Bortom horisonten

By Reinhold Freiherr

Bortom horisonten är en filosofisk/action berättelse om Jack, som måste skaffa fram en halv miljon dollar för att kunna rädda sin brorson. Under tiden som han är på jakt efter pengarna får han vara med om en rad oförklarliga händelser som får honom ifrågasätta det han tidigare visste om livet och universumet.

"Det är inuti oss själva vi hittar alla nycklarna, och ibland för att kunna komma ut måste man gå in."

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 16, 2016
• ISBN: 9789176992395

Reinhold Freiherr

Bra författare och böcker har alltid en poäng och ett syfte. Målet med Reinhold Freiherss böcker är alltid att väcka tankar hos sina läsare. Gud, universumet, livet, självmedvetenhet och självutveckling brukar oftast vara det centrala i Freiherss verk.

Book preview

Innehållsförteckning

Titelsida

Början på slutet

Någon som ringer

Resan

Främlingen

Bro till förändring

Mötet med Khan

Det ruttna äpplet

Osynliga väggar

Den svarta kråkan

Impressum

Reinhold Freiherr

         Bortom Horisonten

Början på slutet

Napoli klockan 21:00

Antonio klev in på sitt kontor, en takvåning i en av stadens högsta byggnader med ett vackert fönster med utsikt över centrala Napoli. Precis som alltid gjorde han allt på rutin. Han ställde sin portfölj vid ingången, tände lampan och hängde av sig rocken på en krok bredvid dörren.

Plötsligt stelnade han till. En okänd man stod vid fönstret och njöt av den fenomenala utsikten över staden.

- Vad i helvete! Det var de enda ord han kunde få fram.

- Jag trodde att du skulle vara glad att se mig, sa främlingen.

- Lewis? Lewis, är det du?

Mannen vid fönstret vände sig om och stirrade rakt in i Antonios ögon.

- Direkt från Brixton, sa Lewis.

- Ursäkta mig, jag blev väldigt överraskad. Tro mig, jag är enormt tacksam att du är här. Men jag vet inte vad jag ska säga... Jag menar det kom så plötsligt, men jag är glad och tacksam. Vi alla är enormt tacksamma. Hur mår du då?

- Jag mår bra, tack. Du däremot måste byta ut ditt säkerhetssystem, svarade Lewis.

- Ja, jag vet... Jag kanske kommer göra det. Tackar du ja till uppdraget?

- Varför skulle jag annars vara här?

- Ja... det är väl sant. Du har rätt. Jag tänkte mer på tiden. Tiden är inte så... Jag menar, det är inte så mycket tid kvar.

- Du och din broder behöver inte vara oroliga. Fyra veckor räcker gott och väl. Jag hinner planera allt in i minsta detalj och kanske till och med njuta av konsten, vinet och maten som denna stad har att erbjuda.

- Jag beundrar ditt mod Lewis, men jag vill inte ha något missförstånd. Gubben är listig som en räv. Det vore dumt att underskatta honom!

Lewis tog ett djupt andetag.

- Antonio, min nya vän. Jag vet allt. Allt jag behöver veta i alla fall. Jag har gjort min hemläxa. Det gör jag varje gång. Jag vet att många har misslyckats, men svara mig ärligt.Var de lika bra som jag?

- De var de bästa vi kunde hitta, svarade Antonio.

- Ni skulle ha vänt er till mig direkt. Ni behöver inte vara oroliga. Jag garanterar er att gubbens nittioförsta födelsedag också kommer att bli hans sista.

- Jag hoppas det. Vi alla hoppas, svarade Antonio.

- Antonio min vän, du ska inte hoppas. Det du måste göra är att tro. Du måste tro.

- På tal om tro... Jag trodde inte att du skulle tacka ja till uppdraget. Det lät inte så när vi pratade sist i alla fall. Varför en sådan plötslig helomvändning, Lewis?

Lewis blev tyst ett par sekunder.

- Om jag ska vara helt ärlig kan jag inte förklara det. De senaste veckorna har varit jobbiga. Jag har varken kunnat äta eller sova ordentligt.

- Jaså? Varför inte då?

- Jag drömmer konstiga drömmar och vaknar på nätterna av röster.

- Röster?

- Jag hör hur någon ropar på mig. Han behöver min hjälp och kräver att jag ska finnas där för honom. Jag kan inte förklara det, men det känns som att jag inte kommer kunna gå vidare förrän jag hjälper rösten. På något oförklarligt sätt känns det rätt för mig att tacka ja till uppdraget. Jag vet inte exakt vad det är, men någonting drog mig hit.

- Så länge Ernesto inte får uppleva sin nittioförsta födelsedag är jag nöjd, svarade Antonio.

- Oro dig inte, jag ska se till att din och din broders önskan kommer att bli uppfylld, sa Lewis och lämnade rummet.

Fyra veckor senare 

Lewis låste dörren till toalettkabinen. Han satte sig på sitsen, tittade ner mot sin väska och andades ut. Casinot hade ovanligt många besökare idag, men trots det gick allting som han hade planerat. Precis som han hade kalkylerat befann sig Ernesto inne på Casinot för att fira sin nittioförsta födelsedag. Lewis öppnade väskan, tog ut två pistoler och började montera ljuddämparna på vapnen. Detta allra sista uppdrag var det enda som återstod innan han skulle gå i sin pappas fotspår och öppna en liten matbutik i sina hemmakvarter.

Trots att uppdraget tillhörde den svåraste typen och trots att ersättningen skulle bli den största i hans karriär, var det inte pengarna som motiverade honom. Det var någonting mycket större. En inre känsla som, precis som en magnet, ledde honom till casinot i Rom. En märklig känsla som sa till honom att han var en viktig del i ett pussel, och Lewis var övertygad om att ingen skulle kunna ignorera en sådan stark, närmast magnetisk kraft. För varje minut som gick växte känslan allt mer och rösten som talade till honom blev allt mer otålig.

- Jag kommer, jag kommer, sa Lewis och lämnade toaletten med två fulladdade pistoler i sina händer.

Någon som ringer

En krokig väg ledde till Sacramentos äldsta kyrkogård. Chris sprang för sitt liv och andades tyngre än någonsin förut. Trots att han var gammal nog för att förstå att spökhistorier och levande döda bara var någonting som de vuxna använde som verktyg för att skrämma olydiga barn, kunde han inte låta bli att känna hur rädslan för den mörka kyrkogården växte sig allt större för varje nytt steg han tog. Men Chris hade inget val. Situationen var knivskarp och ödet tvingade honom att möta en av sina största rädslor – en rädsla som hade funnits hos honom så länge han kunde minnas. Respekten för de döda som låg begravda under jorden på kyrkogården var stor, men samtidigt visste Chris att han var tvungen att växa upp och sluta oroa sig över saker som hörde hemma i sagor och berättelser.

Köttätande zombies fanns inte på riktigt. De var bara en del av hans rika fantasi, som byggde på material från tv-serier och filmer. Hoten från hans riktiga förföljare kunde däremot inte bli mer verkliga. Det fick honom att känna sig som en liten fisk som var jagad av tre stora och hungriga hajar. Ungefär som i det naturprogramm om livet i havet som han och hans klasskamrater hade varit tvungna att titta på under de senaste två biologilektionerna. Utan att tappa fart fortsatte han att springa, i hopp om att kunna hitta någon som skulle kunna hjälpa honom inne på den inhägnade kyrkogården.

- Du är död! Fattar du det! Du är död! skrek en av hans förföljare högt.

Chris vände sig om i steget och tittade bakåt. Han fick en chock när han insåg att en av hans fiender bara var några meter bort. Med tanke på vad som stod på spel så var detta inte alls goda nyheter. Den närmaste förföljaren var några år äldre och mycket mer fysiskt utvecklad än Chris. Hans armar och axlar fick Chris att framstå som ett skört benrangel, och man behövde inte vara en elittränare för att förstå att hans andra två vänner, som låg några meter bakom,också trivdes bra på gymmet.

Alla tre utstrålade styrka och aggressivitet, vilket var nödvändigt när man levde efter gatans lagar. Fängelset eller en för tidig död var centrala delar av ekvationen för de flesta som valde att gå i samma riktning, men detta var ingenting som de här tre ungdomarna bekymrade sig över. Alla tre kom från en kaotisk och hård miljö med mycket begränsade möjligheter att kunna lyckas i livet, och ingen av dem tyckte att de hade särskilt mycket att förlora. Därför dedikerade de sina liv till gänget och till de brutala gatuaktiviteter som präglade den fattiga stadsdelen som de kom ifrån.

Ensamma vita femtonåringar som Chris kunde inte befinna sig i den miljön utan att bli indragna i problem på ett eller annat sätt. Den morgonen hade Chris dock inget val. Det var något skumt med de två män som satt två säten bakom Chris när han satt på bussen på väg till skolan.Sättet som männen viskade till varandra på, samtidigt som de smyg tittade på Chris kändes inte alls bra. Det såg ut som att de planerade någonting. Kanske ville de råna Chris eller föra bort honom för att sedan begära en stor summa pengar från hans familj? Att båda var mexikaner och att en av männen hade ett fult ärr över halva kinden gjorde inte Chris lugnare.

Han visste att han var tvungen att vara försiktig. Brottsligheten ökade stadigt i landet och historien om de två elvaåriga systrarna som försvann i New York dominerade varenda nyhetsrapport. Hela landet kände till historien om Suzan och Susi. De två flickorna åkte från Boston till det stora äpplet med buss för att träffa en vän som de hade lärt känna på internet. Kort efter sin ankomst till New York försvann båda flickorna. Busschauffören var den sista som såg de två systrarna i livet, och precis som resten av nationen bad han flera gånger om dagen för flickorna. Han följde också med stort intresse polisutredningen och nyhetsrapporteringen. En vecka efter försvinnandet befarade polisen det värsta och Chris vägrade att möta samma öde.

När möjligheten kom tog han chansen och hoppade av bussen i sista sekunden. Mexikanerna som hade klistrat fast sina blickar på hans blonda bakhuvud var bortfintade och hann knappt reagera. Problemet med en potentiell kidnappning var löst, men ett nytt föddes så fort bussdörrarna stängde igen.

Chris befann sig på den värsta tänkbara platsen och det tog inte lång tid innan de tre unga gängmedlemmarna, som satt halvdiskret bakom busshållplatsen och delade på en joint, fick ögonen på honom. Hans röda märkesskor, dyra Nike-jacka och trendiga keps lockade till sig uppmärksamheten direkt. Vita medelklasskillar som han var rena julafton för de tre unga gängmedlemmarna, och Chris osäkra blick avslöjade direkt vilka oroliga tankar som fanns i hans huvud. Han kände sig vilsen och hörde inte alls hemma i den typen av kvarter. Så fort gängmedlemmarna förstod att Chris var ett lätt byte kastade de jointen på marken, reste sig upp och vandrade hotfullt mot honom. Chris reagerade blixtsnabbt och på en bråkdel av en sekund kom han fram till att den bästa lösningen i situationen var att springa därifrån så fort han kunde.

Han önskade att han inte behövde fly. Av hela sitt hjärta önskade Chris att han kunde stanna upp, vända sig om och se sina förföljare i ögonen utan att visa några tecken på rädsla. Han önskade också att han hade superkrafter som några av hans tecknade favorithjältar, eller åtminstone att han kunde vara den som lyfte mest av alla på gymmet, eller den som kunde sänka sina motståndare med hårda och välplacerade slag. Verkligheten var dessvärre annorlunda. Chris var en ung och tanig kille som åkte skateboard och spelade tv-spel på fritiden. Långt ifrån en tuff och ädel hjälte som kämpade mot förtryck i världen och som vågade stå emot ett helt gäng själv.

Som en maratonlöpare på väg mot en världsmästartitel sprang han, och de tre gängmedlemmarna följde efter. Snabbt närmade han sig den läskiga kyrkogårdens grind. Chris kände till området och visste att skolan bara låg två kilometer bort, vilket gav honom nya krafter att fortsätta. Han kämpade hårdare och tog allt större steg. Förföljarna bakom började bli trötta och det såg ut som att de skulle ge upp, vilket de antagligen också hade gjort om inte Chris hade snubblat på en tom vattenflaska på vägen. All fart han hade försvann och han föll rakt ner mot den hårda asfalten. Chris återhämtade sig snabbt och reste sig upp direkt, men då var det redan försent. Jägarna kom ikapp honom. De betydligt större och starkare killarna drog ner honom på marken igen och började dela ut hårda sparkar.

- Horunge! skrek den yngsta av dem passionerat, samtidigt som han gjorde sitt yttersta för att hans smutsiga skospetsar skulle lämna tydliga avtryck i Chris panna.

Han var den minsta av de tre, men trots sin unga ålder delade han ut flest sparkar av alla.Det var uppenbart att han var den typen som behövde hävda sig. Kanske var han störd av det faktum att de andra två var lite längre än honom, och kanske ville han visa att han var lika tuff och att även han hörde hemma i gänget. Eller kanske var det ett sätt för honom att ta ut den aggression som hade byggts upp i hans hjärta under alla år som han hade levt i fattigdom och misär,med en ensamstående arbetslös mamma som var beroende av kokain.

Hårda och tunga slag träffade Chris kropp, händer och huvud. Att kämpa emot var lönlöst. Chris visste att det var kört. Han tänkte tillbaka på sin mor, som alltid fanns där för honom och som han förmodligen aldrig skulle få se igen. Han tänkte på sin far, som gick bort när Chris var bara fem och som alltid brukade hoppas att Chris