De lyckades fly

By Carl Kamme

Det fanns inflytelserika judar som ännu 1934 hyste en förhoppning om att nazisterna skulle
mildra förtrycket, modifiera sin attityd när de befäst sin maktställning. Många judar verkade vara beredda att härda ut en tid, i väntan på att tillvaron skulle återgå till det gamla.
Men Arthur Stern försökte övertala sin chef att det var dags att lämna Tyskland och fortsätta verksamheten någon annanstans, men denne vägrade och ingen kunde få honom på andra tankar. De trakasserier man tvingades uthärda för tillfället skulle upphöra. Tillvaron skulle snart återgå till det normala. Han kunde inte tänka sig att leva i något annat land än Tyskland där familjen bott och verkat i fyra sekler.

David, Levy Shamirs son, kände att någonting höll på att hända med människorna i staden. Det var något obehagligt och det märktes när kunderna kom in i hans fars skrädderi. Den öppna, skämtsamma tonen hördes inte längre, inget parlamenterande om priset på en kostym eller skjorta. Kunderna kom, men inte för att beställa, de kom för att prata – rädda och villrådiga. Enligt beslut som fattats av FN i november förra året, skulle Palestina delas i en palestinsk och en judisk stat och deras stad skulle bli en isolerad enklav inne i ett judiskt land. Skulle palestiniernas största stad och deras stolthet bli omringad av fientliga sionister, avskuren från resten av landet? Nu var det krig. Och kriget var oförsonligt och hatiskt på båda sidor.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 11, 2017
• ISBN: 9789175696935

Carl Kamme

Författaren är pensionerad chefsöverläkare och klinisk mikrobiologi på universitetssjukhuset i Lund.

Book preview

Kamme

Att bryta upp från judisk tradition och levnadssätt kunde kanske inte genomföras helt och hållet under en eller två generationer, men Otto Wittkens tyckte att hans familj kommit en bit på vägen. Tillvaron hade förändrats i föräldrahemmet. Man hade öppnat sig, sökt vänner och bekanta utanför de judiska kretsarna, tummat på sabbaten och inte känt skuld om man föredragit att gå på teater i stället för att fira en religiös högtid.

Enligt Otto var optimismen hos judarna i Tyskland befogad. Integrationen skulle fortsätta, en långt gående assimilering var möjlig, segregation och diskriminering var snart en del av det förflutna som många tyskar säkert ville glömma. Tyskland hade naturligtvis inte råd att undvara sina judar, fullvärdiga medborgare, och i inget annat land i Västeuropa hade judarna smält in i samhället som där.

Annat var det med ghettojudarna i öster som inte försökte öppna sig mot andra, som inte försökte bryta sig ut ur instängdheten och vädra ut allt det unkna. Otto såg ner på dem, ibland undrade han om han inte rent av föraktade dem. När han skärskådade judarnas alternativ, integration eller emigration, insåg han att emigration till Palestina kanske passade de inskränkta, ortodoxa, obildade judarna i öster men inte dem som var på väg att assimileras i väster, åtminstone inte judarna i Tyskland. För dem gällde integration i första hand, inte emigration. Och så hade det blivit. En viss utvandring till Palestina hade pågått länge, men det var nästan enbart människorna från ghettona i öster som sökte sig dit. De västereuropeiska judarna, de bildade, moderna, intellektuella som emigrerade, gav sig i väg till Amerika, inte till Palestina.

Otto var medveten om våldsamma pogromer i Ryssland och att miljoner judar flytt till det väldiga Amerika. De hade ju ingen annanstans att ta vägen. Inte skulle Palestina kunna ta emot så många. Det där lilla landet var redan fullt av araber som hukade under de turkiska despoterna.

Sionisterna talade om Palestina, Argentina och Uganda, om ett folk utan land till ett land utan folk. Vad skulle Otto Wittkens, den unge framgångsrike kärnkemisten, göra i Palestina eller Argentina eller Uganda? Och var fanns det ett land utan folk som folket utan land skulle kunna bosätta sig i? Han förstod sig inte på sionisterna. De motverkade all strävan efter integration och assimilation, skärpte klyftan till andra folk och framhöll judarnas särart. En renrasig judestat i Palestina var kanske något som ghettojudarna i öster önskade sig, de som betraktade blandäktenskap som en vanära, men för alla de västerländska judar som kände att de var en viktig del i Europas ekonomi, kultur och vetenskap var Palestina verkligen inget alternativ. En massinvandring dit skulle betyda katastrof. Vart skulle araberna ta vägen och hur skulle turkarna reagera?

Så tänkte Otto Wittkens när han kom till Boltzmanns institut på universitetet i Wien i början av 1900-talet. Han hade fått sin skolning på bland annat Cavendish-laboratoriet i Cambridge och vid McGill-universitetet i Kanada och var som många andra fascinerad av radioaktiviteten, den nya stora upptäckten.

I Wien blev Otto charmad av den mjuka, glada staden. Han hade aldrig tidigare mött så mycket gemyt och vänlighet. Det var något annat än det stela, formella, militaristiska Tyskland. Wien, karnevalernas och de internationella konferensernas stad!

Och det var i Wien han blev förälskad.

Rebecka Dorfe var uppvuxen med en politiskt och socialt engagerad far med liberala idéer och ett bittert minne av sitt äktenskap.

Han hade fått möjlighet att förnya och försköna staden och kände att han lyckats när han gick genom de vackra kvarteren och betraktade de byggnader som var hans skapelser.

Samtidigt var han medveten om att det kejserliga Österrike-Ungern med sin strålande huvudstad var ett imperium som överlevt sig självt. Ett slags demokrati som effektuerade sina ambitioner genom en lojal, arrogant byråkrati som tillsammans med krigsmakten och en förstenad aristokrati till varje pris, hur högt det än kunde bli, ville behålla Österrike-Ungern precis som det var.

Kraven från tjecker, slovaker, polacker, slovener, rumäner, italienare och ungrare kunde någon enstaka gång bifallas, förutsatt att imperiets bräckliga stabilitet inte äventyrades. Bosnien- Hercegovina, som låg under ungrarnas hårdhänta styre, balanserade på kanten till revolt. Relationen till Serbien var spänd. Det arroganta lilla landet visade allt tydligare expansiva ambitioner och irriterade Wien genom sitt stöd till grupper i Bosnien som hade revolution på programmet. Serbien var orosmomentet. Ett starkt Serbien kunde vara farligt.

Spänningen i imperiet skapade oro hos den tysktalande minoriteten som hade nästan all makt. Att lösa konflikten med Serbien genom förhandlingar verkade omöjligt. Något måste hända. Men när?

I botten fanns oron, men man försökte låtsas som om den inte fanns. Det hade man lärt sig. Man satte sprätt på den glansfulla ytan. De som hade råd. Andra svalt och frös ihjäl när kylan kom. Samtidigt blomstrade skaparkraften i musiken, litteraturen och konsten. De framgångsrika konstnärerna av alla slag kråmade sig i de fina salongerna utan att engagera sig i den sociala verkligheten utanför fönstret.

Förmågan att förtränga det som var obehagligt, det som inte fick komma upp till ytan och störa, hade wienarna drivit till fulländning.

Samuel Dorfe hade två önskningar som han hoppades skulle uppfyllas: att han skulle få fortsätta att få skapa vackra byggnader i Wien och andra städer ute i Europa, att eftervärlden inte skulle glömma honom och att hans dotter inte skulle drabbas av ett typiskt wienskt överklassäktenskap där otrohet betraktades som en naturlig ingrediens.

Han försökte förklara för Otto Wittkens vad som dolde sig bakom gemyt, leenden och vänlighet.

– Man ser, men vill inte se, man vet, men vill inte veta. Men kan man gömma och förtrycka allt obehagligt långt ner i det undermedvetna? Det verkar så enligt den där kufen på Berggasse. Det är inte någon tillfällighet att det är just här som våra mörka skrymslen avslöjas, det ena efter det andra. Var någonstans skulle man hitta ett bättre klientel än här?

Judarna var utestängda från byråkratin och det militära men annars fullvärdiga medborgare. De hade religionsfrihet, utgjorde en liten, men betydelsefull ekonomisk och kulturell elit, som kände sig tämligen trygg och tog de förvisso irriterande, sårande antisemitiska påhoppen med ro. De litade på Kejsar Frans Josef och så länge de politiska fraktionerna satt på sina kaféer och förlorade sig i meningslöst tjafs och den liberala pressen ägdes av judar, kände man sig i Österrike mer som österrikare än som judar. Det var inte många som höjde på ögonbrynen när en handfull intellektuella judar började uttrycka sig i antisemitiska tongångar

Till en början var Rebecka reserverad inför Ottos tafatta uppvaktning. Hon förvånades över hans naiva aningslösa beundran för det mjuka gemytliga livet i staden. Kanske var det den behagliga dialekten. Kanske var det musiken från ölstugorna och från de idylliska värdshusen i utkanten av staden, festerna, karnevalerna och konserterna som fascinerade honom. Han verkade oförmögen att se verkligheten bakom fasaden, eller var det helt enkelt så att han inte brydde sig?

När hon var i tonåren och började bli medveten om sitt utseende tyckte hon att hon var ful. Visserligen var hon rank med vacker hållning, men ansiktet var kantigt och hon avskydde sitt ostyriga gulbruna hår och tyckte inte om sin profil. Det var då hon för första gången frågade efter ett porträtt av sin mor och som Samuel kände att han måste berätta sanningen. Hon hade inte dött i brusten blindtarm utan i gasbrand efter en abort utförd av en kvacksalvare.

Den framgångsrike arkitekten hade fångats upp av en vacker kvinna ur överklassen. För henne, liksom för så många andra kvinnor i hennes kretsar, var äktenskapet ett socialt arrangemang som inte kunde anses förpliktiga till trohet. För Samuel var äktenskapet heligt, obrytbart. Ett år efter det att deras dotter fötts, levde de i samma lägenhet men hade inget mer gemensamt än tystnaden.

En oönskad graviditet kunde tämligen tryggt åtgärdas på en diskret privatklinik, men det kostade pengar och det var inget som hennes aktuelle älskare ansåg sig ha råd med eller skyldighet att engagera sig i.

Rebecka hade ett diffust minne av sin mor, som dött när hon var i treårsåldern. Hon kom inte ihåg henne som en källa till värme, ömhet eller kärlek; hon var en diffus gestalt som sällan var i hennes närhet mer än korta stunder och som spred en tung doft av parfym omkring sig. Barnflickan med det konstiga språket hade varit god, öm och glad. En del ungerska fraser satt kvar.

Doften av moderns parfym bet sig fast i henne. I hela sitt liv kunde hon känna igen den, hade aldrig en tanke på att använda den själv och när hon märkte att någon dam i sällskapslivet hade den på sig, drog hon sig undan.

Hon var ständigt medveten om sin fars oro för att hon skulle hamna i ett traditionellt wienskt övre medelklass-äktenskap, hon var tveksam till äktenskap över huvud taget men kunde ändå inte tänka sig att förbli ogift, samtidigt som hon ville utnyttja den utbildning hon fått.

På institutet hade Otto blivit bekant med Lise Meitner som 1907, 29 år gammal, reste till Berlin där hon samarbetade med kemisten Otto Hahn. Fem år senare flyttade de till det nybyggda Kaiser Wilhelm-institutet för kemi.

Otto hade berättat för Rebecka om Lise Meitner, den unga, begåvade kollegan, åtta år yngre än han själv.

− Hon är fullständigt hängiven sitt arbete, hade han sagt. För henne finns det inget annat än fysik och hon är otrolig när det gäller matematik. Tro mig, hon kommer att gå långt, mycket långt. Hon arbetar långt in på kvällarna.

Rebecka beundrade självständiga, begåvade kvinnor, ville också ha ett yrke, vara självständig och oberoende, men absolut inte lika ensam som Lise Meitner. Ibland rös hon vid tanken på ensamheten. För att uthärda den måste man vara lika hängiven sitt yrke, lika absorberad av det som Lise, men sådan skulle hon själv aldrig kunna bli.

Samuel Dorfes enda barn hade fått en förstklassig uppfostran. Privatskola, flickpension i Schweiz och därefter Oxford där hon stannade i två år. Hon visade intresse och fallenhet för det engelska språket och under vistelsen i England väcktes hennes intresse för engelsk litteratur. Hon var tacksam för den utbildning hon fått men visste inte vad hon skulle använda den till. Lärarinneyrket kanske, men det var hon tveksam till. Ogift lärarinna?

Hon var medveten om sin fars oro för henne, en oro som bottnade i hans eget olyckliga äktenskap, men ibland tyckte hon att han överdrev.

Av de kavaljerer som Rebecka vågade presentera för Samuel, fanns det definitivt ingen som föll honom i smaken och han tvekade inte att visa det. De potentiella friarna dröp av, hon blev sårad och grät över hans förmyndarfasoner. Han bad om ursäkt, men allt han gjorde var av omsorg om henne.

Samuel var inte särskilt förtjust i Otto som han tyckte var naiv och pratig. Å andra sidan verkade han inte särskilt vidlyftig och han var uppenbarligen förälskad i Rebecka. Men var känslorna ömsesidiga?

När han haft Otto springande i huset i ett halvår, kände han sig tvingad till att berätta för sin dotter att folk betraktade henne som förlovad och att Otto när som helst skulle komma till honom och anhålla om hennes hand. Hon måste bestämma sig. Antingen bryta eller säga ja. Det var inte ärligt mot honom att hålla på så här längre.

Hon tyckte mycket om Otto. Han var snäll, uppmärksam men tafatt. Hon hade haft ett antal svärmerier och hunnit uppleva den sexuella upphetsningens lockelse. Ett liv som ogift skulle beröva henne den delen av en kvinnas liv.

Älskade hon honom? Och vad var riktig kärlek?

Vid en mottagning i ett nybyggt hus, ritat av Samuel Dorfe, träffade Rebecka Franz Diehme, som representerade ett tyskt förlag, en av de blivande hyresgästerna i huset. Han hade varit utrikeskorrespondent i London, där han utvecklats till en entusiastisk anglofil och fann till sin förtjusning att han kunde konversera med Rebecka på engelska. Hon var inte bara en tilltalande, behaglig kvinna utan uppenbarligen också litterärt bevandrad och hennes engelska var nästan utan brytning. Han tyckte att hon skulle pröva på att översätta engelsk litteratur och lovade att höra av sig så fort han var tillbaka i München.

Diehmes förslag kom som en överraskning. Hon hade länge grubblat på om det kunde finnas något yrke som hon skulle kunna förena med äktenskap och moderskap. Att bli översättare hade hon inte tänkt på, men nu tyckte hon att det var frestande att få försöka. Hon kände sig tilltalad inte bara av förslaget utan också i minst lika hög grad av förslagsställaren.

Redan ett par veckor därefter fick hon en förfrågan från honom om hon ville försöka sig på att översätta förordet till en ny upplaga av Thomas Hardys Thess av d ´Urberville.

Vid en lunch hemma hos en väninna berättade Rebecka att hon skulle försöka sig på att översätta engelska romaner till tyska, en sysselsättning där äktenskap och yrke kunde förenas och att hon snart skulle gifta sig. Det första budskapet mottogs med viss förvåning men också med ett visst mått av beundran. Att en kvinna i deras krets arbetade kunde tyda på ansträngd ekonomi, men något så intellektuellt som att översätta romaner måste nog få betraktas som acceptabelt, för att inte säga respektabelt.

Det andra budskapet väckte starka känslor och hade alltefter att glasen tömdes och fylldes på, öppnat slussen för förtrolighet, besvikelse, ilska och ord som inte kunde återfinnas i anständiga böcker eller i Rebeckas ordförråd.

Värdinnan beskrev sitt sängkammarliv i rysansvärda termer medan tårarna rann nedför kinderna och vinet nedför strupen. Rebecka slog händerna för ansiktet och tyckte det var alldeles förfärligt. Avskräckande. Innan värdinnan drog sig tillbaka till sovrummet fräste hon ur sig en desperat längtan efter en ung, fräsch, öm, hänsynsfull älskare, som luktade gott, tog god tid på sig, tog av sig kalsongerna och inte la ifrån sig en cigarr på askfatet på nattduksbordet och efteråt satte sig upp och tog ett bloss.

– Men kära nån, så förfärligt. Rebecka rös vid tanken.

Den andra gästen intygade att det kunde gå till så, hon hade själv varit lika illa behandlad, men nu hade hon fått fason på maken. Hon hade tagit kommandot. Inget hafs längre. Då blev det ingenting av. Nu var det hon som bestämde. Nästan i alla fall.

Hon reste på sig men dunsade ner på stolen igen. Vid nästa försök nådde hon sovrumsdörren.

– Kom ihåg det här, ropade hon, gör inte om samma misstag som jag. Ta kommandot från början!

– Kära nån, sa Rebecka, tänk om tjänstefolket hör oss.

Hon tog en droska hem för att nyktra till och tänka efter.

Under förlovningstiden undrade hon ibland vad hon gett sig in på. Otto var uppenbarligen lycklig och tillfreds, men han verkade mer engagerad i inredning, tapeter och möbler än i henne. Ibland tänkte hon på Franz Diehme. Hur skulle det ha varit om det blivit Franz i stället för Otto med sin skorrande rådbråkade engelska? Mest tänkte hon på bröllopsnatten och vad hennes väninnor sagt.

För giftasvuxna kvinnor, och framför allt för deras mödrar, var den obligatoriska lunchen dagen efter ett bröllop viktig. Den ritual som sammanfört man och kvinna till evig trohet var storslagen, högtidlig och gripande och lämnade inget kvinnoöga torrt, men dagenefterlunchen var något alldeles speciellt. Otto och Rebecka gifte sig i början av juni, varför lunchen givetvis ägde rum på ett av de idylliska värdshusen i utkanten av staden. De gifta kvinnorna hade varit med och visste hur det var, deras döttrar skulle komma att vara med och visste vad som väntade dem. Det var ingen hemlighet som någon moder undanhöll sin dotter. Så var det och så skulle det förbli. Och mötet med de nygifta, när de enligt sed och skick anlände när alla gäster var på plats, förväntades alltid följa samma, en gång för alla, inpräglade mönster. Man väntade, talade lågmält medan menande blickar utväxlades. De äldre männen var tystlåtna, rökte på sina cigarrer och utväxlade alldagliga meningar. De som ännu inte var mogna för ett livsavgörande steg försökte dölja nyfikenheten som trängde på.

När de nygifta anlände var det någonting som inte stämde. Det kom ingen blek, nybliven maka nervöst leende med en näsduk i handen och blanka ögon efter bortkämpade tårar. Det var en blomstrande, rosig fru Wittkens som gjorde entré, log, skrattade, kysste på kind och pladdrade på. I handen höll hon sin make, lite blyg, något generad över uppmärksamheten, men tydligt lycklig. Det var en ståtlig syn. Herrarna höjde på ögonbrynen, damerna häpnade. Det här var ju nästan oanständigt. Så här kunde det bara inte gå till!

Det dröjde en stund innan sorlet och den goda wienska stämningen kom igång men lunchen blev lyckad, för att inte säga ovanligt lyckad. Det fanns praktiskt taget ingen dagenefterlunch i Wien som inte blev lyckad, för att inte säga ovanligt lyckad. Det låg i sakens natur.

Rebecka fick beröm för sin översättning av förordet till Thess av d’Urberville och fortsatte att arbeta för förlaget. När Anna föddes föredrog hon barnböcker. Under sorgen efter den lille gossen som dog bara ett par dagar efter födseln, meddelade hon Diehme att hon helst ville göra ett uppehåll, men Otto ansåg att det skulle vara bättre för henne att engagera sig i någonting än att falla ner i sysslolöshet. Han var stolt över hennes arbete.

När Diehme föreslog att hon skulle försöka sig på att översätta Joseph Conrads Lord Jim tvekade hon, men han var påstridig och till slut lovade hon försöka. Hon närmade sig texten med stor tvekan, men så kände hon en ilning genom kroppen. Conrad, polacken skrev inte på sitt eget språk, hon kände sig hemma i hans engelska. Hon skulle nog hitta den rätta atmosfären, den rätta tonen. Under arbetets gång kände hon sig varm och lycklig och visste att Diehme inte skulle spara på superlativen och om aftonen kröp hon gärna in i sin makes närhet.

Fem månader efter det att hon skickat översättningen till förlaget, födde hon en son. Han var frisk och hel och döptes till Carl Samuel.

I början av 1913 fick Otto ett erbjudande om en tjänst på kemiska institutionen på Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin, där Otto Hahn och Lise Meitner arbetade. Han var en av de vetenskapliga vagabonderna som for omkring än till det ena, än till det andra stället, men Kaiser Wilhelm-institutet var ett slutmål, ett av de mest attraktiva.

När familjen Wittkens installerat sig i en våning i Dahlem i utkanten av Berlin, bara ett stenkast från arbetsplatsen, hade det första balkankriget avslutats och ett nytt brutit ut. Turkiet var den store förloraren och Serbien hade gått stärkt ut ur båda krigen.

Österrike-Ungern hade visserligen inte varit direkt involverat i krigen, men nu var det dags att ge serberna en läxa. Wien väntade bara på en förevändning och så ett kort krig i vanlig ordning. Ryssland hade interna bekymmer och skulle hålla fingrarna borta. Förevändningen kom den 28 juni 1914 då Österrike-Ungerns kronprins, Franz Ferdinand, mördades i Sarajevo av en serbisk terrorist. Rop på krig började skalla också i Tyskland. Folket rycktes med. Vid mobiliseringen i Tyskland rådde en stämning som nästan påminde om en karneval. Men Kaisern, allra högste krigsherren, den bombastiske, uniformsälskande, manöverälskande, plågades av onda aningar. Från och med nu var han en staffagefigur som inte kunde påverka någonting av allt det som skulle kunna hända.

– Det här kommer ni att få ångra, skall han ha sagt, när han såg de jublande människorna nedanför balkongen. Eller? Det här kommer vi att få ångra.

Chefen för fysikalisk kemi, Fritz Haber, var jude, fanatisk nationalist och besatt av tanken att bekämpa fienden med gas. Hela kemiska institutionen, med undantag för det lilla utrymmet för isotopforskning, togs i beslag av gasentusiasterna. Lise Meitner reste hem till Österrike och tjänstgjorde som röntgensköterska. Otto Hahn blev inkallad och kommenderad att planlägga och utföra attacker med klorgas mot