väder.

Spädbarnsforskning (Beebe & Lachmann 2013, Seligman 2018), anknytnings-(Ainsworth, m.fl. 2015), mentaliserings- (Fonagy, m.fl. 2003) och affektregleringsteori (Hill 2015, Schore 1993, Wånge 2016) har samstämmigt givit starkt stöd för att vår psykiska utveckling är igång från första levnadsdagen och formas i det finstämda och nära mellanmänskliga samspelet mellan barnet och vårdnadshavarna där affekterna har en särskilt central betydelse. Affektregleringsteorierna visar att relationella erfarenheter påverkar utvecklingen av psykiska strukturer, relationsmönster (patterns). Skapandet av dessa börjar före vår språk- och symbolbildningsförmåga och de är därför mestadels omedvetna. Dessa relationsmönster bär vi sedan med oss och de aktiveras i mötet med nya individer och i nya situationer. Den relationella psykoterapins utgångspunkt i slutet av 1980-talet var att människan hade medfödda behov av relationer för att kunna överleva psykologiskt sett, vilket alltså succesivt fått ett ökat empiriskt stöd. Affekter och affektreglering (både patientens och terapeutens i samspel) är en del av den relationella terapin.

Dagens psykoterapi skiljer sig från den ursprungliga psykoanalysen, som i efterkrigstiden lanserades av Freuds arvtagare i USA och England. Vad gäller psykodynamisk terapi går det att utskilja en del förändringar i det terapeutiska arbetssättet. Med en ny syn på användningen av motöverföring (t. ex. Gill 1982, Racker 1968) har intresset för relationen mellan terapeut och patient hamnat i centrum. Fokus på processen har ökat samtidigt som fokus på innehållet har minskat. Terapeutens roll har ändrats från att tänka åt patienten, till att tänka och samspela tillsammans med patienten. Men ungefär där slutar enigheten och man frågar sig eller tycker olika om vad detta innebär för kunskapsteorin, de teoretiska begreppen, praktiken, utbildningen och teorin i sin helhet. Många skolbildningar håller fortfarande kvar vid sin gamla kliniska teknik, även om man för övrigt säger sig ha tagit mer eller mindre starka intryck av den relationella vändningen.

Relationell psykoterapi är tämligen metodneutral, det vill säga den utgår inte, som de flesta andra terapiformer, från att tillämpa en förutbestämd psykoterapeutisk metod. Istället styrs den psykoterapeutiska processen av det samspel som utvecklar sig mellan klienten och terapeuten där relationen ses som en ömsesidig process. Samarbetet betonas starkt och lyfts fram och behandlas fortlöpande i den terapeutiska processen. Istället för att som tidigare försöka vara en neutral objektiv observatör samspelar terapeuten numera aktivt med patienten som en deltagande observatör eller ännu hellre en observerande deltagare, i den relationella psykoterapin.

De traditionella psykoterapeutiska begreppen utgörs av individualpsykologisk terminologi. Den relationella psykoterapin använder dessa begrepp på ett nytt sätt genom att systematiskt anlägga ett relationellt perspektiv, till exempel genom att aldrig se överföringen åtskild från motöverföringen, eller genom att alltid betrakta projektiv identifikation som ömsesidig. Därutöver har man inom den relationella psykologin utvecklat en egen begreppsapparat baserad på två- och flerpersonspsykologi. Den relationella psykoterapin kan dessutom betraktas som en fältpsykologi som menar att alla psykologiska fenomen måste förstås i det historiska, sociala och/eller relationella kontext det befinner sig i, och att fältet genererar unika kvaliteter som kan beskrivas med metaforen: helheten blir något utöver summan av delarna (Wånge 2017).

Sammantaget kan den relationella vändningen sägas ha inneburit ett paradigmskifte, det vill säga ett byte av grundläggande antaganden och vetenskapliga tankemönster och förebilder för den psykodynamiska psykologin som vi kommer att återkomma till (Schore 2009).

2. Bokens upplägg

Bokens upplägg kan sägas utgöra en parallell till uppkomsten av den relationella rörelsen. Från mina egna studier i idé och lärdomshistoria, har jag lärt mig vikten av att gå kronologiskt till väga. Detta sätt ger ofta en djupare och mer genuin förståelse av det ämne man nu studerar och ett bredare perspektiv på den kontext som idéerna uppstått i. Det är betydligt svårare att få grepp om den kontext, eller tidsanda man själv befinner sig i om man inte har något att jämföra med.

Del I. börjar alltså med en beskrivning av psykoterapins historia från den verbala terapins födelse i Europas fin de siecle, till etablerandet av psykoanalysen i USA under efterkrigstiden. Detta har för psykoanalysens del utgjort en skakig och konfliktfylld väg med bittra maktkamper och stridigheter. Spelplanen för det relationella perspektivet har varit USA varifrån den internationella psykoanalysen till stor del har styrts. Resultatet blev en femtioårig splittring från 1940–1990-talet mellan en freudiansk mainstream psykoanalys och huvudkonkurrenten den interpersonella psykoanalysen. Spänningarna började så smått luckras upp och det är i detta kraftfält som det relationella perspektivet började att formeras någon gång på 1980-talet.

I del II. avhandlas den kritik av psykoanalysen som blev byggstenarna i den relationella psykoterapin. Vi konstaterar att psykoanalysen, precis som alla andra teorier, hänger mer eller mindre ihop med sin upphovsman och tidsanda, i detta fall Sigmund Freud (1856–1939). Till största delen handlar det om den relationella kritiken av den klassiska psykoanalysens ensidiga syn på sexualdriften som vår enda centrala motivationskälla. Här diskuteras psykoanalysens syn på sexualitet, könsidentitet, feminism, homosexualitet, m.m. Det finns också en hel del brister i den klassiska psykoanalytiska utvecklingspsykologin, till exempel antaganden om spädbarnets psykiska utveckling och fungerande, som diskuteras.

Del III. beskriver hur den första relationella utbildningslinjen uppstår vid NYU på 1980-talet. Det relationella språkröret, tidskriften Psychoanalytic Dialouges startades 1991. År 2000 avled Stephen Mitchell oväntat 54 år gammal. Han var en av den relationella rörelsens frontfigurer och låg bakom många av dess idéer och organiserande aktiviteter. 2001 grundades The International Association for Relational Psychoanalysis and Psychotherapy (IARPP) – den internationella föreningen för utvecklandet av det relationella perspektivet. Det är ett platt nätverk öppet för alla intresserade och inte knutet till något speciellt utbildningsinstitut.

Del IV. beskriver den relationella vändningen och hur det uppstår en relationell rörelse med nya idéer och samhällsinfluenser. Man accepterar en mångfaldig psykoanalys och vi diskuterar driftpsykologi visavi relationspsykologi och sexualitetens plats i teorin. Socialkonstruktivism, tvåpersonspsykologi, ett nytt självbegrepp – multipla jagtillstånd blir viktiga ingredienser i det relationella perspektivet. Konsekvenserna blir till förändringar i den kliniska praktiken.

I del V. sammanfattas vad det relationella perspektivet innebär och hur det definieras. Från början var det mest en komparativ teori, lilla r, men efter hand utvecklades nya begrepp och det uppstod en självständig relationell teori, stora R - ett nytt kunskapsparadigm. Några av de centrala relationella begreppen diskuteras: selfdisclosure, enactment, dissociation, dynamiskt omedvetet, m.fl.

Del VI. handlar om kunskapsteori, ett viktigt men generellt sett mycket eftersatt område inom psykoterapin. Vi frågar oss vad kunskap är. Behövs det en metapsykologi? Det så kallade Grünbergsyndromet handlar om psykoterapeuternas vetenskapskomplex och dess effekter diskuteras. Processbegreppen emergens och fältpsykologi introduceras. Vi kan konstatera att psykoterapi är ett unikt kunskapsområde som kräver en egen unik kunskapsteori som är behov av vidare utveckling.

Del VII. börjar med en övergripande diskussion om den psykodynamiska/psykoanalytiska teorin idag. Finns det ett gemensamt fundament? Överföring och motöverföring är gemensamma begrepp, men de betyder och används på olika sätt i de olika psykodynamiska inriktningarna. Vi jämför den relationella psykoterapin med psykoanalys, som den presenteras av dess svenska företrädare idag. Några till den relationella psykoterapins närliggande inriktningar presenteras kortfattat.

I del VIII. presenterar jag ett urval av de viktigaste relationella företrädarnas arbeten. Det inleds med en tidig föregångare – Harry Stack Sullivan, som verkade på 1930–40-talet. Namnet är bekannt för många psykoterapeuter, men få känner till hans arbeten. Han var för sin tid en av de mest originella och mest inflytelserika psykiatrikerna i USA. Därefter presenteras de relationella pionjärerna: Stephen Mitchell, Emmanuel Ghent, Jessica Benjamin, Philip Bromberg, Lewis Aron, Donnel Stern och Joyce Slochower.

Del IX. handlar om kritiken av den relationella psykologin. Den innehåller en redovisning och diskussion av en inre kritik som presenterats i två antologier från 2018 (Aron, m.fl. 2018) och av en utifrånkommande kritik av psykoanalytikern och filosofen Jon Mills (2018).

Del X. är en kort översikt av några affektregleringsteorier. Den primära affektregleringsteorin handlar om självreglering och är utvecklad av Allan Schore. Den sekundära affektregleringsteorin, mentaliseringsteorin, avser dyadisk reglering och har utvecklats av Peter Fonagy, m.fl. Mark Solms hävdar att affekterna är till för att uppmärksamma obalanser. Vårt medvetande utgör en begränsad kapacitet och därför strävar vårt jag ständigt efter att automatisera vårt agerande så långt möjligt är.

Del XI. är en introduktion till den intersubjektiva systemteorin (IST) som står nära eller kanske kan betraktas som en variant av det relationella perspektivet. Upphovspersonerna är fyra teoretiker: Bernard Brandchaft (1916–2013), Robert Stolorow, George Atwood och Donna Orange. Relationen mellan IST och den relationella psykoterapin diskuteras. Därefter presenteras IST som är en fenomenologisk teori – en teori om subjektiviteten. Den bygger på en utveckling av den självpsykologiska empatisk-introspektiva observationsmetoden från Heinz Kohut. Orange har gjort en utvidgning av kunskapsteorin som hon benämner perspektivistisk realism. Brandchafts begrepp patologiska anpassingssystem (pas) presenteras och illustreras. Vidare finns en lista över IST-kanonens böcker.

Appendix handlar om IARPP. Här finns listor över IARPP-konferenserna och presidenterna och lite statistik över IARPP-medlemmarnas nationella härkomst. Den relationella kanonen presenteras: IARPP-publikationerna, Stephen Mitchells böcker och lite övrig relationell litteratur.

Bokens olika delar kan läsas separat, men för en djupare förståelse av det relationella perspektivet rekommenderar jag att man läser boken i den ordning som den är skriven.

Del I – PSYKOTERAPINS HISTORIA

Innehåll

Från kropps- till samtalsbehandling

Freud den första »pratdoktorn«

Psykoanalysen – den första samtalsterapin

Psykoanalysen kommer till USA: 1909–1940

Vilken var den rätta psykoanalysen?

Frågan om lekmannaanalysen

Den interpersonella psykoanalysen

En tidig revisionist – Karen Horney

Femtio år av splittring: 1940–1990

William Alanson White Institutet

En renlärig psykoanalys

Maktkamper och stridigheter

Psykoanalysen som en medicinsk specialitet

Psykoanalysens kunskapskris & revolutionen inom metateorin: 1990-

Teorier hänger ihop med upphovsman och tidsanda

1. Från kropps- till samtalsbehandling

Sigmund Freuds psykoanalys utgör startpunkten för psykoterapin. Han började sitt arbete inom neurologin och den framväxande psykiatrin i slutet av 1800-talet. Galenskap och psykisk ohälsa sågs då i bästa fall som organiska kroppsliga fel för att ännu tidigare ha betraktats som onda andar och djävulens påfund. Behandlingarna var kroppsinriktade, allt från mera lindriga som vila, massage, kalla och varma bad till mycket brutala som insulin- och elchocker, lobotomi och tandutdragning. Efter uteblivna större terapeutiska framgångar började man successivt intressera sig för de psykiska fenomenen. Freud lärde sig hypnos. Med hypnos kunde man påvisa att det på psykisk väg gick att framkalla och ibland eliminera, till synes helt kroppsliga symtom, som s.k. hysterisk förlamning.

Freud den första »pratdoktorn«

Efter en tids experimenterade upptäckte Freud att hypnos ofta bara var en omväg och att det räckte med att lyssna och tala med patienten. Han lämnade därefter all kroppslig behandling bakom sig och byggde upp en praktik och teori helt baserad på verbal kommunikation: psykoanalysen. Den avgörande startpunkten för psykoanalysen var egentligen Freuds kollega Joseph Breuers berömda fall den 21-åriga Anna O (Bertha Pappenheim) från 1880–1882, vars behandling bedrevs uteslutande verbalt. Det var patienten Anna som kallade terapin för pratkur (talking cure) och skorstensfejning (chimney sweeping) och som refererade till sina fria associationer som sin »privata teater« (Atlas & Aron 2018 s. 50). Med skorstensfejning menade hon det »psykologiska rensandet« för att tillåta bortträngda minnen att komma i dager. Freud och Breuer benämnde det hela från början den kartarsiska metoden. Freud kan därmed sägas ha blivit den första »pratdoktorn«.

Psykoanalysen – den första samtalsterapin

Psykoanalysens utvecklingshistoria är ett omfattande kapitel i sig, kantat av många inre kriser och häftiga maktkamper. Freud skapade psykoanalysen och hade därmed ensam monopol såväl på dess innehåll, som kontroll över dess utövare. Efter Freud, var psykoanalytikerna tvingade att släppa på monopolismen om psykoanalysen skulle ha någon chans att bli en accepterad kunskapsdisciplin vilket har inneburit en lång och smärtsam process som vi än idag, hundra år senare fortfarande kan se spåren av. Trots att psykoanalysen sannolikt är en av de mest inflytelserika teorierna i vår västerländska kultur och inom psykologin, ses den fortfarande som kontroversiell av många, i alla fall gäller detta för den klassiska psykoanalytiska behandlingen.

Efter Freuds död 1939 fortsatte den psykoanalytiska teorin att utvecklas till ett antal specifika skolbildningar kring olika teoretiker: freudiansk, kleiniansk, jagpsykologi, lacaniansk, självpsykologi etc. Gemensamt för dessa olika skolbildningar var en hierarkisk uppbyggnad ofta med ett eget institut, helst kring en ensam karismatisk ledare. Trots att man från början delade den psykoanalytiska teorins huvudsakliga grundvalar uppstod snart en stark rivalitet mellan skolbildningarna som därefter till stor del utvecklades isolerat var och en för sig utan större dialog eller samarbete med varandra.

Psykoanalysen startade i Wien och spred sig därefter till Berlin, Budapest, Burghölzi (i Schweiz), New York, London och till Sydamerika. Majoriteten av den första generationens psykoanalytiker var judar som var tvungna att fly från Centraleuropa när nazisterna tog över makten på 1930-talet. De huvudsakliga immigrationsländerna blev USA och England.

Freud flyttade 1938 från Wien till London där han spenderade sitt sista levnadsår. Den brittiska psykoanalytiska föreningen bildades 1913 av Freuds närmsta medarbetare Ernest Jones. I London fanns också Melanie Klein som utvecklade en egen psykoanalytisk teorivariant som starkt utmanade Freuds ursprungliga teori. Kontroverserna ledde till de så kallade kontroversiella diskussionerna 1944–45 mellan Freuds dotter Anna och Melanie Klein. Det utmynnade i att en tredje grupp, den så kallade mellan- eller oberoendegruppen som bildades kring Donald Winnicott. I den brittiska föreningen utvecklades därefter, från 1940-talet den brittiska objektrelationsskolan. Denna inriktning har kommit att bli den huvudsakliga teoretiska inriktningen för svenskutbildade legitimerade psykoterapeuter och dess utvecklingshistoria är därför någorlunda bekant.

Den amerikanska psykoanalytiska historien är däremot tämligen okänd här i Sverige, även om en hel del amerikanska teoretikers arbeten har översatts till svenska. De mest kända av dessa är Heinz Kohut och Otto Kernberg. Den amerikanska psykoanalysen har haft en helt avgörande kontroll över den internationella psykoanalysen i sin helhet, kanske framförallt på hur utbildningen till psykoanalytiker skall se ut. Det var också utvecklingen USA som lade grunden till den så kallade relationella vändningen som började i slutet av 1970-talet och som har fortsatt tills där psykoanalysen står idag. Psykoanalysens kulturella och intellektuella historia visar att ett utmärkande drag har varit att definiera psykoanalysen som något motsatt något annat: icke hypnos, icke suggestion, icke psykoterapi (Aron & Starr 2013 s.1ff). Detta drag har visat sig i en mängd binära hierarkiska uppdelningar i den psykoanalytiska teorin på olika nivåer: civiliserad-primitiv, mogen-omogen, manligt-kvinnligt, separerad-beroende, m.fl. Uppdelningar av detta slag är något som den relationella psykologin har reagerat starkt emot och en ständig dekonstruktion av binäritet har blivit ett av dess adelsmärke.

Psykoanalysen kommer till USA: 1909–1940

1909 besökte Freud USA tillsammans med Carl Gustav Jung och Sandor Ferenczi. När sällskapet sammanträffade med Harvardprofessorn i neurologi, James Putnam, vajade den tyska flaggan stolt – obeaktat att Freud var från Österrike, Ferenczi från Ungern och Jung från Schweiz! Freud var glad över det vänliga mottagandet i USA men behöll likväl sin negativa attityd till den amerikanska kulturen vilket framgår av citatet: »Amerika är ett stort misstag ...« (Jones, s. 348). Efter besöket uppstod en psykoanalytisk rörelse i USA. Freud och Jung avbröt sitt samarbete, Freud och Putnam blev oense och Ferenczi blev senare förklarad otillräknelig av Freud.

Redan före immigrationen av psykoanalytiker till USA hade psykoanalysen anammats där av Adolf Meyer och William Alanson White, som arbetade inom mentalvården med att humanisera den stundtals mycket brutala amerikanska behandlingen av psykiskt sjuka. Patienter förvarades på stora överbelagda sinnessjukhus och man letade desperat efter fungerande behandlingsmetoder för ett besvärligt patientklientel, eftersom detta var före fungerande psykofarmakas tid. Mellan 1919–1921 såg Henry Cotton till att man drog ut tänderna på ungefär 10 000 patienter vid Trenton State Hospital i New Jersey. Under perioden 1907–1940 steriliserades 18 552 psykiskt sjuka (Schwartz 1999, s. 159 och 173). 1940–1950 lobotomerades uppskattningsvis mellan 40 000 och 50 000 personer, mest kvinnor, i USA. En hängiven företrädare för detta var läkaren Walther Freeman som kunde snabblobotomera 25 personer på en dag.³ En stark förkämpe för att humanisera den amerikanska mentalvården var Harry Stack Sullivan. Han ansåg att de psykiskt sjuka i grunden inte uppvisar något väsensskilt, kvalitetsmässigt annorlunda än vi andra, något som han formulerade i sin välkända likhetshypotes (one-genus hypothesis): everyone is much more simply human than otherwise (Sullivan 1953 s. 32, Schwartz 1999, Wånge 2015). Sullivan intresserade sig för psykoanalysen, men var också kritisk till hur den tillämpades och blev sedermera grundaren av en egen variant – den interpersonella psykoterapin (se: del VIII: Sullivan och Wånge 2015 & 2016a).

Vilken var den rätta psykoanalysen?

Några amerikaner for till Wien för att lära sig psykoanalys genom att låta sig analyseras av Freud. När de europeiska analytikerna senare tvingades till landsflykt slog sig många ner i USA. Den stora frågan blev vilka delar av den rika och komplexa psykoanalytiska teorin som man skulle ta med sig och på vilket sätt den presenterades och tillämpades i USA. Naturligtvis anpassades psykoanalysen på olika sätt för att kunna inlemmas i den amerikanska kulturen, men frågan handlade minst lika mycket om makt och politik. Bruno Bettelheim är en av dem som beskrivit hur mycket av den europeiska själen i psykoanalysen som gick förlorad när Freuds samlade tyska verk senare översattes till Standard Edition av James Strachey. Freuds metaforrika språk förvandlades till ett tekniskt-mekaniskt naturvetenskapligt språk, till exempel blev avvärjande (abwehr) till försvarsmekanism (Bettelheim, 1982, s. 91). Att det handlade om en anpassning framgår också av Freuds replik till Ernest Jones: »det är bättre att ha en god vän än en god översättare« (Jones, 1961, s. 335), som ett svar på kritiken av de första undermåliga översättningarna som gjordes av Abraham Brill. Lojalitet och samsyn var alltså viktigare än att diskutera nya idéer eller att ta ifrågasättande och kritik på allvar.

Detta visade sig senare vara ett genomgående drag i Freuds hållning under hela hans professionella liv som var kantat av uppslitande uppbrott, oftast i form av uteslutningar av en lång rad dissidenter, f.d. nära »medarbetare«, eller sannare benämnda »elever«: Breuer, Fliess, Adler, Jung, Rank och Ferenczi (Breger 2000). Freud såg sig själv som den ensamma upphöjda ledaren och det är uppenbart att han inte kunde hantera mera jämlika relationer.

En känd kommentar från Freud själv är hans uttalande att han inte »kunde riskera sin auktoritet« genom att berätta mera detaljer om sitt privatliv till Jung. Detta skedde när de analyserade varandras drömmar på båtresan till USA 1909 om vi får tro på Freuds tidigare elev och då det begav sig – hans tilltänkte blivande kronprins Carl Gustav Jung (1989).

Freud beskrev sig själv som en självvald, ensam och isolerad Robinson Crusoe på en öde ö – i splendid isolation. Han hävdade att han bara blev motabetad, ignorerad och hånad (Freud 1914 i S.Skr. III s. 461f). I en från början refuserad artikel talar Charles Rycroft om ablation, bortoperering, när patienten har suddat ut sina föräldraintrojekt. Patienten använder inte dem som referenspunkter utan lever med en föreställning om att ha skapat sig själva. Det som gjorde artikeln oacceptabel var att ablationstanken också kunde syfta på den psykoanalytiska historien att »ingenting var känt om den mänskliga naturen före Freud«. Enligt Rycroft var det inte omgivningen som förkastade Freuds arbeten. Istället var det »det omedvetna behovet hos de tidiga psykoanalytikerna av att utgöra en elit.«, som blev det problemariska (Bergmann 2004).

Sanningen är snarare att Freuds arbeten bemöttes och alltid har bemötts, såväl positivt som negativt. Faktum är att psykoanalysen snabbt växte sig stark under efterkrigstiden och nådde sin stora guldålder under 1950–60-talen i USA. Det stora problemet är att Freud oftast antingen har idealiserats eller »sågats av vid fotknölarna«. Det finns alldeles för många myter kring Freuds person och hans arbete. Också mycket erkända biografier om Freud som Ernest Jones (1953) och Peter Gays (1988) innehåller en hel del myter, idealisering och även rena felaktigheter, som senare biografer till exempel Louis Breger har påvisat (2000)⁴.

Bristen på nyanserade förhållningssätt till psykoanalysens grundare har mycket starkt skadat uppfattningen om psykoanalysens reella meriter. Det råder ingen som helst tvekan om att Freud och psykoanalysen tillhör något av det mest inflytelserika inom såväl psykologin som inom den allmänna västerländska kulturella sfären, det vill säga film, litteratur, teater, konst. Även om psykoanalysens relation till empirisk forskning både är komplicerad och ofta har varit synnerligen infekterad, så ligger den psykoanalytiska idétraditionen bakom en ansenlig mängd, kanske till och med majoriteten av grundantaganden och hypoteser i akademisk forskning om psykoterapi. Historiskt sett har psykoanalysen upprätt mycket kyligt i förhållande till akademin. Det var först i samband med spädbarns- och anknytningsforskningens genombrott på 1970–80-talet som man började närma sig varandra. Närmandet har därefter fortsatt med mentaliserings- och affektregleringsteorin och neuropsykoanalysen. I Sverige har denna konflikt mellan psykoanalys och akademisk psykologi varit ansenlig.

Min uppfattning är att konflikten har orsakat omfattande skador för psykoterapin och till stor del ligger bakom detsvenska Högskoleverkets agerande och de oklarheter och olösta konflikter som därefter uppstått kring den framtida utbildningen till psykoterapeut i Sverige.⁵

En mission såväl för den relationella psykologin som den intersubjektiva teorin har varit att avmytologisera psykoanalysen (Se till ex: Aron & Starr 2013, Atwood & Stolorow & 1979). I arvet från Freud avspeglas en individualistisk kultur – idealet om en mans verk, den motarbetade hjälten, det upphöjda geniet som förstår mer än alla andra. Uppbyggnaden av personkulter kring enskilda terapeuter och teoretiker har varit mycket vanligt inom de olika psykoanalytiska skolorna efter Freud, särskilt kring Melanie Klein och Jaques Lacan. Detta är en långtifrån ovanlig, men inte desto mindre destruktiv tendens som skadat psykoanalysen i sin helhet. Inom den relationella psykologin har man varit starkt kritisk mot ett sådant förhållningssätt och hitintills själva varit förskonade från det. Men det kan snabbt bli till en tendens som man ständigt måste vara vaksam på.⁶

Frågan om lekmannaanalysen

En stor tvistefråga i USA blev frågan om lekmannaanalys, det vill säga om man måste vara läkare för att kunna bli psykoanalytiker. Frågeställningen hade gamla rötter. I Wiens och Europas högkulturella atmosfär befann sig psykoanalysen i ett betydligt vidare sammanhang än bara det medicinska. Flera av de tidiga psykoanalytikerna kom från utommedicinska discipliner som litteratur, filosofi, juridik etcetera. I USA var förhållandet annorlunda. Här mottogs och utvecklades psykoanalysen exklusivt av en läkarkår, som samtidigt brottades med att hålla vattentäta skott gentemot healers, shamaner, sekter siare, m.m. som det fanns gott om i USA (Roudinesco 2014 s. 317ff).

En annan fråga gällde tillämpningen. Till en början tillämpades psykoanalysen i USA främst på psykotiska patienter inlagda på mentalsjukhus, tvärtemot rekommendationerna från Europa, som menade att man inte kunde behandla psykotiska patienter. Abraham Brill följde Wien-linjen och accepterade bara cirka var tionde patient som hänvisats till hans praktik. Han kom därmed att inrikta sig på samma socioekonomiskt privilegierade patientkategori som Freud i Wien till skillnad från Meyer och White vars patienter fanns inom mentalvården. Senare under psykoanalysens guldålder, då privatpraktiserande psykoanalytiker kunde »skära guld med täljkniv«, blev skyddandet av detta förhållande ett starkt argument för att hålla vattentäta skott till övrig psykoterapeutisk verksamhet.

Brill grundade 1911 den psykoanalytiska föreningen i NewYork och blev dess första och mäktiga ordförande. Han hade besökt Freud och Jung i Europa 1907 och fått de fullständiga rättigheterna till att översätta Freuds verk till engelska. Psykoanalysen skulle aldrig kunna bli accepterad i USA om dess utövande inte begränsades till läkare, menade Brill. Franz Alexander som utbildat sig vid Berlininstitutet fanns nu i Boston och protesterade: Psykoanalysen behöver medicinen betydligt mindre än vad medicinen behöver psykoanalysen. (Schwartz, 1999, s.175). Freud och Ferenczi argumenterade till en början emot men gav senare sitt passiva stöd åt Brill-falangen. Bakom eftergiften skymtade Freuds vetenskapskomplex och hans längtan efter erkännande. Han ville inte heller bli förknippad med de judiska läkare som med diverse metoder och apparater hjälpte de wienska överklassdamerna med deras frustrerade sexualitet. Brill stod på sig, föreningen var bara till för läkare, och så blev det fram till slutet av 1980-talet. Han hade också stöd i sin uppfattning från Ernest Jones som ledde den internationella psykoanalytiska rörelsen från London i början av 1920-talet (Roudinesco 2014 s. 187). Konsekvensen var att man begränsade den sociala och intellektuella basen för psykoanalysen till en medicinsk sfär. Från början var inte heller kvinnor välkomna, det dröjde till 1926 innan den första kvinnan accepterades som medlem (Aron & Starr 2013 s. 131).

Den interpersonella psykoanalysen

En konkurrerande psykoanalytisk förening bildades av White 1914: Washingtonskolan eller den interpersonella skolan, vars medlemskap inte var begränsat till läkare. Meyer, White och sedermera Harry Stack Sullivan lät sig varken styras av Brill-falangen eller av »påven i Wien« (Schwartz, 1999, s. 159), utan tog till sig andra delar av den psykoanalytiska teorin som stämde bättre med den amerikanska pragmatismen. I motsats till Brill försökte White att förankra och bredda såväl tillämpningen av, som utbildningen i psykoanalys.

Den store amerikanska psykologen William James teorier betonade de subjektiva erfarenheterna och han försökte bredda den psykologiska kunskapsbasen till att också omfatta trosproblem och etiska problem förutom ren kunskap. Hans fokus var inte bara på psykiska fenomen och funktioner utan också på relationen mellan dessa i en slags »hermeneutisk cirkel«: tro-önskan-handling. I ljuset av Sullivans interpersonella teorier framstår James resonemang som betydligt mera komplext än bara den enkla behaviorism de ibland tillskrivets. Pragmatismens »fader« Charles Sanders Pierce förordade på liknande sätt en handlingsteori