Morfars kopparslantar

By Zenia Larsson

"Morfars kopparslantar" handlar om tre olika skeenden som påverkat Zenia Larssons liv runt bokens släpp 1970. Det första var upptakten och själva händelseförloppet av sexdagarskriget. Den andra följde direkt efter i den debatt som tog heta uttryck kring Mellersta Östern. Det sista skeendet som Larsson berör är den då fortsatt pågående debatten om utdrivandet av de sista judarna ur Polen."Morfars kopparslantar" är en personlig reaktion på den vid tiden tilltagande antisemitismen i Sverige.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 19, 2021
• ISBN: 9788726740615

Book preview

författaren.

Det finns tre skeenden, som för mig varit av avgörande betydelse under de sista åren och vilka, samtidigt som de krympte min engagemangshorisont, känslomässigt förflyttade mig några decennier tillbaka.

Det första var förspelet till, och sexdagarskrigets förlopp.

Det andra: den debatt om Mellersta Östern som omedelbart därefter blossade upp, och den våldsamma svängning i opinionen som blev följden därav.

Det tredje skeendet som började och slutade vid sidan om den än i dag fortgående debatten – och där klyftan i ställningstagandet blir alltmer markant – är utdrivandet av de sista judarna från Polen och, i och med detta, slutkapitlet för judarnas tusenåriga historia i detta land.

Det är tre skilda punkter vilka hos mig är absolut förenade till ett helt, flyter in i varandra och på ett definitivt sätt avgör min lojalitet och mitt ställningstagande.

Denna bok avser dock inte att vara ett inlägg i Mellersta-Österndebatten, utan är mer en personlig redogörelse för mitt eget stämningsläge inför de yttringar jag mött hos en liten minoritet i det svenska samhället, fruktan för den tilltagande antisemitismen både ute i världen och på hemmaplan – och först och främst – för Israels framtid.

Boken består av relaterande partier omväxlande med autentiska samtal, av tidningsurklipp, men även av små glimtar från det Israel jag mött för första gången under en resa våren –69. Och jag utgår från min egen bakgrund i Polen, som var långtifrån sionistisk.

Det är inget försök till vetenskaplig analys eller en objektiv värdering. Jag försöker bara återge, så troget som möjligt, de möten och samtal vilka jag haft med israelerna – och här i Sverige med några av de flyktingar som kommit från Polen. Inte heller vill jag göra gällande att just dessa människors känslor, åsikter eller upplevelser skulle vara representativa.

Jag har mött dem – ibland genom en tillfällighet, ibland genom tidigare kontakter: jag har frågat utan att vid denna tidpunkt själv ta ställning till problemet, och de har svarat. De får komma till tals så, som deras egen berättelse förlöpte och som orden föll enligt mina dagboksanteckningar.

Det finns ingen anledning att förse människorna i Israel med efternamn och adresser, men de är tillgängliga. Däremot förhåller det sig annorlunda med flyktingarna från Polen. Dessa måste förbli anonyma med hänsyn till säkerheten för de vänner och släktingar som finns kvar i landet. Men jag vill på detta sätt tacka dem för deras hjälp och medverkan.

Urklippen som förekommer i boken och som består av uttalanden, tidningsnotiser eller nyhetstelegram, är utvalda i ett visst syfte. Jag är inte omedveten om att de kan förefalla klart partiska och bara tar hänsyn till den ena sidans situation. Men ett obestridligt faktum är att hur tragiskt de palestinska flyktingarnas öde än utvecklat sig, och hur förödmjukande nederlaget än må vara för arabstaterna så har dock ingen i Israel för avsikt att krossa eller utplåna dem, medan folket i Israel ständigt lever med detta hot över sig.

Jag betraktar urklippen som illustration och inte som argument. Men även illustrationer kan innehålla en varning. Här understryker de måhända bara en liten, obetydlig detalj, en enda pusselbit av hela detta våldsamma problemkomplex som omspänner konflikten i Mellersta Östern, judarnas situation förr och nu, Sovjets roll i det hela, händelserna i Polen och de svenska vänsterradikala gruppernas agerande.

Vad de sistnämnda beträffar, liksom det övriga radikala blocket som med sådan frenesi ägnat sig åt en antisionistisk och Israelfientlig propaganda, så erkänner jag villigt att min inställning till dem präglas av bestörtning och djup besvikelse. Vilket inte innebär att jag, lika litet som Israels starka arbetarpartier, automatiskt skulle dras åt höger.

Men många i Israel – och även i Sverige – bär fortfarande diktaturens sveda i skinnet. Bränns man, är det egalt om diktaturen är svart, brun eller röd, om den är nazistisk eller av sovjetiskt mönster. Orden utplåna, krossa och förinta äger i båda fallen samma giltighet.

Boken är varken försvar eller fördömande av Israels politik. Det är möjligt att Israels regering bara kunde handla på ett enda sätt, så som skedde. Det är också möjligt att man försuttit vissa fredschanser – jag anser mig inte kapabel att avgöra den saken.

Det är människan som intresserar mig. Hennes liv och villkor – vad hon trots dessa lyckas åstadkomma. Hennes uppsåt och förmåga att kunna sträcka sig utanför sig själv – genom att helhjärtat satsa sig själv. Att mitt i förnedringen och i en fientlig omvärld skapa hisnande visioner – och genom att ta sitt öde i egna händer, förvandla dessa visioner till verklighet. Därav bokens titel.

Z. L.

Det är på senvintern 1969. Atmosfären omkring mig och debatten om Israel är sen sexdagarskrigets slut inflammerad. Den bekommer mig illa. Den ökar mitt judiska medvetande – automatiskt kommer jag i försvarsställning. Är jag överkänslig i fråga om allt som rör problemet och tappar därför sinnet för proportionerna? Det trodde jag knappast tidigare …

Sverige har åter och oförbehållsamt öppnat sina portar för en ny flyktingvåg från mitt gamla hemland Polen. Orsakerna till denna flyktingvåg är de vidrigaste sen hitlertidens klappjakt på judar. Jag möter flera av flyktingarna – det förgångna och nuet spränger min vardag och gör luften tung att andas.

En dag gästar mig en kvinnlig professor vid ett av Warszawas många universitet och vi har ett långt samtal med varandra. Hon är under medellängd, en otymplig klänning understryker det fågellika ansiktets blekhet, men kroppen ger intryck av seg, uthållig styrka. Det raka håret är färglöst gråsprängt, överläppen insjunken, skuggad av mörka fjun. Bilden av en slagen människa förjagas emellertid när under samtalets gång ett hett temperament plötsligt bryter fram. Då blixtrar ögonen av liv, leendet mildrar de annalkande skuggorna, skrattet åtföljs av ett trotsigt kast med huvudet. Men när hon talar, darrar hennes händer …

Hennes bakgrund:

Övertygad kommunist sen ungdomen, två fängelsedomar för kommunistisk verksamhet i förkrigs-Polen. Under kriget flykt till Sovjet, där hon vid sidan av fortsatta universitetsstudier även arbetade som lärarinna. Men så fort general Anders bildade sin polska 8 armé, enrollerade hon sig i denna. År 1943 kom hon med den till Palestina, varifrån hon omedelbart efter krigsslutet återvände till Polen.

Av säkerhetsskäl mot de vänner hon har kvar i Polen, utelämnar jag hennes namn. Hennes berättelse:

Om jag ångrar att jag kom hit? Frågan är fel: vi varken fick eller kunde stanna i Polen. Här i Europa är det faktiskt bara Sverige och Danmark som tar emot flyktingar – och gör något för dem. De flesta av oss har rest till Israel. Men många vill ännu längre bort: till Amerika, Kanada, Australien. Ni förstår, med de yrken de flesta av oss har är det svårt i Sverige. Landet är litet, har inte behov av så många medelålders intellektuella i avsaknad av direkt matnyttiga examina. Men hur många kan resa till Amerika? Där betecknas vi som kommunister. Och om man inte vill resa till Israel? Europa är stängt för oss. Sverige är öppet. Vilket inte betyder att jag trivs här. Allt är främmande – miljö, psyke, människor. Visst är folk snälla, men jag saknar ändå den omedelbara värmen, spontaniteten. Det är omöjligt att acklimatisera sig vid min ålder.

Kommunist i hela ert liv. Är ni det fortfarande?

"Folk vet inte vad kommunism är. De unga här i västvärlden. De vänsterradikala. De studerar sin Marx, sin Lenin, sin Mao Tse-tung – de tror på teorin utan att ana sanningen, den verklighet som miljoner människor upplever som en mardröm. Man kan inte kämpa mot kommunismen, individen förlorar alltid. Krossas utan förbarmande, smulas sönder …

Tror ni att studentdemonstrationerna i mars –68 var antikommunistiska? Att de vände sig mot den sittande regeringen? Tvärtom – de intellektuella och studenterna tyckte att vi hade en bra regering, en värdig målsättning. De ville helt enkelt upprätta en dialog med makthavarna, peka ut bristerna. Begära lite mera av den självklara friheten!

Men – vad de fick på käften! Hur utnyttjade man inte deras agerande – vilken hjärtlös provokation blev inte studentdemonstrationerna! Jag var med. Jag bodde alldeles intill Nowy Swiat, under marsdagarna fanns jag på gatorna med mina studenter. Våra poliser – ni skulle ha sett dem! Klädda i hjälmar som Hitlers stormtrupper gick de löst på allt och alla med en brutalitet som inte stod nazisternas efter. Gatorna var svarta av folk – och milisen bara slog och slog … Sedan, när tystnaden bröts vällde det fram en störtflod av smuts ur alla massmedia – radio, television och tidningar lånade sig till tarvligheter av lägsta sort. Terrorn mot ungdomar och intellektuella startade en antisemitisk kampanj utan like sen Hitlertiden. Den som överlevt den tyska ockupationen kunde inte stå ut med förnedringen att se en kommunistisk regim fullt öppet använda sig av antisemitism som medel att hålla sig fast vid rodret."

Varför bröt ni inte upp tidigare? Gav inte pogromen i Kielce –46 någon fingervisning?

Efterklokhet … Men skälet var enkelt. Vi var ju alla uppfostrade i den polska kulturen, vi talar och tänker på polska och är bundna vid landet – att regeringen nu för en sån politik mot oss är groteskt med tanke på att majoriteten av emigranterna helhjärtat bekände sig till socialismen … vad mig beträffar är jag en polsk patriot. Den polska småstadens förälskade dotter.

Polsk patriot, judinna och kommunist – i samma gestalt …

Inget märkligt i det. Var utövade den kommunistiska idén den största lockelsen? På sådana som jag – de missgynnade och fattiga, de intellektuella vilka omöjligt kunde acceptera det feodala samhällets orättvisor. Cynismen och övervåldet mot de svaga. Nog minns ni väl Polen från er egen ungdom?

Ja

Därför blev jag så tidigt kommunist. Idén – visst är den underbar! Jämlikhet. Drömmen om jämlikhet för alla. Förverkligandet … Kan era privilegierade svenska ungdomar fatta drömmen här – i detta land där jämlikhetstanken hela tiden strävar mot sin fulländning? Jag tvivlar på det. För min del behövde jag aldrig studera Marx för att veta det nödvändigaste: efter den stora arbetarrevolutionen skulle vi åstadkomma samma rättvisa samhälle som vårt ryska broderfolk – så enkelt var det.

Hur reagerade ni på Stalins utrensningar på trettiotalet?

Jag minns … Nikolaj Bucharin avrättades, Zinowjew avrättades, Kamieniew …

Trodde ni på deras skuld?

När tvivlet börjar är det som droppar av gift. Jag var alltför hängiven för att vackla. Vi diskuterade avrättningarna och böjde oss för förklaringen – även den mest trogne kunde bli folkets förrädare – mot sin vilja. Hela samhällets väl måste alltid gå före individens. Tvivlet, vreden, infann sig först mycket senare. Det var i Samarkand, där offren för den stora idén, de tvångsförflyttade, pinade, torterade och vettskrämda människorna, offren för kolchoserna, för Stalins cyniska utrensningar mötte mig. Samarkand blev ett helvete på jorden. Andningshålet var mina studier och tron på Polens egen, självständiga väg mot socialismen.

Ni har aldrig förnekat er judendom; under krigets sista år var ni i Palestina. – Där fanns kibbutzer, judiska brigader som kämpade tillsammans med engelsmännen. Vilket intryck gjorde allt detta på er?

Ja, kibbutzerna imponerade verkligen på mig. Det jag fann där kändes mycket vitalt. Men främmande för min mentalitet.

Ingen känsla av samhörighet?

Nej, det var inte min värld. Det var inte mitt, förstår ni? Polen var mitt land – i Polen skulle jag inte haft det minsta mot att bygga kibbutzer. Och så, när det omedelbart efter kriget kom ett telegram från Polen att jag skulle sändas hem – mitt namn var redan känt i kommunistiska kretsar – reste jag blixtsnabbt. Och när jag äntligen, äntligen återsåg Warszawa – mitt älskade Warszawa i ruiner – då grät jag som ett barn! Ville kyssa jorden, stenarna under mina fötter …

Ni var aktiv partimedlem?

I partiet kom jag in automatiskt. Ja, jag blev sekreterare hos en mycket hög partifunktionär. Min huvudsakliga uppgift blev arbetet med ungdomen – att fostra dem till fria medborgare i ett nytt samhälle, baserat på jämlikhet och solidaritet … herre gud, så förljuget, så patetiskt det låter nu. Jag hör hur det skorrar mot dagens verklighet – men tro mig, då brann jag av iver! Vet ni vad jag gjorde först av allt? Jag ledde mina femtusen studenter ut på Warszawas gator – under flera veckor rensade vi bland ruinerna, så att den nya staden skulle kunna födas ur all denna förödelse vi såg omkring oss. Det gjorde ont i hjärtat, men samtidigt var jag lycklig som aldrig förr – jag trodde på vår framtid!

Jämlikhet, upplevde ni den nån gång?

Aldrig. Det är en utopi. Ingenstans är väl klasskillnaderna så benhårt uppbyggda som i kommuniststaterna. Partiapparaten. Den stelnade byråkratin … korruptionen. Skräcken. Frånvaron av all opposition.

Ändå förblev ni patriot.

Kärleken till landet har inget med systemet att göra – då skulle jag ha gett mig iväg därifrån redan 1956, när Chrustjovs referat kom vid den tjugonde partikongressen. Minns ni? ’Om personkulten och dess följder.’ Hela Stalin-epoken ställdes upp och ner! Vilket bittert uppvaknande för många rättrogna kommunister. Även för mig kom referatet som en chock! Löjligt eller hur? Lite förvarnad borde jag dock varit efter mina år i Samarkand … Så började arresteringarna, utrensningen, terrorn – många lämnade Polen i rädsla för sin säkerhet, andra av förtvivlan. Själv beslöt jag att kämpa på mitt eget sätt.

Opposition var ju omöjlig?

Men inte den passiva, den jag kallar för inre emigration. Den kan ingen komma åt. Jag sökte upp min chef och sa: ’Kamrat, vad mig beträffar är min politiska verksamhet avslutad – hädanefter är jag endast lärare och inget annat.’ Och till mina vänner sa jag: ’Från och med nu är mitt hem och min dörr stängd för alla som i sitt hjärta upphört att vara kommunister – men som utåt verkar och lever som om de fortfarande vore det.’ De unga, mina studenter – de blev mitt enda hopp om en bättre morgondag. Hit, tänkte jag, kunde ingen tränga sig in. Denna värld kan ingen förstöra …

Blev sexdagarskriget den direkta orsaken till vad som hände i Polen?

"Yrligt sett – ja. Men i realiteten blev kriget bara en utlösande faktor för krafter som sen länge jäst under ytan. Om inte sexdagarskriget brutit ut, skulle de ha hittat en annan orsak … Missnöjet låg i luften. Den ekonomiska utvecklingen hade stagnerat. Den polska våren vissnade före blomningen. De intellektuellas krav på större frihet gjorde sig allt mer gällande – och till detta kom den interna dragkampen inom partiet – i den situationen fanns bara en utväg: att snarast möjligt hitta en syndabock! Och allt låg ju nära till hands – Sovjet pekade ögonblickligen ut syndaren. Gomulka och Moczar hade bara att trampa på – även om kampanjen från början var dirigerad ovanifrån, behövde den inte lång tid för att sjunka till allt bredare folklager – att förvandlas till en brand. Det lönar sig inte att förneka fakta, polska folket är antisemitiskt sen gammalt. Om än ungdomarna var fria från smittan, så var föräldrarna förgiftade.

Nu när det är försent ser jag klart – att vi hela tiden, trots vår assimilation, vår kommunism och patriotism, trots långa anor i ett land vi älskade – utgjort en främmande beståndsdel i samhället … Polackerna ville inte ha oss, vad vi än representerade. De ville inte ha vår kommunism. De vill inte ha någon kommunism alls … Det spelar ingen roll om juden är assimilerad – de vill inte ha juden! De gjorde sig av med oss vid första lämpliga tillfälle. Jag fick uppleva hur judehatet bröt fram med en kraft som om det aldrig varit glömt. Och när studenterna vägrade anamma de nya tongångarna – blev de påtvingade dessa eller också fick de munkavle på sig.

Ni har levt länge i ett demokratiskt land. Jag undrar om ni nu kan fatta denna hetsjakt på människor, denna blinda terror mot oskyldiga … utrensningar, avskedanden, anklagelser på fullkomligt befängda grunder … samtidigt som hatet sprutas ut i etern, i tidningar – på gatorna i form av affischer … det känns så svårt, så svårt att berätta!

Studenterna arresterades i tusental, flera försvann spårlöst. Och överallt i samhället började partimedlemmar gå runt med listor, den motspänstige fick lära sig: så och så skall man uttala sig om Israels imperialistiska aggression … så och så skall man behandla sionister, kryptosionister, revisionister, liberaler, förrädare … Skriv på: jag fördömer Israels aggression som siktar till att förslava våra arabiska bröder. Försäkra: jag kommer att bekämpa varje yttring av sionism var jag än ser den. Namnge de sionister du känner! Namnge de judar du misstänker för sionism! Fyll på din lista – ju fler namn, desto bättre för dig själv … Det var länge sen Gomulka trodde att man kunde dela upp judarna i tre kategorier: de som kände sig knutna till Israel och borde lämna landet, de andra, bestående av rotlösa kosmopoliter som borde försvinna från alla viktiga poster och de som han tyckte kunde gå an … Det tycker inte vi. Ingen kategori går an! Nå? – Undersök din arbetskamrat! Undersök din granne, din mor och far! Är de judar? Ge oss namn! Är de inte? … men – hur förhåller det sig med din egen farfarsfar? …

Masspsykosen hade gripit omkring sig. Sinnet för proportioner var utplånat. Kvasten började gå över judarna utan urskillning. Drabbade sådana som för länge sen glömt att de var judar, som inte hade en aning om att de var det, som konverterat i ett avlägset förflutet – halvjudar, kvartsjudar eller åttondelsjudar!

Ja, i vår folkrepublik Polen arbetar i ministeriet en hel avdelning med den judiska frågan. Sionismen hade spelat ut sin roll – nu blev det viktigare att kunna bevisa det ’ariska’ blodets renhet. Känns terminologin igen? Det var faktiskt detta det gällde …

Därifrån till att ändra på väldokumenterade historiska fakta är bara ett stenkast. I utrensningens spår följde