Nu har jag dig!

By Lenita Gullberg and Christina Gustavson

Emilia Lövdahl arbetar som polis vid polisinrättningen i Österbotten. I den annars lugna staden Vasa hittas en kvinna död i ett grönområde. Det visar sig att kvinnan har blivit strypt till döds och tillsammans med kollegorna Dennis, Anna, Eskil och polischef Nygård påbörjas en utredning som visar sig bli allt mer komplicerad. Samtidigt slits Emilias tankar mellan utredningen och bekymmer på det privata planet. Hur hanterar man ett kärleksliv under en pågående utredning? Jakten på mördaren får dem att kastas mellan hopp och förtvivlan då det visar sig att det finns många fler inblandade än man hade kunnat tro från början. Ska de lyckas fånga mördaren innan fler offer får sätta livet till?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 8, 2022
• ISBN: 9788728447437

Book preview

Christina Gustavson

Lenita Gullberg

Nu har jag dig!

SAGA Egmont

Nu har jag dig!

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Christina Gustavson, Lenita Gullberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728447437

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Cornelia, Edward, August och Elvira

Prolog

En kall vindil träffar mig i ansiktet. Jag hoppar upp och ner på stället några gånger för att få upp värmen. Men om jag ska vara ärlig så kan inte ens den kalla luften få mig ur balans. Jag har bestämt mig. I natt ska hon dö!

Gömd i skuggorna betraktar jag henne där hon står och röker tillsammans med en stackars sate som inte förstår att hon bara spelar ett spel. Hon skrattar och gestikulerar och slänger med sitt långa svarta hår. Fy fan! Hennes falskhet får mig att vilja spy. Hon är en hora. En hora som spenderar kväll efter kväll, natt efter natt på sunkiga krogar för att hitta någon som kan tina upp hennes sargade själ. Men jag såg rakt igenom henne. Hon ska ångra att hon någonsin träffade mig! Ett hat brinner i mitt bröst. Jag ser fram emot att få hålla fingrarna runt hennes hals och trycka hårt tills livet sakta rinner ur henne. Kanske låter jag henne böna och be för sitt liv även om hennes patetiska lilla liv inte har någon betydelse alls.

Hon fimpar cigaretten på marken och mannen lägger sin arm om henne och drar henne i riktning mot hotellet. Man behöver inte vara kärnfysiker för att förstå vad de tänker göra. Nåväl det vore väl för elakt av mig att förneka henne en sista lustfylld upplevelse innan hon lämnar jordelivet.

Jag följer efter dem på håll noga med att gömma mig i skuggorna. Om någon ser mig och börjar fatta misstanke är det kört. Jag sjunker ner på ett cykelställ och väntar. Jag blickar runt torget för att se om någon har upptäckt mig. Men ingen noterar mig. Alla är för upptagna med att tänka på sina egna patetiska problem. Jag är en obetydlig skugga i deras ögon.

Timmen börjar bli sen och människor börjar skingras. Jag tappar nästan hoppet om att hon ska dyka upp när jag får syn på henne. Hon brukar aldrig spendera natten hos någon annan. Hon går alltid hem. Det har jag noterat efter att ha spionerat på henne den senaste tiden.

Med vingliga steg promenerar hon över torget mot sin lägenhet på Timmermansgatan. Jag undrar vad hon tänker på när hon vandrar hem ensam i natten efter ytterligare ett menlöst ligg. Kanske vet hon att ingen någonsin kommer vilja ha henne på riktigt. Att hon aldrig kommer att få stå i en vit klänning vid altaret och svära evig trohet.

Jag smyger efter. Jag vet precis vilka vägar hon ska välja och jag vet precis när det är dags att slå till. Adrenalinet pumpar i kroppen. Jag smyger fram tätt bakom henne och tar tag i henne. Vänder hennes ansikte mot mitt. Hon är redlöst berusad och mascaran har bildat svarta fläckar under ögonen. Kanske har hon gråtit, men vem bryr sig? Hon äcklar mig! Jag trycker mina fingrar runt hennes hals och för ett ögonblick ser jag paniken i hennes ögon. Det blir ingen större kamp. Synd. Hade sett fram emot att hon skulle böna och be på sina bara knän.

Gatan är öde, några väglampor lyser men här bland buskarna är det mörkt och tyst. Försäkrar mig en sista gång om att ingen har sett mig innan jag drar upp huvan och skyndar hemåt. Den döda horan ligger där hon ligger, ingen kommer ändå bry sig. Ingen kommer att sakna henne. Med ett leende på läpparna småspringer jag mot min lägenhet. Uppdrag slutfört!

Kapitel 1

En sträv tunga slickade henne i ansiktet. När kriminalinspektör Emilia Lövdahl vaknade och öppnade ögonen blickade hon rakt in i Alfons gula ögon. Att hon aldrig kunde få sova ut… men han var väl hungrig förstås.

Mjau.

God morgon, Alfons. Ja, ja, du ska få mat. Hon klev ur sängen, svepte en morgonrock om sig och gick ut i köket med Alfons tätt i hälarna.

Blicken fastnade på bilden på kylskåpet. Hon själv sitter i en båt tillsammans med Tim. Båda ler in i kameran.

Jag måste ta bort den där bilden snart, tänkte hon och klumpen i magen gjorde sig påmind. Hon som hade trott att de var lyckliga. Hon hade åtminstone varit lycklig ända tills han en morgon hade vikit ihop tidningen och sett på henne med en blick som fick henne att ana oråd. När han öppnade munnen kunde hon knappt ta in vad han sa. Tim menade att han inte var redo att gifta sig och bilda familj och han hade lämnat henne där och då. Gått ifrån henne utan att se sig om. Och nu stod hon i köket, tre år senare och kunde inte ens förmå sig till att kasta en bild av dem. Varför visste hon inte. Kanske var det för att bilden påminde henne om en lyckligare tid. Det som gjorde mest ont var att Tim hade träffat en ny kvinna inte långt efter att han lämnat henne. Och med den nya hade det gått alldeles utmärkt att gifta sig och skaffa barn.

Emilia kände tårarna bränna bakom ögonlocken och skakade på sig. Nej hon var tvungen att skärpa sig. Alfons jamande tilltog i styrka. Med van hand öppnade hon en konservburk och slevade upp kattmat i en skål. Han började bli alldeles för tjock. Men den tjocka svartvita pälsbollen var hennes lilla ögonsten och hon hade inte hjärta att neka honom godsaker.

Hon tog fram en yoghurtburk, slet av locket och började sleva i sig på stående fot. Mobiltelefonen ringde och en blick på displayen talade om att det var kollegan Dennis Ståhl som ringde. Hon tänkte på hans blonda hår och att han såg bra ut. Om det inte vore för att han redan hade en flickvän skulle hon inte haft något emot att dejta honom, även om romanser på arbetsplatsen kunde bli onödigt invecklade. Dennis var trots allt en bra kollega och vän.

Håller du på med något viktigt?

Hon kunde ana retsamheten i hans röst. Han var mycket väl medveten om att hon knappt var vaken än.

Emilia kastade en blick på yoghurtburken och torkade av munnen med baksidan av handen.

Nej det kan jag inte påstå. Var det något särskilt du ville?

Nygård bad mig att ta med en kollega till en fyndplats.

Nygård var deras chef. En förvånansvärt vältränad man i femtioårsåldern. Han hette Valter i förnamn men alla kallade honom ändå för Nygård.

Förmodad fyndplats säger du. Vad har de hittat och var? Och jo, jag hänger på. Hon lämnade yoghurten åt sitt öde och satte på högtalarfunktionen på telefonen samtidigt som hon gick tillbaka till sovrummet. Kvickt drog hon på sig ett par jeans och en svart tröja som såg fläckfri ut.

Man har hittat en död kvinna på Formansgatan 12. Det är endast ett par kvarter från polishuset.

Emilia hajade till där hon stod med tandborsten i högsta hugg.

Död kvinna? Vet man om det är fråga om självmord eller en överdos? Hon kände ett svagt pirr i kroppen. Det var lika mycket spänning inför en eventuell mordutredning som fasa över att se den döda kroppen. Hon visste inte vilken syn som väntade henne. Förhoppningsvis skulle det inte vara allt för mycket blod eftersom hon, trots att hon var polis, kände obehag inför blodiga scener.

Dennis harklade sig.

Vi vet inget i nuläget. Vi får se när vi kommer fram.

Okej vi ses där! Emilia skyndade sig att borsta färdigt tänderna. Även om det var bråttom kunde hon inte strunta i tandborstningen. Det var antagligen på grund av hennes noggranna borstningsrutiner som hon inte haft ett enda hål trots att hon var 30 år. Däremot fanns det ingen tid för smink eller att fixa frisyr. Hon satte upp sitt röda hår i en tofs innan hon rusade ut, hoppade på cykeln och trampade i väg mot fyndplatsen.

Hon kom fram till adressen Dennis uppgivit och han kom genast gående mot henne. Polisens blåvita avspärrningstejp skymtade bakom honom. Nyfikna människor hade samlats för att se vad som stod på. En polisman försökte fösa undan dem som kom för nära. Emilia såg sig omkring och upptäckte en kvinna iklädd en rosa morgonrock. Hon stod och grät mot en trädstam. Bredvid henne satt en brun liten hund och en polis pratade lugnande med henne. Emilia gick fram till kvinnan och Dennis släntrade efter.

Kan du berätta vad som har hänt? frågade Emilia med mjuk röst.

Den snyftande kvinnan såg upp och pekade mot ett buskage längre in på gården. Hennes röst skar sig när hon försökte få fram orden.

Jag skulle bara gå ut och rasta min hund när han började dra mig i riktning mot den där busken. När jag kom närmare såg jag att det låg någon där. En ny gråtattack utbröt innan hon lyckades få fram: Hon är död!

Emilia och Dennis utbytte blickar. Kvinnan i morgonrock verkade helt klart chockad över vad hon hittat i buskarna. Emilia bemödade sig om att inte låta otålig när hon svarade.

Vi gör så här. Du lämnar en redogörelse här och sedan är du fri att gå.

Kvinnan berättade åter igen om morgonens händelser och Emilia antecknade. Efteråt stod Emilia och Dennis kvar och såg på medan kvinnan lämnade platsen. Den lilla bruna hunden lunkade efter. Dennis vände sig mot Emilia.

Jaha, ska vi se efter vad vi har att göra med här då? Emilia drog ett djupt andetag och försökte förbereda sig mentalt på vad de skulle få se.

De gick fram till platsen dit kriminalteknikerna nyss anlänt. De höll som bäst på att undersöka liket. Emilia såg ner på kroppen. En ganska ung kvinna med långt svart hår klädd i röd klänning och svarta skor med hög klack. Det var svårt att avgöra den exakta åldern men hon såg ut att vara runt trettio år. Inget synligt blod. Emilia vände sig till den ena teknikern.

Vad är er första bedömning? Självmord? Överdos?

Teknikern skakade på huvudet.

Svårt att säga innan en obduktion har utförts, men ser ni märkena på halsen?

De böjde sig ner och granskade de mörka fläckarna på halsen.

Teknikern fortsatte:

Om jag får säga vad jag tror så har någon definitivt tagit strypgrepp på den här kvinnan. Om det är dödsorsaken är för tidigt att säga, men om ni frågar mig är sannolikheten stor.

Hur länge har hon legat här och har vi någon identitet?

Obduktionen kommer visa en mer korrekt tidpunkt för döden, men jag tippar på att hon bragdes om livet någon gång i natt. Och nej, vi har inte något som bekräftar hennes identitet. Vi har inte hittat någon handväska och således vare sig mobiltelefon eller plånbok.

Kan det vara fråga om ett rån som gått snett? undrade Dennis.

Emilia såg sig omkring. Det fanns röda tegelhus där en del fönster blickade rakt mot det lilla grönområde där kroppen hittats. Chansen att någon sett något var antagligen minimal på grund av mörkret och alla träd och buskar som skymde sikten. Det verkade inte heller finnas någon belysning i det lilla grönområdet.

Teknikern harklade sig.

Det finns nog inget mer ni kan göra här nu. Låt oss finkamma området efter spår så återkommer vi senare.

Minsta spår vara avgörande för att få fast gärningsmannen, det visste Emilia, så hon nickade kort innan hon vände sig om. När de lämnade avspärrningsplatsen ringde Dennis upp Nygård för att fråga hur de skulle gå vidare. De blev uppmanade att börja knacka dörr och samla in upplysningar från de omkringboende.

Dennis vände sig mot Emilia.

Ska vi börja knacka dörr då?

Kapitel 2

Först på tur för dörrknackningen var huset mitt emot fyndplatsen. Ett rött tegelhus i tre våningar. De började längst ner och ringde på dörr nummer ett. En rundlagd dam med vitt hår öppnade dörren.

Jag är inte intresserad av att köpa någonting!

Vi är inte här för att sälja någonting. Vi är från polisen, svarade Emilia. De höll fram sina polisbrickor och damen granskade dem noga innan hon spärrade upp ögonen i spelad förvåning.

Polisen. Vad kan polisen vilja mig? Jag är bara en gammal dam som aldrig har gjort något brottsligt!

Får vi stiga på? Det kanske är lättare om vi sätter oss ner och pratar, sa Dennis och gestikulerade inåt lägenheten.

Om ni insisterar. Kanske man får bjuda på lite kaffe?

Emilia och Dennis utbytte blickar. Det var oartigt att tacka nej så de beslöt sig för att tacka ja till erbjudandet. Medan damen slamrade med koppar och fat i köket såg de sig omkring i lägenheten. Det var en ganska liten lägenhet med en smal hall, ett sovrum, ett vardagsrum och ett kök. På väggarna hängde fotografier som föreställde barn i olika åldrar.

De slog sig ner vid köksbordet och damen som hette Minna bad dem att ta för sig av kakorna hon dukat fram.

Minna lade huvudet på sned.

Nå vad var det ni ville diskutera?

Dennis harklade sig.

Jo det är så att man har hittat en död kvinna här alldeles bredvid ert bostadshus och vi håller på och förhör alla som bor här. Har ni möjligtvis sett eller hört något?

Jag undrade just varför det var sådant ståhej med poliser och allt möjligt utanför. Vanligtvis är detta ett mycket lugnt område förstår ni. En död kvinna så sorgligt! Vad dog hon av?

Något sa Emilia att händelsen med den döda kvinnan och alla poliser nog var det mest spännande som hade hänt i den gamla damens liv på länge och att hon antagligen skulle berätta om det in i minsta detalj åt alla vänner och bekanta.

Vi kan inte gå in på några detaljer i detta skede av utredningen. Men har ni sett något?

Minna tog en rejäl klunk kaffe ur sin blommiga porslinskopp och funderade innan hon skakade på huvudet.

Jag har inte sett eller hört något. Som ni ser är jag på den äldre sidan och om det här hemska skedde mitt i natten så låg jag tyvärr och sov. Jag sover som en stock förstår ni.

Så ni minns inte att ni hört något annorlunda ljud eller att någon ropat på hjälp?

Minna skakade bestämt på huvudet så att det vita håret guppade.

Nej tyvärr. Jag har inte sett eller hört något.

De drack upp sitt kaffe, tackade och fortsatte vidare. Emilia kunde ha svurit på att hon såg den gamla damen ta fram en mobiltelefon i samma stund som de lämnade lägenheten. Djungeltelegrafen var antagligen i full gång. Det var bara att vänta och se hur lång tid det tog innan nyheten nådde medierna.

Efter att ha knackat på varenda dörr i huset mitt emot fyndplatsen samt de närliggande husen i området kunde de konstatera att ingen hade sett eller hört något. Emilia kände hur det bubblade i magen av allt kaffe de blivit erbjudna. Hon vände sig mot Dennis.

Det där var inte särskilt givande. Men det är väl egentligen inte speciellt förvånande. Ska vi bege oss till stationen?

De återvände till stationen för att äta en försenad lunch. Emilia plockade fram lunchlådan ur kylskåpet i personalmatsalen. Många av hennes kollegor brukade äta lunch på någon närliggande restaurang men Emilia brukade ta med egen lunch och det blev framför allt billigare än att slösa femtio euro i veckan på att äta lunch ute.

Efter lunchen skulle de ha möte och diskutera fallet med den döda kvinnan. Fanns det tillräckligt redan nu för att starta en mordutredning? Det pirrade till i magen på Emilia när hon tänkte på mord. Tänk om de hade att göra med ett riktigt mordfall där hon och hennes kollegor skulle få kämpa för att få fatt i mördaren. Hon skämdes lite för att hon kände sig exalterad över ett eventuellt mord. Det var så klart sorgligt att någon hade blivit mördad, men någonstans inne i henne levde drömmen om att bli en framstående mordutredare.

Hon värmde sin spaghetti i mikron och satte sig ner. Matsalen bestod av ett kylskåp, en mikro, en kaffebryggare och några bord med matchande stolar. Dennis släntrade in i rummet och hällde upp en mugg kaffe åt sig och slog sig ned bredvid Emilia. Han lutade sig bakåt på stolen och gungade lite lätt.

Så vad tror du Emilia? Är det ett mord?

Vi kan inte veta säkert innan obduktionen är klar, men du såg väl märkena på hennes hals?

Ja det var liksom omöjligt att undgå. Självmord tror jag är uteslutet i alla fall. Det hör väl inte till vanligheterna att man tar livet av sig i en buske?

Dennis tog en klunk av sitt kaffe och stirrade tankfullt ut i luften. Emilia passade på att granska honom i smyg. Han var snygg med sina gröna ögon och blonda hår som var rätt ovanligt för vuxna män. En smilgrop i vänster kind hade han också och en brun prick mitt på näsan.

Dennis harklade sig.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att du satt här och spanade in mig. Han flinade och lade armarna i kors. Armmusklerna spände under den vita skjortan.

Emilia kände hur kinderna blossade och reste sig upp för att skölja ur sin lunchlåda. Pinsamt att han kom på henne med att stirra. Hon behövde verkligen träffa någon så att hon kunde sluta dagdrömma om sin upptagna kollega. Varför var de så svårt att gå vidare? Hon hade inte klarat av att dejta sedan Tim lämnat henne. Han hade krossat hennes hjärta och självförtroende. Eller också berodde det på hennes yrkesval. Att sitta på en första dejt och berätta att man arbetade som polis var oftast avskräckande och ledde sällan till fler dejter. Hon väcktes ur sina funderingar av att Dennis lade en hand på hennes axel.

Jorden anropar Emilia! Vad du än tänker på så får du ta och samla dig och pallra dig till mötesrummet nu!

Jag kommer, mumlade hon till svar och kände hur det brände på axeln där hans hand legat.

Åh Gud, jag måste verkligen träffa någon snart, tänkte hon medan hon hällde upp en kopp kaffe åt sig och gick i riktning mot mötesrummet.

Kapitel 3

Mötesrummet var ett fyrkantigt rum som bestod av vita oinspirerande väggar, en whiteboard längst fram och mitt i rummet stod ett ovalt bord med tio sittplatser. Chefen Valter Nygård stod längst fram med ett häfte i händerna och läste igenom sina anteckningar medan han väntade på att alla skulle komma.

Emilia satte sig bredvid Dennis och snart fick de sällskap av kollegorna Anna Lahtinen och Eskil Eklund. Anna var i fyrtioårsåldern och hade mörkt hår, ganska kort var hon också vilket kunde vara till hennes nackdel när de hade att göra med stora starka karlar. Men hon var vad man brukar kalla liten och snabb. Det Anna saknade i längd tog hon igen i snabbhet.

Eskil närmade sig sextio och började få en klassisk gubbmage till skillnad från Nygård som var i bra form. Eskil var stationens klippa, lugn som en filbunke och brusade sällan upp. Lång var han också, över en och nittio.

Det fanns flera kollegor som brukade hjälpa till om det behövdes men Nygård hade bestämt att det inte krävdes fler för tillfället. Han harklade sig.

Som ni alla vet har det skett ett dödsfall. Han pausade och läste i sina anteckningar innan han fortsatte: Kvinna runt trettio år hittad död i buskage på Formansgatan. Liket hittades av en kvinna som var ute på promenad med sin hund. Kvinnan har förhörts och den döda har flyttats till rättsmedicinska för obduktion. Nygård såg ut över sina kollegor. Frågor?

Har vi en identitet på offret? undrade Emilia.

Nej tyvärr har teknikerna inte lyckats hitta vare sig plånbok eller mobiltelefon.

Är det fråga om mord? undrade Anna och rynkade pannan.

Nygård vände sig mot Emilia och Dennis.

Ni som var ute och granskade fyndplatsen, vad är er preliminära bedömning?

Dennis lutade sig bakåt på stolen och korsade händerna bakom nacken. Hon hade tydliga märken runt halsen. Någon har tagit strypgrepp på henne. Men om det är dödsorsaken går inte att avgöra i nuläget.

Vad säger er magkänsla?

Emilia bet sig i läppen och tänkte efter en stund innan hon svarade.

Jag tror att hon blev bragd om livet.

Dennis instämde.

Okej så vi utgår från att det är mord. Det vi först och främst behöver göra nu är att fastställa identitet och underrätta eventuell familj. Lahtinen kan du kolla upp om vi har fått in anmälningar om saknade kvinnor i området?

Okej, svarade Anna och lämnade rummet. Nygård vände sig mot Emilia och Dennis igen.

Gav utfrågningen av de som bor i området något?

Emilia skakade på huvudet. Nej tyvärr. Ingen har sett eller hört något.

Eskil korsade armarna över bröstet.

Det känns som att vi har väldigt lite att gå på i nuläget. Borde vi vädja till allmänheten om tips?

Nygård nickade. Bra idé! Fixar du det Eklund?

Han nickade och försvann iväg.

Nygård suckade lätt.

Jaa. Eklund har rätt vi har verkligen lite att gå på. Tills vi får en utförlig rapport från teknikerna och obduktionen är genomförd finns det inte så mycket att göra. Ni kan väl hjälpa Eklund och Lahtinen tills vi får mer kött på benen i detta fall? Förhöret med kvinnan som hittade liket gav inte heller något som kan föra utredningen vidare.

Emilia och Dennis nickade och begav sig iväg för att bistå sina kollegor. Emilia gick in till Anna och de kunde tillsammans konstatera att det inte hade kommit in några nya anmälningar om försvunna kvinnor i passande ålder. De utbytte blickar med varandra.

Jag antar att vi får vänta och se. Det kan vara så att hon inte hunnit bli saknad ännu. Emilia suckade. Det gick inte att komma vidare i utredningen om de inte fick reda på kvinnans identitet. Förhoppningsvis gick det att fastställa identitet med hjälp av tandkort ifall ingen kände igen henne. Det var bara att vänta och se.

Kapitel 4

Det har gått några dagar sedan världen blev en bättre plats. Känslan av mina händer runt hennes hals och minnet av livet som sakta försvann ur hennes ögon gör mig nästan lite uppspelt. Polisen verkar fortfarande inte ha fastställt hennes identitet. Åtminstone står det inget i tidningarna om det. Jag skrattar polisen i ansiktet. Jag är alldeles för smart för att de ska få fast mig. Men förstås är det säkert väldigt svårt att fastställa identitet på en person som ingen bryr sig om. En icke betydelsefull hora som säkert bar på alla möjliga äckliga sjukdomar.

Man kan säga att jag gjorde världen en tjänst. Hon är dessutom inte den enda. Det finns andra som också förtjänar att dö.

Kapitel 5

Emilia placerade cykeln i cykelstället utanför polishuset. Dagens cykeltur hade tagit åtta minuter, ungefär lika länge som vanligt. Hon hade en bra känsla i magen. Nygård hade skickat ut ett personalmeddelande att de fått fram nya uppgifter i utredningen och de skulle inleda dagen med möte i personalrummet. Äntligen hände det något i utredningen. När hon skulle gå in genom dörren noterade hon hur Dennis kom farande likt en raket på sin röda sportcykel och tvärnitade på asfalten. Han vinkade åt henne och hon väntade in honom.

God morgon Emilia, sovit gott? Dennis drog handen genom sin blonda kalufs och log sitt vanliga leende som fick smilgropen i vänster kind att framträda.

God morgon. Jo kan inte klaga. Själv då?

Hans leende slocknade för en sekund innan han samlade anletsdragen.

Jo allt bra. Kul att Nygård har fler detaljer åt oss så att vi kan börja köra igång på riktigt med den här utredningen! Han höll upp dörren för henne och tillsammans gick de upp till matsalen och hämtade varsin kaffekopp innan de slog sig ner i mötesrummet.

Nygård stod redan och väntade. Han såg ut att vara på gott humör. Anna och Eskil kom in i rummet och slog sig ner vid bordet. Nygård harklade sig.

Nu när vi alla är samlade vill jag börja med att berätta att tack vare tandkort har vi lyckats få fram en identitet på kvinnan. Hon heter Daniela Boman och är 31 år gammal.

Har någon närstående bekräftat identiteten? frågade Emilia

Nej inte ännu. Enligt den information vi fått levde hon ensam. Ingen partner eller barn. Men hon har en mamma i livet, en Gudrun Boman. Jag tänkte att du Emilia får ta med dig Dennis och åka hem till modern och be henne identifiera offret. Vi behöver vara hundra procent säkra på att det är rätt person innan vi går vidare. Dennis reste sig upp.

Vi sticker väl på en gång då Emilia?

De lämnade mötesrummet och kvitterade ut en civilbil för att ta sig till Gudrun Boman som bodde på Drottningstigen 3 i Korsnäståget.

De kom fram till ett område med höghus i olika gråa nyanser. Emilia konstaterade att det fanns många träd i närområdet. Hösten hade fått björkarnas löv att skifta i gult. De gick in i huset och enligt tavlan bredvid dörren till trapphuset bodde en Boman på andra våningen. Huset saknade hiss så de tog trapporna upp. Stegen ekade i det tomma huset. Dennis knackade på dörren.

Hasande steg hördes innan dörren öppnades på glänt. En mager kvinna med grått hår såg misstänksamt på dem genom den smala springan. De höll fram sina ID-kort.

Vi är från polisen. Är ni Gudrun Boman?

Dörren öppnades lite till.

Ja det är jag. Vad gör ni här?

Kan vi få komma in? undrade Dennis och nickade inåt lägenheten.

Vad ska det vara bra för? Kan vi inte prata här? Jag har inte städat. Gudrun fräste likt en ilsken katt och var uppenbarligen inte glad över att få besök av polisen.

Vi har ett känsligt ärende som vi vill diskutera med er. Och jag kan försäkra er om att vi inte bryr oss om ni har städat eller inte. Emilia log vänligt mot kvinnan och hoppades att leendet skulle få henne att mjukna något.

Gudrun ryckte på axlarna och sköt upp dörren.

Nå kom in då om det ska vara absolut nödvändigt. Hon vände på klacken och gick med