Villa Mimosas hemlighet

By Jennifer Bohnet and Charlotta Åkerblom

“Villa Mimosas hemlighet” – en hjärtevärmande och överraskande historia med franska rivieran som fond. Perfekt för alla som gillar Jill Mansells böcker och Emma Hambergs serie om Agneta.

Carla Sullivans 50-årsdag närmar sig med stormsteg – och precis då rasar allt. Inte nog med att hennes mamma nyss har gått bort, hon upptäcker dessutom att maken David varit otrogen ... igen.

När Carla hittar ett brev adresserat till moster Josette, som hon knappt haft kontakt med, ser hon det som en chans att fly från allt. Hon packar väskorna och ger sig iväg till Antibes och moderns gåtfulla barndomshem, Villa Mimosa.

Mötet med mystiska moster Josette öppnar en dörr till Carlas förflutna. Familjehemligheter avslöjas och får Carla att ifrågasätta om hennes liv verkligen varit så som hon alltid trott. Kanske är det i själva verket nu som hennes riktiga liv kan börja?

Engelskfödda Jennifer Bohnet är författare till flera hyllade feelgoodromaner. För tjugo år sedan cyklade hon och hennes man till södra Frankrike och förälskade sig i landet. De blev kvar och har bott där sedan dess.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 12, 2023
• ISBN: 9789180005951

Book preview

Villa Mimosas hemlighet

Jennifer Bohnet

Svensk översättning av Maria Store

Copyright © Jennifer Bohnet, 2019

Originaltitel: Villa of Sun and Secrets

First published worldwide in English by Boldwood Books Ltd.

Translation rights arranged through The Agency srl di Vicki Satlow.

Översättning: Maria Store

Omslag: Lonnie Hamborg

ISBN: 978-91-8000-595-1

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till Richard, med kärlek

Del I

1

Carla blev inte förvånad när hennes moster Josette inte kom till begravningen. En intetsägande krans anlände – med vita blommor som redan börjat vissna. Texten Vila i frid Amelia. Din tillgivna syster, Josette hade krafsats ner på ett kondoleanskort med svarta kanter av en anonym hand i blomsteraffären.

De som samlats på begravningsgudstjänsten var färre än tio personer. Carla visste att hennes mamma Amelia, som alltid hade varit besvärlig att umgås med, skulle ha varit förvånad över att det ens var så många. Ägarna till vårdhemmet, som tvingats dit av plikt, två grannar från Amelias gata, Carla, David och Maddy som representanter för familjen. Edward hade åkt till Sydafrika veckan innan och kunde omöjligt komma tillbaka efter så kort tid. Men kransen som han skickade till sin mormor var underbar.

När Carla stod där i krematoriet och såg sin mammas kista försvinna in bakom förhänget kände hon den första ansatsen till sorg, och ilska. Sorg över en mamma som hon aldrig känt att hon hade varit god nog åt, och ilska över det faktum att Amelia och Josette hade varit som främlingar för varandra i över fyrtio år. Hon hade skrivit till Josette när Amelia kommit in på vårdhemmet, i första hand för att informera henne om tvillingsystern, men någonstans hade Carla hoppats att Josette skulle hälsa på och att de båda systrarna skulle lappa ihop den schism som hade varat i flera decennier. Så blev det aldrig.

Josette hade skrivit tillbaka att det var tråkigt att höra att Amelia hade tacklat av men att hon inte tänkte komma till England för att träffa henne en sista gång: Det framstår som ett meningslöst företag, eftersom du skriver att Amelias förstånd har slutat fungera och hon inte kommer att känna igen mig. Det skulle vara lika meningslöst om hon ännu var vid sina

sinnens fulla bruk eftersom hon då inte skulle vilja träffa mig.

En uppretad Carla hade velat svara: Kom för min skull så att jag kan tro på att ni två tyckte om varandra en gång i världen. Att det någonstans i ett dunkelt, avlägset förflutet fanns en kärleksfull, stöttande familj innan vi blev själva urtypen för en modern dysfunktionell sådan. Men hon hade insett att det låg en sanning bakom Josettes ord, och med en suck hade hon slängt brevet i soporna.

***

Josette satt i solen på sitt favoritcafé i Monacos hamn. Kaffet framför henne på bordet höll på att kallna och hennes tankar hade svävat iväg till det förflutna. Hon och Amelia hade ofta tagit tåget från Antibes och tillbringat dagen med att strosa runt i furstendömet, i hopp om att få se några kändisar. Men den här dagen tänkte hon tillbaka på ett besök för länge sedan, ett som skulle komma att förändra allt i deras liv. Den här dagen hade hon för första gången på många år tagit tåget till Monaco för att ta ett sista avsked av sin syster i furstendömet där hon för flera decennier sedan hade fått ett speciellt besked. Ett besked som skulle sätta igång en händelsekedja som till slut ledde till att hennes eget liv tog en ny vändning.

Filmfestivalen i Cannes hade pågått och Amelia och Josette hade suttit på en annan uteservering, Café de Paris, i hopp om att få syn på kändisar som kom ut från Hôtel de Paris mittemot. Eller som rentav släntrade uppför trapporna till kasinot för att spela en omgång roulett.

Josette hade precis utbrustit: Skynda dig – titta där borta. Jag är säker på att det är Sacha Distel och vänt sig mot Amelia för att försäkra sig om att hon tittade åt rätt håll när hon till sin bestörtning fick se att Amelia satt där med tårarna rinnande nerför kinderna. Vad är det?

Jag är med barn.

Josette såg bestört på sin tvillingsyster. Är det Robert, sjömannen? fick hon till sist ur sig. Amelia hade berättat för henne att hon några veckor tidigare hade träffat en besättningsman från en av de dyra lyxjakterna. Han var tjugotre år gammal och tillbringade sommaren efter sin examen med att jobba på en av de förnäma båtarna innan han skulle återvända hem och ta itu med sin karriär inom bankväsendet.

Amelia nickade.

Pappa kommer att slå ihjäl er båda två, sa Josette. Hon satt tyst ett ögonblick. Men vad säger Robert om det här?

Jag har inte berättat för honom än. Du är den första som får veta, viskade Amelia. Jag hade hoppats att du skulle hjälpa mig bestämma vad jag ska göra.

När tror du att du träffar Robert nästa gång?

Båten ska lägga till här igen i morgon eftermiddag, så förmodligen på vårt vanliga ställe på kvällen.

Du måste berätta för honom. När du väl har gjort det och vi vet hur han reagerar kan vi bestämma vad du ska göra. Josette kastade en blick på sin syster. Älskar du honom? Vill du behålla barnet? Vill du att han ska gifta sig med dig?

Ja. Nej. Ja. Jag vet inte vad jag vill förutom att jag inte vill vara med barn.

Men nu är du det, sa Josette, samtidigt som hon slogs av en plötslig tanke. Du gick väl inte till doktor Lefevbre? Familjens gamle husläkare skulle ha vänt sig direkt till deras pappa, det var hon säker på.

Amelia skakade på huvudet. Jag är inte dum. Jag gick till en i Cannes.

Josette grep tag i sin systers hand. Om Robert är den sortens man som jag tror att han är, då kommer han att gifta sig med dig. 

Men han har sitt liv i England. Jag vill inte flytta härifrån och bo där. Jag kommer inte att känna någon och hans familj kommer antagligen att avsky mig och …

Sluta. Ingen skulle kunna hata dig. Och när du har gift dig med Robert och flyttat dit kommer jag att hälsa på hela tiden. Moster Josette. Tänk bara! Josette såg på sin syster och kramade hennes hand. Försök att inte vara orolig. Jag står på din sida, vad som än händer.

Kvällen därpå hade en chockad Robert genast sagt att de skulle gifta sig när Amelia hade berättat för honom att hon var gravid. Han hade till och med trotsat hennes fars vrede och hållit henne hårt i handen medan de gemensamt gav honom beskedet.

Nu, flera år senare, kunde Josette se att det som Amelia berättat den där dagen hade lagt grunden till den spricka som skulle slita isär deras familj mindre än fem år senare. Om Amelia aldrig träffat Robert skulle så många ha levt sina liv på ett annat sätt – hon själv skulle inte ha skurits av från alla de människor hon älskade mest utan levt ett stabilt liv i stället för att hela tiden varit på väg från det ena stället till det andra, hon skulle ha gift sig och fått barn med …

Mer kaffe, madame?

Josette tvingade tankarna att återvända till nuet. Hon skakade på huvudet. Non, merci. Hon betalade för det kalla kaffet som stod odrucket och reste sig sedan upp och började gå mot gamla stan och katedralen.

Hon tog god tid på sig när hon gick uppför trapporna och strosade genom parken mot palatset, och hejdade sig ett par gånger för att beundra utsikten ut över staden och hamnen. Så småningom gick hon in genom valvet. Hon tog en omväg runt statyn som hon själv alltid tyckt varit så skrämmande, furstefamiljens föregångare François Grimaldi utklädd till munk, och fortsatte in på palatsområdet.

På den vidsträckta öppna borggården framför palatset myllrade det som alltid av turister och Josette gick snett över gården med sikte på den smala vägen som ledde ner till katedralen. Innan hon kom fram till trappan upp till ingången tog hon upp en slöjliknande scarf ur väskan och svepte den över huvudet, samtidigt som hon kastade en blick på sitt armbandsur. Perfekt tajming. Nu borde begravningen i England ha börjat.

Inne i katedralen rådde en dämpad, vördnadsfull stämning. Josette tände omsorgsfullt ett ljus och satte det i ljushållaren medan hon viskade tyst för sig själv: Vila i frid Amelia. Jag kommer aldrig att glömma dig, min kära syster. Hon stod där ett ögonblick med slutna ögon och tog i tankarna farväl av den syster som, av skäl hon fortfarande inte visste något om, hade slängt ut henne ur sitt liv för så många år sedan. Nu hade döden tagit det slutliga, oåterkalleliga steget att dölja vad som gått fel mellan dem då för så länge sedan.

Ända sedan Josette nåtts av beskedet om Amelias död hade hon gått och väntat på att sorgen skulle sluka henne. När hon nu stod framför de fladdrande ljusen kom tårarna med insikten om att varje möjlighet till försoning hade dött med Amelia. Utan att vara medveten om blickarna från andra katedralbesökare, eller ens beröringen då en främling la en medkännande hand på hennes arm, stod hon där och väntade på att tårarna skulle avta, på att hennes hjärna skulle återgå till det som varit normalläge i decennier: Det ligger bakom oss, släpp det.

Det tog tio minuter innan hon kände sig tillräckligt stark för att bli en del av hopen som hasade sig fram genom katedralen, förbi platsen där furstinnan Grace vilade tillsammans med sin furste, och sedan begav sig mot utgången.

Medan Josette blinkade för att vänja ögonen vid det skarpa solljuset tänkte hon på framtiden. Hon var fri att göra, och säga, vad hon ville. I och med Amelias död hade ju också behovet av att bevara hennes egen hemlighet dött. Eller? Hon var den sista i familjen som visste sanningen. Om hon ville kunde hon berätta den för hela världen. Det fanns ingen som kunde säga emot henne nu. Men var det värt att såra ytterligare en generation med sanningen?

***

Måndagen efter begravningen hämtade Carla askan på krematoriet och körde till sin avlidna mammas hem för att ta itu med uppgiften att gå igenom och röja i huset.

Under de tre månader som Amelia tillbringat på vårdhemmet hade Carla åkt till det tomma huset en gång i veckan för att hålla ett öga på stället och vattna blommorna. David, hennes man, hade uppmanat henne att utnyttja tiden till att komma igång med att rensa och tömma huset.

Vi vet allihop att Amelia aldrig kommer hem igen, och då är det smart att börja ställa i ordning det inför försäljningen.

Carla hade skakat på huvudet. Det är säkert smart, men förlåt, jag fixar det inte. Hon hade försökt förklara för David att hon, hur ologiskt det än var, kände att det skulle inkräkta på hennes mammas privata sfär, trots att hon inte skulle ha någon aning om vad Carla höll på med. Det blev nog enklare när Amelia hade gått bort. Men sanningen var att det aldrig skulle bli enkelt.

När hon nu stack in nyckeln i låset på nummer 29 och öppnade dörren fick hon för sig att det var ännu tystare i huset än det varit de senaste veckorna. Som om huset visste att Amelia var död och hade slutit sig. Carla ruskade av sig tanken.

Hon ställde urnan på spiselkransen i vardagsrummet och gick ut i köket för att göra en kopp kaffe. Medan hon väntade på att vattnet skulle koka öppnade hon bakdörren och gick ut på den lilla altanen som hennes pappa hade byggt för många år sedan. Hon tittade ut över trädgården och suckade. Amelia hade aldrig tyckt om trädgårdsarbete, och samma år som Robert dog hade hon lämnat trädgården vind för våg. Sedan dess hade det kommit an på Carla – eller David, när hon lyckades övertala honom – att baxa omkring den gammeldags cylindergräsklipparen runt den stora gräsmattan då och då på somrarna. Blomrabatterna hade på de senaste tio åren helt enkelt flutit ihop till en ogräsfylld grön bård runtom. Carla såg att hon snart skulle bli tvungen att ta fram gräsklipparen igen.

Ett minne fladdrade förbi i tankarna, av trädgården när den var hennes pappas fristad från jobbet – och från hennes mamma. Den julen när han hade virat en ljusslinga runt de nakna grenarna på det knotiga äppelträdet i hörnet längst bort. Amelia hade förkunnat att det var en onödig lyx och så fort julen var överstökad hade hon krävt att lamporna skulle tas ner. De hade aldrig mer synts till.

Väl inne igen och med kaffet klart slog sig Carla ner vid köksbordet och började göra en lista över de saker hon behövde fixa. Det första hon skulle prioritera var att tömma huset och förbereda det för försäljning. Kläder och böcker: second hand, möbler: eBay eller någon välgörenhetsbutik i närheten? Det enklaste alternativet kanske skulle vara att gå med i någon lokal köp- och säljgrupp på Facebook. Nej, det vore mycket bättre att anlita en firma som kom och hämtade rubbet.

Hon fick lov att fråga Maddy om vitvarorna – hon kanske skulle vilja ha kylskåpet till sin nya lägenhet. När det väl var tomt och städat i huset skulle hon ta kontakt med några mäklare och lägga ut det till försäljning. De tre eller fyra kartonger med papper och foton som hon visste stod i en garderob på övervåningen skulle hon ställa i bilen och ta med sig hem. Gå igenom dem i hemmets trygga vrå, bestämma vad som behövde sparas och vad som kunde slängas. Sedan var det frågan om var Amelias aska skulle spridas.

Carla stannade upp och kikade genom dörren på urnan på spiselkransen – den såg ut precis som om den hade stått där hela tiden, men naturligtvis kunde den inte stå kvar där. Ett annat minne blixtrade till. När Carlas pappa hade dött hade hon frågat Amelia om hon fick vara med när hon spred hans aska, för att ta ett sista farväl.

Amelia hade ryckt på axlarna. För sent. Gjorde det samma dag som jag fick den. Slängde den i ån.

Aldrig någonsin hade Carla hatat sin mamma lika mycket som då. Inte för att hon hade spridit hennes pappas kvarlevor i ån (den frustrerade sjömannen i honom hade alltid älskat att vara nere vid ån) utan för att hon hade tigit om vad hon skulle göra och berövat Carla möjligheten att ta avsked en sista gång. Inte tyckt att det var tillräckligt viktigt för att be henne följa med.

Men var skulle hon sprida ut Amelia? Hon skulle inte uppskatta ån. Kanske skulle Maddy komma på något. Det var ingen brådska. Det skulle dröja lite innan allt var avslutat.

Hennes mobil ringde. Mavis. Innehavaren till välgörenhetsbutiken där Carla arbetade som volontär tre förmiddagar i veckan.

Hej, är allt bra?

Carla, jag ber verkligen om ursäkt att jag frågar och jag förstår om du inte kan hjälpa till, men finns det någon chans att du kan komma ifrån i eftermiddag? frågade Mavis. Jag är en person kort och det står drivor med grejer bakom butiken som behöver gås igenom.

Funkar klockan två? Jag måste prata med dig om lite av mammas saker också, sa Carla.

Toppen. Ses då. Tack fina du, sa Mavis.

Carla lade ner telefonen i väskan igen. När hon blickade ut genom köksfönstret på den grå dagen kände hon en plötslig längtan efter att vara någon annanstans. Leva ett annat liv än det hon gick upp varje morgon för att bara ta sig igenom. David hade aldrig velat att hon skulle jobba utan hävdat att hennes jobb var familjen, och när tvillingarna Ed och Maddy hade varit små var det sant. Hennes liv hade kretsat kring deras behov, hennes sociala liv kring insamlingar till föräldraföreningen, flick- och pojkscouterna, baletten, fotbollen. Vilken förening det än gällde hade hon förmodligen bakat till den. Men den tiden var förbi. Nu när barnen var utflugna och David mer och mer upptagen med sitt företag var hon ensam en stor del av tiden.

Samtidigt som Carla hängde väskan över axeln och tog nycklarna för att gå fattade hon ett beslut. När allt hade ordnat sig med hennes mammas angelägenheter skulle hon förändra sitt liv och börja njuta av det igen. Exakt hur hon skulle komma dithän återstod att bestämma, men en sak var säker. Hon skulle kräva att hon och David tillbringade mer tid tillsammans.

***

Dagarna hade hunnit bli längre och lökväxterna i trädgården börjat blomma innan det äntligen var rent och tomt i huset på nummer 29. Carla gav instruktioner till den närmaste mäklarfirman som kom och mätte och tog bilder så att huset var redo att läggas ut till försäljning så fort testamentet vann laga kraft.

En kväll i början av mars satt Carla vid sitt eget köksbord och skulle gå igenom den sista kartongen med sin mammas papper och foton. De tidigare fem kartongerna hade inte varit särskilt inspirerande men den här innehöll mer foton än papper och Carla hade medvetet sparat den till sist. Hon hoppades i smyg att fotografierna skulle ge henne en tyst inblick i den till största delen okända historien om hennes mammas franska släkt.

Bleknade svartvita foton med gåtfulla utländska släktingar som stod i käck armkrok någonstans på en bergssluttning. En provensalsk bondgård. Storögda barn som satt fastspända i djupa valbuksliknande barnvagnar. Två skrattande små flickor som stod hand i hand på en slåtteräng – Amelia och Josette. Juni 1950 stod det med svag blyerts på baksidan. Två äldre flickor som vadade vid stranden och höll upp kjolarna högt ovanför knäna – Amelie och Josette, juli 1962. Bevis för att tvillingarna en gång stått varandra nära.

Ett bröllopsfoto märkt september 1964, taget på trappan till en ståtlig rådhusbyggnad, där Carlas mamma och pappa stod och log i stel, vuxen bröllopspose. Josette stod bredvid och såg glad ut. Vad i all världen kunde det vara för gräl längre fram som var så allvarligt att de skilts åt för gott?

Carla hoppade till när David dök upp bredvid henne med ett glas vin.

Något som är värt att spara bland allt det här? Eller ska vi bränna allt? frågade han och föste isär några av fotona.

Jag kan inte bara bränna upp grejer, invände Carla. Det är min släkts historia. Jag måste gå igenom alltihop, kanske skriva namn på de personer jag kan, sedan kan kartongen stå i garderoben i gästrummet. Maddy gillar att släktforska, hon kanske kommer att vilja göra ett släktträd någon gång.

David tog upp ett förseglat kuvert som märkts med orden Till Josette. Hemligt och privat.

Undrar vad det här är. Ska jag öppna det?

Carla tog ifrån honom kuvertet och synade det nyfiket. Nog för att det är frestande, men jag tycker inte vi ska öppna det. Jag ska lägga undan det och posta det till Josette nästa gång jag går förbi postkontoret. Men jag skulle inte tro att det innehåller någonting som blir direkt livsomvälvande för henne.

Du kan ju alltid åka och hälsa på. Leverera det personligen, sa David. Du skulle kunna behöva en paus efter de senaste månaderna.

Carla såg på honom. Sant. Men du skulle ha det ensamt, nu när båda barnen bor borta.

Herregud, Carla, jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv, som du vet. Du har inte varit här och tagit hand om mig på sista tiden ändå.

Jag hade inget val. Det var nödvändigt att gå igenom mammas hus. Det är tråkigt om du känner dig orättvist behandlad, men du hade också mycket för dig. De flesta kvällar kom du inte ens hem till middagen. Hon tillade inte: Och tydligen hade du så fullt upp att du inte ens erbjöd dig att hjälpa mig.

Ingen mening med att komma hem när du inte var här. Då var det enklare att jobba över, äta på klubben och sedan gå hem.

Davids blick provocerade till gräl men hon iddes inte utan ignorerade den.

Bekymra dig inte för mig. En paus skulle göra dig gott, sa David. Tänk på det åtminstone.

Ärligt talat är jag inte säker på det här med att hälsa på min moster. Hon har ju faktiskt inte bjudit in mig en enda gång. Carla såg på David. Har du mycket på jobbet de närmaste veckorna? Vi skulle kunna åka dit tillsammans?

Inte en chans, sa David. Du behöver inte bo hos Josette. Ge henne bara brevet, och om hon inte vill prata så har du gjort ditt. Leta upp ett hotell och ta semester i några dagar.

Carla skakade på huvudet. Jag vill inte åka ensam. Det är bättre att posta kuvertet. Jag ska gå igenom allt i den här lådan, ifall det finns något annat med hennes namn på.

David ryckte på axlarna. Ja, ja.

***

En dag senare var fotokartongen genomgången och klar att ställas in i garderoben i gästrummet. När Carla föste in den på den nedersta hyllan var det något som tog emot och hon sjönk ner på knä för att se vad som stod i vägen. En gammal skolåda hade lyckats kila sig fast längst in, och när Carla ryckte loss den rörde sig locket så att hon fick syn på den svarta smyckesasken i sammet.

Det var flera månader sedan det varit jul och för långt kvar till hennes födelsedag. Hade David tänkt ut en överraskning åt henne? Något som skulle lindra de senaste månadernas plåga? Försiktigt tog hon upp halsbandet med diamanthänget ur asken och höll det mot sin hals. Så vackert. När hon gjorde det fladdrade en papperslapp ur locket ner på golvet.

Till min älskade Lisa, med all min kärlek, David.

Carla kände ett fysiskt hugg av smärta när hon läste orden och tårarna trillade nerför hennes kinder. Efter de senaste månadernas påfrestning visste hon inte om hon skulle orka med ytterligare ett snedsprång från Davids sida. Fingrarna darrade när hon lade tillbaka halsbandet i asken. Han hade så ofta lovat att det var sista gången, sagt att det var Carla han älskade på riktigt och bönat om att hon skulle förlåta honom. Hon visste att han skulle göra likadant den här gången om hon ställde honom till svars vad gällde Lisa. När hon reste sig upp med sammetsasken i ett hårt grepp sa hon tyst åt sig själv att räta på axlarna. Den här gången var hon inte på humör att förlåta.

Tjugofyra timmar senare, utan ett ord till någon, flydde Carla till Frankrike och sin moster Josette.

2

Klockan på rådhuset slog hel timme just som taxichauffören tog ut Carlas resväska ur bagaget och pekade: Tjugo meter till vänster. Han brydde sig inte om att fråga om hon skulle klara sig utan tog bara pengarna och körde därifrån.

Carla släpade sin resväska tjugo meter i den riktning han hade pekat och tittade sig omkring. Det höga, smala huset där Josette bodde låg undanskymt i Antibes gamla stad, på en trång gata där få bilar vågade sig in. Havet låg trettio meter bort, om man flög som måsarna, en tre minuter lång promenad längs fästningsvallarna för alla andra.

En gammal collie som låg och sov i porten till ett fallfärdigt hus öppnade ena ögat, för att sedan sluta det igen när han kommit fram till att hon inte var intressant nog för att störa hans slummer.

Höga medeltida hus stod mittemot varandra på båda sidor om den stenlagda gatan. Två av dem, som stod nära det lilla torget med det urgamla blåregnet och den ännu äldre fontänen, bands samman av en valvbåge med ett fönster där man såg ut över den smala gatan. Krukor med pelargoner hängde ut genom de öppna fönsterluckorna. På ett av husen satt det byggnadsställningar och hantverkarna stod på bräderna och visslade medan de fyllde igen sprickor och hål med grått murbruk.

När Carla äntligen stod utanför Josettes hus såg det lika nedgånget ut som grannhusens, men porten hade målats trotsigt scharlakansröd. Det fanns ingen klocka eller kläpp, så Carla bankade på dörren med knytnäven.

Ovanför hennes huvud öppnades ett fönster.

Om det är du, Gordon, står dörren öppen. Knuffa till den lite bara. Om det är någon annan, vänta utanför. Jag kommer ner alldeles strax. Fönstret stängdes med en smäll.

Carla stod kvar på samma ställe. Därinne fladdrade en skugga förbi det lilla fönstret till höger. Några ögonblick senare öppnades dörren.

Bonjour tante Josette, sa Carla. Skulle jag kunna få komma in? Det är kris. Kan man säga, tillade hon.   

Josettes blå ögon stirrade på henne som om hon försökte bedöma hur djup krisen var. Sedan ryckte hon på axlarna och vände sig bort. Finns väl inget som hindrar. Jag har en flaska rosé i kylen.

Carla klev över tröskeln, stängde ytterdörren bakom sig och gick efter Josette in i det öppna rummet med bjälkar i taket och en eldstad utan brasa.

Glasdörrar vette från köket ut mot en innergård där det stod fullt av krukor med lavendel och färgglada pelargoner och där jasmin och kaprifol slingrade sig om varandra och täckte murarna. Ett duvpar vänslades i ett skrymsle i ena hörnet och flög sin väg med rufsiga fjädrar när Josette ropade åt dem. Ett grönt gjutjärnsbord med matchande stolar, som försetts med bekväma kuddar i det typiska provensalska blågula tyget, stod i ett annat hörn. Ett stort fyrkantigt vitt parasoll skyddade mot solen ovanför.

Josette hällde upp två generösa glas vin och räckte det ena till Carla. Santé.

De stötte glasen mot varandra och sedan frågade Josette: Vad gör du här?

Som jag sa. Det var kris. Carla tvekade och sa sedan: Du kom inte på begravningen. Jag trodde att du kanske skulle göra det.

Jag skickade en krans. Kom du hit för att skälla på mig?

"Nej. Jag kom hit av flera skäl. Ett är att jag vill få veta mer om min franska släkt. Mamma sa aldrig särskilt mycket – du är den sista som kan berätta. Och så ville jag