I betraktarens öga

By Susan Casserfelt

En död kvinna hittas vid Örnsköldsvik konsthall och den pensionerade kriminalinspektören Christian Modig rings in mitt under surströmmingspremiären.

Märkliga sammanträffanden tyder på att den döda kvinnan har kopplingar till den världskända konstnären Zeta, mystiskt försvunnen sedan två år. Samtidigt förbereds en stor retrospektiv utställning av hennes verk på konsthallen, trots att den excentriska Zeta fortfarande saknas.

Istället för en snabb lösning på fallet verkar allt bara trassla till sig och Modig saknar sin forna kollega Kajsa Nordin, på solsemester i Spanien med sin flickvän Sam.

Så från ingenstans dyker Zeta upp i Florens, Italien, tillsammans med en ung älskare. Samtidigt får Modig ett samtal från en hysteriskt gråtande Sam, som berättar att Kajsa har hamnat i trubbel med den spanska ordningsmakten.

"I betraktarens öga" är en fartfylld tredje fristående del av Susan Casserfelt i Höga Kusten-serien om konstnären Zeta och poliserna Kajsa Nordin och Christian Modig.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 23, 2018
• ISBN: 9789175238920

Book preview

brinner.

1

Florens

Lördag den 19 augusti

Kupolen på Heliga Marias blommas basilika stack upp över staden med sin välvda form och rödbruna tegelfärg. Luften dallrade lätt av förmiddagens tidiga hetta. Uppfört på den branta bergssidan badade hotellet Belmond Villa San Michele i sol. Zeta stod vid balustraden och tittade ut över Toscanas böljande landskap och dalen där Florens bredde ut sig.

En atletiskt byggd man, hälften så gammal som hon, kom upp bakom henne och viskade Ciao bella! i hennes öra. Sedan bytte han till bättre än förväntad engelska, för att vara en italienare.

Ska vi gå till poolen?

Han tog henne om axlarna och skulle just ge henne en kram, när hon hastigt vred sig ur hans omfamning. Ilsket tittade hon in i den oskyldiga uppsynen. Han log ett insmickrande leende som hon inte besvarade.

Det är inget att skämmas för, sa mannen. Alla behöver närhet. Även kändisar.

Zeta suckade ljudligt och himlade teatralt med ögonen. För säkerhets skull lät han händerna sjunka ner till sidorna.

Eller duger jag inte åt dig?

Hur jävla kort minne har du egentligen? Du får röra mig från fötterna upp till knäna. Hon sågade med handen i knähöjd på sig själv. Gräns, här! Capisce?

Zeta skakade på huvudet och lirkade in solglasögonen under stråhatten. Typiskt karlar, inget självförtroende att tala om. Den ende hon någonsin hade träffat med integritet var Carl Cronhjelm, hennes assistent under många år. Gud så hon saknade den mannen.

Om du inte vill behålla mig så slipper du betala agenturen, sa mannen sårat med blicken ner i backen.

Zeta suckade och pekade mot poolen.

Gå och visa upp din snygga kropp istället.

Den unge mannen vände sig om utan att möta hennes blick och gick lojt ner för trapporna mot den turkosblå poolen. Hon kunde ana en viss förvåning över att bli avvisad, något som han försökte dölja genom en självsäker attityd. Han stannade till vid poolkanten, försäkrade sig om att allas blickar var riktade mot honom innan han dök i.

Zeta studerade mannens ryggmuskulatur, hur teres minor och teres major greppade skulderbladen när han sträckte fram armarna, redo att dyka i. Biceps spändes kort innan han hoppade. Ja, gigoloagenturen hade verkligen lyckats hålla det de lovat, hon var inte besviken på hans fysik. Vattnet stänkte knappt när han träffade vattenytan. En unge på en gummimadrass guppade i svallvågorna.

Hon sög girigt i sig det sista på cigaretten innan hon släckte den mot stengolvet. När röken skingrades kände hon doften av cypress. Det påminde henne om Carl. Hans parfym hette till och med Florens. Han skulle ha trivts här på det lagom lyxiga stället, klassiskt sofistikerat snarare än att varje liten detalj var guldimpregnerad. Och utsikten … ja, den var spektakulär.

Det var över två år sedan hon såg Carl sist. Då hade han raggat upp en ung konstnärsstudent på vad som sedan visade sig bli Zetas avskedsfest. Det hade hon inte kunnat ana då, att hon skulle försvinna från konstscenen för en lång tid framöver. Jo förresten, det hade inte alls varit svårt att räkna ut, om hon bara hade bemödat sig. Hon hade gett Carl chansen att följa med, men han hade valt sitt galleri och bimbon före henne.

Zeta letade upp sin solstol och la sig till rätta. Hon tog en hårtest och synade de kluvna topparna och den gråa färgen. Förr hade håret varit det enda kring hennes utseende som hon brydde sig om. När hade det blivit grått? Hon hade knappt sett sig själv i spegeln på två år, än mindre klippt sig. Hon sprätte undan hårslingan och tog upp mobilen. Hon surfade förstrött runt, kollade mejlen. Det var mycket inför utställningen i Örnsköldsvik. Kuratorn hade mejlat henne idag igen. Zeta skrattade när hon såg en bild på Paret, hennes mest kända skulptur, som anlänt och packats upp i parken framför konsthallen. Fast när hon såg att de såg ut att stå i en Ménage à trois tillsammans med ett annat verk blev hon tveksam. De skulle tråna efter varandra, inte vara ett par passiva åskådare. Hon bestämde sig för att det var en synvilla.

Bortsett från konkursen för fem år sedan, då hon befann sig på den absoluta botten, hade hon alltid tjänat bra, men det var det ärgade parets förtjänst att hon idag var ekonomiskt oberoende.

När hon först hade hört talas om planerna om en utställning i hennes namn hade hon tänkt låta dem hållas bäst de ville, men ju längre tiden gick i isolering på en militärbas i USA, desto mer saknade hon sitt forna konstnärsliv. Minglen, festerna och folket. Självupptagna kändisar och tvivlande konstnärer. Inte hon förstås, hon följde bara sin drift när hon skapade. Överlät analyserna åt andra, kritikerna som i hennes ögon gärna själva hade skapat om de bara haft ett uns mer fantasi, och mod att stå ut med sig själva.

Till sist blev suget för starkt och hon röjde sig genom att kontakta den förvånade kuratorn. Efter att Antonia Hathor trevande känt sig för de första tre dagarna, osäker på om Zeta var seriös, bombarderade kuratorn henne dagligen med mejl och samtal. Zeta undrade om hennes ständiga behov av kontakt berodde på rädslan för att Zeta skulle backa från löftet om att komma till utställningen, trots kontraktet som kom igår och var på väg tillbaka signerat?

Men Zeta fick erkänna att de var ambitiösa. De skulle visa hennes senaste offentliga verk, en videoinstallation som spelats in på toaletterna på tio barer runt om i världen.

En japansk konstnär skulle dessutom klä ut sig till Zeta, i Yohji Yamamotoklänningar. Hon såg fram emot att få träffa sitt alter ego och undrade roat hur Ö-viksborna skulle handskas med en japansk dragqueen. Tyvärr var också norrmannen Steinar Reithaug med, alltid på hugget för en personlig vendetta mot henne. Vad hon hade gjort mot honom hade hon inte en susning om, men uppenbarligen hatade han henne. Att hon vid något tillfälle hade ifrågasatt om det han gjorde verkligen kunde kallas för konst hjälpte knappast till. Och till skillnad från alla andra troll som sprack i solen verkade Steinars ego bara växa av negativ uppmärksamhet. Hon fick göra sitt bästa för att hålla sig undan honom.

Carl representerade den finska konstnären. Det spelade förstås in, att han skulle vara där. Det var en bidragande anledning till att hon till slut gått med på att medverka och återvända till Sverige för första gången på nästan två år. Saknaden efter Carl. Då kunde hon till och med stå ut med Steinars labila attacker.

Hon såg mot den turkosa poolen. Gigolon simmade fram och tillbaka, kryssade mellan barnen och de förälskade paren. Zeta trodde att det mycket väl kunde stämma som kvinnan på förmedlingen hade förklarat, att mannen var en av deras mest populära som damsällskap. En tanke slog henne. Kunde hon skicka upp gigolon med några stallkompisar och ställa ut dem? Kanske till och med låna ut dem till kärlekshungriga Ö-vikskvinnor för att sätta lite fart på stan?

Mannen såg att hon tittade på honom och simmade upp mot kanten med ett stort leende. Han såg nästan ut att mena det, till på råga på allt.

Det fick henne att komma ihåg hennes egentliga ärende i mobilen. Hon loggade in på sitt bankkonto i Saudiarabien. Hon växlade till mejlen, sökte efter förmedlingen. Hittade kontonumret som hon klippte och klistrade in i bankappen. Hur många dagar skulle hon vara kvar här? Hon höll upp handen och räknade på fingrarna. En vecka kunde hon behålla gigolon om hon orkade dadda honom så länge.

Hon betalade för hela veckan – om han tråkade ut henne kunde hon alltid skicka honom vidare till någon annan behövande dam. Tanken roade henne så pass att hon log.

Signora Zeta.

Hon vände sig om. Det var Eros, mannen från hotellreceptionen. Namnet var det minst passande hon någonsin hört. Han såg allt annat ut än föreställningen om en kärleksgud. I handen höll han en bricka.

Signora Zeta, ni har fått ett brev. Det kom med kurir.

En lätt bris steg från dalen och fick brevet att lyfta från fatet, men receptionisten var snabb med att lägga en hand över. Zeta plockade upp brevet och granskade kuvertet, där avsändare saknades. Inga paparazzi än?

Eros skakade på huvudet.

Zeta gav receptionisten en tacksam nick. Hon inbillade sig att det här stället var bra ur paparazzisynpunkt. Vindlande smala serpentinvägar ledde upp till hotellet. Så länge hon höll sig på området skulle det finnas gott om vrår att gömma sig i och höga cypresser som försvårade insyn från vägarna. Och hon skulle veta var pressen fanns, hopklämda på den smala gatan utanför.

Ni håller mig underrättad?

Eros nickade.

Si, Signora. Of course.

Hon slängde brevet på bordet och tände istället en cigarett. Det var nästan två år sedan hon fått hot och hatbrev, hon hade nästan glömt bort känslan. Trollen blev visst aldrig mätta.

Då slog henne tanken. Ingen visste var hon befann sig. Eller ja, nästan inga. Hon såg sig omkring runt poolen. Damer i stora solhattar som läste glassiga veckomagasin, ett par barn som busade runt poolkanten och kyparna som stod här och var, redo att servera. Par uppe vid balustraderna som beundrade utsikten. En kvinna med en kikare i handen som jämförde verkligheten med kartan. Det enda som stack ut var brevet på bordet. Hon rannsakade sig själv. Vilka kände egentligen till att hon hade tagit in här på hotellet uppe i de toskanska bergen?

Antonia Hathor som var involverad i utställningen. Kuratorn hade frågat vart hon skulle skicka kontraktet.

Vilka fler?

Jo, gigoloförmedlingen kände så klart till adressen. Och folk runt poolen och hotellanställda kände naturligtvis igen henne, med eller utan solglasögon. Men några paparazzi hade hon inte märkt av än, vilket alltid var det första tecknet på att hennes förehavanden var kända i vidare kretsar. Hon hade bara varit här två dagar och planerade att stanna tills det var dags att medverka på vernissagen i Örnsköldsvik i slutet på nästa vecka. Hon ville ge alla paparazzi en chans att hitta henne på ett säkert ställe och låta världen mangla ut tabloidnyheten att Zeta inte bara levde utan också visade sig ute i allmänheten. Italien var strategiskt, inte bara för att amerikanska militären diskret släppte av henne här utan främst för att Cirkeln aldrig hade fått fäste i landet, utkonkurrerade av maffian.

Blicken gled över till handleden och tatueringen som hon låtit ta bort med laser. Fortfarande anades en cirkel. Varje gång hon såg ärret påmindes hon om att hon stod högst upp på det hemliga sällskapets dödslista. På militärbasen hade hon berättat allt hon visste och namngett alla medlemmar hon kände till. Efter det hade myndigheterna visat säkert tusen bilder på misstänkta personer. Att peka ut vilka hon hade sett vid olika tillställningar hade varit tröttsamt. Men hon ångrade sig inte en sekund.

Så orsaken till att hon hållit sig borta från rampljuset så länge var att hon var en tjallare. Hon hade räknat ut att här löpte hon minst risk för hämndaktioner. Och lagom till att det var dags att synas i Sverige skulle hon ha två livvakter.

Zeta rynkade pannan och tittade ner på brevet. Kuvertet avslöjade inget. Resolut öppnade hon det och till sin förvåning höll hon i en kopia av ett gammalt dokument på finska med hennes namn, Lena Wallbäck. Några andra saker förstod hon också, som årtalet 1980 och Kokkola, det finska namnet för staden Karleby där hon hade bott knappt ett år. Någon tycktes ha rivit pappret i fyra delar och sedan, för kopians skull, pusslat ihop dem. Hon vände och läste texten, utskriven från dator. Utpressaren krävde ett offentligt erkännande om att hon var mor till ett barn fött 1980, och det inom 24 timmar från att hon mottog brevet. Hon vände igen. Syntymätodistus. Det var alltså en födelseattest. Att intyget angav en okänd fader visste hon utan att behöva försöka tolka finska.

Att folk orkade. Zeta knölade ihop kopian till en kompakt boll och satte tändaren under. Om utpressaren redan hade en födelseattest förstod hon inte varför personen behövde hennes erkännande? Det var väl bara att publicera? Måste vara utställningen som gjorde att någon journalist grävde i hennes förflutna igen. Hon hade aldrig förstått intresset för sin person.

När lågorna brände fingrarna släppte Zeta den brinnande bollen i askfatet. Hon la ena benet över det andra. Det var bara att vänja sig. Igen.

Hon vände sig om efter en kypare och knäppte med fingrarna.

Champagne!

Inom kort satt hon med ett glas i handen och stirrade ut över cypresserna. Långt borta anades Florens nere i dalen. Hon fortsatte att grubbla. Hotbrevet var knappast ett verk av den försvagade organisationen Cirkeln. Men journalister brukade å andra sidan inte hålla på med utpressning.

När den manliga eskorten såg flaskan och glasen kom han upp ur poolen och gick fram till solstolen. Han tog upp handduken och torkade sig, lutade sig framåt för att ge Zeta en kyss men kom sedan ihåg förhållningsregeln och rätade på sig.

Lägg en hand på min midja, sa Zeta, och prata italienska med mig!

Han la sin hand stelt på hennes höft.

Vad ska jag prata om?

Snusk.

Är det någon som har nämnt att era irisar är olika? Att den ena är brun och den andra blå? Har någon berättat hur vacker ni är?

Kommentaren fick henne att fnysa, samtidigt som hon spanade under brättet på stråhatten i jakt på blänk från optik i skogen, synade gäst efter gäst, hela tiden med gigolons kärleksförklaringar i örat. Sedan vände hon sig om och lutade ryggen mot hans bröst. Blicken vandrade från person till person, skogsdunge till skogsdunge. Inte en endaste kameralins var riktad mot hennes håll.

Zeta fick ingen rätsida på hotet, men uppenbarligen fanns det någon som visste var hon befann sig och som ville ha något av henne.

2

Örnsköldsvik

Bordet var dukat med olika sorters tunnbröd, västerbottensost, mandelpotatis, gräddfil, smör och rödlök men kanske viktigast av allt, enligt den pensionerade kriminalinspektören Christian Modig, rikligt med både öl och snaps. Flera av gästerna gick närmare när han tog upp plåtburkarna ur påsen.

En Måsens, en Oskars och två Röda Ulven.

Åsynen av de välvda locken fick honom att smacka högt när snålvattnet rann till i munnen. Han vände sig in mot huset och ropade efter Siv, frugan.

Surströmmingen är här. Kommer du?

Kommer, kommer.

Verandan var fortfarande fuktig efter ett dygns ihärdigt regn, men allt annat hade hunnit torka upp. De hade dragit ut ljusslingan igenom enplansvillans fönster tidigare under lördagsförmiddagen, men än skulle det dröja några timmar innan skymningen föll. Ljuset kastade gula ljuskäglor mot den annars gråvita tegelfasaden. Över stolsryggarna hade Siv hängt filtar. Augustikvällarna var kyliga.

Lite vatten skvimpade ut från hinken som Siv kom släpande på. Christian sköt upp glasögonen på hjässan, greppade surströmmingen och burköppnaren innan han sänkte ner dem i det svala vattnet.

Vilken tur vi har med vädret, man vill ju inte sitta inne om man inte måste, sa en av gästerna.

Altanen hann precis torka upp, sa Siv.

Alla såg upp mot den molnfria himlen. Så fort övertrycket pyst ut lyfte Christian upp burken ur vattnet och fortsatte arbeta med locket uppe på bordet. Besökarna drog ljudligt in lukten av den fermenterade strömmingen som om de sörplade spad. Han harklade sig högtidligt och såg sig omkring bland gästerna.

Med surströmmingen på plats förklarar jag årets premiär officiellt öppnad … två dagar försent. Gästerna skrattade och applåderade. Till bords!

En intensiv ringsignal från Christians ficka störde den andäktiga stämningen.

Helvetes …, muttrade han.

Gästerna skrattade.

Med alla hans vänner samlade var Kajsa den enda som möjligen kunde ringa honom, men han visste ju att hon var på semester i Spanien med sin flickvän Sam. Han undrade hur de hade det? Enligt väderkartan betydligt varmare än här i Västernorrland.

Han såg sig om efter något att torka händerna på. Samtidigt kom Siv snabbt till undsättning, lirkade upp mobilen ur hans ficka med en blick på displayen.

Hans Vide!

Vad fan ska han ringa för? Har han inte egen fisk?

Siv tryckte fram samtalet och höll luren mot makens öra.

Mitt i premiären. Hoppas du har en väldigt bra orsak.

Är det så man hälsar på sin chef?

Vide verkade vara på oväntat skämtsamt humör.

Före detta chef menar du väl.

Duger en ung död kvinna?

Mord?

Ser så ut, sa Vide oväntat muntert.

Men varför ringer du mig?

Det här fallet kräver en erfaren utredare. Och vi har ont om folk.

Christian släppte den nyöppnade burken och fattade telefonen med sin våta hand. Ordet mord fick alla gäster att lystra extra noga, så han vandrade med stegrad puls bort från sällskapet ut på gräsmattan.

När han hade lyssnat klart gav han sin fru ett snabbt ögonkast.

Jag måste åka ner till Ö-viks konsthall, sa Christian och torkade hastigt av händerna på byxorna.

Förbereder de inte någon sorts samutställning där nere, flikade en av gästerna in.

Christian ryckte på axlarna.

Med Zetas konst, svarade Siv.

Börja ni, sa Christian. Jag vet inte när jag kommer hem.

Från Svartby till Örnsköldsviks museum & konsthall tog det bara tio minuter med bil. Många tankar hann snurra runt i huvudet. Det gick inte att sticka under stol med att han saknade sitt gamla jobb, speciellt när de fick in mordutredningar. På slutet hade han arbetat kontorstid och ärenden brukade hamna på hans bord ungefär samtidigt som det stod att läsa om i tidningarna. Så att ringa in en pensionerad polis utanför kontorstid, ja redan det var en standardavvikelse som hette duga.

Christian hade trivts på sitt jobb. Från början som vanlig ordningspolis och vad åren gick så hade titlarna hängt med och utvecklats i samma takt som han. Men om han fick säga det själv så ansåg han sig komma bäst till sin rätt som utredare, med tänkarpipan i handen som en nutida Sherlock Holmes.

Han anade klungan redan när han svängde in på Hamngatan och körde utefter den långa trädgårdsallén som löpte mellan Stora torget och museet. Det pampiga, vita huset i jugendstil med över hundra år på nacken var från början ett läroverk. När han kom närmare anade han ett kors som stack upp. Snart urskilde han även kroppen, en grå gestalt som så vitt han såg var korsfäst, naken. Han kunde inte tro sina ögon.

Hur i hela friden hade någon lyckats resa ett kors mitt inne i stan en lördag utan att bli upptäckt, och dessutom korsfästa en människa på det? Han parkerade den gröna Škodan intill en målad polisbil och hastade ur bilen.

Christian kunde urskilja Vides gängliga gestalt i klungan av poliser. Han noterade förvånat frånvaron av både ambulans och avspärrningar. Skaran stod passivt runt liket och glodde fascinerat. Han tyckte sig höra ett nervöst fnitter. Den korsfästa var en kvinna. Gravid till på råga på allt. Rörde sig inte magen? Christian frös till i steget och fastnade med stirrande blick på magen. Han förstod varför de glodde. Bebisen kickade till igen innanför skinnet på modern och det nästan skimrade om magen av det sista uns liv som fanns kvar i den annars likgrå gestalten. Jo banne mig, tänkte Christian, det var därför kollegorna stod som idioter.

Varför är inte ambulansen här? röt han till för att väcka dem ur transen. Ni har väl ringt?

Vide snodde runt när han hörde Modigs röst.

Hej, kul att du kunde slita dig från surströmmingen.

Varför tar ni inte ner korset? sa Christian. Fostret lever ju.

Polisassistenterna Tina Strand och Freddie Eken Ek samt hundföraren Kalle Decker vände sig om. Med en kort nick åt samlingen drogs blicken tillbaka till kvinnan på korset.

Magen rörde sig helt tydligt på den askgrå kvinnan. Blod sipprade sakta ut där de rostiga spikarna trängde in genom handflatorna och fötterna. Om de inte agerade snabbt skulle båda snart vara döda.

Ordna fram filtar, så tar vi ner dem, med yxa om så behövs, kommenderade Christian.

Visst ser den äkta ut? sa Tina.

Vad menar du?

Poliserna skrattade.

Det föreställer en gravid Maria Magdalena av den finska konstnären …, sa Freddie och böjde sig fram för att läsa på skylten, "… Ella Vilppula. Verket heter tydligen ’Hängande nöjd på korset’.

Christian tog sig för pannan och lät höra en djup suck. Åh nej, tänkte han, dessa evigt skämtande kollegor. Gick han inte ens säker som pensionär?

Kul att se dig, Christian, sa Tina, det var inte igår.

Hon gick fram och gav honom en kram. De hade tidigare arbetat tillsammans i över tio år. Han noterade att hennes blonda page var kortare än vanligt. Frisyren passade henne. Kalle Decker stegade fram till Christian med Tilda vid sin fot och höll fram handen. Christian tog den och de gav varandra en vänskaplig omfamning, utan att han släppte hunden med blicken. Den hade han full respekt för. Kalle nickade med ett leende när de gled isär. Christian skakade på huvudet och skrockade.

Där satte ni dit mig!

Han synade skulpturen närmare. Konstnären hade satt en lampa i magen så att fostret lystes upp bakifrån. Då och då vände sig fostret inne i magen och hela skulpturen såg onekligen realistisk ut.

Vide log ett av sina sällsynta leenden. Modigs forna chef, en lång och gänglig man, tog chefskapet lite väl seriöst och även om han själv aldrig varit rädd för Vide så visste han att många av de yngre poliserna var det.

Det var lågt. Jag som trodde det var på allvar, med hund och allt. Japp, ni har fått ert lilla skojiga med en gammal gubbe, men jag har gäster som väntar hemma. Vi hade precis öppnat surströmmingen.

Han vände om för att gå tillbaka mot bilen.

Vänta, sa Vide och tog ett par snabba kliv efter den pensionerade kriminalinspektören. Vi behöver dig inför den kommande utställningen.

Glöm det!

Vi är kort om folk.

Ni är alltid kort om folk.

Ett krav för att Zeta ska komma hit är att vi klarar säkerheten.

Jaså, så den klommern dyker upp?

Det måste vara snart två år sedan hon försvann ut ur rampljuset i och med att de sprängde den märkliga sammanslutningen som hon hade varit medlem i.

Det handlar bara om ett par dagar som hon är här i stan. Resten av tiden som utställningen pågår så råder ingen förhöjd hotbild. Bara under de dagarna och max en vecka för din del. Och du, det är hemligt att hon kommer hit. In i det sista.

Hade du frågat som vanligt folk så skulle jag ha sagt ja direkt, men att lura bort mig från en fest så där …

Vi fick just reda på att stadens stolthet skulle närvara. Det kom som en chock för alla. Kuratorn menade på att samtal förts i en veckas tid men att det var först när Zeta fick kontraktet påskrivet som planerna spikades. Men som sagt, det finns tydligen en hotbild mot konstnären så …

Christian kände själv till hotbilden, hade själv sett vad organisationen som han och forna kollegan Kajsa hade varit med om att avslöja två år tidigare var kapabel till. Men de två hade bara varit sidofigurer jämfört med Zeta som han misstänkte hade angett så många som hon kunnat. Och sedan klokt nog gått under jorden.

Hör jag Zeta och ordet planera i samma mening? Tillåt mig att skratta!

Christian var framme vid bilen. Han öppnade dörren men stannade till utan att sätta sig ner.

En vecka?

Vide nickade och drog fingrarna framför läpparna som om där satt en dragkedja. Christian hade sällan sett den normalt gravallvarlige chefen på så uppspelt humör och undrade om han hade druckit.

Måste jag ha med Zeta att göra?

Nej, hon kommer att ha livvakter. Kuratorn …, sa Vide och tog upp ett visitkort och läste, … Antonia Hathor trodde att det skulle räcka, men insåg väl idag att även vi behövde informeras om denna dignitets närvaro.

Så vad blir min roll?

Civilklädd, ute på fält, kollar att allt flyter på. Vi börjar redan idag med att reka i omgivningarna och säkra inför eventet. Men du behöver som sagt bara rycka in när Zeta är i stan. Du får vara med på vernissagen och alla stora jippon som kommunen anordnar och där hon ska delta. Så fort hon drar är du klar. Det kanske handlar om två, tre dagar men du får betalt för hela veckan.

Kan jag fundera på det?

Jag räknar med dig. Zeta kommer på torsdag, enligt de uppgifter vi har. Utställningen slår upp portarna på fredag för alla speciellt inbjudna men för allmänheten först på lördagen. Och du, inget glappande till folk om det här med Zeta. Vi försöker hålla besöket hemligt så länge det bara går.

Du har sagt det.

Hon sitter visst och trycker i de italienska bergen.

Nåväl, Röda Ulven och lilla nubben kallar. Jag ringer dig i morgon.

Det kommer folk från hela världen. Modig, du behövs verkligen och med …

Imorgon, sa Christian och mimade en telefon mot örat.

Okej, vi hörs!

När Christian satt i bilen läste han på mobilen om utställningen, med marginellt intresse. En rad samtida konstnärer från Norden, Tyskland och Japan vars verk var influerade av, eller – som den intervjuade kuratorn flummigt hade uttryckt det – stod i samspråk med skulptören Zetas konst. Sedan hade han inte mycket till övers för Zeta själv. Han hade först kommit i kontakt med konstnären fem år tidigare i samband med att hennes brorsdotter hade försvunnit. Zeta var trulig och omöjlig att ha att göra med. Sa sig hata barndomsstaden Örnsköldsvik. Men skulle alltså nu komma hit … frivilligt?

Under ett par år hade konstnären varken hörts eller synts till. Sades leva på hemlig ort. Hade hon varit i Italien hela tiden? Hennes sista-minuten-besked berodde nog på det konstanta hotet som hon nu levde med. Det här skulle alltså bli hennes första offentliga framträdande sedan hon angav medlemmar ur den hemliga organisationen Cirkeln. Han visslade högt när han insåg vidden av besöket. Inte konstigt att de behövde all tänkbar personal då. Till och med en gammal gubbe som han själv.

Tanken på Zeta fick honom att gasa istället för att bromsa när trafikljusen slog över till gult.

Han svängde av mot Svartby när telefonen ringde. Christian halade fram telefonen och svarade efter en hastig blick på displayen. Det var Vide igen.

Ja?

Det var tyst ett kort tag. Christian undrade om före detta chefen kommit åt någon knapp av misstag när Vide till sist tog till orda.

Kan du vända om?

Något hade hänt, det hördes på hans röst. Efter tjugo år visste man sådant. Ändå så upprepade Christian frasen.

Vända om?

Ja. Tilda fick upp ett spår. När de sökte av omgivningen som säkerhetsåtgärd inför utställningen.

Var är ni?

Parkenbacken. Du vet, bakom konsthallen men strax nedanför Folkets park.

Vad har ni hittat?

Vide suckade djupt.

Ett bonuslik. Så det verkar som du får dig ett mord i alla fall. Vi har ringt in Anne Rautio, men det är väl lika bra att du kommer och gör dig en bild av läget.

Anne Rautio var Ö-viks egen – och med sin nitiska noggrannhet Västernorrlands bästa – kriminaltekniker.

Christian log för sig själv. Lättad för att han slapp erkänna för sina gäster att han hade blivit lurad av en skulptur.

3

Málaga, Costa del Sol

Ja, det var fint sa Sam utan att precisera vad. La ut det på Snapchat.

Kajsa Nordin kastade en blick på Sam, eller Samantha som hon egentligen hette. Hon kände kärleken strömma mot flickvännen som satt i passagerarsätet och sömnigt tittade ut genom fönstret.

Den här semestern hade gjort dem gott. Det hade varit en hel del tjafs sedan midsommar om att skaffa barn, men äntligen hade de lagt de hetsiga diskussionerna bakom sig. Kanske var det just det som fick Kajsa att känna att hon var redo att ta steget. De hade varit ett par i snart sex år. Hon skulle kommitta, säga ja till barn.

Kajsa funderade på vad Sam hade lagt ut på Snapchat. Kanske rovfågeln de sett segla på vinden utmed en bergskant på vandringen i de spanska bergen? Sams mörka lockar gungade i takt med bilens fjädring över den stundtals ojämna vägen. Ögonlocken föll sakta, nästan som på en bebis som höll på att somna vid matbordet med skeden i handen. Att ha nött gatan som polis hade kommit väl till pass under dagens vandring men det förvånade henne att Sam, som var dansare och van vid fysisk aktivitet, slocknade. Hon log och la en hand på Sams.

Att ta en sista minuten till Costa del Sol efter den piss-sommar som varit blev en lyckad kompromiss. Som Sam mycket tydligt uttryckte det kunde de inte åka till Ö-vik varje gång de hade semester. Varannan gång Kajsas barndomsstad, varannan gång Sams i Valparaiso, Chile var egentligen dealen. Men eftersom de inte haft råd att åka ända till Chile blev det Spanien i år.

Kajsa hade äntligen förstått att Sam hade ett annat behov av värme och sol än hon. Fast den tryckande hettan som rådde här på Solkusten var i mesta laget för en norrlänning som hon. Aldrig mer att de bokade en resa till Medelhavet i augusti.

Efter fem