Torpeden

By Bodil Mårtensson

Nu i ny remastrad version!

Kriminalkommissarie Joakim Hill och hans kollegor vid Helsingborgspolisen står inför ett antal ouppklarade mord. Mördaren verkar vara proffs och lämnar inga ledtrådar, utom sin signatur. Offren är ”taggade” med en liten lapp fastbunden i stortån. På lappen finns en gåtfull bild – en svallvåg med fem svarta prickar under.

Joakim Hills tankar är samtidigt inriktade mot något helt annat och omstörtande. Den etablerade ungkarlen ska gifta sig. Men han vet inte att han fått en fiende, och att denne just lagt ett kontrakt på hans liv. Och att kontraktet gått till en professionell hitman, en lokal torped. Känd för sin skicklighet – en som hittills aldrig misslyckats …

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 15, 2018
• ISBN: 9789178293926

Book preview

Sophia

1

Den där lilla kattungsformade lappen av plastad grovpapp som suttit knuten kring likets stortå, hade utan tvivel varit ett slags meddelande.

En taggning som det hette numera i efterdyningarna av den stora graffitiboomen. Numera taggade man alltid sina skapelser. Men det här märket var dessutom avsett att fungera som en retsamt gäckande ledtråd från skaparen av verket.

Bilden föreställde en svallvåg.

En härligt toppskummande bränning som okuvligt reste sig över en vagt markerad havsyta och hotade att svepa med sig allt i sin väg ner i det bottenlösa djupet.

Så långt var symboliken glasklar.

Vad som var mera svårbegripligt var de fem svarta prickarna alldeles nedanför vågen.

Kriminalkommissarie Joakim Hill och hans kollegor vid Helsingborgspolisen hade ännu inte minsta aning om vad de betydde, eller vem avsändaren var.

Mördaren var uppenbarligen någon som hade en utrensande, rengörande uppgift att utföra. Någon som dessutom identifierade sig med naturens obändiga krafter och inte tänkte låta sitt angelägna värv stoppas av några som helst futtigt mänskliga makter.

Och så långt, tänkte Hill, kunde det alltså vara vem som helst av ett helt uppbåd knäppgökar som krälade runt i de dyngmarker som utgjorde hemmaplan för stadens undre värld och dess raskiga affärer. Någon som trodde sig lika osårbar som Satan själv, och lika osynlig som Den Helige Ande.

Men där slutade också spåret tvärt.

Taggen hade genom en omsorgsfullt knuten rosett varit ordentligt fastsatt på den döda kroppens blekgult blodfattiga högerfot medelst ett grovt hushållssnöre av allra vanligaste typ. En sort som salufördes av de flesta dagligvarubutiker och alltså aldrig skulle kunna spåras. När polisen anlänt till fyndplatsen ute på en av Pålsjö skogs otaliga motionsslingor hade den flaggat uppkäftigt från sin utstuderat tragikomiska placering. Som om den döde var ett paket färdigt att skickas på posten, eller simpelt fraktgods med otvetydig adresslapp till bårhuset.

Pålsjö skog ligger alldeles norr om Helsingborgs centrum åt Sofiero till och är ett av innevånarnas populäraste rekreationsområden. Om sommaren är den ett skönt naturtempel under gigantiska bokkronors gröns ilade ljus, med intensivt folkliv och välbesökt uteservering. Då doftar det av boklöv och nygräddade våfflor, och ljudet av dragspelsmusik och barnskratt stiger upp mot de höga trädkronornas mäktiga valv.

Skogen var inte oäven ens under den betydligt kyligare delen av året.

Visserligen spretade grenarna kala mot en midvintergrå himmel och de tydligaste ljud som hördes var kraxandet från kråkfåglar, uppskrämda av skällande hundar.

Men vinterstiltjen var bara illusorisk, för undervegetationen hade trotsigt börjat spira redan i början av december och prunkade nu längs promenadstråken. Man fick det märkliga intrycket att grönskan här liksom aldrig riktigt försvann. Den flyttade bara på sig, så att den om sommaren uppehöll sig på hög höjd medan den om vintern nöjde sig med att figurera nere i marknivå.

Men det mörka blod som nu färgade terrängen hörde definitivt inte hemma i den här idyllen.

Det hela bekom som vanligt Hill utomordentligt illa. Det gjorde det alltid när han konfronterades med ond bråd död, och han hade börjat förlika sig med tanken på att det förmodligen skulle komma att förbli på det sättet. Visst var det en både fånig och oönskad omständighet, särskilt i hans yrke, men på samma gång speglade det också Joakim Hill så som han innerst inne var.

En envis natur som gett sig sjutton på att vägra acceptera våldet som något naturligt, något man inte längre ens reagerade inför. Någon som nekade att ge avkall på försvaret av de normer för mänskligt samspel han ansåg både förträffliga och nödvändiga för ett gott och välmående samhälle.

Och bland dem ingick definitivt inte mord.

Så det som nu retade gallfeber på honom var att man inte hade minsta ledtråd till den här gäckande avsändaren. Särskilt som det dessutom var långt ifrån det första meddelande som samma gärningsman sänt.

Redan tidigare kunde minst tre offer knytas till denne förövare genom taggningen, men vem han egentligen var hade man inte kommit ett dugg närmare. Det fanns givetvis både misstankar och teorier, men inga hållbara bevis. Nej, knappt ens vad som kunde kallas beaktansvärda indicier.

Inte minsta kriminaltekniskt användbara spår var nämligen knutna till vare sig dagens offer eller de tre tidigare. Det enda gemensamma drag som kunde urskiljas var de dödas sociala tillhörighet. På den punkten rådde fullkomlig jämlikhet mellan dem. De var alla fyra kriminellt belastade sedan barnsben, och hade ständigt haft sin livsgärning exklusivt knuten till tillvarons mörkare sida.

Mysteriet rörde sig alltså inte på minsta sätt om vem det senaste offret var. Detta hade man ganska omgående och utan minsta ansträngning kunnat säkerställa.

Hans namn var Roger Kander och han var 42 år gammal. Ända sedan sextonårsåldern hade han varit starkt knuten till kriminalitet genom knark, misshandel, inbrott och en del fall av utpressning.

Tommy Kakan Nilsson och Mia Fransén hade haft en till förvillelse likartad bakgrund. Med undantag för att Nilsson vid sitt frånfälle varit något år äldre än Kander, medan Fransén – som också varit verksam inom prostitutionen för att bekosta sitt omfattande missbruk – endast hunnit bli 36 innan den skummande havsvågen en sommarnatt abrupt avbrutit hennes levnad. Hon hade hittats på en undanskymd hundrastgård lite norr om stan för snart ett och ett halvt år sedan. Men så fort rubrikerna lagt sig och spaningsarbetet ohjälpligt gått i baklås, hade hennes fall fått förpassas till arkivet för sånt som hanteras i mån av tid.

Kakans fall hade senare fått exakt samma handläggning.

Och mycket bättre hade det inte heller gått för offer nummer tre, Ken Gima, en ung man av gambiansk härkomst och tvivelaktig vandel. Han hade i och för sig inte som de övriga mött sitt öde i Helsingborg, utan i en närliggande kommun. Men det hade ändå fallit inom Helsingborgspolisens ansvarsområde att hantera saken. Och man hade rätt snart ännu en gång sett sig tvingad att stirra rätt in i den trista tegelvägg som heter spaningsmässig återvändsgränd.

Mån av tid hade det raskt blivit extremt ont om, och Joakim Hill och hans kollegor hade under tiden haft en mängd rejält hetsiga ärenden som krävt mer omedelbara åtgärder.

En brutal öststatsliga hade härjat här nere i de södra landsdelarna, bedrivit ett lotteribedrägeri i omfattande skala och lämnat flera blodiga mord i sitt kölvatten. Efter det hade ett cyanidmord på Råå inom ett intensivt dygn blivit två, och de hade blivit tvungna att spurta för att ha en chans att förhindra ett tredje. Men i de fallen hade spårsinnet tack och lov fungerat utmärkt, och angett en rimligt korrekt riktning för arbetsinsatsen.

Men i just det här fallet hade man alltså noll att gå efter. Nada, niente – alldeles blåsta på minsta ledtråd.

Fast ett återkommande drag var att MO, modus operandi, i stort sett var fullkomligt identiskt.

Det var uppenbart att man hade med ett proffs att göra.

Inget av liken hade påträffats utan kläder, blivit utsatt för mer våld än uppdraget krävt eller på annat sätt skändats.

Och de hade samtliga blivit garrotterade.

Sannolikt med en tunn metalltråd – åtminstone så långt analysen hittills kunnat utvisa – som genom en kraftfull applicering effektivt skurit av struparna.

Kriminaltekniker Johan Anderberg hade svurit ve och förbannelse över det hela.

Den här metoden gör mig vansinnig! Den lämnar ju för farao inga krutstänk, inga kulhylsor och förmodligen inte heller minsta blodstänk på förövaren! Det enda man skulle kunna förmoda är ju att det inte är en kvinna – men det vete sjutton det heller, förresten!

Men det är väl den rimligaste hypotesen att det är en han, sa Hill. OK, om vi nu ponerar att det är en man så håller han sig förmodligen hela tiden bakom offret. Genom ett stadigt nappatag kommer han då i lä för blodflödet, och det tar inte mer än några sekunder innan offren tuppar av genom blodbristen i hjärnan – om de nu inte svimmar direkt av chocken – så det blir ingen långvarig kamp. Alldeles för kort för att förse oss med det material vi skulle behöva. Nej fy fanken, ge mig ett vanligt normalt skottsår att jobba med i stället!

Och så var det då det där med höger sko och socka. De hade blivit omsorgsfullt avtagna och återfunnits intill liken som i stället fått var sin taggning kring den nakna stortån. Fastknuten av händer som förmodligen var klädda med latexhandskar och alltså inte heller lämnade minsta matnyttigt spår efter sig.

Dessutom hade alla tre morden utförts inom välbesökta strövområden. Ställen som dagligen besöktes av en hel del människor, svettiga joggare och skolklasser ute för att lära sig något om träd och växter. Ett fräckt risktagande som även gav den professionelle mördaren en rejäl fördel. Vem skulle kunna urskilja en legitim ledtråd i allt detta töcken av spår och villospår?

Och taggen, det enda riktigt gripbara i hela eländet, hade inte lett någon vart alls. Inget DNA, RNA eller andra användbara tjallare hade kunnat lockas fram ens i takt med metodernas utveckling. Trots att man ofta var bra på sådant hade man inte fått fram någon specifik identifiering av den plastade pappbiten. Den kom förmodligen från utlandet – fast bara gud visste varifrån i så fall!

Och nu hade man också fått fallet Kander på halsen. Pressen hakade genast på, grävde i sina arkiv och skrek omedelbart ut sitt MISSTÄNKT SERIEMÖRDARE I SKÅNE! från var och varannan bjärt färgad löpsedel. Vissa kolumnister lyfte också utmanande fram den stingande frågeställning som alltid poppade upp vid sådana här tillfällen: Vad gör egentligen polisen?

Det fanns sanningen att säga faktiskt gott om stunder då även Joakim Hill själv undrade om mysteriet med de här regelrätta avrättningarna någonsin skulle kunna lösas. Samt minst lika många tillfällen då han hoppades att det åtminstone inte skulle komma att påverka hans och Catharinas bröllopsplaner för nästa vecka.

Särskilt när han som nu stod utanför Rättsmedicinska vid Lunds Universitetssjukhus med det guldsigillerade inbjudningskuvertet på fickan och lite smånervöst väntade på docent Bengt Månsson.

En aning ängsligt dels för att han med bävan hoppades att den andre skulle visa sig ha den goda stilen att säga Tack för inbjudan, men tyvärr – och dels för att han mot allt förnuft hoppades att docenten skulle kunna förse honom med i varje fall någon liten ledtråd.

Roger Kander hade varit docent Månssons högst ofrivillige gäst det senaste dygnet, och komforten var väl knappast vad man vanligtvis förväntar sig av ett natthärbärge. Britsen av kallt rostfritt stål skulle knappast gett några pluspoäng i Michelin-guiden, kylan på rummet var uppenbarligen inte alls hälsosam och kosten försvinnande mager. När personalen sedan dessutom vid en del tillfällen lagom till frukost tar fram skalpellen och lägger ett bestämt abdominalt snitt längs hela buken är väl ändå måttet rågat!

Men hos vem skulle man klaga? Högre instans?

Hill ville förstås gärna att den obduktion Kander fått underkasta sig skulle ge åtminstone någon användbar information. Fast någon större förhoppning närde han inte. Det hade ju inte hänt i de andra fallen.

Dörren in till bårrummet öppnades och Månsson kom ut. Han visste sedan gammalt att Hill inte gärna ville vara med under själva undersökningen. Andra däremot nästan propsade på att vara det, och Månsson misstänkte att det kanske för dem var fråga om någon form av missriktad macho. Men Hill ville som sagt hellre ha resultatet levererat muntligt i efterhand, och Månsson var mer än nöjd med det upplägget. Det var nämligen gott om stöddiga typer som stegade in som skinande fullmogna apelsiner och bars ut som patetiskt hopskrumpna päron.

Månsson föredrog faktiskt att folk avstod, för de kunde ju ändå aldrig bidra till analysen. I detta fallet hade det varit ett rent ödslande med tid, för det var inte mycket han hade att meddela Hill i ärendet som inte denne redan förut kände väl till.

Ja du, sa han medan han torkade de sista vattendropparna av sina nytvagna händer med en pappershanduk, mannen har otvetydigt dött genom garrottering. Och precis som hos de andra du ville att jag skulle jämföra med så ger snittytan vid handen att det förmodligen varit en metalltråd. Inskärningen har med all säkerhet varit mycket hastigt utförd, och en spektralanalys av sårytan visar ett så jämnt skikt att jag hellre tror på en mycket fin metalltråd än plast, för plasten har nämligen en tendens att lämna betydligt mer uppruggade kanter.

Hill suckade till, för även detta var ju precis vad han hade väntat sig. Jag har i och för sig sänt prover till analys, fortsatte Månsson, för att utröna om det kan finnas kemiska rester av någon särskild sorts täckmetall på tråden ifråga. Om det gör det kan ni ju eventuellt gå igång med att försöka spåra tillverkningen.

Och annars? sa Hill nästan frånvarande.

Jo, det vanliga förstås. Han dog på platsen, vilket vi ser på hypostasen, alltså hur blodet har koagulerat…

Jag förstår. Och hur länge…?

Han hade varit död mellan sex och åtta timmar när han påträffades.

Hill hade betraktat den andre medan han avgav sina korta redogörelser.

Månsson hade ett i mångas tycke fasansfullt jobb, men det syntes inte på honom. Han såg faktiskt rätt trevlig ut, fick till och med Joakim lov att erkänna. Charmig var han väl också på något pojkaktigt sätt och det var det som var det stora problemet.

För han hade nämligen känt Hills blivande hustru Catharina Elgh bra mycket längre än vad Hill själv gjort.

Hans egen vältränat muskulösa och smidiga Catharina, som trots att hon snart var trettiofem år och gravid i fjärde månaden såg ut som en alldeles ung flicka. Hon som inte alls var speciellt lång utan faktiskt stannade på ytterst måttfulla 1,60 i strumplästen. Och som såg så härligt självsäker ut i sin korta frisyr med gyllenblonda slingor och sina glittrande gråblå ögon.

Hon och den här Bengt hade alltså studerat medicin tillsammans här i Lund under många års tid!

Men medan Bengt Månsson hållit en något hastigare studietakt och tidigt bestämt sig för rättsmedicinens bana tog Catharina en annan linje som gjorde att deras vägar oundvikligen kommit att skiljas. Catharina hade byggt på sin utbildning med etikkurser och vetenskapsteoretiska orienteringar som passade hennes senare inriktning som allmänläkare utmärkt. Och att hon nu stod i begrepp att gifta sig med Joakim, flytta upp till honom i Helsingborg och föda deras barn försatte ju henne både känslomässigt och geografiskt definitivt utom räckvidd för Månssons enerverande utstrålning.

Så vad hade Hill att frukta?

Själv var han ju också utan tvekan en man i sina allra bästa år. Fortfarande trettionio år gammal, men redan i mitten av mars klar att passera det magiska fyrtiostrecket. Fast någon större kris varken förväntade han sig eller skulle han komma att ha tid med. Han var av helt ordinär kroppsbyggnad, fast kanske en aning över genomsnittet i längd, och hade cendréfärgat hår. Eventuellt kunde han kanske liknas vid en yngre Thommy Berggren, eftersom kvinnor i hans närhet ansåg honom ha samma sensuellt mörka ögon som denne. Mycket riktigt hade skämtarna på polishuset döpt om honom till Joe Hill. Fast där skådespelaren var karismatiskt strålande var kommissarien mer lågmält gemytlig. Och det räckte tydligen tack och lov för Catharina!

Ändå gick det inte helt att utesluta, fast Joakim Hill säkert gärna skulle ha önskat det, att tycke en gång funnits och i någon mening kanske ännu fanns emellan de båda forna studiekamraterna. Visst, det var fråga om en kanske orimlig svartsjuka, och Hill var ibland själv nästan medveten om detta. Men han hade väntat på att Catharina skulle komma in i hans liv under så många år att han ännu inte riktigt fattat att det verkligen skett. En inre osäkerhet dröjde kvar.

Så han höll gärna en viss distans till docenten. Men han hade ändå inget annat val nu än att göra vad hon bett honom om, när det igår kväll stått klart för henne att han hade tjänsteärende hit till Rättsmedicinen.

Så nu famlade han fånigt i jackfickan, fastnade med tummen i det slitsade jacklocket och betedde sig rent allmänt som om han redan stod framför altaret och desperat letade efter guldringen. Så fick han slutligen fram det lätt stukade kuvertet med guldtryck på och överräckte det med i andanom korsade fingrar till docenten.

Jo du, pladdrade han lite besvärat, vi ville gärna överlämna den här inbjudan till bröllopet. Det kommer kanske lite väl sent, men det blir ju ändå ingen stor tillställning eller så, så vi förstår ju om du inte har möjlighet… särskilt med så kort varsel och så…

Bengt Månsson slet förväntansfullt upp kuvertet. De flesta han öppnade hade universitets- och institutionstryck i tristsvart typografi, så det här var ett välkommet ombyte. Han ögnade snabbt igenom innehållet medan Hills fingrar på ett mentalt plan kramades så förhoppningsfullt hårt att det syntes ända upp på käkbenen.

Men det hjälpte inte ett djävla dugg.

Docentens ansikte sken soligt upp, och han log ett av sina äckligt oemotståndliga leenden.

Nu på lördag den trettionde? försäkrade han sig. Det passar mig alldeles utmärkt! Hälsa Catharina att jag väldigt gärna kommer!

Ah, harklade sig Hill en aning ansträngt, så… så väldigt bra.

Docenten, som alltid annars var en synnerligen upptagen man, var redan på väg tillbaka in till sin arbetsplats. Han vinkade uppmuntrande till Hill med inbjudningskortet och drev in sista spiken innan dörrarna slog igen bakom honom.

Absolut – självklart! Stort tack för inbjudan – då ses vi på lördag!

Och några ledtrådar utöver vad de redan själva räknat ut hade rättsläkaren inte kommit med heller.

2

Inne på Knutpunkten, den stora gulvita centralen för allmänna kommunikationer mitt i Helsingborgs innerstad, kvittade det alldeles om det var lördag eller vilken annan dag i veckan som helst. Inte ens att det var månadens sista lördag, och att det nyfödda året snart var ända inne i februari, verkade ha någon större betydelse.

Här var det lika full syra på trafikförbindelserna som vanligt. Från Knutpunkten kunde man resa iväg med olika färdmedel och på ett otal olika sätt – och av ännu fler olika anledningar. Här anlände och avgick tåg, bussar och båtar i en aldrig sinande ström och enligt opersonliga tidtabeller, medan människorna själva valde sin destination av högst personliga skäl.

Men Stefan Ryd vid Helsingborgstullen hade all yrkesmässig rätt att intressera sig för just dessa högst personliga skäl.

Som gruppchef för gränskontrollstyrka 1:2 väntade han tålmodigt i filtret vid läge 3, Scandlinesterminalen, för sundsfärjornas gångtrafik. Färjorna seglade visserligen inte riktigt lika turtätt som förr, men det var ändå aldrig mer än högst en halv timme mellan varje båt. Fast ibland blev det ändå som just nu. Mekanismen till dockningsslussen hade krånglat när m/s Hamlet lagt till tidigare under dagen. Det hade inte tagit mer än en sju åtta minuter att fixa, men trafikrytmens regelbundenhet var ändå ohjälpligt satt ur spel. Och det var något som var högst störande i en så snäv tidtabell som gällde här vid Sundets Pärla. Men nu hade man fått meddelande om att slussen äntligen var öppen. Vilken sekund som helst skulle nästa resandeström välla fram genom landstigningsgången och han väntade tillsammans med ett par av sina kollegor på att få skärskåda dem med vältränade röntgenblickar.

Där han stod kände han att bältet satt en aning tight kring midjan.

Var det kanske dags att byta personalens resultatbelöning i gräddtårta mot något nyttigare?

Bananer, kanske?

Men han trodde inte för ett enda ögonblick att han skulle få något som helst gehör för en så asketisk tankegång. Kollegorna i gruppen hade förfärande snabbt vant sig vid chefens frikostiga åtagande att på detta sätt hugfästa minnet av varje större tullbeslag. Och med detta menades inte längre var gång det fanns en extra limpa Marlboro i någon ryggsäck, eller en aning mer än den beskärda delen kluck-kluck i någon plastkasse från Raschs utomordentliga vinbutik uppe på Helsingørs gågata. Efter att Sverige gått med i EU hade tullens uppmärksamhet till stor del fått riktas bort från sådana småsaker.

I stället var det maxbeslag som räknades. Fynd av typen 200 kg amfetamin i värmeförseglade plastemballage, en bagagelucka full med Kat eller en lastbil med tusentals liter smuggelsprit som funnit vägen in österifrån. Alltså en så ansenlig mängd att straffet översteg fyra års fängelse. Och ändå hade Stefan, när han införde sitt lilla belöningssystem för ett par år sedan, inte ens i sin vildaste fantasi kunnat ana vilken omfattning hans lilla kulinariska uppmuntran skulle komma att la.

Det var ett obestridligt faktum att varor med totalt införselförbud såväl som otullat gods numera vällde in över landets gränser i oanade mängder. Man kunde skylla på den nya gränsfriheten, på det allmänna samhällsläget eller på tullverkets otillräckliga resurser. Man kunde skylla på en hel mängd olika saker, men för Stefan Ryd och hans tullargrupp kvarstod faktum. Trots att de jobbade häcken av sig började bonus för den senaste tidens både stora och täta tullbeslag så smått att lägga sig runt lilla maggen som en högst oönskad belastning.

Det var nästan så att sparkdräkten – tulltjänstemännens tråkigt grå men ändå ändamålsenliga bomullsuniform – kändes lite extra trång på sina ställen. Så om inte de där nya och förhoppningsvis lite rymligare blå uniformerna anlände snart, skulle han väl bli tvingad att börja hålla igen på kaloriintaget.

Det var en trist tanketråd, som lyckligtvis klipptes av tvärt när de automatiskt styrda glasdörrarna till debarkationsgången öppnades och släppte igenom en hel hord av resglada Danmarksturister.

Med ett djupt andetag drog Stefan in magmuskulaturen och försökte se så respektingivande ut som möjligt.

Det här med tullkontroll var nämligen ett psykologiskt finlir av rang.

En oavbruten balansgång mellan noll av intresse, artig observans och resoluta ställningstaganden. Ett ständigt pågående parti bluffpoker kunde det faktiskt liknas vid, med tullpersonalen som de enda konstanta deltagarna.

Nästan.

För till den allra största delen var den ju faktiskt fullkomligt och oskuldsfullt harmlös, den här anonyma massan av turare eller dagsresenärer som nu strömmade genom dörrarna och vidare in mot tullstationen. Det gällde i princip alla från kak- och grönsakshamstrande tanter och barnfamiljer på dagsutflykt till unga män ute på äventyr. Själva betraktade sig de sistnämnda givetvis ofta som något slags pirater som i dödsförakt balanserade på gränsen till vad samhället kan tåla. De var cowboys med tunga ölkärror i stället för buffalos, outlaws med extra vinpavor och taxfree-tobak och desperados med en olaglig extra liter Aalborgs Jubileum i innerfickan.

Men sanningen att säga hade Stefan och hans grupp redan till övermått noterat alla dumslugt intetsägande miner och krystade försök att undvika ögonkontakt som fanns att tillgå.

Och det var faktiskt inte sådant de brydde sig om att titta efter, heller. De letade efter två synnerligen speciella kategorier.

Dels efter personer med… det där lilla extra. Något vagt misstänkt som det inte alltid gick att benämna eller ens förklara för sig själv förrän man eventuellt lyckades avslöja det.

Och dels sådana resenärer de sett förut.

Inte de där vanliga sundspendlarna, de som for fram och tillbaka över sundet två gånger om dagen, fem dagar i veckan. Inte de som hade inrutade jobb över i grannlandet eller nöjesåkte och tog sig en bira på båten. Och inte heller alla de som år efter år och en gång i veckan for över i de fullkomligt begripliga ärenden vars resultat rymdes i shoppingkassar. Man fick med tiden upp en blick för dessa kategorier, så att man enkelt kunde sortera bort dem.

Nej – men de som plötsligt dök upp, och med en mer tillfällig regelbundenhet skaffade sig täta ärenden mellan länderna. Och som sedan lika plötsligt övergav denna sin temporära sysselsättning av okänt slag, och inte återkom i tullsammanhang förrän efter månader, kanske, eller till och med åratal. Det var dessa som utgjorde en grupp av resande som det ofta lönade sig att titta lite extra på.

Det var åtminstone mödan värt att ställa någon oantastlig men ibland ändå omärkligt försåtlig fråga angående resmål och ärende.

För en tränad tullare var det nämligen inte särskilt mycket som behövdes för att locka fram den där i lagen föreskrivna anledningen som krävdes för att man även skulle få ta sig en närmare titt i bagaget.

Var kommer du ifrån? var till exempel ett nog så oskyldigt spörsmål, men minsta tvekan i svaret kunde faktiskt ge den betydligt knivigare följdfrågan: Och vad hade du för ärende där då?

Och vem kan svara på det utan minsta dröjsmål?

Vare sig man är fullkomligt oskyldig eller bär fullt med otvättat mjöl i bagaget så måste man åtminstone tänka efter lite. Ja, vad var det nu jag gjorde? Och mycket mer behövdes faktiskt inte för att en helt legitim djupdykning i privatlivet skulle kunna genomföras.

Och Stefan undrade faktiskt – när nu den där väldigt tjusiga unga tjejen återigen kom marscherande längs stengolvet i den långa suckarnas gång som ledde från landstigningsgången och fram till tullfiltret – om det inte fanns åtminstone någon liten harmlös fråga han skulle kunna hitta på att ställa till henne?

Den där långbenta, välsvarvade och rödhåriga tjejen som han lagt märke till första gången redan för någon månad sedan.

Han hade aldrig riktigt kunna glömma just henne. Av alla tusentals, nej närmare tiotusen, som passerade gränskontrollen här mellan Helsingborg och Helsingør varje vecka så var det just hon som fastnat för hans inre syn och vägrat ge honom ro om nätterna.

Han hade just lyckats få bilden att mattas en aning, fått fantasin att sluta spela honom cyniska spratt i stadens lunchvimmel och fått den starka längtan att lämna honom ifred om natten.

Och så kom hon nu här igen!

Dessutom var där plötsligt ingen som helst tankeverksamhet i hans annars så alerta hjärnkontor.

Inte den ringaste lilla obetydliga fråga kunde han hitta på som ursäkt att stoppa henne när hon nu kom gående från färjan med freestylesnäckorna i öronen och tre ton färskt djävlaranamma i gången.

Han försökte i det närmaste desperat att låta bli att titta på henne när hon med nästan utstuderad nonchalans valde den enda rätta vägen. Hon passerade obehagligt behagligt nära intill honom där han stod fastnaglad i tjänsten vid den gröna slussen. I stället fäste han stint blicken längre uppåt korridoren, valde att skärskåda en grupp tonåringar som under högljudda skrän släpade sin förvisso lagliga men ändå betungande införsel av dansk starköl den sista mödosamma biten fram mot tullen.

Just som hon passerade kontrollstationen drog han visserligen halvt ofrivilligt ett extra djupt andetag som fick uniformsbältet att lätta trycket mot diafragman ytterligare ett par millimeter. Men hon fortsatte bara till synes fullkomligt omedveten att trampa på bort mot utgångsdörrarna

Men sedan kunde han inte hia sig längre. De stökiga tonåringarna förlorade raskt allt intresse när han vände sig om och såg efter henne där hon försvann bort mot rulltrappan ner till Knutpunktens huvudhall.

Tittade så länge han kunde efter de långa stövelklädda benen i röda leggings, den välformade baken som strävade mot kjoltyget och den tufft tighta skinnjackan. Det rödfärgade håret var kortklippt men formfast tjockt, och nacklinjen alldeles förföriskt…

Plötsligt kände han blicken, vände på huvudet och mötte kollegan Eva Bredbergs ironiska småleende från andra sidan tullkontrollen.

Ertappad harklade han sig ansträngt men flinade sedan smågenerat och ryckte liksom ursäktande på axlarna medan de sista resandena försvann iväg genom utgångsdörrarna.

Inget napp? frågade Eva lite retsamt och gnuggade händerna som varit formellt fästa bakom ryggen under inspektionspasset.

Nix, svarade han fryntligt, du då?

Nej, inte mycket att plocka här inte. Ungarna som precis passerade var visserligen rätt stökiga, men varken minderåriga eller misstänkta på annat sätt så vitt jag kunde bedöma.

Han gillade hennes attityd.

De så kallade ungarna med en tolvpack Bjørnebryg i var näve var väl bara tre eller fyra år yngre än hon själv, men hon uttryckte sig redan som om hon tillhörde deras föräldrageneration! Det var något komiskt över situationen, men han insåg samtidigt att hans ironiska tankegång kanske i verkligheten bara var ett sätt att skaka av sin egen olustkänsla inför hennes genomskådande blick.

Inom sig önskade han verkligen att ingen uppfattat hans meningslösa intresse för den där flickan… henne som han väl ändå aldrig någonsin skulle komma att la se igen. Men att det blivit just Eva som märkt