Kod R291: En något annorlunda kriminalroman

By Carl Berg

Kod R291 är en humoristisk kriminalroman där fruktansvärda brott sätter den överbelastade polisverksamheten på prov. Romanen utspelar sig i 2010-talets Skåne Spänning, satir, svart humor, överraskande intriger och oväntade vändningar suddar efterhand ut gränsen mellan förövare och offer.
En underhållande läsning för de som är redo att släppa taget om det politiskt korrekta och uppskattar en dos galenskap. Boken bygger till stor del på verkliga händelser anakronistiskt hopvävda till en händelsemosaik. Resultatet är en kioskdeckare så rolig att den nästan luktar skämt.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 14, 2024
• ISBN: 9789180973977

Carl Berg

Carl Berg heter egentligen något annat. Bakom pseudonymen döljer sig i skogarna en pensionerad gymnasielektor i biologi med förflutet inom neurobiologisk forkning. Ett par decenniers tågpendlande samt uppfostran av tre tonårssöner, har gett materialet till denna roman.

Book preview

1

Denna osannolika historia börjar tidigt i april i en privat läkarmottagnings väntrum. Ett rum möblerat med en soffa, ett par fåtöljer samt bord av sextiotalets möbelmode då soffbord skulle vara låga så att de inte skymde vardagsrummets TV – den nya husguden vid denna tid då möbler alltjämt köptes hela utan att behöva skruvas ihop vid hemkomsten. Gamla tiders väntrum luktade eter. Den nya tidens luktade av det skarpa rengöringsmedlet Gevisol. Oavsett lukt så fanns alltid en viss rädsla inpyrd i väggar och tungt svävande i luften. Rädsla för ett blodprov, en spruta, en diagnos av en allvarlig och kanske dödlig sjukdom, remiss till en plågsam undersökning eller, i vissa fall, rädslan för ett friskintyg. I detta väntrum fanns ingen TV monitor. En kal vägg var dekorerad med en broderad duk med texten OM NI VILL SÅ BER VI FÖR ER.

I rummet befann sig tre patienter väntande, mestadels under tystnad. En fjärde befann sig inne på patienttoaletten för att lämna ett urinprov. Han hade vid det här laget varit därinne i tre kvart.

I brist på TV så fanns tidningar utspridda på soffbord och en och annan höll faktiskt på att läsas av någon väntande patient. Förutom gårdagens Norra Skåne fanns nyhetstidningar som gavs ut på veckobasis. Arbetaren, Proletären samt Land, den senare helt inriktad på jordbrukare och allmänt kallad Plöjboy. En kolorerad veckotidning med hälsotema – Sund magi i TARMEN – lyste upp det annars ganska trista väntrummet. För de med gott om tid fanns även en bok med titeln Dermatologiska sjukdomar i färg i så gott som nyskick,

En ung man i tonåren satt i sin egen lilla bubbla med hörsnäckor kopplade till en MP3 och brydde sig inte så mycket om vare sig rummets inredning, lektyr eller övriga patienter. Han hade feber och fruktansvärt ont i halsen och var gång han svalde kändes det som att svälja en igelkott. De hade inte velat ha med honom att göra på vårdcentralen eftersom det kunde vara något smittsamt. Egentligen var han i för dåligt skick för att ta sig till en läkarmottagning, utan hade varit hjälpt av ett hembesök och han längtade mest efter att krypa ned mellan svala lakan, dricka någonting varmt samt påbörja en penicillinkur mot vad som han misstänkte var halsfluss.

En mycket gammal vithårig man med långt vitt skägg och ett förflutet som militär, läste i en medhavd bok i väntan på att ett blodprov skulle tas. Han mådde egentligen förträffligt och var endast inne på en årlig hälsokontroll. Han hade vid det här laget nästan glömt varför han kommit till läkarmottagningen och längtade mest ut i aprilsolen. Hans blick var välvilligt nyfiken och som pensionerad överstelöjtnant fanns det fortfarande massor av saker att ställa tillrätta och gott om människor som behövde hjälp. Ibland tänkte han att om han någonsin skulle dö och få återförenas med sin avlidna hustru så skulle de bli tvungna att slå ihjäl honom. Nå – det hade varit nära den där gången nere i Kongo så det behövdes ju egentligen inte så mycket för att släcka ett aldrig så friskt och av hälsa sprudlande människoliv. Etthundranittio gram pressad trotyl i en handgranat, räckte mer än väl. På något vis var det som att de femtio åren efter incidenten var någonting han fått till skänks. Så medan det inte var helt ovanligt att patienter var rädda för att dö, så var den gamle militären mest rädd för att han aldrig skulle komma dithän.

En gammal dam med rollator betraktade med ögon röda av sömnbrist innehållet i tidningen om tarmen vilken fått henne att för en stund glömma sina svåra plågor. Att en så relativt oskyldig barnsjukdom senare i livet kunde utvecklas till något så djävulskt bara för att kroppens immunitet mot viruset började vackla. En rad utslag på det som en gång varit en midja kliade som myggbett och dessutom brände de och skickade smärtimpulser djupt in i kroppen.

Utan resultat försökte den okuvliga kvinnan kommunicera med övriga patienter om just tarmens viktiga betydelse för hälsan. Ingen ville dock diskutera sina sjukdomar med andra och inte ens den gamle militären tyckte att tarmens bakterieflora var något att gräva ned sig i. Det vore väl själve fan om inte ens tarmbakterier kunde ta vara på sig själva nuförtiden. Överstelöjtnanten var däremot något förundrad över det stiliga paraply som hängde över rollatorns högra handtag. Han hade inte hört något om regn i dagens väderraport. Kanske hade hon det för att skydda sig mot solen. Eller i självförsvar. Gamla damer kan ju göra de mest förskräckliga saker med ett paraply.

En rund och glad sköterska med grått småkrulligt hår ropade då och då in en patient som fick komma in i det allra heligaste och träffa doktor Wallin efter att dyrt och heligt lovat att bara nämna en åkomma. I förbigående satte sköterskan ett pistolliknande föremål mot pannan på den unge mannen med halsont. Reflexmässigt sträckte han upp armarna med händerna högt upp och det kunde konstateras att han helt tydligt hade feber. En febertermometer i munnen några minuter visade på en temperatur på ett par tiondelar under fyrtio. Den gamle överstelöjtnanten kunde nöjt konstatera att det inte rörde sig om en simulant. Alltför sjuk för sjukskrivning på förläggningen utan helt klart i behov av militärsjukhus tills febern gått ned. Inom ett par veckor skulle han nog vara stridsduglig. Visst fanken, det här var ju inte i det militära och killen föreföll ju något för ung för militärtjänstgöring. Den unge mannen mötte hans vänliga blick och funderade på hur livet te sig för någon som befann sig i dess slutskede. Dö var ju något som andra gjorde.

En plågad kvinna med bältros beklagade sig inför sin läkare dels över själva bältrosen, den olidliga smärtan och, till följd av denna, högst avsevärda sömnsvårigheter och trötthet.

- Du LOVADE! Bara en åkomma! Bältros, smärta, trötthet eller sömnsvårigheter? Hur ska vi ha det nu?

Doktor Wallin hade begränsad tid för var patient och en högst avsevärd del av denna tid hade, tack vare moderna tiders datorisering, ägnats åt att dokumentera varenda patients åkomma. Ingen visste riktigt vad denna dokumentation hade för syfte, men kanske gav det material till en och annan läkarstudents avhandling för de måste ju doktorera för att bli överläkare och allt fler var allergiska mot försöksdjur. Summan av kardemumman var att i landet hade antalet läkare under fyrtio års tid fyrdubblats medan den sammanlagda tiden för patientkontakter var ungefär densamma.

Befolkningen hade dock ökat och Per Nuders köttberg av fyrtiotalister började nu uppnå en sådan ålder att många av de som vägrade dö började knota och behöva medicinsk vård. En avsevärd fördel med just doktor Wallin var att hon var pricksäker med att ställa diagnos och hade inget som helst sinne för modenycker eller politisk korrekthet när det gällde att skriva ut verksamma mediciner. En lunginflammation orsakad av mycoplasma var ingen astma, utan den krävde ett starkt antibiotikum med brett spektrum och en borrelia-infektion var faktiskt inte något som skulle botas med antidepressiva mediciner, hur gärna Läkemedelsverket än ville detta. Användningen av antibiotika skulle ju undvikas så långt som möjligt och det fanns numera inte många läkemedelsföretag som ägnade sig att utveckla nya sådana efterhand som människornas patogenflora utvecklade antibiotikaresistens. Antidepressiva och astmamediciner var däremot big business för Big Pharma och de flesta människor har ju alltid goda skäl att bli deprimerade medan astma och allergier tenderade att öka efterhand som man vaccinerade bort barnsjukdomarna. Doktor Wallin fick dagligen nervsammanbrott över sin dator i en sjukvård i vilket behovet av läkarsekreterare rationaliserats bort.

Medan doktor Wallin var upptagen med kvinnan plågad av bältros försökte sjuksköterskan få mannen inne på patient-toaletten att lämna ett urinprov. Det gick dåligt och hon försökte uppmuntra honom genom en öppen lucka avsedd för utslussning av urinprov ifrån väntrummets toalett.

- Skynda på nu så vi har ett prov att ta odling på så doktorn vet om och vad för sorts medicin du ska ha. Vi har inte hela dan på oss. Du vet att det enbart är ett urinprov det är fråga om?

- Det är inte min dag idag.

- Du får sitta ner i väntrummet och dricka vatten tills du kan lämna ett prov. Vi stänger om två timmar.

- Ahum.

Det var en ljuslockig man i femtioårsåldern med starka glasögon och en något bortkommen uppsyn. Från en vattenautomat fyllde han en ny plastmugg med vatten och sjönk sedan ned i en av väntrummets fåtöljer.

Kvinnan med bältros fick recept på en bromsmedicin som dock måste tas inom 72 timmar från att de första symtomen visar sig. Lite sent den här gången men bra att ha om det skulle hända igen.

Näst på tur var den unge mannen med halsont. Doktor Wallin lyste med en ficklampa in i mannens öppna mun. Vita blåsor stora som rostade Vårgårdaris kunde ses längst bak i svalget var ett säkert tecken på körtelfeber. Med fingrarna kunde hon känna svullna lymfkörtlar på halsen.

- Du har inte halsfluss. Du har mononucleos orsakad av Epstein-Barr virus och då hjälper inte antibiotika. Inte särskilt smittsamt, men det sägs smitta via kyssar. Vanlig sjukdom i tonåren. Har du blivit kysst?

- Verkligen inte.

Frågan påminde honom lite om hans mamma som ibland riktade en ficklampa i hans ansikte och ställde samma fråga när han kom hem sent efter att ha varit ute med kompisar. Hans mamma var närmast paniskt rädd att hennes son skulle göra någon flicka med barn och som den ansvarsfulla förälder hon var hade hon försett honom med vad som närmast liknade ett livstidsförråd av kondomer i olika storlekar, färger och smaker. Mödrar oroar sig ofta för att deras söner ska råka illa ut och det är inte alltid deras bedömning av hotbilden är den mest realistiska. Än så länge hade inte en enda kondom kommit till användning.

- Du får kila hem och bädda ner dig. Det här är en sjukdom som får ha sin gång. Du kan ta halstabletter, men de hjälper inte särskilt mycket mot just det här. Du kommer att vara såhär ett par veckor, men sen brukar det gå över. Kan komma återfall månader efteråt. Du kan ta febernedsättande om febern blir jobbig. Tyvärr. Finns inga mediciner mot just det här. Bara att ta det lugnt och vila.

På väg ut hejdades den unge mannen av sjuksystern som räckte honom en vitlök.

- Knapra i dig en klyfta när det onda i halsen blir outhärdligt. Det hjälper lite grann.

Utanför läkarmottagningens skiffergrå enplansbyggnad påbörjade en ung och okysst man på moped färden hemåt. Eftersom han fortfarande knattrade omkring på en moped, ansåg jämnåriga flickor honom som hämmad i utvecklingen och närmast lite efterbliven. Det ansågs inte coolt att köra moped när man fyllt sexton. Second hand marknaden för mopeder var således enorm. Återstod då att gå vidare och ta körkort för lätt motorcykel eller, ännu bättre, skaffa EPA-traktor. För de som inte var så motorintresserade var alternativet att skaffa sig en mountain-bike med minst sju växlar. Under en blå himmel och aprilsol väntade den något överårige mopedisten på att kommunens enda trafikljus skulle slå om till grönt så att han kunde svänga höger och påbörja hemfärden. Innan dess stannade han för att lämna företräde åt en pensionerad överstelöjtnant som med spänstiga kliv korsade övergångsstället. Den gamle mannen ämnade ta vägen inom konditoriet och ta av in på kyrkogården på sin promenad mot hemmet fyra kilometer bort på andra sidan av centralorten. Han hade inte gått långt förrän han fick se en buss som fastnat i en rondell framför honom. Konstigt. Den bussen fanns där inte innan. Det måste vara något fel på den. Och han kunde inte minnas att det skulle finnas en rondell där det innan varit en sparsamt trafikerad T-korsning med kanske en bil per minut. Nu satt en buss fast i den relativt snäva rondellen och kom varken framåt eller bakåt och korkade igen framkomligheten för de bilar som kom från centrum på väg mot ICA. Ett gästande ishockeylag höll på att lasta ur sin tunga utrustning för att till fots ta sig de sista hundra meterna till ishallen. En ishockeytränare stod utanför bussen och gestikulerade och föreföll allmänt svår att vara till lags.

Personalen på intilliggande affärer hade nästan daglig gratisunderhållning med utsikt över den händelserika rondellen. Kommunen hade många rondeller, men den här var ny och, tänkte den gamle militären, antingen måste vara något fel på den eller på bussen som stod där. Rondellen föreföll hopplöst underdimensionerad för de lastbilar som behövde svänga in till ICAs lastbrygga. Innan hade trafiken flutit på utan problem men nu var det en trafikfälla. Personalen på ICA var inte lika glada, för krånglet att ta sig in på deras parkeringsplats fick bilburna kunder med tunga ärenden att välja bort dem för NETTO-snabbköpet på andra sidan vägen där parkeringsytan var rejält överdimensionerad. Mitt i den lilla rondellens grönyta hade planterats nio mycket unga björkar. Överstelöjtnanten tänkte; nio björkar på den ytan? Vet de hur stora björkar kan bli? Så medan vetenskapsmännen letade efter intelligent liv i rymden, bestämde sig den gamle mannen för att ge sig ut och börja leta efter intelligent liv inom den egna hemkommunen.

Mannen med urinbesvären hade sent omsider lyckats pressa fram en tillräcklig volym för ett prov men hade sådär vid dagens slut lyckats slinta med sina nervösa och svettiga fingrar och tappa ner provtagningsmuggen i toalettstolen. Doktor Wallin bestämde sig för att det var dags att ge upp, stänga och gå hem. Mannen skickades hem med ett etiketterat provrör och ett beting att fylla röret tills nästa dag.

2

Gunnar Gunnarsson satt hemma och funderade över varför det blivit svårt att kissa. Han skämdes så över att han tappat sitt urinprov i toalettstolen att han nu funderade på om han skulle gå till Vårdcentralen istället. Han kunde ju alltid lämna in sitt etiketterade provrör där även om doktor Wallin hade resurser att själv ta en odling och kolla upp om det växte någonting som inte skulle växa där. Men det kunde ju vara något annat olycksbådande och då var det lika bra att snarast möjligt bli vidare-remitterad till en specialist. Gunnar Gunnarsson var inte så stark i tron att han kunde finna trygghet i förvissningen att hans läkare bad för honom.

Gunnar Gunnarsson och Rut Mårtenzon bodde på varsin sida vid uppförslutet av en brant grusväg och betraktade varandra med ömsesidig misstänksamhet. Att Gunnar Gunnarsson kallades dubbel-Gunnar fick Rut att misstänka han var schizofren medan Gunnar undvek Rut för hennes inkvisitoriska frågor och vassa tunga. Några år efter makens tragiska bortgång hade Rut haft en relation med en tysk som dock tyvärr avlidit i en hjärtinfarkt efter något år. Hon tyckte att det verkade vara med hennes jämnåriga män som med växterna från den lokala handelsträdgården. De var helt enkelt omöjliga att hålla vid liv. Alla dör. Alla dör faktiskt. De enda som inte dog var de plastblommor i kruka som Gunnar Gunnarsson en gång fått i present av Rut. För att de skulle få gott om solljus hade han placerat dem i sitt söderfönster som vette mot Rut Mårtenzons hus. På så vis kunde hon verkligen se att han hade dem kvar och tog hand om dem på bästa tänkbara sätt.

I Gunnar Gunnarssons till synes idylliska område härjade ett tyst och obemärkt krig. Slaget stod mellan de som ville behålla området som en lantlig sommarstugeidyll och de som ville göra om det till ett välordnat villaghetto. En skiljelinje låg mellan de som ville ha kommunalt avlopp och de som inte ville veta av något sådant på sin tomt, i synnerhet om denna tomt var stor, eftersom avgiften sattes efter antalet kvadratmeter. En som verkligen satt med Svarte-Petter på hand om detta blev av var matteläraren med hästsvans som bodde i husen nedanför Gunnar Gunnarsson och änkefru Mårtenzons hus. Femtusen kvadratmeter sumpmark med nässlor samt vildvuxen asp-skog innebar en anslutningsavgift som slog i taket för maxbeloppet trehundra tusen kronor. Ett modernt minireningsverk för enskilt avlopp kostade ungefär en tredjedel av detta belopp. Kommunen var emellertid väldigt glada för att bygga ut avlopp till fantasifullt tilltagna anslutningsavgifter som i vissa områden vida översteg fastighetens taxeringsvärden. Det påstods vara av miljöskäl, men enligt miljökonsult Ridderstolpe släppte hushållsavlopp från ett medelstort villaområde på ett år ut lika mycket fosfor som ett par rejäla höstregn kunde laka ur en av alla dessa kalavverkade skogsytor. Deras bidrag till övergödningen var marginell. Många fastigheter hade dessutom en sluten avloppstank som inte släppte ut någonting alls så länge de inte läckte. Att modernisera skogsbruket var inte lika politiskt bekvämt som att bedriva en sorts symbolpolitik med åtgärder som enbart bidrog till att suga ut en befolkning som med åren blivit allt fattigare. Ett populärt argument för anslutning till avlopp var att fastighetens försäljningsvärde ökade. Det innebar emellertid dels att gapet mellan de billigaste och dyraste husen vidgades till en avgrund och det blev praktiskt taget omöjligt för unga som växt upp i hyreslägenhet att få råd med ett eget boende. De enda som egentligen tjänade på alla nyttiga idioter som sprang i ekorrhjulet och ägnade fritiden åt att renovera sina hus i denna Bauhaus-ekonomi, var dels mäklarna som tog procent på försäljningspriserna samt bankerna som fick låna ut allt större belopp och således fick in mer pengar på räntor.

Efterhand som det blivit allt svårare för kvalificerade och behöriga ämneslärare att få anställning i Sverige så hade matteläraren med hästsvans börjat jobba i England och syntes sällan till. Kompetensavveckling under vilken han hade fått gå en kurs för att glömma mycket av den matematikkunskap han inhämtat under ett yrkesverksamt liv, först som forskare och sedan som lärare, hade i all välmening kunnat få ner honom på en mer anställningsbar kompetensnivå lämpad för den Svenska grundskolan. Men han hade tackat nej. Hästsvansen fick han inte behålla utan han hade fått anpassa sig till den nya skolans klädkod och såg med sina glasögon, kavaj, slips och struken skjorta numera ut som ett mellanting mellan kung Carl Gustaf och Svennis. I hemlighet avundades han Gunnar Gunnarsson och dennes enkla och tillbakalutade tillvaro. Så är det i vårt land. Alla avundas någon. Den Svenska avundsjukan.

Fortsatte man förbi brevlådorna och busskuren nedanför Gunnar Gunnarssons hus så delade sig vägen. Valde man vägen åt höger så kunde man på vänster hand se en kort och rak grusväg med ett antal välskötta enplansvillor med välklippta gräsmattor. En nästan lika prydligt klippt gräsrand mellan tomtstaketen och vägen, gav intryck av ett nästan löjeväckande pedanteri. Under månaderna maj till oktober bröts ofta tystnaden av allmänt accepterat oväsen från en motorgräsklippare eller elektrisk kant-trimmer eller, i värsta fall, galna män med motordriven röj-såg. De senare kan ibland känna sig som Gud den allsmäktige och få för sig konstiga saker. Även utmed vägen som gick åt vänster och som inte ledde någonstans, hade någon gjort välklippt gräsrand. Ajöss med blåklockor, björnbär, johannesört och nattviol. Att få ihop en midsommarbukett med sju sorters blommor tillhörde de verkliga prestationerna i detta monokulturens tidevarv. Än så länge var asfaltering och vägbelysning bannlyst i ett område som stjärnklara nätter bjöd på vidunderligt vackra natthimlar. Invånarna utmed den lilla raka grusvägen med enplansvillor brukade vintertid närmast tävla om att smycka sina trädgårdar med ljus-girlanger och annat som kunde hålla vintermörkret ute. Säkert tjusigt i London eller New York, men kanske en aning malplacerat ute i skogen där stjärnhimlarna kunde betraktas som huvudattraktionen. Men nästan alla människor har sina positiva sidor. Vart år i augusti anordnade de en kräftskiva med ett dukat och dekorerat långbord och kräftlyktor upphängda