Den falska bilden av Israel: MIFF:s faktagranskning av medier och skolböcker

By Conrad Myrland

Den falska bilden av Israel dokumenterar vilka vanföreställningar om den judiska staten som är utbredda i Norge. Den ger svar på hur denna bild har skapats genom flera decennier med ensidig och felaktig information från norska medier och skolböcker. Det är särskilt det statliga tv-bolaget NRK och nyhetsbyrån NTB som får sin agenda avslöjad.

"Boken Den falska bilden av Israel är som ett knytnävslag mot medievärldens självbild, utrikesbevakning och multikulturella nonchalans. Alla, som tar sig tid att läsa hela verket, kommer att bli skakade av felen, ensidigheterna och den direkt pro-arabiska propagandan. Inte slumpartade och urskuldande enstaka misstag gjorda under tidspress, utan systematisk desinformation och hets mot Israel i reportage efter reportage, år efter år. Kritiken är noggrant dokumenterad och fundamental och borde vara obligatorisk läsning vid alla fakultet och skolor som undervisar i journalistik och kommunikation."
Alf R. Jacobsen, författare och journalist, i bokens förord.

"I en tid präglad av diskussioner om fake news, alternativ media, mediakritik och där de traditionella nyhetsmedierna blir allt mer ifrågasatta ligger Conrad Myrlands skrift precis rätt i tiden. Israels öppenhet är ofta ett tveeggat svärd, då man utsätts för en medial bevakning som ofta kännetecknas av dubbla måttstockar. Myrlands bok är ett självklart bidrag till alla de som är intresserade av hur medier efterföljer sitt uppdrag i asymmetriska konfliktzoner."
Martin Blecher, statsvetare

• Language: Svenska
• Publisher: Med Israel For Fred
• Release date: Jun 15, 2021
• ISBN: 9789151995762

Conrad Myrland

CONRAD MYRLAND (f. 1979) är VD och chefredaktör för Med Israel for fred (MIFF). Han utvecklade nätsidan miff.no på sin fritid från januari 2001 till juli 2007. Sedan augusti 2007 har Myrland arbetat på heltid för MIFF. Myrland har utbildning i ekonomi och administration från Høgskolen i Stavanger och internetstudier vid Curtin University of Technology, Australien. Under perioden 2001-2005 var Myrland chefredaktör, internetansvarig och journalist på lokaltidningen Solabladet. Myrland har varit medarbetare på MIFF:s medlemstidning Midtøsten i fokus sedan 1995.

Book preview

Innehåll

Tack

Förord: Alla journalistiska fiaskons moder

Inledning

Dagsrevyenunderkändes vid den första intifadan

Disposition

Använd boken som ett verktyg

DEL 1

Hur utbredd är den falska bilden av Israel?

2012: Holocaust-centrets enkät

2012: Det mosaiska trossamfundets enkät bland norska judar

2017: Holocaust-centrets enkät

DEL 2

Mediernas bidrag till den falska bilden av Israel

Libanonkriget 1982 – en studie i obalanserad bevakning

Saker som bekräftat för mig hur orättvist Israel behandlas

2006: Verdens Gang: Stenarna var stora nog för att döda

2007: Worldmapper

2009: Retrievers undersökning av Gazakriget

2009: Norsk dubbelmoral om dödstalen i krig

När norska medier talar om mordlystna norska soldater

Norge för krig precis som Israel

Har norska soldater dödat fler afghaner än israeliska har dödat palestinier 1987-2003?

Mediernas försök att blockera MIFF:s rättelser

2006: Nio tidningar vägrade att trycka MIFF-annons

2009: MIFF:s kamp för att komma till tals under kriget mot Hamas

2013: Förlikningsnämnden dömde Klassekampen till att trycka MIFF:s annons

2014: Klassekampen vägrade åter att trycka MIFF:s annons

2019: Schibsted-tidningarna vände

NRK:s bidrag till den falska bilden av Israel

Radio- och Tv-rådet sattes i skolan, men lärde sig inte mycket

Sidsel Wolds självförsvar och MIFF:s faktagranskning

Uppseendeväckande likgiltighet

NRKförklarar varför civila kan ha dödats vid luftangrepp

NRK Dagsrevyengav en felaktig bild av situationen i Gaza

Propagandaspråket och sakligheten lever sida vid sida på NRK

En typisk gengångare

NRKmåste sluta använda Odd Karsten Tveit

Sidsel Wold släpper alla hämningar

Norska experter korrigerade den anti-israeliska mediakampanjen

MIFF:s klagan till Radio- och tv-rådet efter Gaza-kriget 2014

Okunskap, fördomar och önsketänkande i NRK:s vinklingar

Samstämmig kritik mot NRK

Är det bara MIFF som kritiserar NRK?

Vad norska medier kommer fortsätta att berätta och fortsätta att tiga om

NRKsprider palestinsk flickas lögner till norska barn i superpropaganda

NRKföljer Al Jazeeras exempel och är självkritisk

NRKspelar på de mest primitiva känslorna

Tendensiösa Sidsel gör Wold på NRK:s journalistetiska regler

Två fullständigt ensidiga propagandafilmer på NRK

Gjorde Wold på sanningen

NRKTrøndelag avlägsnade felaktiga anklagelser mot Israel

Vad NRK:s läsare aldrig får veta att John Kerry sade

NRKavslöjade bosättningarnas relativa storlek

NRKhar fel, absolut alla tar inte avstånd från självmordsbomber mot civila

Falsk nyhet rubrik i NRK

Dagsrevyen vände upp och ner på allt

Jag känner att jag blir opprörd över NRK:s rubrik!

NRK:s Sigurd Falkenberg Mikkelsen citerade Trump helt fel

Verkligheten hann ifatt Dagsrevyen, men inte förrän de hade spridit falska nyheter två gånger

Efter kritik från MIFF ändrade NRK sin summering av konflikten

Gro Holm beklagade fel i Kveldsnytt

NRKHär och nu blev NRK Förr och fel

Folkmordsanklagelse mot Israel på bästa sändningstid på NRK

Falska nyheter på NRK och VG: Tiger om att palestinierna gav synpunkter på Trumps plan vid minst 37 möten

Aftenposten och NRK döljer viktig detalj och skapar skrämselpropaganda om Jordandalen

Rädda Barnen serverade demonisering av Israel till frukost på NRK

När NRK flaggar med sin egen okunnighet

NTB:s bidrag till den falska bilden av Israel

NTB:s extrema överbevakning

Israel mer i fokus än tio stora kriser

NTBdemoniserar Israel med extrem överbevakning av krigsförbrytelser

NTB:s extrema överfokusering på palestinska flyktingar

Skräckexemplet NTB

NTB:s bevakning av förhandlingarna blev falska

NTB:s arbetssätt: Använd bara de meningar som sätter Israel i en dålig dager

NTBsprider desinformation om israeliska bosättningar

NTBfortsätter att sprida ensidig propaganda om bosättningar

NTBtar ett steg i rätt riktning

NTBdömer på förhand och kommer inte med uppdateringar

NTBhar fel om Israelstöd och Israelkritikers antisemitism

Det palestinska barnoffret NTB inte vill skriva om

NTB:s fel och skrönor om staten Israel

Om NTB och Aftenposten åtminstone hade läst sina egna källor, skulle de ha framstått med större trovärdighet

Netanyahu utsatt för grovt citatfusk av nyhetsbyrån NTB

Finn fem fel i NTB:s artikel

NTBrefererar Joe Biden fullständigt ensidigt

Falska nyheter från NTB på NRK

Hänvisningar till andra faktagranskningar och kritik av NTB:s bevakning från 2012

Exempel på NTB-korrigering och lovord från MIFF

Andra mediers bidrag till den falska bilden av Israel

Fredrik Græsvik i TV2

Græsvik och barnmördare

Græsviks Evig krig

Stackars Stanghelle!

Aftenposten: – Utan kursändring måste det få konsekvenser för det ekonomiska stödet till den Palestinska Myndigheten (PA)

Den enögde redaktören på Aftenposten

Vårt barn undrade efter att ha läst Aftenposten om Israel verkligen dödar de som är oense med dem

Framför ögonen på VG bryter palestinierna mot internationell rätt, men det nämns inte

VGrör till det för sig själva

Varför låter VG en professor servera grova falska nyheter om Gaza?

Dagbladet: En giftig julhälsning

Dagbladethejade fram judediskriminering baserat på faktafel

Smilden missar målet redan i rubriken

Dagbladetshemlängtan är trams, Gaza-provokatörerna vill utplåna Israel

Nytt bottenrekord av Dagbladet – rasism, antisemitism och falska nyheter i en salig blandning

NRKoch Dagbladet: Israel orsakar amerikanskt och palestinskt polisvåld

Adresseavisenvalde att inte berätta att det finns en egyptisk gränsövergång

Stavanger Aftenbladrättade rubrik efter korrigering av MIFF

Stavanger Aftenblad: Det är nästan så att man inte kan tro det

Extremister i Fædrelandsvennen

Fædrelandsvennenbevisar åter att de ligger i täten med Israelfientlighet

Norska tidningars dubbelmoral visar varför Israel måste stärkas som det judiska folkets nationella hemland

Professor: – Norska medier bevakar Israel med känslor, inte med intellekt

Masteruppsats slaktar norska tidningars bevakning av Mavi Marmara-incidenten

DEL 3

Skolans bidrag till den falska bilden av Israel

2004: Analys av skolböcker

2011: Rapport om antisemitism i skolan

2018: NUPI länkade till MIFF:s korrektur av professor Hilde Henriksen Waage

2018: Operasjon Dagsverk och MIFF:s motaktion

2018: Animationsfilmen Tornet

2018: TV2 Skole avlägsnade film sedan MIFF avslöjat en rad fel

Skolboksanalys: Kosmos 10

Skolboksanalys: Perspektiv

Skolboksanalys: Matriks 10 Historie

Skolboksanalys: Tidslinjer 1+2

Lärare: – Vi är utbildade människor som inte behöver vägledning från MIFF

Konsekvent anti-västlig attityd i norska läroböcker

DEL 4

Den farliga effekten av mediernas och skolböckernas kunskapsförmedling

MIFF:s uppmuntran till norska journalister

Vad ligger bakom mediernas orättvisa bevakning av Israel?

Tillägg 1

37 procent är negativa till mer samarbete med Israel

De allra flesta är okunniga eller felinformerade när det gäller judiska och palestinska flyktingar

Här är norska folkets dom över NRK:s Israelbevakning

Vad säger det norska folket om Israel som judisk stat?

Förkortningar

Tack

TACK TILL MIFF: S MEDLEMMAR och huvudstyrelse som i snart ett kvarts århundrade – de sista tretton åren på heltid - har gett mig möjlighet att arbeta med ett av mina favoritintressen och tack till min familj som stödjer mig i arbetet.

Särskilt tack till de som har bidragit till den här boken, de frivilliga korrekturläsarna och särskilt journalisten och författaren Alf R. Jacobsen som var välvillig till att skriva förordet.

Jag tillägnar denna bok min farbror Odd Myrland som introducerade mig för Israel och MIFF.

Alla journalistiska fiaskons moder

Förord av Alf R. Jacobsen

Alf R. Jacobsen är en prisbelönad journalist och författare. Han har studerat litteraturvetenskap och sociologi vid Universitetet i Oslo och Universitetet i Bergen. Jacobsen har varit frilansjournalist och anställd som journalist i Finnmark Dagblad, Alle Menn, Klassekampen, Verdens Gang och Dagbladet. Han var redaktör i Økonomisk Rapport under perioden 1993 till 1995 och redaktör i NRK:s program Brennpunkt från 1995 till 2001. Jacobsen är en av Norges främsta kriminal- och dokumentärförfattare och har skrivit ett fyrtiotal böcker och filmmanus. (Foto: Aschehoug)

INNAN JAG LÄMNADE min hemstad Hammerfest, fick jag två böcker av min tidvisa mentor, vägledare i dryckeskonsten och oförlikneliga vän och kollega, bohemen och mästerfotografen Kåre Kivijærvi, ¹ nämligen Thomas Wolfes Of Time and the River och Ben Hechts A Child of the Century.

Inte ens i ljusa stunder kunde man med någon större säkerhet följa Kåres kryptiska tankesprång och anarkistiska humor, och jag var aldrig säker på om han ansåg mig vara kandidat för rännstenen eller exekutionsplutonen. Han lyfte whiskyglaset, de mörka ögon glittrade och skrattet kom från solar plexus när han uttalade sin trosbekännelse: Det finns bara tre verkligt fria yrken; fiskarens, kassaskåpssprängarens och journalistens.

Jag bläddrade i Wolfes bok, först utgiven som Of Time and the River 1935, och hittade inga omedelbara tips. En överdådig berättartalang som slitits bort av tuberkulos i hjärnan bara tre år senare. I Nazityskland hade den bägarsvingande författaren firats nästan som en amerikansk Hamsun. Medan ambassadörens erotiska dotter svävade som en fjäril runt hans gylf, enligt Wolfe, förblindade den nazistiska körens smicker honom för regimens sanna karaktär. Först när han under ett annat besök året därpå i gränsstaden Aachen såg en försvarslös jude gripas och kastas ut från tåget verkade Wolfe komma till insikt.

Jag ville krossa Gestapons tjurnacke, skrev han i raseri i novellen I have a Thing to Tell You i tidningen New Republic 1937. Längtan efter att gå lös på det uppblåsta ansiktet växte.

Till slut erkände han sin hjälplöshet, en känsla som delades av de flesta resenärer. Han kände illamående när SS-folket drog ner mannen från tåget. De tittade på den gripne, som ville emigrera med sina få besparingar från Nazitysklands totalitära godtycke. Mannen kastade en blick tillbaka, blek av rädsla. I ögonen samlades all dödens själsnöd. Vi kände oss nakna, skamsna och skyldiga. Vi kände att vi på något sätt tog farväl inte bara till en man, utan till allt som var mänskligt. ²

En ung och attraktiv kvinna försökte återskapa det goda humöret i kupén, vilket bara fick Wolfes ilska att stiga. Ah, dessa judar! Det här skulle aldrig hända om det inte var för dem. De bara bråkar. Tyskland måste skydda sig mot dem.

Ord var bara ord. Även om Wolfe, före sin död 1938, upplevde äran att ha fått sina böcker förbjudna i Nazityskland, kunde hans desperata skrik inte stoppa processen som redan pågick. Den nazistiska antisemitismen kulminerade i ett industriellt massmord utan motstycke i historien. Fram till 1945 blev sex miljoner judar mördade.

* * *

Ben Hecht var en samtida till Thomas Wolfe; lysande begåvad, snabb som en olympisk sprinter och med en frenetisk arbetskapacitet. Han var också en född rebell, fylld med förakt och hån för allt som smakade auktoritär arrogans och snobbism, och en absolut anhängare av yttrandefrihet, kosta vad det kosta vill. Han flydde från en akademisk karriär 1910. Bara 17 år gammal fann han sin tillflykt som springpojke, fototjuv och reporter i Chicago Daily News, där han lärde känna gangsters, prostituerade och dagdrivare och med block och penna sökte han upp gränder, horhus, polisstationer, rättssalar, teatrar, fängelser, dryckesställen, fattighus, brandhus, dårhus, mordscener, bankettsalar och bokhandlare.

I Et barn av tiden beskrev han sig ungefär som Kåre Kivijærvi: Journalistens koppling till sitt yrke grundar sig på hans egen natur. En bra tidningsman på min tid hade skämts över att vara något annat. Han skulle tacka nej till ett erbjudande om dubbel lön i andra yrken. Av allt som livet kunde erbjuda honom, fanns det en sak han ville ha mer än något annat. Han ville dö i sin rustning, som en slumpmässig person, full av anonym makt, en fri man. Trots att journalisten, värre än en byläkare, är bunden av sitt arbete vid alla tider på dagen, mer blint underkastad sin redaktör än en menig soldat sin kapten, betraktar han fortfarande sig själv som sin egen herre. Som Sherman Duffy uttryckte det: En journalist passar in någonstans mellan en hora och en bartender, men andligt sett står han bredvid Galileo Galilei: han vet att jorden är rund."

När han på 1920-talet lämnade Chicago och reste till Hollywood, tog han med sig alla sina erfarenheter som journalist och som gatpojke in i filmbranschen som firad författare av böcker, artiklar och närmare 90 filmmanuskript, från Stagecoach till Gone With the Wind och Casino Royale. Han vann den första Oscarstatyn som delades ut 1927 som manusförfattare till filmen Underworld och framträdde senare som Marilyn Monroes spökskrivare.

Ben Hecht var ett geni, sa den franske regissören Jean-Luc Godard. "Han uppfann 80 procent av de intriger som används av Hollywood³ i vår tid."

* * *

Hecht blev involverad i judarnas kamp för Israel när han under kriget mötte tre av ledarna för Irgun, den väpnade organisation som sedan början av 1930-talet hade stridit mot britterna i Palestina och mot arabmilisen under Stormuftin i Jerusalem, al-Husseini, som stödde nazisterna och från en bas i Hitlers Berlin eldade massorna till utrotningen av judarna. Hecht blev rasande och deprimerad av de rapporter som började komma från Europa.

Medan jag promenerade på gatan blev en miljon judiska män, kvinnor och barn slaktade, och ytterligare fyra miljoner skulle förstöras av likugnarnas eld. Ändå fanns det inte en enda myndig röst, judisk eller icke-judisk, som stod upp i protest mot historiens vidrigaste brott. Var judarna så oansenliga att de kunde mördas i stora mängder utan att någon protesterade, eller var mänskligheten så avskyvärd att den utan att blinka bevittnade tyskarnas brott?

Från 1941 till staten Israel grundades 1948, stod Ben Hecht längst fram på barrikaderna i kampen om USA:s allmänna opinion. Genom storskaliga annonskampanjer, dussintals tidningsartiklar och pjäser med Kurt Weill som kompositör och den mycket unge Marlon Brando på scenen, gjorde han sitt yttersta för att väcka folk och samla in pengar till dem som överlevde i koncentrationslägrens helvete. Många var likgiltiga och fega och vände ryggen till. Annonser censurerades och Hecht fördömdes av etablissemanget, kollegorna och av både dolda och öppna judehatare. Men det var glöd i den gamla kriminalreportern. Även när han efter kriget utsattes för en fullständig bojkott av Storbritanniens biografer och svartlistades av filmbolag i rädsla för förlorade intäkter, producerades nya mästerverk – under pseudonym. Även familjens hund agerade som författare till en bioframgång.

När en brittisk general föreslog att man skulle hänga hundra judar för att stoppa oroligheterna och rädda evakueringen av mandatområdet i Palestina, svarade Hecht: Britterna, som älskar friheten lika mycket som de älskar att beröva andra människor den, reste från Palestina i viss förvirring. De hade försäkrats om att det inte fanns någon kämpaglöd i judarna. Och engelsmännens erfarenhet var att de bara behövde se på judarna genom monokeln, så föll de till föga. Det hade funnits all anledning för engelsmännen att tro att alla tappra och vältaliga judar endast existerade i Gamla testamentet.

År 1950, när den nya staten Israel var under uppbyggnad och just hade vunnit över de attackerande arméerna från fem arabiska länder, frågade Hecht en av sina vänner i Irgun: Hur mycket material och pengar hade ni när striden började?

"Vi hade 300 pund, 400 män, 40 revolvrar, fem eller sex gevär, en kulspruta, tre ton sprängämnen och en åsna. Han tillade eftertänksamt: Det stackars djuret, med en klövja sprängmedel på ryggen, var den första att offra livet för vår sak."

* * *

Conrad Myrland skulle ha varit en ung man i Ben Hechts stil, en kämpe och sanningssökare utan respekt och rädsla för journalistikens massiva grupptryck och krav på politisk korrekthet. Boken Den falska bilden av Israel är som en knytnäve mot medievärldens självbild, utrikesreportage och mångkulturell nonchalans. Alla, som tar sig tid att läsa hela verket, kommer att skakas i grunden över felaktigheter, ensidighet och regelrätt pro-arabisk propaganda. Inte enstaka och förlåtliga små missförstånd under tidspress, men systematisk desinformation och Israelhets i reportage efter reportage, år efter år. Kritiken är obestridligt dokumenterad och fundamental och bör vara obligatorisk läsning vid alla fakultet och skolor som ägnar sig åt journalistik och kommunikation. Det drabbar särskilt två institutioner, som båda lever med särskilda krav på balans och ofta åberopar sina egna högkvalitativa etiska normer: den statligt finansierade Norsk Rikskringkasting (NRK) och Norsk Telegrambyrå (NTB).

Myrlands dräpande analys visar att de två institutionernas bevakning av Israel och krigen i Mellanöstern under lång tid har demoniserat Israel och gjort det omöjligt för människor utan särskild kunskap att förstå vad konflikten handlar om. De bär därför ett tungt medansvar för spridningen av antisemitiska attityder till befolkningen. Vad utlandskorrespondenter i NRK som Fritz Nilsen, Odd Karstein Tveit, Gro Holm och Sissel Wold har sysslat med i årtionden, liknar därför alla journalistiska fiaskons moder⁴

* * *

För mig som från 1996, på uppdrag av den orädda och innovativa faktachefen Oddbjørg Aasen Bjørdal, byggde upp NRK:s förmåga att bedriva kritisk under sökande journalistik och skapade programmet Brennpunkt, är Myrlands slutsatser inte lika överraskande.

Delvis på grund av att NRK, som det enda tillåtna tv-bolaget, hade varit ensam på marknaden i alldeles för många år, hade Dagsrevyen en enorm prestige. Men alla vi som arbetade med avancerad journalistik på Akersgata visste att graven var grävd. Den största hemligheten i Norges medier var Dagsrevyens svaga professionella normer och tveksamma etik, som i sin tur var kopplade till kändisskap, sociala ambitioner och intima band till Arbeiderpartiet och resten av maktapparaten hos många anställda. Näst efter kungliga middagar, var Nobelkommitténs sammankomster och ambassadkvarterets cocktailpartyn de flesta journalisters dröm. Det var naturligtvis en hopplös utgångspunkt för självständigt kritiskt tänkande. I Hechts värld skulle inte många av tv-stjärnorna klara sig i 15 minuter.

När jag kom och genast rev sönder alla förslag till ändlösa tv-program om Nobelpristagare och resor till exotiska länder för att hylla norsk u-hjälp och humanitär självkänsla, pågick kriget. I ett normalt klimat skulle ett tv-bolag, som ville bygga ett nytt program, driva på och främja Brennpunkts långa rad av äkta avslöjanden – så som TV2 sedan gjorde. Det skedde inte i NRK. Tvärtom ansågs Brennpunkt och jag vara en farlig rival, som med alla medel måste bekämpas och helst läggas ner. Om våra många epokgörande dokumentärer över huvud taget blev omnämnda var attityden negativ – och ofta i form av dementi. Gamla och nya fiender gick i skytteltrafik in och ut ur nyhetsstudiorna, där de mer eller mindre fritt fick hamra lös på våra program, till och med innan de sändes.

* * *

Detta hände vid en tid då NRK och andra norska medier var näst intill besatta av Mellanöstern. Som regel kom två eller tre inslag från Ramallah och andra palestinska stödpunkter innan Dagsrevyen behandlade dagens norska händelser. Internt döpte jag, i Hechts anda, om Dagsrevyen till Mellanösternrevyn. Ironin är sorglig, men inte gripen ur luften. Myrlands undersökningar visar att alla konflikter som innefattade Israel fanns med i hundratals inslag. Andra och betydligt blodigare krigshandlingar nämndes knappt.

Kanske var Arafats nyfrälsta anhängare besvikna. 1993 hade allt sett så mycket ljusare ut. De informerade (dock inte opålitliga element som jag) och smög runt i korridorerna med allvetande leenden. Osloavtalet skulle snart bli känt. Lilla Norge hade löst en av världens mest långvariga konflikter, den mellan arabstaterna och Israel, mellan islam, judendom och kristendom. Drömmen om Peer Gynts hemland som en global humanitär stormakt och ett kommande mångkulturellt paradis var nära förverkligande. Nya karriärmöjligheter öppnades. En armé av världens räddare, ivriga att ge sig på de infödda som inte förstod sitt eget bästa. Den som stannade och lyssnade kunde redan höra Gucciskor knarra i mötet med parkettgolvet i lyxhotellens vestibuler. Frälsningen kom i första klass och krävde femstjärnig service.

Avtalet undertecknades, men det hände inte mycket. Vid möte efter möte förkastade palestinierna hela tiden nya resolutionsförslag. Tiden gick och striderna började. Två intifador. En hagelsvärm av missiler mot Tel Aviv och andra israeliska städer från Libanon och Gaza. Överallt blodiga sammandrabbningar som kostade tusentals liv.

Presskårens förbittring ökade. Få, om ens någon, försökte förklara vad som verkligen var orsaken till att alla medlingsförsök kraschade. Endast en sak var säker för dem som kunde följa den ändlösa upprepningen av pro-palestinsk propaganda i de flesta medier: Det var Israel som bar skulden. De använde ohämmat våld, dödade civila och nekade flyktingar tillgång till sina egna hem och sin egen mark. Trycket från en ensidig negativ press hade en effekt. Opinionsundersökningarna visade att förtroendet för Israel minskade. Från anti-israeliska känslor till antisemitiska attityder är vägen kort.

* * *

Den som söker en mer objektiv förståelse måste ha en annan utgångspunkt. För det första har krigskonsten genomgått revolutionerande förändringar på kort tid. Tre gånger — 1948, 1967 och 1973 — försökte överlägsna arabiska arméer besegra Israels armé och flygvapen på ett traditionellt sätt. Försöken slutade i katastrofala nederlag.

De arabiska ledarna, som vid den tiden precis som idag strävar efter att utplåna Israel, förstod att nya okonventionella metoder behövdes: smartare och mer sofistikerade vapen, gerillateknik, elektroniska offensiver och politisk krigföring.

Av nio huvudelement i modern krigföring har den australiske militärteoretikern David Kilcullen framhållit två av särskilt intresse för pressen: Mediamanipulation är en parts förmåga att locka, provocera eller lura sin motpart att tillfoga det egna territoriet oproportionerligt stora civila offer och materiella skador och sedan utnyttja sådana fel för att manipulera fram en stark negativ reaktion i massmedia, skrev han i studien The Dragons and the Snakes, How the Rest Learned to Fight the West. Därtill kommer politisk krigföring, som är förmågan att manipulera och mobilisera anhängare genom modern masskommunikation, sociala nätverk, indoktrinerade grupper utomlands och via Internet. Proteströrelser och inflytelserika personer används sedan för att undergräva motpartens verksamhet, sammanhållning och legitimitet. ⁵

Det kan knappast råda några tvivel om att terroristorganisationerna Hamas, som kontrollerar Gazaremsan med järnhand, och Hizbollah, som kontrollerar Libanon och delar av Syrien, har skaffat sig avancerade irreguljära metoder. Civila knuffas framför tungt beväpnade milisgrupper. Militära kommandocentraler placeras i tätbefolkade bostadsområden.

Israels väpnade styrkor har också lärt sig. De vet att varje civilt dödsfall används av pro-palestinska journalister och humanitära organisationer, som lätt tar till hårda fördömanden. Därför är Israels officerare och soldater underkastade några av världens strängaste regler för att minimera och helst undvika civila offer – även om uppgiften är nästan omöjlig när motparten medvetet gömmer sig i befolkningen.

Myrlands siffror visar att Israel otroligt nog ändå har lyckats hålla dödssiffran låg. År 2002 dödades till exempel 17 gånger fler människor i krig mellan tjetjener och ryssar än mellan palestinier och israeler. Två år senare, i Kongo, dödades dubbelt så många per vecka som under fyra års strider längs Israels gränser. Och för att flytta statistiken direkt till den norska regeringskvarteret: Under loppet av 10 år kan norska soldater i Afghanistan på olika regeringars order ha dödat lika många (upp till 4.000) som Israels styrkor dödade på 16 år, från 1987 till 2003 (3.900 soldater och civila).

Ändå var pressens ramaskri nästan uteslutande riktat mot Israel, som anklagades för ohämmat våld och brutalitet. Hatet mot Israel piskades upp i Norge, vilket ledde till att fyra av tio norrmän faktiskt trodde att Israel behandlade palestinierna på samma sätt som Nazityskland behandlade judarna under andra världskriget. ⁶

Kan det bero på att Hamas, Hizbollah och andra arabiska organisationer också har tillägnat sig Kilcullens regler om manipulation och politisk krigföring? Har journalisterna på fältet och bakom skrivborden i Oslo tänkt på att de blivit offer för avsiktlig manipulation och fusk av smarta och cyniska agenter? Eller har någon av dem själva tagit på sig rollen av inflytande på uppdrag av kamouflerade arabiska terroristorganisationer och deras förmodligen välmenande anhängare i väst?

* * *

Några timmar efter att britterna hade lämnat hamnstaden Haifa den 14 maj 1948 och premiärminister Ben-Gurion förklarade staten Israel som en etablerad stat, attackerades den lilla judiska enklaven från alla håll av arméer på 50 000 män från fem arabländer. FN hade delat upp det tidigare mandatområdet i två stater - en judisk och en arabisk - men araberna vägrade att acceptera beslutet. De ville ha hela territoriet och utplåna den nya staten innan den blev en levande verklighet.

Åtta månader och flera tusen dödade senare, besegrades arméerna från Irak, Jordanien, Egypten, Syrien och Libanon. Ben-Gurions styrkor kontrollerade det judiska kärnområdet och var i full gång med förberedelser inför ankomsten av hundratusentals flyktingar från Europa och arabvärlden.

När den 30-årige journalisten Kenneth W. Bilby från New York Herald Tribune reste genom det krigshärjade området vintern 1949 fann han få tecken på varaktig fred. En affärsman i Amman, Jordanien, uttryckte det så här: Om det så kommer att ta hundra år, kommer vi att driva judarna ut ur vårt land. I Beirut förklarade en före detta bonde att han varje dag skulle ta sina söner till toppen av närmaste kulle med utsikt över Israel: Det här var ditt, ska jag säga. Det här stals från dig. Du blev bestulen, lurad och förrådd. Det får du aldrig glömma!

Bilby, senare biträdande chef för den amerikanska radiojätten RCA, hittade en arabisk värld som sjöd av förnedring och hämnd. Inget fördrag, inget papper, kommer att kunna torka upp den stora reservoaren av fientlighet och misstänksamhet i Mellanöstern. ⁷

Idag, mer än 70 år efter Bilbys observation, är situationen lika låst. Palestinsk tv förkunnar att frälsningen kommer först när alla judar dödats. Stater och terroristorganisationer i Mellanöstern strävar fortfarande efter att Israel ska utplånas och avlägsnas från kartan.

Det bisarra är – som Myrland grundligt dokumenterar – att västerländska journalister och politiker fortfarande nästan systematiskt skyller på Israel och särskilt på bosättningar på Västbanken, trots att de flesta människor vet att förklaringen är helt annorlunda: arabstaternas önskan att upprätthålla flyktingsituationen som en del av den politiska krigföringen och kravet på full rätt att återvända för absolut alla, både de få överlevande äkta flyktingarna från kriget 1948 och deras ättlingar.

Medan omkring 700 000 arabiska palestinier delvis valde att lämna krigszonen och delvis drevs med i kölvattnet av striderna, anser UNRWA att antalet flyktingar för närvarande är mellan fem och åtta miljoner. Alla förhandlingar och alla kompromissförsök efter 1993 har strandat eftersom ingen arabisk eller palestinsk statsman hittills har velat avstå från kravet på den absoluta rätten att återvända.

Det är en eftergift Israel inte kan acceptera av lättbegripliga skäl. Om mellan fem och åtta miljoner palestinier skulle kräva utrymme inom Israels gränser kommer landets 6,7 miljoner judar (av totalt nio miljoner invånare, varav två miljoner muslimer) att hamna i minoritet. Israel skulle då inte längre vara judarnas hemland. Det skulle bli en ny muslimsk stat.

* * *

För Israel spelar det kanske ingen roll om utvecklingen i Norge fortsätter i negativ riktning. Regeringen, utrikesdepartementet, de icke-statliga organisationerna, delar av kyrkan och massmedia har i åratal visat upp en pro-palestinsk hållning och öst miljarder kronor på en politik som effektivt har hållit konflikten vid liv. Detta har framför allt skett genom bidrag till UNRWA, palestiniernas egen flyktingorganisation i FN-apparaten. ⁸

Det viktiga är dock att detta har placerat Norge på fel sida i den mest avgörande samtida debatten med skiftande regeringar sedan 1990-talet. Tror vi verkligen mer på västvärldens idéer om yttrandefrihet och öppen politisk debatt, kvinnors frigörelse och bergspredikans ideal? Är vi fortfarande en nation som bygger på kristna värderingar och upplysningsidéer och är vi i slutändan redo att försvara värderingarna till det yttersta?

Det finns ingen tröst att finna i vår senare historia. Före den 9 april 1940 beslutade Labourregeringen i Storbritannien att blunda tills det var för sent. I Norge var vi helt oförberedda och det tog Nazityskland bara 12 timmar att kuva alla viktiga städer i landet. Är vi bättre förberedda i dag på att möta Europas nya utmaningar? Vet vi vad Norge står inför, vad vi ska kämpa för och varför?

Med stora delar av Mellanöstern i fattigdom, ruiner, kaos och i den islamiska fanatismens grepp är Israel i det stora perspektivet Europas hopp, den sista levande demokratin vid Medelhavets södra strand. Med sin gamla och avancerade kultur, med sina gemensamma minnen och berättelser, med sin begåvning och kreativitet, med sin patriotism och vilja att leva rakryggad, är landet ett exempel på att det går om man tror.

Å andra sidan verkar vi med vår regering och press inte se helheten. Vi har konsekvent undergrävt Israels långa och ihärdiga kamp att existera. Konsekvenserna kan bli ytterst allvarliga. Om Israel faller kommer Europa att bli sårbart som aldrig förr under påtryckningar från odemokratiska och totalitära krafter som växer fram i ständigt nya skepnader.

Jag kände CIA-officeren som utredde terroristattacken 1983 mot de amerikanska marinsoldaterna i Beirut, där 241 soldater dödades. Veteranen, som sedan dess har porträtterats av George Clooney i långfilmen Syriana, sade med stort allvar: I Mellanöstern finns otaliga terrorgrupper. De verkligt farliga är det iranska revolutionsgardet. De står bakom Hizbollah och de flesta attackerna mot väst. Det är dem vi verkligen måste se upp för.

President Trump har därför gjort två saker rätt. Han stöder Israel fullt ut och han vill förhindra att Iran får kärnvapen. Vi måste göra detsamma.

Striden handlar om Israels förmåga att överleva. Det är en kamp som gäller oss alla. En sådan analys stoppar inte kritiken. Det gör kritiken mer levande och relevant.

* * *

Vad är bättre än att avsluta med Ben Hechts öppningsbön i musikspelet We will never die, som först spelades för 40 000 personer på Madison Square Garden 1943. Han var en gatpojke, men han visste vad han trodde på.

"Allsmäktige Gud. De fattigas och de svagas fader, allas förhoppningar, som drömmer om vänlighet och rättfärdighet. Allsmäktige Gud, som välsignade Israels barn med ditt ljus, vi har kommit samman för att bekräfta att detta ljus fortfarande lyser i oss.

Vi har kommit samman för att be för de miljoner som har dödats i Europa för att de bär samma namn som dina första barn: judar. För våra ögon har en märklig och hemsk syn visat sig på ett folk som dödas, ett stort och forntida folk som i sina ådror bär Guds ord och en bild från de tidigaste tiderna. Nu dör den som ett ensamt barn på en ensam bajonett.

Vi är inte här för att begråta dessa judar, även om våra ögon är sorgsna och våra hjärtan tunga av deras öde.

Vi är här för att höra dem och för att ropa att de segrade i döden. De var utan vapen. Det är inte vi.

Vi är här för att bekräfta att deras oskyldiga liv och drömmen om godhet i deras själar är vittnen som aldrig blir tysta. De kommer aldrig att dö."

Kåre Kivijærvi visste vad han gjorde. Ben Hecht är en man som vi fortfarande borde lyssna på. Detsamma gäller Conrad Myrland och hans bok Den falska bilden av Israel. Boken är viktig och högaktuell. Den har ett budskap som särskilt vi journalister och författare kan och bör lära av.

Alf R. Jacobsen, 1 augusti 2020

---

¹ Kåre Kivijærvi (1938 - 91) räknas som pionjären bland Norges konst- och reportagefotografer i svart/vitt med en helt egen omisskännlig stil. Författaren arbetade som ung journalist tillsammans med Kivijærvi då han kring 1970 var ambulerande husfotograf i Finnmark Dagblad i vår gemensamma hemstad, Hammerfest. En av de sista bilderna han visade mig var tagen under en födelsedagsfest på Cypern runt ett långbord med cypriotiska fiskare. Texten var kort: Dom kaller mig Mavros, den orädde.» Han var extatisk då han ringde efter att jag hade börjat på VG 1986: Vad var det jag sa! Norges farligaste man." Kivijærvis bilder förvaras i dag på Nasjonalbiblioteket och Henie-Onstad kunstsenter.

² Wolfe blir här citerad efter Andrew Nagorskis lysande studie Hitlerland, s. 184ff. Wolfe använde sannolikt mer robusta uttryck om fjärilens ankomst än källan, som var hans tyska förläggare. Jag har valt en mer bildad omskrivning. Ambassadörsdottern Martha Dodds eskapader är för övrigt grundligt skildrade i Erik Larssons bok, In the Garden of the Beasts (New York 2011).

³ Se Ben Hechts självbiografiska A Child of the Century (1954), och till exempel Adina Hoffman Ben Hecht, fighting words, moving pictures (Yale 2019), som är en av de senaste biografiska studierna. Den som vill ha ett mer direkt intryck av Hechts begåvning bör se filmen The Front Page, som bygger på hans första pjäs 1920 om livet i Chicagos journalistmiljö. Den bör ge dagens vakande journalister ett abrupt uppvaknande. Hecht Oscarsnominerades sex gånger och vann två gånger.

⁴ Mellanösternkorrespondenterna verkar i sina böcker, sedan de återvänt hem, älska användningen av den helt felaktiga termen alla krigs moder om konflikten mellan Israel och arabstaterna, gissningsvis för att betona det farliga och viktiga jobb de har gjort. Förlåt mig därför denna lilla omskrivning av Saddams Husseins ökända bidrag till internationell militär terminologi.

⁵ Kilcullen The Dragons and the Snakes, särskilt s. 66ff.

⁶ Statistiken visar på en nästan katastrofal brist på kunskap om skillnaden mellan det totalitära systemens inneboende ondska och de västliberala demokratier som Israel är en del av. Folkstyret är långt ifrån perfekt. Misstag begås, och friheter och rättigheter diskuteras, attackeras och försvaras varje dag. Men vi spärrar inte in politiska motståndare i koncentrationsläger och straffkolonier under omänskliga förhållanden och organiserar inte industriella massmord på miljontals oskyldiga, som Hitlers nazister gjorde. Att avvisa och korrigera sådana groteskt felaktiga påståenden är också en del av pressens uppgift.

⁷ Citerat efter Adi Schwartz och Einat Wilf Krigen for å vende tilbake (Drammen 2020), s.35ff

⁸ För UNRWA:s bisarra ställning och verksamhet, se Schwartz och Wilf, s. 197ff.

Inledning

UNDER MINA TRETTON år som VD för Med Israel for Fred (MIFF) har jag deltagit i många olika sändningar på NRK. Bara en gång har jag blivit inbjuden till en liveintervju på NRK Dagsrevyen .

Det var den 14 juli 2014, några dagar in i det sista stora kriget mellan Hamas och Israel. Medan jag fortfarande satt i väntrummet i Marienlyst informerade presentatören Jon Gelius tittarna: 8 av 10 dödade palestinier är civila, enligt FN. Reporter Sidsel Wold berättade att det israeliska flygvapnet attackerar hela flerbostadshus där det kanske bara kan finnas något fåtal Hamasmedlemmar, men där alla dödas. Men Israel anser att de har sitt på det torra juridiskt sett, eftersom de skickar ut flygblad eller ringer folk innan de ska bomba och förstöra ett hyreshus.

Innan NRK tillät mig att tala, pratade en norsk internationell rättsadvokat om extrema döds- och skadesiffror. Mads Gilbert kom in via telefon från Gaza. I Tromsø-läkarens version fanns bara civila. Sedan modererade han sig lite och sade att 90 procent av dem som kommer till Shifasjukhuset (där han arbetade) är civila. Hälften av de skadade är kvinnor och barn under 18 år. Många av de omkomna är också kvinnor och barn. Det är alltså civilbefolkningen som lider, och det är de civila som får ta emot stöten av de israeliska attackerna."

Gilberts refräng var densamma som vi har hört många gånger, både förr och senare. Sedan skulle det visa sig att det fanns anledning att ställa många frågor om presentationen. Majoriteten av de dödade var män i stridsduglig ålder. Den israeliska försvarsmakten (IDF) meddelade i juni 2015 att 2 125 palestinier dödades i kriget. Av dessa var minst 936 militanta (44 procent av det totala antalet) och 761 civila (36 procent av det totala antalet). Det återstod att klassificera 428 personer, alla män i åldern 16 till 50. Det finns anledning att anta att andelen militanta bland män i denna åldersgrupp är minst lika hög (förmodligen mycket högre) som andelen bland alla de dödade.

Men den 14 juli var kriget bara några dagar gammalt, och efter bilder på explosioner och blod på Gazaremsan riktades kameraljusen plötsligt mot mig och programledaren Jon Gelius i studion.

Gelius: Ja, Conrad Myrland. Israel bryter folkrätten genom att angripa bostadshus i Gaza, det anser alltså den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem. Dom fastslår det. Delar du den uppfattningen?

Myrland: Frågan är om man vill använda en måttstock för krigsrätt för Israel, och en annan måttstock för andra. Om Norge och NATO bröt mot internationell rätt genom att bomba Gaddafis och hans medarbetares byggnader i Libyen, om vi har hjälpt till att bryta mot internationell rätt i Afghanistan och har dödat tusentals afghaner, så är det tydligt. Men frågan är: Använder du samma standard? Och om man tittar på Gazakriget 2009, till exempel…

Gelius: Men min fråga var ganska enkel, bara svara mig på vad jag frågade. Min fråga är ganska enkel: Delar du den israeliska människorättsorganisationens åsikt?

Myrland: Nej. Israel följer reglerna för krigföring långt över genomsnittet jämfört med andra länder. Vi hörde också i rapporten att Israel varnar de boende och från dessa hem planeras raketattacker mot civila områden och det är en dubbel krigsförbrytelse. Både att man skjuter godtyckligt mot civila bostadsområden, plus att man döljer verksamheten bland civila palestinier, och tyvärr blir den palestinska civilbefolkningen skadad och det är djupt tragisk.

Gelius: Israel har den största makten, det är vi överens om. Vart tycker du att de civila i Gaza ska fly?

Myrland: Gazaområdet är så stort att om Israel säger att de kommer att bomba ett område, och Israel har exakta vapen, då har palestinierna andra områden som Israel säger att de kan fly till. Då kommer det inte att bli något bombardemang i dessa områden.

Gelius: Men de kan inte ta sig ut ur Gazaremsan. Vi har sett exempel på det, och det råder ingen tvekan om det. Och då är min fråga igen: Var tycker du att de