Hett Blod

By Lisa Jackson

Radiopsykologen Samantha Leeds är van vid att hantera knäppgökar. Men när en okänd man plötsligt ringer och lämnar hotfulla meddelanden till såväl radiostationen som hennes privata telefon, får hon en stark känsla av att något otäckt är på väg att hända. Vem är mannen och vad är det han tror sig veta? Samtidigt i ett myllrande New Orleans hittas flera prostituerade kvinnor mördade. Tillvägagångssättet är lika förbryllande som det är olycksbådande. Har staden fått en seriemördare på halsen? Och vem blir i så fall hans nästa offer? Vid en första anblick verkar de två företeelserna helt orelaterade. Men snart blir kriminalpolisen Rick Bentz övertygad om att den brutala kvinnomördaren är någon från Samanthas förflutna. Någon som är fast besluten att hon ska sona sina synder..."Hett blod" är den första delen i Lisa Jacksons New Orleans-serie med poliserna Rick Bentz och Reuben Montoya. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2021
• ISBN: 9788726987287

Book preview

Prolog

Juni

New Orleans, Louisiana

»Vill du ha en specialare?» frågade hon medan hon lät tungspetsen glida utmanande över sina läppar.

Han skakade på huvudet.

»Jag kan …»

»Bara strippa.»

Det är nåt fel på den här killen. Väldigt fel, tänkte Cherie Bellechamps och kände en droppe rädsla sprida sig i blodet. Hon funderade på om hon skulle avblåsa hela grejen och säga åt torsken att försvinna, men hon behövde stålarna. Kanske var det hennes fantasi som skenade iväg med henne. Kanske var han inte ett äckel.

Hon knäppte långsamt upp sin klänning och kände hans blick på henne, precis som hundratals andra blickar hade stirrat på henne förut. Det spelade ingen roll.

Musiken spelade på hennes radio vid sängen och överröstade stadens larm. Frank Sinatras mjuka röst. Det brukade vanligtvis göra henne lugn. Inte i kväll.

En varm junivind, tung av Mississippiflodens fuktiga andedräkt, blåste genom det öppna fönstret. Den fick de gulnade spetsgardinerna att fladdra och svalkade svettpärlorna som samlats på Cheries panna men gjorde inte henne mindre nervös.

Torsken satt på en trebent stol och höll ett radband i ena handen, de blodröda kulorna syntes i det svaga ljuset. Vad var han för en? Någon sorts religiös knäppgök? En präst som inte klarade av celibatet? Eller var detta bara ännu en sjuk fetisch? Gud ska veta att i New Orleans fanns det tusentals knasbollar, alla med sina egna sexuella fantasier.

»Du tycka om?» frågade hon med en aning Cajun-accent medan hon lät ett långnaglat finger glida mellan sina bröst och sköt undan all återstående oro.

»Fortsätt.» Från stolen i det lilla rummet pekade han på hennes behå och trosor.

»Vill du inte göra det?» undrade hon med låg och sensuell röst.

»Jag tittar på.»

Hon visste inte hur mycket han kunde se. Rummet på andra våningen i utkanten av det franska kvarteret var upplyst av en enda lampa vilken täcktes av en svart spetssjal, så att slingrande skuggor dansade på väggarna och dolde sprickorna i det gamla murbruket. Dessutom hade torsken svarta Ray-Bans på sig. Cherie kunde inte se hans ögon, men det spelade ingen roll. Han såg bra ut. Atletisk. Hans haka var kantig, hans näsa rak, hans läppar tunna och hemlighetsfulla och omgivna av en ordentlig skäggstubb. Han hade en mörk skjorta och svarta jeans på sig, och hans hår var tjockt och kaffebrunt. Såvida det inte var nåt förfärligt konstigt med hans ögon, var den här killen en Hollywood-snygging.

Och kuslig som synden.

Redan när han bad henne tvätta ansiktet och ta på sig en röd peruk för att dölja det svarta platinahåret. Hon hade inte protesterat. Brydde sig inte om vad som upphetsade honom.

Hon hakade av framspännet på behån och lät de röda spetsarna glida ner på golvet.

Han rörde inte en fena. Förutom att rulla de förbannade radbandskulorna.

»Har du ett namn?» frågade hon.

»Jodå.»

»Vill du inte upplysa mig om det?»

»Kalla mig Fader.»

»Fader liksom … min pappa … eller …» Hon sneglade på de mörka kulorna som gled mellan hans fingrar. » … liksom en präst?»

»Bara Fader.»

»Vad sägs om Fader John?» Det var hennes försök att skämta. Han log inte.

Inget lättsinne här, inte.

Dags att avsluta det här, få betalt och se till att han försvann.

Hon fick av sig sina trosor, satte sig på sängkanten och lät honom beskåda alla hennes kroppsdelar.

Vissa killar blev kåta av att se en kvinna strippa – än sen? Några tittade bara på, rörde henne aldrig medan hon smekte sig själv, men den här torsken var så känslokall – kusligt mycket – och vad var det där med glasögonen? »Vi kunde ha lite kul,» föreslog hon i ett försök att skynda på händelseförloppet. Tiden var snart ute och än så länge var det inte mycket som hände. »Bara du och jag …»

Han svarade inte på annat sätt än genom att böja sig fram och lägga en hundradollarsedel på nattduksbordet. Sinatras röst avbröts när Fader John bytte radiokanal. Från »When I Was Seventeen …» via pipande ljud, knaster och störningar tills han hittade önskad kanal – ett program hon hört förut, ett populärt program med en kvinnlig psykolog som gav goda råd. Men Cherie lyssnade inte. Hon stirrade på hundradollarsedeln på nattduksbordet. Den var förstörd. Ben Franklins ögon hade svärtats med en tuschpenna så att han, liksom mannen med solglasögonen, dolde sin identitet.

Eller inte ville se.

Mysko. Kusligt. Sjukt.

Fader John hade plockat upp henne i närheten av Bourbon Street, frågat henne om hon ville hålla honom sällskap, och hon hade besiktigat honom, tänkt att han verkade reko och uppgivit sitt pris. Han accepterade och hon tog med sig honom hit till den sjaskiga lägenheten som hon och några andra tjejer använde uteslutande för detta ändamål. Hennes andra liv fanns i en annan kommun … på andra sidan sjön … och för en sekund tänkte hon på sin femåriga dotter och den pågående striden med sin ex. Ingen i Covington visste att hon gick på gatan för att tjäna tillräckligt med pengar för att klara sig; ingen fick någonsin veta det, i så fall skulle hon förlora vårdnaden och all kontakt med sitt enda barn.

Nu ångrade hon vad hon hade gjort. Torsken var för stingslig, hans lugn dolde en rastlöshet vilken visade sig tydligt i en liten ådra som bultade i hans tinning och i fingrarnas rörelser på radbandet. Hon tänkte på pistolen hon hade i nattduksbordets övre låda. Om situationen blev knivig, skulle hon böja sig fram, ta upp hundradollarsedeln, rycka ut lådan och ta fram .38:an. Skrämma i väg honom. Behålla hundralappen.

»Ska du inte komma hit?» föreslog hon liggande på rygg på det flossade överkastet med ett leende och utan förväntan om att han skulle röra sig. Gud, så varmt det var.

»Klä av mig.» Han reste sig. Gick fram till sängen.

Hans befallning verkade inte passa in, men den var åtminstone vanlig. Han tänkte komma till skott. Bra. Voyeurer rörde vanligtvis inte en. Minuterna gick, men hon tog tid på sig och stod så att hon sakta kunde knäppa upp hans skjorta. Hon avlägsnade den från skuldror som var muskulösa och ett bröst utan överflödigt fett, endast en vägg av stenhårda muskler täckt med svart, krulligt hår. Hon knäppte upp hans livrem och han rörde korset hon alltid bar och som dinglade strax ovanför hennes bröst.

»Vad är det …?»

»Det … det är en present från min dotter … från i julas.»

Herregud, han tänkte väl inte stjäla det?

»Du behöver något till.» Han lät radbandet glida ner över hennes huvud. Över den röda peruken. Jo, kanske var han präst. En knäpp sådan.

De vassa kulorna var varma av beröringen. De hamnade i klyftan mellan hennes bröst. Det var otäckt. För otäckt. Hon borde säga åt honom att försvinna nu. »Sådär. Det var bättre.» Fader Johns ena mungipa vändes uppåt, som om han äntligen var nöjd med scenariot. Redo att komma till skott.

Det var så dags.

»Vad betyder det med radbandet?»

»Rör mig.»

Hans kropp var perfekt. Slät. Solbränd. Hård.

Förutom hans kuk. Den hängde slak, som om han inte tände på det alls.

Hon förde ett finger nerför hans bröst och han drog henne till sig. Kysste henne hårt med kalla, okänsliga läppar och drog ner henne på järnsängens tunnslitna madrass. Hon hade en regel – inga läppar mot läppar, men hon lät det hända bara för att få ett slut på det här.

»Duktig pojke», kuttrade hon och sträckte sig efter solglasögonen. Starka fingrar omslöt hennes handled.

»Låt bli.»

»Rädd för att jag ska känna igen dig?» Kanske var han känd – han var tillräckligt snygg i alla fall. Kanske var han någon sorts kändis som inte ville att hon skulle känna igen honom? Eller så var han gift. Det var det mest troliga …

»Bara … låt bli.» Hans grepp var som av stål.

»Visst, visst … som du vill.» Hon kysste hans kind och förde sitt finger längs kanterna på hans perfekta muskler. Han rörde sig mot henne och hon ansträngde sig medan hon berörde alla de erotiska zoner som garanterat skulle ge honom erektion. Till ingen nytta. Oavsett hur mycket hon kysste, slickade och spann, så var det bara rörelserna han utförde, han blev inte kåt överhuvudtaget.

Kom igen, kom igen, tänkte hon, jag har inte hela kvällen på mig. Hon halvlyssnade på radion; psykologen, dr Sam, höll på att avsluta sitt program och körde sitt snack om kärlek och lust i denna stad vid floddeltat, och Fader John, även han, vände sig om för att lyssna på radiopsykologen.

Han blev kanske distraherad och det var det som var problemet. Hon sträckte handen mot apparaten …

»Rör den inte,» morrade han. Alla musklerna i hans kropp spändes.

»Men …»

Smack!

En bländande smärta exploderade i hennes vänstra ansiktshalva när hans knytnäve mötte den.

Hon skrek till. Kände den metalliknande smaken av sitt eget blod. Det här var inte bra. Inte bra. »Ta det lugnt, din jävla skitstövel …»

Han lyfte sin knytnäve igen. Hon såg honom genom ett mycket snabbt svällande öga. »Tafsa inte på radion eller mina glasögon», morrade han.

Hon försökte vrida sig loss. »Försvinn! Försvinn, för fan!»

Han försökte kyssa henne.

Hon bet honom.

Han inte så mycket som blinkade.

»Försvinn, ditt kräk! Ingen slår mig. Hajar du inte? Det är slut nu.»

»Inte riktigt än, men det kommer det att bli. Han tryckte henne mot lakanen. Kysste henne igen. Hårt. Som om hennes smärta tände honom. Med dunkande kind försökte Cherie vrida sig loss under honom, men han höll fast henne med sin starka kropp.

Hon var fångad.

Desperat. Slog honom, rev honom, knuffade honom.

»Nu räcker det, din synderska, din fitta», morrade han. »Slåss med mig.» Hans händer var grova. Han knep det ena bröstet, vred om det andra.

Hon skrek och han hindrade henne genom att pressa sin mun mot hennes. Hon försökte bita honom, fäktade med sina knytnävar mot honom, men han var för stark. Uppretad. Upphetsad. Gode Gud, hur långt skulle detta gå?

Hennes blod isades i ådrorna av skräck. Tänk om han inte slutade? Tänk om han torterade henne hela natten?

Hon sköt upp sin barm av smärta när han bet hennes bröst.

Medan hon slingrade sig fick hon syn på radion, den digitala displayen kastade ljus över hundradollarsedeln, dr Sams röst var lugn och behärskad och fattad.

Hjälp mig, tänkte Cherie medan hon sträckte sig efter lådan och pistolen, välte lampan, sparkade vilt och kände plötsligt hans stenhårda stånd.

Det var alltså våldtäkt.

Han ville våldta henne. Om han bara hade sagt något, så kunde hon ha spelat med, men nu var hon rädd. Rädd som bara fan.

Gör det då och skada mig inte!

Han ryckte hennes huvud från kudden och hon skrek till precis när han drog åt radbandet om hennes hals. De vassa kulorna skar i hennes hud, de mörka kanterna blinkade illvilligt.

Gode Gud, han tänker döda mig! Skräcken tjöt i hennes blod. Hon såg in i de avskärmade ögonen och visste det.

Han vred på radbandet medan han trängde djupt in i henne. Cheries ögon spärrades upp, hon kunde inte andas, hennes armar fäktade och hon rev, men till ingen nytta. Svart … allt runt omkring henne var svart … Hennes lungor brann … det kändes som om hennes hjärta skulle explodera …Snälla Gud, hjälp mig!

Han drog åt den kulförsedda snaran. Hon drog efter andan. Fick inte luft. Något rev och bubblade inne i henne. Blod, herregud, hon kunde smaka sitt eget blod … Igen …

Svärta kröp utifrån och in och hon tänkte flyktigt på sin dotter … kära, kära barn …

Han svettades och pressade sig mot henne, han flämtade häftigt och när hon gav upp kände hon hur han stelnade till och hörde hans gutturala primalvrål. Vagt bland ljudet av hans ansträngda andetag och vrålet i huvudet hördes en annan röst. Långt borta. Så långt borta.

»Detta är dr Sam med ett sista ord … Sköt om dig, New Orleans. God natt till er alla och Gud välsigne er. Oavsett vilka problem du har i dag, så har du alltid morgondagen … Ljuva drömmar …»

Första kapitlet

Juli

Cambrai, Louisiana

Borta bra men hemma bäst, borta bra men hemma bäst.

Slå ihop klackarna på dina rubinröda skor tre gånger och …

»Det blir trettiosju dollar,» muttrade taxichauffören och avbröt därmed Samanthas tankar. Han svängde in taxin på infarten och parkerade så nära ytterdörren som möjligt medan hon grävde djupt i sin jackficka efter sin börs.

»Skulle du kunna bära in väskorna i huset?», frågade hon.

Chauffören, som vände ansiktet för att kunna se bättre från framsätet, gav henne en egendomlig blick. Hans ögon var mörka. Misstänksamma. Som om han förväntade sig en invit av något slag. Till slut ryckte han på en bred axel. »Om det är det du vill.»

»Det är det.» Med en krycka ålade hon sig ur taxin ut i den kvava Louisiana-kvällen. En tunn, varm dimma omslöt ekarna som omgav hennes stora och oregelbundna hus i det här unika samhället och som stod undangömt vid Lake Pontchartrains södra strand, några kilometer väster om New Orleans. Gud, så skönt att komma hem.

Vissa semestrar var rena drömmen, andra rena mardrömmen. Denna hade varit värre än en mardröm, den hade varit en total katastrof.

Men nu visste hon åtminstone att hon aldrig skulle bli fru David Ross. Det skulle ha varit ett misstag.

Ännu ett.

En hård vind rasslade genom mossklungorna som droppade från gamla, knotiga grenar. Stenplattorna på husets framsida var glatta av regnet och glänste i det svaga ljuset från verandalampan. Blött gräs, som hade fräckheten att sticka upp genom det spruckna murbruket, kittlade hennes skadade bens nakna tå medan hon linkade fram på de ojämna stenarna. Svett rann nerför hennes ryggrad. Juli hade knappt börjat och Louisiana-hettan slöt sig om henne. Med sammanbitna tänder haltade hon uppför trappan till den stora verandan som ledde till ytterdörren och sträckte sig runt alla sidorna på hennes stuga med utsikt till sjön. Vindspelet klingade sin ensamma melodi. Hon stötte kryckan mot verandagrindens karm och hittade sedan extranyckeln som låg gömd bland spindelväven bakom en fönsterlucka. Hon låste snabbt upp dörren. Medan taxichauffören kånkade på hennes väskor slog hon till en strömbrytare. Omedelbart lystes hallen upp, tvåhundra år gammalt trä glänste med fin patina, luften inne i huset var stillastående och varm.

Chauffören satte ner hennes tre väskor vid klädhängaren och hämtade sedan hennes krycka.

»Tack.» Hon gav honom fyrtiofem dollar och belönades med ett tillfredsställt knorrande och en flyktig nickning.

»Välkommen åter.» Mörka ögon blixtrade till under skärmen på hans Saints-keps. »Ha en bra dag.»

»Jag ska försöka.» Hon stängde dörren efter honom, stoppade husnyckeln i fickan och ropade över axeln: »Älskling, jag är hemma.»

Inget svar.

Endast det mjuka tickandet från klockan ovanför spiselkransen och brummandet från kylskåpet ute i köket. Hon satte på takfläkten, likaså luftkonditioneringen.

»Åh, lägg av …» ropade hon in i de mörka rummen. »Du är väl inte sur för att jag lämnade dig här helt ensam? Det är så typiskt manligt.»

Hon fann extranycklarna i köksskåpet, väntade, lyssnade efter det distinkta klickande ljudet av namnbrickor eller det lätta tassandet på golvet. I stället hörde hon ett mjukt mjau och därefter kom Charon fram ur skuggorna. Pupillerna var uppspärrade, hans ögon var lika mörka som hans bläcksvarta päls, endast en liten guldfärgad cirkel syntes. »Säg inget – du tänker spela svårfångad nu,» sa hon anklagande medan han gled fram mot tamburen med låtsat ointresse och svansen i vädret. »Visst, du är verkligen en cool snubbe, du.» Hon skrattade och han närmade sig strosande, gjorde några snabba vändningar runt hennes anklar och gned sig mot fiberglashöljet som täckte hennes vänstra vad och fot.

»Gillar du din roll? Den kan du tacka fiaskot i Mexiko för,» sa hon och lyfte upp hans blanka kropp från golvet och höll honom tätt intill bröstet medan hon kliade hans haka. Charon, en gatkatt hon uppkallat efter färjekarlen i Dantes Inferno, började spinna direkt, den reserverade inställningen tycktes helt bortglömd, och hans blöta nos trycktes mot hennes kind. »Jaha, vad har pågått här medan jag varit borta, då? Skötte Melanie om dig ordentligt? Inte?» Med leende läppar bar hon katten in i bostaden och öppnade ett fönster och väntade på att huset skulle bli svalt.

Hon placerade Charon på bokhyllan, på vilken han kilade runt bland hennes luntor om psykologi och hennes bokhögar. Sedan hoppade han upp på skrivbordet där hennes post låg prydligt samlad, noggrant sorterad i brevhögar, reklambrev, tidskrifter och tidningar. Melanie, Sams assistent, som inte bara hade sett till huset och Charon medan Samantha var på semester, utan dessutom hade lett hennes radioprogram, var om inget annat effektiv.

Samantha drog fram skrivbordsstolen och sjönk ner i det välbekanta sätet. Hon såg sig runt om i rummet. Det kändes annorlunda på något sätt, men hon visste inte varför. Kanske berodde det på att hon varit borta så länge, i mer än två veckor. Eller kanske berodde det på att hon hade jetlag och var lite retlig. Flygresan hade inte varit så lång, men hon hade sovit alltför lite de senaste dagarna och resan hade varit känslomässigt utmattande.

Redan vid ankomsten till Mexiko två veckor tidigare hade saker och ting börjat gå snett. Förutom att hon och David hade haft samma gamla gräl om att hon borde säga upp sitt jobb och flytta tillbaka till Houston, råkade hon dessutom ut för »båtolyckan», i vilken både hon och hennes börs hamnade i Stilla havets strandsvall. Där låg hon med stukad fotled och utan någon legitimation – börsen återfanns aldrig. Det hade varit rena mardrömmen att försöka komma ut ur landet, och när hon äntligen hade lyckats övertala myndigheterna att låta henne återvända till USA, fick hon skylta med det här förbaskade, klumpiga gipset.

»Det är sånt som händer,» hade David sagt med en axelryckning när de äntligen gick ombord på 737:an. Han hade gett henne ett leende och höjde ögonbrynet liksom för att säga: Du, det finns inget vi kan göra nu. Vi är i ett främmande land. Han hade haft rätt, så klart, men det ändrade varken på hennes dåliga humör eller hennes misstanke om att kaptenen på fiskebåten hade varit berusad eller påverkad av andra droger och att hennes börs, tillsammans med några andra från turistgruppen, hade upphittats av dykare på orten, och att kreditkorten, kontanterna och andra värdesaker nu användes eller pantsattes längs hela Mexikos västkust. Enligt kaptenen hade fiskebåten krängt till för att undvika en klippa – herregud. Det verkade osannolikt. Ett korkat misstag av en kapten som varje dag seglade längs Mazatláns kuststräcka. Samantha hade inte trott på det och hade velat få någon form av ersättning, eller åtminstone en ursäkt. I stället hamnade hon på ett litet sjukhus med en äldre doktor, en utvandrad amerikan som såg ut som om han borde ha pensionerats på sjuttiotalet. Det hade han förmodligen också, eller så hade han blivit utkastad ur USA på grund av felbehandling.

»Surt, sa räven,» tuktade hon sig själv med medan Charon intog sin favoritplats i fönsterkarmen. Han stirrade ut genom de fuktiga glasen, hans ögon följde något i mörkret. Förmodligen en ekorre. Samantha tittade ut genom fönsterrutan och såg ingenting förutom nattens mörka skuggor.

Hon satte på telefonsvararen medan hon tog upp brevkniven och sprättade upp det första kuvertet – en räkning. Den första av många, utan tvekan. Från svararen hördes en massa pipande och klickande ljud innan det kom något.

Det första samtalet var från någon som lade på.

Toppen.

Hon kastade räkningen på bordet.

Det andra var från en ackvisitör som undrade om hon behövde reparera vindrutor.

Ännu bättre. Hon tänkte på sin röda Mustang cabriolet, kunde knappt vänta på att få köra den igen. Men hon behövde inte någon ny vindruta. »Nej tack,» sa hon medan hon slet upp fler brev – kreditkorterbjudande, förfrågningar om bidrag till välgörande ändamål, räkningen för vatten och avlopp.

Äntligen en röst.

»Hej, Sam, det är pappa.» Sam log. »Jag glömde att du var bortrest … Du kan väl ringa mig när du kommer hem.»

»Det ska jag göra,» sa Sam medan hon ögnade igenom sin senaste VISA-räkning och kände tacksamhet över att hon hade ringt Melanie, som hade försäkrat henne att hon skulle spärra alla hennes kreditkort omedelbart.

Ytterligare två avbrutna samtal och sedan dundrade hennes chefs röst i svararen: »Sam, jag vet att du förmodligen inte är hemma än,» sa Eleanor, »men ring mig med detsamma, med detsamma, du kommer hem. Och kom inte med struntpratet om att du inte kan arbeta på grund av benet, det går inte hem hos mig. Jag fick ditt meddelande från sjukhuset, men såvida du inte är fastkedjad till ett droppstativ och en EKG-skärm och är fastbunden i sjukhussängen, så vill jag ha dig tillbaka på jobbet omedelbums. Uppfattat? Melanie gör verkligen ett bra jobb, men lyssnarsifforna har dalat ända sen du gick på semester, och Trish LaBelle på WNAB har börjat kapa åt sig marknadsandelar … inte bra, Sammie, inte alls bra. Dina lyssnare vill ha dig, gumman, och de kommer inte att acceptera någon ersättare, oavsett hur bra de än må vara. Så kom inte med läkarintyg från nån snygg doktor, hajar du? Ta dig i kragen och kom hit. Nu lämnar jag talarstolen. Men ring mig. Så fort som möjligt.»

»Hörde du det, Charon? Jag är älskad, trots allt,» sa hon med frånvarande röst till katten och kände sedan hur hon fick gåshud. Något ljud, någon förändring i stämningen, något obestämbart något fångade hennes uppmärksamhet.

Katten satt på fönsterbrädan, hans kropp var helt stilla förutom det knappt märkbara vrickandet på svansen. »Ser du något?» frågade hon i ett försök att skaka av sig känslan. Hon lade resten av posten ifrån sig och gick fram till fönstret, sökte med blicken ut i mörkret genom det immiga duggregnet mot fönsterrutan.

Ekarna liknade skäggiga vaktposter, orörliga mörka figurer som vaktade hennes tvåhundra år gamla hus.

Knaaaak.

Sams hjärta stannade nästan.

Var det vinden i grenverket, huset som sjönk, eller någon som bytte fot på verandan? Hon blev helt torr i halsen.

Lägg av, Sam, du ser spöken. Det finns inget farligt här. Detta är ditt hem. Men hon hade bara bott här tre månader, och efter att hon hade flyttat in fick hon höra historien om huset av en skvalleraktig gammal granne på andra sidan gatan. Anledningen till att huset stått osålt så länge, och att Sam hade fått det för långt under marknadspris, berodde enligt fru Killingsworth på att kvinnan som tidigare ägt stället hade blivit mördad – hon blev offer för en ursinnig pojkväns hämnd.

»Och vad har det med dig att göra?» sa hon nu och gned sina armar som om de vore frusna. Hon trodde inte på spöken, förbannelser eller det övernaturliga.

Svararen surrade. »Hejsan, Sam.» Melanies röst. Samantha slappnade av en smula. »Hoppas du haft en trevlig resa. Jag ringde kreditkortsbolagen, som du bad mig göra, och la posten på skrivbordet, men det har du väl redan sett. Charon var verkligen en plåga medan du var borta. Heldeppig. Pinkade till och med på pianot, men jag torkade upp det. Och hårbollarna. Jätteäckliga. Hur som helst, jag har köpt en kvartliter mjölk och några sådana där snofsiga vaniljkaffebönor du gillar. De står i kylskåpet. Tråkigt att höra om det med benet. En sån flopp. En riktigt romantisk start, va? Vi ses på radiostationen, eller så kan du ringa om du behöver nåt.»

Sam linkade tillbaka till stolen. Hon inbillade sig saker. Inget hade förändrats. Hon såg på fotot av David på skrivbordet. Lång och atletisk, med gråa ögon och rak haka. Snygg. Vice VD och försäljningschef för Regal Hotels, det hade hon blivit påmind om mer än en gång. En man med en karriär framför sig och en rapp, om än vass, humor. Ett gott parti, som hennes mor skulle ha sagt, om Beth Matheson ännu hade levt.

Åh, mamma, jag saknar dig fortfarande. Sams blick flyttade sig från fotot av David till en bleknad porträttbild av hennes egen familj, de båda leende föräldrarna på varsin sida om henne, iförd hatt och kappa vid avslutningen på UCLA. Hennes storebror, Peter, stod bakom hennes fars axel med rynkad näsa och blicken bortvänd från kameran och brydde sig inte ens om att ta av solglasögonen, som om han ville tala om att han inte ville vara där, att han inte ville dela Sams stora dag, medan hennes föräldrar strålade av lycka vid hennes sida. Beth hade varit anhängare av äktenskapet och hade velat se sin dotter gift med en framåtsträvande man; den framgångsrike David Ross hade varit precis den rätte mannen.

Och en man med en mörk sida.

Alltför lik Jeremy Leeds. Hennes ex.

Hon sprättade upp ännu ett reklambrev och funderade på varför hon alltid drogs till kontrollfixerade typer.

»Hej, Sam. Pappa här igen,» sa hennes fars röst. »Jag är orolig för dig. Har inte hört av dig sedan du ringde från Mexiko och försökte komma ut ur landet. Jag antar att du lyckades … hoppas det. Hur går det med benet? Ring mig.»

»Jag ska, pappa. Jag lovar.»

Flera samtal följde med krya på dig-hälsningar. Hon lyssnade på vart och ett av dem medan hon fortsatte öppna räkningarna. Celia, hennes väninna som undervisade på lågstadiet i Napa Valley; Linda, en rumskamrat från collegetiden som hade slagit sig ner med sin polisman i Oregon; Arla, en kompis hon hållit kontakten med sedan grundskolan. De hade tydligen hört ryktet om hennes skada, och de ville allihop att hon skulle ringa upp dem.

»Härligt att vara populär,» muttrade hon till katten medan receptionisten hos hennes tandläkare ringde för att påminna henne om hennes halvårliga undersökning. Nästa samtal var från Boucher-centret, där hon utförde frivilligarbete, för att påminna henne om att nästa gruppträff ägde rum nästa måndag.

Hon sträckte sig efter det sista brevet – vanligt, vitt, normalstort. Ingen avsändare. Hennes namn maskinskrivet på en etikett. Med ett snitt öppnades kuvertet och en enda sida föll ner på skrivbordet.

Hennes blod frös till is.

Hon stirrade på ett foto av henne själv. En PR-bild hon hade tagit för flera år sedan. Den hade kopierats och sedan deformerats. Hennes mörkröda hår omgav hennes ansikte med de höga kindbenen, den spetsiga hakan och ett sexigt, nästan utmanande leende, men där det tidigare hade funnits busiga gröna ögon med breda ögonfransar, fanns nu endast hål med ojämna kanter, som om den som hade gjort dem hade haft bråttom. Över hennes persikofärgade läppar fanns två ord klottrade med röd penna:

ÅNGRA DIG.

»Herregud.» Hon backade bort från skrivbordet, äcklad. För en sekund kunde hon inte andas.

Hon hörde ett skrapande ljud på verandan.

Som om någon hade spionerat på henne genom fönstret och nu skyndade sig bort. Fotsteg.

»Nej, det får du inte,» sa hon och stapplade mot fönstret, bara för att se ut i det ensamma kvällsmörkret. Man kunde knappt höra klockans tickande för hennes hjärtslag, och medan hon stirrade ut genom det immiga fönstret spelade svararen upp nästa meddelande.

»Jag vet vad du gjorde,» viskade en manlig röst med en låg, sexig stämma.

Sam snurrade runt och blängde på maskinen med dess lysande röda ljus.

»Och du kommer inte undan.» Rösten var inte hård, inte alls. Faktum var att den var förförande, nästan smekande, som om den som ringde kände henne personligen. Sam rös. »Du måste betala för dina synder.»

»Din jävel!»

Charon väste och hoppade ner från fönsterbrädan.

Telefonsvararen stängdes av och tystnade. Huset tycktes sluta sig om henne, de skuggiga hörnen mörknade. Inbillade hon sig det, eller hörde hon fotsteg springa över gården?

Hon tog åtskilliga djupa andetag och sedan, med hjälp av kryckan, kollade hon alla dörrlås och fönsterhakarna. Det är ett busstreck, intalade hon sig själv, inget farligt. Genom sitt arbete hade hon blivit en halvkändis, en som inbjöd allmänheten att kontakta henne för att hon skulle kunna hjälpa dem med deras problem, för att de skulle lära känna henne. Som radiopsykolog tog hon sig an människors problem och fobier varje kväll hon var i etern. Och detta var inte första gången man hade inkräktat på hennes privatliv; och inte sista gången heller. Hon funderade på att ringa polisen eller David eller någon annan, men det sista hon önskade sig var att bli uppfattad som en hysterisk, paranoid kvinna. Speciellt av sig själv.

Hon var universitetsutbildad.

Doktor i psykologi.

Hon ville inte riskera att bli föraktad av allmänheten. Inte en gång till.

Hennes hjärta bultade, och sakta andades hon ut. Hon var tvungen att kontakta polisen, vare sig hon ville det eller ej. Men inte än. Inte i kväll. Hon dubbelkollade alla låsen och intalade sig själv att hålla sig lugn, gå upp på övervåningen, läsa en bok och i morgon, i gryningsljuset, gå igenom vad som hade hänt henne. Det fanns ingen anledning till panik. Eller hur? Ingen ville på allvar göra henne illa.

Ångra sig?

Betala för sina synder?

Vilka synder?

Killen höll på att få henne att bryta ihop. Vilket förmodligen var hans mål. »Kom an, tuffing,» ropade hon till katten, »vi går upp nu.» Det var hennes första natt hemma; hon tänkte inte låta något anonymt kräk förstöra den.

Andra kapitlet

»Om du frågar mig, så filmar hon bara,» viskade Melba till Tiny och vinkade sedan vänskapligt mot Sam medan Samantha linkade förbi receptionsdisken på WSLJ-kontoret några kvarter från Decatur Street. Trådsmal och med mockafärgad, slät hud och ett strålande leende, som kunde förvandlas till kyligt, argt ogillande om någon försökte ta sig förbi henne, vaktade Melba dörrarna till WSLJ som vore hon en dresserad rottweiler. Bakom henne stod ett glasskåp upplyst av dämpat neonljus fullproppat med allt från foton av kändisar och priser radiostationen vunnit, till en voodoodocka och en uppstoppad alligatorunge, en prydnadssak för att påminna besökarna om att de definitivt befann sig i hjärtat av New Orleans.

Sam himlade med ögonen. »Du har rätt. Jag har burit detta …» Hon knackade på gipset med kryckans gummispets, » … bara för att förlora jobbet och vinna sympati. Visst, så är det. Och det är därför jag proppar i mig smärtstillande medel varannan timme. Jag tänder typ på den masochistiska stilen.» »Hjärnskrynklarprat,» sade Melba anklagande.

»Vad ska jag säga? Det är mitt yrke.» Hon slappnade av. Det kändes bra att vara tillbaka på stationen, på jobbet. Efter en natts ojämn sömn hade hon vaknat upp till en ny dag, intalat sig själv att sluta vara rädd och sedan sökt igenom gårdsplanen efter fotavtryck och inte hittat några, därefter tittat på det vansirade fotografiet av henne med en yrkeskvinnas blick, med distans. Hon hade lyssnat på det hotfulla samtalet igen och bestämt sig för att inte drabbas av panik. Det fanns gott om tid att hinna med det sistnämnda ändå.

Melba placerade ena handen under sin haka. Ett dussintal armband klirrade och glimmade till. »Du, jag har en teori om hjärnskrynklare … alltså … psykologer.»

»Berätta,» uppmanade Sam henne.

»Jag tror att ni gav er in i den här svängen på grund nån sorts grundläggande karaktärsbrist. De flesta hjärnskrynklare jag känner är knäppgökar. Och ni på radio är den värsta sorten. Jag menar, vem vill sitta i den här förbannade studion hela kvällen och lyssna på folks problem när man vet att man inte hjälper dem? De ringer bara för att de är ensamma.»

»Eller kåta,» tillade Tiny medan han passerade det inglasade receptionsområdet. Han lade ett paket på Melbas disk till ljudet av dämpad jazzmusik från dolda högtalare.

»Rika. Eller kåta. Få utlösning genom att ringa doktor Sam på 1-800-Tryck-Hjärnskrynklare, New Orleans egen privata senatimmen-soffa. Bekänn och bli botad.»

Sams huvud ryckte till. Hon kände leendet glida av ansiktet. »Vad var det du sa?»

»Få utlösning …»

»Nej, nej, vad var det där om att bekänna?»

»Tja, det är ju det du är,» sa Melba samtidigt som telefonen ringde. »En präst, en predikant, typ. Och det här stället förvandlas till en högteknologisk midnattsbikt. Till och med namnet på programmet, gumman: Midnattsbekännelser. Behöver jag säga mer?» Hon tryckte på en knapp och studerade sina blanka rosa naglar. »WSLJ, den sköna jazzmusikens och lyssnarprogrammens hjärta i New Orleans. Vart ska jag koppla ert samtal?»

»Bry dig inte om henne,» sa Tiny. »Du vet att hon alltid måste provocera. Hon älskar dig.»

»Och det är härligt att vara älskad,» muttrade Sam medan hon fortfarande grubblade på Melbas kommentarer. Kanske var hon bara skakis och sökte efter dolda innebörder. Hon hade inte sovit mycket, hennes ben hade värkt medan hennes hjärna hade arbetat med att analysera det förbaskade meddelandet på telefonsvararen och det repade PR-fotot. Hennes gips hade varit tungt och klumpigt och omöjliggjort bekväma ställningar, och än så länge hade dagen varit påfrestande för nerverna. Först hade hon kontaktat polisen i Cambrai och talat med en konstapel i telefon, sedan väntat på att han skulle dyka upp. Han försäkrade henne att de skulle patrullera oftare i området och tog med sig bandet från svararen, kuvertet och PR-fotot. Senare, fortfarande stingslig, ringde hon kreditkortsbolagen för att försäkra sig om att det hade mottagit Melanies meddelande från Mexiko om hennes borttappade kort, med stort besvär åkt i väg för att ordna ett nytt körkort, tagit sig till en låssmed och bett honom komma och byta alla lås i huset och sätta ett extra lås på bilen. Sedan, slutligen, fick hon stå i kö i nästan en timme för att få en ny patientbricka. Hon hade ännu inte fått sina av optikern ordinerade solglasögon, men det var den sista saken på listan och tills vidare fick hon använda kontaktlinser och solbrillor över disk.

»Jag ska meddela mr Hannah det,» sade Melba, lade på telefonluren och klottrade ner en anteckning. »Varför vi inte har voice-mail här är mer än jag begriper. Det är som om vi levde på medeltiden eller nåt.» Hon vände blicken mot Tiny. »Det är du som är datorgeniet, kan du inte koppla upp oss?»

»Jag jobbar på det, men det är den förbenade budgeten.»

»Visst, visst, alltid är det budgeten, lyssnarsiffrorna, marknadsandelarna.» Hon himlade menande med ögonen och hennes lockiga hår glänste under de lysrör som utgjorde belysningen i receptionsområdet. »Det tar emot att erkänna det,» sade hon till Sam, »men utgår man från högen med beundrarpost i ditt fack, ser det ut som om folk har saknat dig.»

»Överraskande.»

Ett nytt telefonsamtal tog Melbas uppmärksamhet i anspråk medan Tiny gick med Sam längs huvudkorridoren som kärleksfullt kallades »stora kroppspulsådern». Radiostationen var en ren kaninhåla, en labyrint av kontor och korridorer ihopkopplade efter behov under de ständiga ombyggnaderna av det gamla huset de senaste tvåhundra åren, med vinklar och vrår som förvandlats till toaletter, studior, kontor och sammansträdesrum.

»Kolla din e-post också,» rådde Tiny henne när han stannande vid dörren till sitt kontor – ett litet rum som en gång varit ett fönsterlöst förråd intryckt mellan kontorsrummen. Därinne stod en skrivbordsstol, ett arbetsbord och en bärbar dator. Det enda tecknet på inredning var en stor affisch med en alligator på, vilken Sam, utifrån mängden av små hål på den glättade ytan omkring alligatorns nos, gissade att Tiny använde som piltavla. Var han gömde sina pilar var ett ständigt mysterium som ingen på stationen lyckats lösa.

Tiny tycktes alltid veta vad som var på gång på stationen. Han studerade kommunikation på Loyola på deltid och utformade radiostationens hemsida och var en trollkarl när det uppstod datorproblem. I Sams ögon var Tiny ovärderlig, om än lite i otakt med resten av världen. Han var fortfarande tafatt, en datortönt som behövde tandställning, glasögon och clearasil, men en riktig arbetsmyra som bara råkade vara förälskad i Sam. En förälskelse Sam inte låtsades om.

»Mycket e-post?» frågade hon och grabben lyste tydligt upp.

»Flera ton. Allihop handlar om samma sak – lyssnarna vill att du kommer tillbaka.»

»Läser du min e-post?» frågade hon.

Hans öron blev lysande röda. »Några av dem var adresserade till stationen i allmänhet, men de flesta handlade om dig och när du skulle komma tillbaka. Jag, öh, alltså … jag tittade inte på de personliga grejerna.»

Visst, tänkte hon sarkastiskt, men innan hon fick chansen att fråga ut honom ansattes hon av programchefens djupa röst. »Jaså, den förlorade dottern har återvänt!» Eleanors ord studsade omkring i korridoren.

Denna långa svarta kvinna, som hade en brevpress gjord av mässinggolfbollar ständigt stående på sitt skrivbord, gick med beslutsamma steg genom korridoren med ett leende stort nog att visa upp en kindtand med guldkrona. »Oj då, som du ser ut … » Hon pekade på gipset som täckte Sams ben. »Högsta modet, sanna mina ord. Kom nu, släpa dig till kontoret så att vi kan prata.» Hon gick före Sam genom stora kroppspulsådern och när de kommit nästan längst in i huset tog hon till höger vid den inglasade studio i vilken Gator Brown höll på att förinspela några jazzfavoriter, som han tänkte spela på sitt pass. Hörlurar täckte hans skalliga hjässa. Gator såg Sam, skrattade och höjde en fräknig hand men utan att avbryta sitt sammetslena mellansnack medan han satte på en ny CD-skiva.

»Berätta nu,» sa Eleanor och vinkade till Sam att sätta sig i en stol, som stod inklämd mellan bokhyllor fyllda av stora högar med papper, skivor, band och böcker. »Hur länge måste du stå ut med det där?» Hon vrickade med fingret mot Sams vänstra ben från sin plats bakom det belamrade skrivbordet.

»Mindre än en vecka, hoppas jag. Det är bara en stukning. Inget är brutet. Jag kan fortfarande jobba.»

»Bra. För jag vill ha dig tillbaka i båset. Dina lyssnare ropar efter dig, Sam, och WNAB blir mer och mer energiska i sina försök att kapa åt sig din publik. De har flyttat Trish LaBelle från sju till nio, så att de börjar före ditt program och sen kör samtidigt med ditt program när du går på klockan tio. Jag övervägde att lägga ditt program en timme senare, men Gator blev helt vansinnig och påstod att hans publik skulle sluta lyssna, att hans jazzmusik måste spelas sent på kvällen. Han vill hellre att du ligger mellan klockan tio och midnatt.» Hon öppnade översta lådan i sitt skrivbord och tog fram en tablettburk. »Och min man förstår inte varför jag har högt blodtryck.»

Sam trodde inte på konkurrenssituationen. »WNAB är AM-radio, vi är FM. Det är helt olika format, befolkningsområden och lyssnarskaror.»

»Inte så olikt.» Eleanor var på G. Hon slängde i sig två tabletter. »Hör på, vi har allihop slitit hårt för att göra den här radiostationen till den bästa, och vi vill inte förlora vår publik nu. Naturligtvis missunnar jag dig inte din semester,» sa hon och slog ut med händerna, »men jag måste vara praktisk. Det är mitt jobb. Vi kan inte låta WNAB ta över våra lyssnare.» Hon lyckades uppbåda ett leende som verkade falskt och när telefonen ringde tog hon luren. »Det är Eleanor … ja … jag vet det.» Hon sträckte på ryggen och rullade stolen baklänges och letade i pappershögen på den lilla bokhyllan. »Då så, låt mig se. Pratade du med försäljningsavdelningen?» Hennes röst var fast. Ansträngd. »Jag har förstått … att vi jobbar på det. Va? Ja. Samantha är tillbaka, så den sena kvällssändningen är ordnad … Ja. Ett ögonblick.» Hon vände sig om mot skrivbordet, tog datormusen med sin lediga hand och gav tecken med ögonen åt Sam att