Blodskam

By Niklas Wrångberg

En septemberdag 1945 försvinner Sankta Gertruds trädgårdsmästare Konrad Mårtensson. Enda spåret efter honom är hans kläder som återfinns i en övergiven eka på sjön Maren.

Varje år efter det får hans dotter Astrid på sin födelsedag ett kuvert som innehåller en tändsticksask med en död insekt. Försändelserna är alltid poststämplade från Västervik, utan adressat.

År 2016 gräver man upp ett gammalt lik i en plastsäck vid sinnessjukhuset Sankta Gertrud. På kort tid inträffar flera mystiska dödsfall i Västervik och vid samtliga offer hittar polisen spår av döda insekter. Någon har tydligen börjat om …

"Blodskam" är den fjärde delen i Niklas Wrångbergs mörka kriminalserie "Sankta Gertrud".

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 24, 2020
• ISBN: 9789180000604

Book preview

hals.

Kapitel ett

Sankta Gertruds sjukhusområde, Västervik, september 1945

En sval vind från Maren drog in över de stora växthusen och den pampiga fruktodlingen. Sjön användes flitigt året om. Många badade här eller åkte skridskor när isen hade lagt sig på vintern. Men nu var inget av just dessa alternativ aktuella. Sommarens höga temperaturer hade börjat ge vika för höstens intåg och andra aktiviteter stod i fokus på området.

Patienterna på Sankta Gertruds sjukhus försökte läkare och vårdare styra, men naturens kretslopp gick det inte att bestämma över. Naturen levde sitt eget liv på det slutna området. De flesta av den enorma trädgårdens fruktträd hade börjat förbereda sig inför hösten. Det var i slutet av september och naturen bytte skepnad till en mer orangeröd nyans för varje dag som gick. Flera av de mest väderkänsliga växterna, som var planterade i krukor, hade flyttats in i olika växthus, beroende på vilken sort de tillhörde.

Men det var framför allt nu som höstfrukten skulle tas omhand och sorteras upp innan vintern kom. Alla äppelsorter skulle plockas ner från träden och sedan packas ner i fruktlådor av trä, som stod staplade i höga travar inne i det stora fruktförrådet. Fruktdoftande trälådor som varje år fylldes på med vad den enorma fruktträdgården hade att ge. Precis som alla tidigare år. Den lagrade frukten räckte i ett helt år och särskilt till julhelgen användes det extra mycket äpplen som fördelades mellan de olika avdelningarna uppe vid patienthusen.

Den stora fruktträdgården låg på en sluttning mot sjön och omfattade över 300 fruktträd, mestadels äppelträd. Den påminde allt om någon vacker plats i Provence, men även om fruktträden stod utomhus i den fria världen, var platsen egentligen sluten. Få personer på sjukhusområdet fick någonsin tillfälle att njuta av utsikten över den natursköna platsen och likaså var det ännu färre människor från staden som någon gång kom hit.

Sankta Gertruds sjukhusområde i Västervik var självförsörjande på frukt, bär och rovor. För driften och skötseln ansvarade trädgårdsmästare Mårtensson. Tillsammans med ett trädgårdsmästarbiträde, tre trädgårdsarbetare och oftast fem till sju frigångspatienter såg han ideligen till att fruktträden, åkermarkerna, parkernas vackra planteringar och gräsmattorna var välskötta. Nästan pedantiskt välskötta.

Som trädgårdsmästare var han inte bara ansvarig för områdets grönskande parker, trädgårdar och fruktodlingar. Han var även ansvarig för sysselsättningen för de patienter, med lindriga psykiska åkommor, som tilldelades dagligt arbete. För det var trots allt några intagna som särskildes som tillräckligt arbetsdugliga för att få hjälpa till med trädgårdsskötseln på området.

För knappt ett halvår sedan hade Västerviksborna kunnat höra i radio och läsa i tidningarna att det äntligen var fred i världen. Att Tyskland hade kapitulerat märktes inte här på sjukhusområdet. Flera hundra av de intagna hade inte ens varit medvetna om att ett världskrig hade pågått i flera års tid. Här hade dagarna och åren passerat nästan som de brukade för de allra flesta. Säkert hade de bildade doktorerna, kontorsarbetarna eller de vårdare som hade en radio i sina tjänstebostäder kunna följa allt det hemska som hänt runt om i världen, år efter år. Följt den osäkra tillvaron i världen. Säkert hade många trott att kriget också skulle komma till Sverige och Västervik. Men få hade visat någon oro eller panik över vad som kunde ha hänt om tyskarna hade invaderat Sverige.

Hela sjukhusområdet var en sluten och skamfyld plats. Människorna utanför sjukhusets värld ville inte beblanda sig med vad som pågick innanför vårdens murar. De som verkade och levde på området kom sällan därifrån och många av de intagna lämnade aldrig platsen. Det var två olika världar - insprängda i samma stad.

Trots mentalvårdens skamfylda och slutna tillvaro, var Sankta Gertrud en fridfull, grönskande och mycket vacker plats, belägen i utkanten av Västervik. Det väldiga området längs Gamlebyviken, en sjö och ett storslaget naturområde tillhörde hospitalets marker. En stad i staden var det många som sa. Det var en sluten värld som utvecklades och skötte sig själv med de restriktiva utvecklingsmöjligheter som staten gav. Sinnessjukhusområdet var en skamfläck för många, ett område som de flesta inte ville befatta sig med. Flera anhöriga vägrade till och med att besöka sina närstående som var inlagda eller tvångsintagna. Det här var ett område vars namn förknippades med skam, sinnesslöhet, galna människor och avsaknad av framtidstro. Runt om i landet sa man att man satt på Västervik, vilket många av de stadsboende inte alls tyckte om.

Det var här familjen Mårtensson levde sitt vardagsliv. Sjukhusområdet Sankta Gertrud var deras arbetsplats. Deras liv skiljde sig inte märkbart från de flesta andra arbetarfamiljers inne i staden men till skillnad från dessa var det sjukhusets statliga medel som försörjde familjen. Familjen Mårtensson hade till och med ett eget hus som staten betalade för. En trädgårdsmästarvilla i två våningar med flera tillhörande uthus. Som sjukhusets trädgårdsmästare axlade Herr Mårtensson ett stort ansvar och förväntades arbeta hårt men titeln innebar också en god inkomst, betydligt högre än vad skomakaren, djurskötarna, målarmästaren eller magasinförestådaren kunde räkna med. Fast ingen av dessa tjänster skulle någonsin nå samma status eller lönenivå som de vitklädda överläkarna på området.

Herr Mårtensson hade pondus och tog sin tjänst på största allvar. Han drev sina underanställda och hjälpredor med respektingivande auktoritet, men han var också en man som såg det vackra i naturen. Endast det bästa och mest välskötta var gott nog för den envise trädgårdsmästaren. Han lät bygga flera sittbänkar i sten längs med vandringsleden som omgav sjön. Även bryggan nedanför tomten var utomordentligt välbyggd av stenblock och prydd med flera blomstermotiv runt om. Huvudingången till området var alltid noggrant smyckad med vackra blomsterarrangemang och kantades av välklippta häckar. Flera andra sjukhus i landet hade öst beröm över sjukhusets trädgårdsanläggning. Trädgårdsmästaren hade mottagit några inramade diplom, bevis på hans gedigna arbete, som nu hängde över soffan i deras vardagsrum.

Trädgårdsmästare Mårtensson var ofta ute på sina inspektionsrundor. Med sina nästan två meter i längd och en kraftigt överhängande mage var han en man som de flesta lade märke till. Under hans slokande mustasch pyrde alltid en cigarr av det robustare slaget. Hans fru Elna var raka motsatsen till sin respektingivande make. Liten, kort och kutryggig av allt arbete som både hushållssysslorna och trädgården krävde av henne som hustru och mor. Deras dotter Astrid hade, som de flesta andra Sankta-barnen, fått en trygg uppväxt i ett statligt avlönat hem. Astrid var något av en ensamvarg. Efter skolundervisningen var hon aldrig lockad av att leka uppe vid sjukhusområdet, bada nere vid Gamlebyviken eller smyga på någon av de arbetande patienterna i arbetsbyggnaderna. Att spela fotboll eller någon annan bollsport tyckte hon var för grabbarna och att sy kläder till dockor eller laga mat, som många andra flickor gjorde, var inte heller något som intresserade henne.

Astrid tillbringade nästan all sin lediga tid ensam i något av växthusen eller fruktförråden. Nästan varje dag fick någon av hennes föräldrar leta efter henne och när hon väl dök upp satt hon, som alltid, med en penna och ett pappersblock i knät. Ett block som var fulltecknat med olika blommor och insekter. Skalbaggar, myror och getingar trängdes med tistlar, nypon och rosor i blyerts på sidorna. I hennes sovrum låg det högar med teckningsblock eller lösa ritpapper på golvet. Föräldrarna lät henne hållas trots uppmaningar om att hon borde umgås med fler vänner eller hjälpa till mer i hushållet.

Först när Astrid började ta med sig insekter och smådjur in som hon hittade sa de ifrån. Astrid hade samlat tändsticksaskar med olika insektsarter under sin säng. För varje vecka blev hennes samling större. Hon visste att hennes far skulle hiva dem i öppna spisen om han fick syn på dem. Hennes mor skulle aldrig tordas yttra sig. Hon visste sin plats i familjen och att det var Astrids far som bestämde.

Att Astrid hade börjat skylla på Arne när det gällde samlingen av döda djur tyckte hennes far inte om. Att fara med osanningar var inget man gjorde ostraffat i familjen Mårtensson. Hennes far hade därför bestämt att hon oftare skulle börja följa med till sjukhuskyrkan. Han var orolig för hennes skygga beteende och hennes avståndstagande från de andra barnen.

Arne var en frigångspatient som suttit på Sankta i många år. Han var enormt stor, gick klumpigt och uttryckte sig som ett barn när han väl pratade. Under de sista månaderna hade Arne dykt upp allt oftare vid Astrids gömställen. Lite som om han såg det som en lek att alltid hitta henne. Han ville alltid titta på hennes blyertsteckningar. Arne pekade alltid på bilderna och sa tydligt vad alla olika växter eller insekter hette. Det verkade vara de enda gånger som hans riktiga hjärna användes. Alltid annars pratade han som en tioåring eller inte alls. Trädgårdsmästaren tyckte om Arne för att han aldrig klagade över fysiskt arbete. Hans starka och stora kropp arbetade flitigt när Herr Mårtensson gav honom nya arbetsuppgifter.

Problemet med Arne var att han kom och gick lite när han ville. Ibland kunde han stå i köket och titta på trädgårdsmästarens fru när han kom tillbaka ifrån en av sina rundor. Ibland så kunde familjen hitta honom sovandes på deras kökssoffa. Trots att Astrids far hade försökt förklara för honom att det var ett privat hem och att han inte fick gå hur som helst på området verkade det inte fastna i Arnes inre. Han log mest som svar och Mårtensson visste nog att det inte gick att styra den välvuxna patientens invanda beteende. Så länge som han inte gick över gränsen så fick han hållas.

Växthusets glas blänkte som ett gigantiskt förstoringsglas i höstsolen. Spred solkatter åt olika håll över den välskötta trädgården. När Arne närmade sig växthusets glasade dörr fick han hålla sin stora näve framför ögonen för att inte bländas av det skarpa solskenet. Innanför den tunna ytterdörren doftade det av jord, blommor och lagrad frukt. Hans näsborrar fylldes av de olika dofterna. Det var behagliga dofter som verkade lugnande. Inte som i svinhuset där stanken nådde flera meter utanför huset. Arne såg Astrid sitta längst in i växthuset. Hon satt som hon brukade göra, i skräddarställning på en fruktlåda. Hennes händer sysselsatta med att rita. Trots sin väldiga kroppsmassa kunde han nästan helt ljudlöst gå genom det flera meter långa glashuset. När han var bara några meter från det innersta rummet där Astrid satt, knackade han försynt på rummets glasdörr. Någonstans inom honom var han rädd för att han skulle råka krossa rutan med sin stora näve. Han hade medvetet undvikit att anmäla sin ankomst till Herr Mårtensson även idag. Arne förstod att han inte fick vara ensam med Astrid och framför allt var han rädd att han aldrig mer skulle få titta i hennes ritblock. Att han skulle bli omplacerad till ett annat arbetslag, i skogen, på åkrarna eller i borstbinderiet. Det var han inte skapt för. Han mådde bättre bland blommornas dofter och frukternas glada färger.

Inte förrän hon hörde skrapet från en fällbar trädgårdsstol, som drogs mot cementgolvet mot henne, vände hon sig om.

– Hej Arne, vill du titta på mina teckningar igen?

Arne som nu satt på den skrangliga stolen bara nickade som svar när han tittade ner på flickan. Han var så stor om baken att stolsitsen inte syntes under honom.

Astrid vände sig om och räckte fram blocket som Arne med böjd överkropp och framstucken hand tog emot med ett leende. Ritblocket kändes mycket mindre än när hon själv höll sina små händer om det. I Arnes hand såg hennes teckningar ut som små myror.

– Jag har ritat en sådan där Dödgrävare idag. Titta vilken fin färg de har på ryggen. Det finns massor av dem under stenarna här utanför. Det är bara att vända på en sten så kryllar det av dem.

Det låg några döda småkryp på fruktlådan där hon satt. Några Dödgrävare som hon hade försökt rita av.

– Vad tycker du? frågade Astrid lite försynt och tittade upp mot Arnes stora ansikte. Ett fårat ansikte som var orakat. Hans vindögdhet gjorde att hon inte visste om han tittade på teckningen eller ut genom fönstret.

– Asbagge

– Vad sa du Arne?

– Asbagge. Fin asbagge, svarade han igen med sitt barnsliga tonläge.

– Far säger att de heter Dödgrävare, men de kanske har fler namn. Jag tycker att de är fina i alla fall.

Arne vred på huvudet hela tiden, som om han var rädd att någon skulle komma. Att han skulle bli bortkörd från växthuset. Sedan reste sig Arne från stolen och satte sig på det fuktiga cementgolvet så att han kom lite närmare Astrid. Han gav henne ritblocket och viskade.

– Asbaggen lever av döda djur. Den känner lukten av ruttnande kött på långt håll och flyger dit varifrån lukten kommer. Om den får möjlighet, gräver den ner kadavret och lägger sina ägg där i. Hanen och honan hjälps åt att gräva. De vuxna skalbaggarna hjälps sedan åt att vakta larverna och ser till att de har ordentligt med mat. De är smarta.

Det sista sa Arne samtidigt som han knackade sig själv med fingret ett par gånger på huvudet.

– Du kan så mycket Arne, sa Astrid. Varför bor du på sjukhuset som är så smart? Du borde bli lärare istället.

Arne reste sig hastigt upp. Ljudet av människor hördes utanför. Innan han började smyga sig ut så plockade han fram och sköt en liten tändsticksask mot Astrid längs med golvet. Precis när han skulle öppna ytterdörren så stötte han ihop med Herr Mårtensson. Med en rykande cigarr i mungipan och stirrande blick iakttog han både sin dotter och en skamsen Arne som inte riktigt visste var han skulle ta vägen.

– För djävulen Arne! Vad har jag sagt om att han smyger omkring så här? Vad har jag sagt om att du inte ska skrämma mitt barn?

Astrid försökte förklara för sin far att Arne var snäll och inte alls tokig som hennes far alltid påstod.

Trädgårdsmästaren klev in med bestämda steg och fick Arne att rygga tillbaka. Hans klumpiga kropp gjorde att han välte ett par krukor med rosor som stod på ett träbord bakom honom vilket i sin tur gjorde Trädgårdsmästaren på ännu sämre humör.

– Jag ska fan i mig lära dig en läxa Arne! Om inte sunt förnuft eller tillsägelser får dig att begripa så kanske det här hjälper dig att förstå bättre.

Mårtensson drog ut svångremmen ur hällorna på sina byxor och lindade sedan ena änden av skärpet runt handen. Därefter slog han Arne över axeln och på resten av överkroppen upprepade gånger.

– Sluta far, sluta! Du får inte slå Arne! Snälla sluta.

Astrid rusade fram mot sin far som hade något ilsket i blicken. Det var en blick som Astrid aldrig hade sett honom ha innan.

– Spring hem nu. Spring raka vägen hem, Astrid.

Hon visste vad det innebar när hennes far sa till henne på skarpen och i farten råkade hon därför tappa asken som hon fått. Hon vände sig om för att ta upp asken från golvet men hennes far hann före.

Arne hade nu börjat gråta och höll sina stora händer för ansiktet. Han lät som ett ledset barn.

Hennes far öppnade asken och ut ramlade en död liten skogsmus ut. Den lilla gnagaren landade på det hårda golvet och blev därefter till en blodig sörja när hennes far stampade sönder det lilla djuret med sina grova arbetskängor.

– Jasså, det är du som tvingar på min dotter alla dessa döda och äckliga smådjur. Skrämmer henne med spökhistorier och försöker få henne till att bli lika galen som du själv. Men nu är det slut med det. Jag ska se till att du aldrig mer får komma hit. Var så säker!

Vad som sedan hände med Arne visste inte Astrid, hon sprang direkt hem och vidare upp på sitt rum där hon genast gömde alla sina insektsaskar på ett säkrare ställe. En plats där ingen skulle hitta dem. För Arne hade gett dem till henne av kärlek. De delade ju samma intresse för växter och djur och han delade sin kunskap med henne fast han inte var som han skulle.

Hennes far och mor kunde inte förstå att vissa patienter hade goda avsikter. Att flera av dem inte alls hade behövt vara så krångliga om bara någon hade lyssnat på dem eller umgåtts med dem ibland. Ju mer bestraffning och isolering de fick, desto sjukare blev de.

Astrid blev ledsen när hon tänkte på att hon kanske aldrig skulle få se den snälla Arne någon mer gång. Hon var bara sex år och hade hela livet framför sig men hon kunde inte förstå hur vuxna människor tänkte ibland. På något vis kunde hon redan ana hur mycket hårdare livet skulle bli för varje år som gick. Astrid ville därför inte bli varken äldre eller vuxen.

Kapitel två

Hjorted, november 2016.

Han var bara tio år när helvetet började. Men barn som tvingas bli vuxna utan att få uppleva en riktig barndom får en annan tideräkning. Sin egen ålder kunde han från den dagen inte räkna i år, den stod i samband med alla de upplevelser han fått genomlida.

Han var idag aldrig rädd för det man normalt borde vara rädd för. När man ständigt var på sin vakt och aldrig litade på någon annan var det en själv man var mest rädd för. Det han hade fått utstå i sitt eget hem, under sin uppväxt, var saker som ingen borde få se, känna eller tvingas bära med sig genom livet. Det hade inget med hans unga ålder att göra då. Ingen oavsett ålder, ska behöva bära sådana skamliga sår i sin själ. Inte heller leva med de ständigt återkommande mardrömmarna eller rädslan över att bli utnyttjad igen. Trots de traumatiska demonerna som ständigt höll honom under uppsikt och skammen över att inte vara värd något hade livet haft sin gilla gång. Men han visste att ensamheten och rädslan för att söka mänsklig kontakt bara gjorde honom mer och mer introvert för varje år som gick.

Hans mor hade, efter många år med honom, fått honom att förstå att han inte ens var värd den känsliga hud som täckte hans 59-åriga kropp.

Nästan varje natt sedan han var liten hörde han sin mors röst om nätterna. Hennes röst, hes av allt kedjerökande, säga:

Kärlek finns här inne medan hon pekade på sitt hjärta. Du är mitt allt, jag ska lära dig lycka. Jag ska leda dig genom livet. Visa dig rätta vägen till kärlek och tillsammans ska vi vårda kärleken till varandra.

Han var aldrig intresserad av hennes livsråd genom livet. Han sökte fortfarande efter utvägen bort från hennes plågande avtryck inom sig. Han hoppades att en dag den riktiga kärleken skulle visa sig och leda ut honom på den väg som förde så långt bort från hans mörka bakgrund, som det bara gick. Men vad var riktig kärlek? Inte den han fått av sin mor i alla fall och någon annan i hans närhet fanns aldrig.

Tänk om han istället kunde finna vägen till evig glömska. Den vägen hade hans mor aldrig berättat om. Men så ville hon förmodligen inte att han skulle glömma det hon utsatte honom för. Nu i vuxen ålder förstod han, att hon förmodligen aldrig hade mått bra. Ingen frisk människa beter sig så som hon hade gjort. Hennes uppfostran och hennes överbeskyddande agerande mot honom var allt annat än normalt. Men istället för att hon tog tag i sina egna problem blev han mål för hennes självskadebeteende.

Det var tur att hon dök upp ibland. Han visste inte var hon bodde eller varför hon kom och hälsade på honom, men ofta var det efter att hans mor blivit tillfredställd eller när han var helt ensam i långa stunder. Hon ställde aldrig några krav. Hon var i ungefär samma ålder som han men han hade aldrig sett henne i skolan, inte ens hört talas om att hon skulle bo i samhället. Men han mådde bättre när hon kom och han ville aldrig ställa några frågor som kunde få henne att försvinna därifrån. Hon hade alltid vackra kläder på sig. Han avundades henne dem och det långa ljusa håret med dess naturliga självfall, jämförde med sin egen lurkiga framtoning. Men hon verkade aldrig bry sig om hur han var klädd, hur han luktade, om han var ledsen eller att han inte alltid förstod vad hon ville. Bara att hon kom då och då var tillräcklig tröst. Kanske hon sagt vad hon hette för någonting men han uppfattade det som att hon sa olika namn varje gång. Eller så greppade han aldrig vad hennes namn egentligen var.

Han skulle aldrig glömma eller förlåta sin mors vrede när hon upptäckte honom iklädd en av hennes egna kjolar och storblommiga blus. Hon hade slitit av honom kläderna i vrede och hotat med stryk om han provade hennes kläder någon mer gång.

Flickan och han hade sminkat sig och provat hans mors skor och kläder flera gånger efter det, men det var alltid i smyg som de experimenterade och klädde ut sig. De skrattade alltid åt varandra och det var ofta han önskade att han varit född till tjej och inte en kille som skulle bli fast med sin mor hela livet.

Kapitel tre

Sankta Gertruds sjukhusområde, Västervik, september 1945

Hon hade precis lärt sig skriva och läsa enklare texter. Astrid var tidig i sin språkutveckling jämfört med de andra barnen i hennes klass. Hon hade flera gånger fått beröm av sin lärarinna på sjukhusområdets skola och hennes föräldrar fick ofta läsa lappar med smickrande ord om hennes begåvning. Brev som hennes fröken skickat med henne hem efter skoldagen.

Trots sin unga ålder visste Astrid mycket väl vad våld innebar. Att våld och orättvisor fanns på nära håll kring henne. Att ilska var ett vanligt sätt för vuxna människor att uttrycka sig på. Hon hade många gånger hört personer pratat om våld och krig från radion. Nästan varje dag var det något program som sände nyheter om det stora kriget i världen. Astrid hade förstått att det var ett land som hette Tyskland som tydligen var det som krigade mest mot andra länder. Att en farbror som hette Adolf var den som var mest elak.

Deras familj hade bara bott drygt ett år på Sankta Gertruds sjukhusområde men under det här året hade hon bevittnat hur vissa av sjukhusets patienter blivit slagna och dragna längs med marken av både en och två vårdare. Astrid hade noterat att både vårdare och intagna hade gråtit, skrikit och varit osams med varandra. Till och med hennes far hade skrikit otrevligheter mot hennes mor några gånger. Men det var väl så vuxna betedde sig tänkte hon, där hon satt i skräddarställning på sitt lilla sovrum på övervåningen. Hon satt på en trasmatta som skulle hindra det värsta golvdraget mellan golvplankorna.

Astrid hade inte fått säga något till Arne tidigare, utan blivit beordrad att genast springa hem till sin mor medan hennes far pryglade den stackars Arne. Hon hade så gärna velat krama om honom eller säga förlåt. Hon hade sin fars glödande blick kvar i åtanke och förstod att det inte gick att springa tillbaka till växthuset. Men hon ville inte veta vad som hände där inne i det största växthuset på gården. Astrid varken kunde eller fick fråga om vad hennes far gjort med stackars Arne. Hon trodde nog att hennes mor inte heller skulle få veta vad som hänt. Hur hemskt det än var så tordes förmodligen ingen på sjukhusområdet ifrågasätta misshandeln eller, av nyfikenhet, ställa frågor om den slagne patienten till den högt ansedda trädgårdsmästaren.

Bara tanken att hennes far kunde förvandlas till en hatisk misshandlare och i vredesmod slå en annan människa av ren ilska, fick Astrid att bli ännu mer ledsen. Hon var kanske mer ledsen nu än då hon rusade ifrån växthuset, genom köket och upp för den smala trätrappan som ledde upp till hennes rum och säng.

Nu hade tankarna landat lite och känslorna hade fått mer utrymme att fortplanta sig i henne. Hon kände sig yr. Astrid blundade och försökte få bort scenerna hon upplevt tidigare, men synen av den gråtande Arne och hennes fars frustande efter varje slag med bältet, fanns kvar bakom hennes stängda ögonlock.

Inte ens ljuden från hennes mor nere i köket, kunde få henne att höra något annat än Arnes snyftande och hennes fars grymtande efter varje slag riktat mot honom. Det var som om husets ljud och ljuden från växthuset växte samman i hennes huvud.

Från undervåningen kunde hon ändå höra köksradion spela En sjömansjul på Hawaii med Yngve Stoor. Huset var så lyhört att Astrid nästan kände hur hon befann sig på en söderhavsö. Men det var långt ifrån verkligheten. Visserligen var området inhägnat som en egen ö utanför staden, men det var långt ifrån en söderhavsö. Sedan hörde Astrid sin mor som klampade runt med sina träskor mot trägolvet, i takt till musiken, och visslade så att det lät som om den där Yngve spelade för en samling klampande kor.

Astrid hade inte svarat henne när hon kommit inspringandes i full fart. Utan att säga hej, sprang hon bara förbi modern som bakade bröd och lagade mat. Hon sprang raka vägen upp till sitt lilla rum. Hennes mor hade ropat efter henne och undrat vad som hade hänt flera gånger, men Astrid hade inte svarat. Efter några fler rop från nedervåningen hörde hon sedan hur hennes mor fortsatte att knåda sin deg på arbetsbänken.

Det sprakade till och lät irriterat när hennes mor försökte ratta in en ny kanal på bordsradion. Efter några försök så tystnade radion helt och det blev tystare i huset. Fåglarnas kvitter under takpannorna utanför fick ta över konserten.

Astrid var inte som vanligt. Inte ens doften av nybakade limpor fick henne att vilja gå ner till köket, krama om sin mor och berätta vad hon varit med om. Förklara för henne vad hon bevittnat. Om hon var rädd att stöta på sin far eller om hon bara behövde tänka i sin ensamhet visste hon inte. Förmodligen både och.

Genom det spröjsade fönstret kunde Astrid se två kraxiga och svartvita skator som försökte skrämma bort varandra ur äppelträdet. Det var som om om en av skatorna ägde toppen av trädet och inte ville ha något intrång. Inte ens två fåglar kunde vara sams denna hemska dag, tänkte hon när hon satte sig framför den vita kakelugnen som stod i hörnet av rummet. Bredvid den kaklade ugnen hade de tidigare ägarna murat en hylla där de kunde förvara ved och fnöske. Det var där som hon hade gömt sina sparade tändsticksaskar. Tre stycken kakburkar i plåt fullproppade med små askar som innehöll alla de insekter och smådjur som hon fått av Arne.

Några insekter hade hon faktiskt letat rätt på själv för att göra samlingen ännu större. De tre plåtlådorna stod gömda bakom flera lager vedträn som hon ständigt fyllde på ifall någon skulle använda sig av dem för att värma upp hennes rum. Men det hände sällan. Vedspisen och kaminen där nere spred värme till hela huset. Visserligen fanns det ett elelement på hennes rum också men hennes föräldrar hade sagt att el var dyrt och att träden här var gratis att använda sig av.

Astrid tyckte lite synd om träden som bara eldades upp. Vad el kom ifrån visste hon inte men det lät som om det var bättre att få värme från den. Den där elen syntes inte i alla fall.

Hennes far hade bara skakat på huvudet när Astrid hade påpekat detta och uttryckt sig om att det hon inte förstod skulle hon inte börja lägga sig i heller. Hon skulle låta vuxensaker vara i fred och göra sådant som barn förstod sig på.

Hon satt och tittade på några insekter innan hon stängde plåtburken och satte för ett par träpinnar. Det röda hårbandet som var knutet i en rosett var trassligt när hon skulle knyta loss det. Hennes blonda hår hade snott sig i knuten och Astrid fick prova flera gånger innan rosettknuten gav med sig och hennes långa hår kunde släppas ut. Hon rufsade med händerna i hårbottnen och flera rosenblad, frön och halmstrån föll till golvet. Spår från växthusen och fruktförrådet som hon genast skrapade upp med handen och kastade in i kakelugnen.

Med ritblocket i handen lade hon sig raklång på det virkade överkastet på sängen. Hon kände den ojämnt stoppade madrassen under sin mage. Det var äntligen helt tyst i huset och hon kunde kanske åter få ro till att fortsätta rita på sin vinbergssnäcka. Snigeln som hon börjat teckna på tidigare under dagen. Men ritglädjen infann sig inte. Astrid kände ingen lust till att fortsätta måla. Hon släppte ner ritblocket och pennan på golvet och rullade över på sidan. Hon kände sig trött. Nedstämd på något sätt.

Kanske hade hon slumrat till, för hon ryckte till när hon hörde sin fars grova röst från köket och ytterdörren smälla igen alldeles för hårt.

– Men hur ser du ut, vad har du råkat ut för?

Astrid hörde sin mors oroade stämma.

– Bara tig kvinna! Hjälp mig av med den här skjortan nu.

Hennes far var förbannad och hon hörde hur han stampade med stövlarna och stönade medan han drog nya bloss från sin cigarr. Lukten av tobak kom allt närmare hennes rum på övervåningen. Spred sig sakta uppåt i huset som en grå och illaluktande dimma.

Astrid klev ur sängen och började gå mot trapphuset. Det kalla trägolvet spred sin kyla till hennes bara fötter. Hon höll sig i ledstången och smög försiktigt ner. Ett trappsteg i taget. Ett steg närmare köket och mötet med fadern. Ett möte hon inte kunde undvika. Det var tur att mor var hemma för ensam med en arg pappa ville hon absolut inte vara.

– Jävla tattare! Se vad han har ställt till med!

Astrid tittade försiktigt fram i dörrposten men ingen av föräldrarna verkade ha hört henne komma ner.

– Men, du blöder ju. Du har ju blod över hela skjortan och se så du ser ut om händerna. Har ni slaktat en gris uppe i svinhuset?

– Tyst! Hjälp mig av med den här skjortan nu och tvätta upp allt det här jag har på mig. Det var ingen gris utan det var Arne. Men han kommer inte störa oss mer nu. Det är slut med hans strykande på vår gård framöver.

Hennes mor drog i den vita skjortan som var blodig på framstycket. Efteråt stod trädgårdsmästaren med bar överkropp mitt i köket. Med sin blodiga hand förde han cigarren in och ut från munnen. Hennes mor kom fram med en spann vatten och med en fuktig handduk försökte hon varsamt badda bort blodrester från sin mans hals.

– Men det är väl ingen större skillnad på en slaktad gris och dåren Arne, så du kanske har rätt ändå.

Sedan hostade han till några gånger och drog sin sårade hand över den svettiga pannan.

– Men, men. Arne är väl inte så farlig? Han stör väl inte oss. Mot mig är han alltid trevlig och jag vet att Astrid håller av honom också. Inte behövde du väl ta i så hårt mot honom?

Hon fortsatte att torka rent sin man med handduken.

Astrid hade aldrig sett sin far så svettig och motbjudande. Oftast var han propert klädd, oavsett om han skulle träffa några finare människor eller om han hjälpte till med praktiskt arbete utomhus.

– Nu pratar vi inte mer om det här. Och kom ihåg, är det någon som frågar dig om Arne så har du inte hört någonting. Inte ett ljud vill jag ska komma ut från det här huset om vad som har hänt.

– Men nu är du väl lite väl hård, jag vet ju inte ens vad som har hänt.

– Nej, just det!

Mer sa han inte när Astrid till slut tordes träda fram in i köket.

Doften av cigarrök, nybakat bröd och svett trängdes i köket tillsammans med en onormal tystnad.

Astrid tittade på den bonad som hängde över kökssoffan.

Lär dig livet stora gåta, älska, glömma och förlåta.

Men efter det som hon upplevt idag