Den sjunde natten

By Eva Dahlbeck

Henry lever utan riktig kontakt med sina föräldrar. Han kämpar med sina studier och sin självkänsla. Han vet inte riktigt vad han ska göra med sitt liv och träffar en flicka som han känner motvilja för. Men trots att han tampas med tillvaron vet han att han aldrig kommer ge upp. Världen ligger för hans fötter och han är ivrig att anamma det moderna tänkandet. Annat är det för hans föräldrar. Efter alla år tillsammans har de slutligen glidit ifrån varandra men det frö av hopp och framtidstro deras son besitter har inte lyckats slå rot i deras hjärtan och de försöker desperat finna nya sätt att förverkliga sig själva och finna mening i tillvaron. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726753738

Book preview

…"

Den heliga familjen

Det var en flicka på tunnelbanan. Hon hade nästan vitt hår. Det såg ut som en stor boll av spunnet socker. Ögonbrynen låg plockade och tunna som två spindelben och ögonen blänkte djupt inne i ett par blåskuggade hålor. Läpparna som två små ledsna korvar med ett tjockt lager av blålila smink. Hon hade en bländvit kappa med uppfälld krage och en enorm handväska av grön galon tryckt mot den bräckliga midjan.

Han hade inte kunnat ta ögonen ifrån henne. Hon såg obeskrivligt tarvlig ut. Han satt och konstaterade hur tarvlig hon såg ut. Och han kunde inte sluta med det. Försökte ibland, tittade på annonserna på väggarna, ut genom fönstret på de förbiilande svarta bergväggarna. Men fann med ens att det var henne han såg på. Hon stod rak och prudentlig och höll sig i den blanka stången i vagnens mitt, och han satt längst borta vid väggen.

Om hon inte såg så tarvlig ut, tänkte han. Varför måste hon se så tarvlig ut. Så vackra ögon. Så oåtkomligt skimrande djupt därinne. Under det skimrande vita håret. I den bländande vita kragen. Med blek skimrande hy. Så hon skimrar. Som ett slags magiskt skimmer. Vilken skimrande värld att leva i. Tänk att komma in där. Tänk att älska.

Han märkte inte längre att hon såg tarvlig ut.

Plötsligt vände hon blicken mot honom. Hade känt att någon stirrade på henne. Hon fann hans blick och stirrade tillbaka någon sekund, uttryckslöst. Så sänktes ögonlocken lite föraktfullt och blicken vändes åter tomt ut någonstans i tomheten.

Han försökte svälja, men kunde inte.

Tänk att älska.

Att jag inte kunde låta bli att stirra. Nu inbillar hon sig förstås att jag tycker hon är snygg. Att jag skulle vilja nånting med henne. En sån där tarvlig typ. En sån där som det går tretton på dussinet av. Ögonen, det är bara bluff, bara smink. Och håret är blekt med vätesuperoxid. Nej, jag skulle inte vilja nånting med henne ens om jag fick. Ens om hon bad mig.

Ens om hon bad mig. Vid den tanken sticker det till nere i bröstet som ett skratt eller ett ont eller båda delarna. Mest ett ont, till slut är det bara ett ont.

Jag behöver lyckligtvis inte besluta mig. Hon kommer aldrig att be mig.

Men om. Om jag hade varit sån. Om det hade kunnat hända. Vad skulle jag egentligen vilja med henne.

Det står som en vit gloria omkring henne. Ögonen skimrar mörkt inne i den vita glorian. Hon lyser upp hela vagnen. Vad är det jag vill.

Älska. Tillbe. Svindla av ljus. Kvävas i hennes skimmer. Dricka det med min mun och mina händer. Hålla det fast. Smeka det. Ta det. Ta henne.

Älska.

Det är det jag vill.

Men det förstår hon inte. Hon tror bara att jag vill ligga med henne.

Om det bara var det. I så fall har jag ju Ilse.

Tanken på Ilse plågade honom inte just då. Den var så overklig och ovidkommande. Alldeles likgiltig. Det lilla trinda, rosiga ansiktet glimtade bara till och försvann som en av lyktorna därutanför mot bergväggen.

Medan han satt på ett tåg som rusade bort, vidare, vidare. Han badade i ljus, simmade i ljus, kvävdes i ljus. Älskade ljus.

Och så ligga med henne förstås. Det också. Till slut blir det det jag vill. Allra sist bara det. O gud.

Och sen.

Älska.

Älska.

Han höll på att glömma att stiga av. For upp med ett ryck. Herregud det är ju min station.

Det var rusningstid, packat med folk, han måste tränga sig förbi henne. Hon doftade svagt av parfym. Billig, dålig parfym. Han kände att den var dålig, hörde inte ihop med henne, stod som för sig själv en bit ifrån. Han blev het om hela huvudet. Hon märkte det, trodde att han trängde sig mot henne med flit. Hennes ögon svartnade av motvilja och grymhet. Rösten var låg med tydlig.

Gå hem och tvätta dig, snuskpelle.

Han kände hur illamåendet började stiga. Det gamla välkända.

Han gick och lodade lite längs kajkanten. Ut på piren. Kunde inte gå hem direkt. Och bara låtsas om ingenting. Det måste få lägga sig först. Mor hade argusögon. Såg rakt igenom en. Och Pepe, han kallade alltid far Pepe i tankarna när han ville ta avstånd, Pepe blev irriterad om man gick omkring och tjurade.

Pepe med sitt hålla sig ren.

Det hör till det fundamentala i civilisationen att hålla sig ren. Det är ingen lyx i våra dagar. Det hör till de självklara rätt- och skyldigheterna. Vi lever inte i stenåldern.

Själv ser Pepe alltid ut som direkt utstigen från en tvätt- och strykinrättning. Sprättig, tänker Henry. Det är därför han ser så viktig och överlägsen ut. Nästan fruntimmersaktig, särskilt när han har sån där kravatt med en pärla i. Är det verkligen sådana kvinnorna vill ha dem. Pepe lär ha varit en Don Juan innan mor och han gifte sig. Kvinnornas Pepe. Det vill säga, det var kvinnorna som föll för honom, inte han för dem. Obegripligt. Jag tycker närmast han verkar fjantig.

Det är förstås lite avundsjuka i det också. Det är jag fullt medveten om. Jag duschar faktiskt varje dag och tvättar mig mycket noga. I gymnasiståren var det väl kanske lite si och så, men numera är jag egentligen lika noga som Pepe, men det syns inte på mig. Jag är inte den typen helt enkelt. Det hjälper inte hur jag tvättar mig, jag kan inte se ut som Pepe ändå. Jag tror att han har börjat begripa det. Men det verkar inte som om det gjorde honom nöjdare. Nästan som om han skyllde det också på mig.

Och så ett sånt där fnask. Skulle man inte vara ren nog åt henne. Hon har väl haft åtskilliga skitiga karlar i sängen. Förresten vet man inte hur hon själv såg ut under det där vitskimrande skalet. Hon luktade inte bara parfym, när han tänker efter.

Fast … kvinnor har ju också en särskild doft. Någonting lite fränt och kvalmigt, nästan kväljande, skrämmande, som i en djurhåla. Och samtidigt någonting bedövande vänligt och inbjudande. Både som ett försvar och en ständig kapitulation.

Kapitulation. För somliga, ja.

Förresten vill jag inte ha dem. Den där ångan de har omkring sig. Jag får kväljningar av den. Det här var någonting annat. Någonting kort, lätt, flyktigt. En kallhet fläkt, som nejlika i snövind.

Det håller på att bli vår. Stora isflak flyter sakta fram i det allt annat än rena vattnet. Det ser för all del inte så smutsigt ut. Det glittrar och glänser förrädiskt på ytan. Som om det nyss hade sprungit upp ur berget i en kristallisk stråle, skrattande åt solen. Där skulle man vara, tänkte han. Naken i solen med kalla, kristallklara vattnet i gnistrande floder över huden. Som händer, svala rena händer.

Han stannar, blundar, känner vattnets svala, tröstande händer över kroppen, ansiktets grova, gråaktiga hud, det tunna, testiga liksom malätna håret. Och så det rinnande vattnet. Rent. Smekande. Tröstande. Tårarna lägger sig som en mjuk, skyddande hinna innanför ögonlocken. Som så ofta.

Så hade hon kunnat vara. Sådana händer kunde hon ha haft. Sådana händer kunde hon ha haft i sitt vita skimmer.

Att han inte kan få henne ur tankarna. Hennes grymma, föraktfulla ögon, hennes vulgära ton. De har fastnat i honom, ligger kvar som en envis refräng. Men också hennes skimmer. Hennes doft. Det är som om det var två flickor. Ibland minns han den ena och ibland minns han den andra. Han måste ideligen påminna sig själv om att det är samma.

Nej förresten, tänker han. Det är inte samma. Det kan inte vara samma. Hon som stod där och drömde med dunkla, beslöjade ögon, det var inte samma flicka som hon med den billiga parfymen, den tarvliga rösten och det grymma draget kring munnen. Hon bytte skepnad, hon bytte identitet. Den flickan jag drömde om att älska, hon fanns där. Hon finns fortfarande där. Med svala, tröstande händer. Händer som skrattande kristallvatten. Jag har rätt att fortsätta drömma om henne. Hon finns. Hon bara inte såg mig. Det var den andra som såg mig.

Förresten vad spelar det för roll.

Han har hamnat längst ute på piren. Nu börjar mor bli orolig. Gud vet vad hon oroar sig för. Man är väl inget småbarn längre. Myndig om några månader. Vad skulle kunna hända mig som jag inte själv kan klara upp. När jag frågar vill hon inte svara. Mödrar lär ju vara så där. Men det borde finnas något slags reson i det. Om man satt i rullstol som Kent eller vore mindre vetande. Men när man är fullt normal. Har tagit studenten, ingen lysande examen visserligen, det gick på skruvar, satt kvar ett år också, men i alla fall. Och nu läser man på universitetet. Konsthistoria och … nej, fy fan, var är det där att tänka på.

Vad ska man tänka på som är roligt. Vet inte. Har ingen aning. Flickan på tunnelbanan förstås. Men henne ska jag spara tills i kväll när jag har gått och lagt mig. Då ska jag fantisera om henne tills jag somnar. Det ska bli underbart. Ligga med henne i tankarna. Men inte bara det. Leva med henne också, tala med henne, ha henne hos mig, med mig, synas ute med henne, ringa till henne, stämma möte, se henne komma springande med lysande ögon, ta hennes arm, känna hennes värme, hennes mjuka, svala händer, vara hemma hos henne, tala lågt om kärlek, om framtiden, lyckan. Se fram emot natten, mot hennes nakna skimmer i den fallande skymningen.

Älska.

Så långt borta det är. Långt borta i en annan värld. Men i kväll ska det komma mig nära. Jag ska somna med henne i mina armar.

Nej han måste väl gå hem i alla fall. Annars kanske mor inbillar sig att han har åkt ut till Ilse. Det kanske är det hon är orolig för. Att han ska göra Ilse med barn. Man är väl inte idiot.

Han vänder håglöst in mot stan och släntrar mot hemmet. Trivs inte särskilt bra i hemmet. Det är en stor trea i stadens moderna kvarter. Det vill säga den äldsta delen av stadens moderna kvarter. Det var en lyxvåning när far och mor flyttade in där för mer än tio år sen. Nu har de vuxit ur den, men inte kunnat hitta någonting bättre. Den har ett bra läge, och de måste bo inne i stan för sina yrken. Anser de. Åtminstone Pepe. Och så har de sportstugan därute vid havet. Sportstuga förresten, den är tillbyggd i flera omgångar, så det är numera en ganska imponerande anläggning.

Det är där i närheten som Ilse bor.

Om han skulle åka ut i kväll.

Innan ensamheten slutit alla väggar.

Men Ilse. Vad hjälper det.

Och med den där andra på näthinnan. Med hennes skimmer bakom ögonlocken, i hjärnan, i bröstet, i underkroppen. Dunklet, ljuset, skimret.

Älska.

Mor står i fönstret och tittar efter honom. Hon älskar mig, tänker han. Hon älskar mig, men hon förstår ingenting. Hon älskar som en hona, ett djur, och hon förstår ingenting. Det hjälper inte hur emanciperad hon är. Det är bara på ytan, bara lackering. Under den är hon fortfarande bara hona. Från djur kan man vänta sig vad som helst.

Hoppas att inte Pepe är hemma. I kväll kan jag inte se glad och obesvärad ut hur jag än försöker.

Mor. Var är du. Mor.

Den lilla rösten tystnar aldrig i henne. Skärande, övergiven, skälvande av gråt.

Var är du. Mor.

Hon hade varit i badrummet, han hittade henne inte genast. Trodde att hon hade gått ut. När hon öppnade dörren kastade han sig emot henne.

Vad är det. Vad är det, barnet mitt. Har du gjort dig illa.

Det var grabbarna. De sparkade mig och stoppade snö innanför kläderna, och i mun och näsan och öronen. Jag kunde inte andas. Jag blev så rädd, det blev alldeles svart. Jag ville inte lipa, men när de hade gått kunde jag inte låta bli. Det var så hemskt när man blev ensam.

Varför gjorde de så? Var ni ovänner?

Inte vad jag vet. Men de sa att jag såg dum ut.

Dum?

Ja.

Vad menade de med dum?

Inte vet jag. De säger att jag har för stort huve. Det kanske är därför.

Han hade just börjat skolan.

Innan dess var han alltid glad. Gick och sjöng för sig själv. Sen han började skolan och de flyttade in i stan hade han börjat bli nervös. Sjöng aldrig mer. Pratade ibland ivrigt, men bara hemma, aldrig ute bland kamraterna. Fick aldrig någon riktig vän. Det fanns väl de som sympatiserade med honom, men de vågade aldrig visa det för de andra, för den stora tyranniserande massan.

Han hade förstås ganska stort huvud. Det såg kanske lite underligt ut till den snarare tunna kroppen, de smala axlarna och den korta halsen. Men hon hade inte kunnat förstå att det skulle behöva vara så avgörande.

Så småningom hade hon förstått att det inte bara var det.

Det var någonting ohjälpligare.

Men han har ju så vackra ögon, tänkte hon. Att ingen ser det. Han har så milda, vänliga ögon. Med ett glitter längst in ibland som åt en rolig hemlighet.

Henry har så rara ögon, hade Ilse sagt en gång.

Det var visst bara Ilse som tittat riktigt på hans ögon. Utom hon själv förstås. Och Pepe?

Pepe hade ringt att han inte kom hem till middagen. Skulle äta ute med en klient. En yngre, fet, rik direktör som till varje pris skulle behålla barnen. Han försökte muta Pepe, vädja till hans mänsklighet, hans medlidande. Precis som om Pepe kunde ändra lagarna efter behag. Precis som om han inte gjorde sitt bästa utan påtryckning.

Förresten vädja till Pepes hjärta.

Då ska man vara blåögd.

Undrar om han kommer sent hem. Jag måste få tala med honom om Henry. Jag orkar inte gå och se det här längre.

Hon går fram och tillbaka mellan köket och det stora, ljusa vardagsrummet, dukar åt Henry och sig. Hade köpt lite extra gott när hon hört att de skulle bli ensamma. Inte för att hon missunnade Pepe lite extra gott. Förr i världen hade hon tyckt om att utveckla sina kulinariska färdigheter för hans skull. Han var så tacksam att experimentera för och så överseende när experimenten misslyckades. Men i den dagliga rutinen hade man varken tid eller råd eller ork med någon matlagning utöver det nödvändiga. Och den dagliga rutinen hade börjat bli alltmer förhärskande.

Men när man någon gång hade Henry för sig själv, då kändes det så speciellt.

Hon dukar lite extra vackert också med blommor som hon köpt på hemvägen från muséet.

Pojken borde vara hemma nu.

Är jag en sån där daltig, larvig mor som aldrig låter sitt barn växa ifrån sig.

Tre gula tulpaner och en yvig mimosakvist. Henry tycker om gula blommor. Han tycker om blommor över huvud taget. Ute vid stället har han anlagt några underbara stenpartier och till och med ett par rosenrabatter, fast marken är så karg och stenig. Han jobbar hårt för att besegra stenarna med sin tunna kropp, och det är märkvärdigt hur stark han ändå är. Och så låter han köra dit matjord. Men inte vilken matjord som helst inte, han vet precis hur den ska vara för att ge bra resultat. Själv begriper hon inte ett dugg av trädgårdsodling, tycker det är ett rent under att han kan dra sådana ljuvligheter ur jorden.

Hon bryter solfjädrar av gula pappersservietter. Sol, vi ska ha sol på bordet, och gröna ljus, sol och grönt. Vi behöver sol och grönt, Henry behöver det.

Nej jag ska inte dalta, jag menar inte att dalta. Jag är för övrigt inte alls den moderliga typen. Långt ifrån, alltför långt ifrån tyvärr. Jag kunde ha varit en mycket bättre mor åt Henry. Åtminstone i början. Varit mindre uppslukad av mitt yrke. Men jag fattade inte riktigt då att … Jag menar, jag fattade inte hur väl Henry behövde mig.

Men det hade kanske inte hjälpt. Nu när jag fattar, vad kan jag egentligen göra.

Fattar. Vad då?

Precis som om det vore något fel på Henry. Som om inte han vore som alla andra pojkar i den åldern, med drömmar och rädsla och trots och anpassningsbesvär inför en självständig tillvaro. Det är väl ingenting att fatta.

Ett barn måste bli till människa och lyckan kommer lyckan går. Det är inte så noga. Det är en glädje bara att leva.

Hon grips av en plötslig ångest, stannar med brödfatet mitt på golvet och ser sig omkring. Inte förrän nu ser hon hur skymningen fallit i rummet.

Vad tjänar det till att duka sol på bordet.

Glädje. Var är Henrys glädje. Var är min. Glädjen låter inte lura sig av gula blommor och solservietter.

Mor. Var är du. Mor.

Mor är borta. Hon finns inte mer. Det lönar sig inte att ropa. Mor har blivit en åldrande kvinna som daltar med en men ingenting begriper. Som egentligen aldrig begripit.

Jo, ett begriper hon. Glädjen. Glädjen som slocknade utan att man märkte det.

Det är bara för att han dröjer. Jag går här och hetsar upp mig för att han råkar vara lite försenad till middagen. Jag börjar verkligen bli gammal och larvig.

Hon ställer ifrån sig brödfatet och går fram till den rektangulära spegeln med antik guldram som Pepe ärvt från sitt föräldrarhem. Hon ser ett smalt avlångt ansikte med djärvt framspringande näsa, stor sensuell mun med kraftiga vita tänder, mörkblå, orädda, en smula närsittande ögon med ögonbrynen som två svarta vingar och det mörkbruna håret, tonat i kastanjerött, mittbenat och i en lång våg vid vardera kinden.

Hästansikte, tänker hon. Hur kunde Pepe bli förälskad i mig. Och nu när hon börjar bli gammal dessutom. Att han inte byter ut mig. Han som fortfarande gör ett sånt förödande intryck på kvinnor. Han bibehåller sig på ett mirakulöst sätt. Dessutom är han ju något år yngre.

Själv skulle man väl aldrig bli omgift. Inte för att man saknar karltyeke, inte ens numera. Men därifrån till att inspirera till äktenskap är steget långt. Gudskelov att Pepe inte har tröttnat.

Även om jag ibland kan fråga mig hur mycket han egentligen fortfarande betyder för mig.

Hans charm är väl obestridlig, men man ska nog inte känna honom alltför väl. Inte för att han har några särskilt dåliga egenskaper, men ändå. Ibland tål jag honom inte. Allt oftare.

Jag ska försöka tala med Henry i kväll medan vi är ensamma.

Hon närmar ansiktet till spegeln, ser sig själv djupt in i ögonen.

Hej du, Margot Sanger. Vad är det egentligen du står och kokar ihop därinne. Du är ingen liten ängel, det ska gud veta. Jag känner dig nog. Men ganska renhårig i alla fall, så gott det nu går. Nej nej, försök inte komma undan nu. Se mig stadigt i ögonen. Är du verkligen renhårig?

Jag väntar, jag väntar — prinsen jag har kär — ska komma, ska komma — tillbaka …

Hur är det, Margot Sanger. Älskar du? Pepe? Henry? Älskar du verkligen?

Gud så mänskan stirrar. Alldeles tomt. Hon blev visst rädd. Vågar inte svara. Bara stirrar på mig som om jag inte var klok.

Nej, det blir nog inget svar där. Bättre att gå ut och steka kotletter.

Fläskkotletter. Det är gott och lättlagat. Det blir allt oftare fläskkotletter när man ska ha någonting gott och inte alltför dyrt. De praktiska bestyren har blivit alltmera likgiltiga. Man har liksom inte ro med den, inte plats för dem.

Vad är det som tar deras plats?

Hon måste tänka efter. Vad är det som tar plats i mig, vad är det som upptar min tillvaro? Man sköter det nödvändiga, sitt jobb, sitt hem, sin familj. Man läser en bok, går på teatern, pladdrar med sina vänner. Men allting sker liksom utanpå, mekaniskt. Inte som förr med liv och själ. Gud, som jag har älskat att leva, att vara till, att göra saker. Men numera händer det någonting som gör alltihop avlägset och meningslöst. Vad är det egentligen? Vad är det man går omkring och ruvar på?

Ingen aning. Hon skakar på huvudet. Faktiskt ingen aning. Allting är som vanligt, det vill säga så bra det kan vara. Problem har hon förstås, det har man alltid, men något akut krisläge är det väl inte precis.

Hon håller på att bli gammal, det är alltihop. Gammal och avtrubbad.

Aj tusan, ska kotletterna till att brännas vid nu också. Det fattas bara det. När nerverna ligger spända som fiolsträngar. Hon tål inte sådana motgångar just nu. Hon tål ingenting.

Var i herrans namn blir pojken av. Sådana ögon som han har haft den sista tiden. Är Pepe blind?

Hon kan höra Pepes röst, hans lugna resonabla röst.

Pojken ska bli precis det han själv vill. Precis det han själv trivs med och har lust med.

Hon hade hört den repliken sedan den dagen då pojken blev född, men ständigt med en knappt ens märkbar förskjutning i tonfallet. Den var fortfarande lika aktuell. Pepe hade varit mycket nöjd när Henry skrev in sig på universitetet, men Henry trivdes inte, den saken var klar. Varje gång man försökte göra en antydan om det kom Pepes kommentar som ett brev på posten.

Pojken ska göra precis det han själv trivs med.

Sista gången det kom, för ett par dagar sedan vid middagsbordet, såg hon hur Henry blundade hårt. Oförsiktigt nog frågade hon honom genast.

Vad är det Henry? Varför blundar du?

Henry tittade ner i tallriken och rösten lät pressad.

Jag vet inte. Jag har lite ont i huvudet.

Jag ska ge dig några pulver efter middagen.

Ja tack.

De hade kommit bort från ämnet.

Efter middagen kom hon in till honom med pulvren.

Tack jag behöver inte. Det har gått över.

"Så snart? Det kan inte ha varit mycket till huvudvärk.

Du såg ut som om det sprängde i huvudet på dig."

Det gjorde det också.

Det var tyst en stund.

Vad var det Henry. Tala om det.

Han har väntat frågan, svaret kommer omedelbart.

Jag får kväljningar varje gång far säger det där. Vilket?

Att jag ska bli det jag själv vill.

Varför det?

Jag vet inte. Jag bara får det. Han är så tolerant och storslagen. Och jag …

Du — vad då?

Det gör detsamma. Men du kan väl låta bli att tjata om det där att jag inte trivs med att läsa. Det kan hända att jag säger det till dig någon gång. Men du behöver väl inte springa och skvallra för honom så snart du hinner. Låt mig sköta det där själv.

Skvallra. Det är väl inte att skvallra. Vi måste väl kunna tala tillsammans.

Varför det? Vem säger att vi måste kunna det? Varför skulle vi kunna tala bättre än andra människor?

Därför att vi är en familj.

Du är barnslig mor. Eller också gör du dig barnslig.

Han har rätt. Jag gör mig barnslig tillsammans med honom. Han har alldeles rätt. Vad har vi egentligen med varann att göra, vi tre. Vi har levat en tid tillsammans. Än sen. Kan det utplåna vår väsensskillnad, vårt främlingsskap. Den biologiska processen är för längesen avslutad. Det moraliska ansvaret på väg att förskjutas.

Och kärleken, den har blivit en konvention, ett vanetänkande.

Hon ställer in maten i värmeugnen. Hon är tung bakom ögonen, känner sig som en sömngångare.

Jag avskyr att känna mig så här. Det är inte min stil. Jag ska vara kul och hejsan, det är min styrka. Depressioner ligger inte för mig. Måla fan på väggen. Vad tar det åt mig?

Hon trycker fingertopparna mot ögonlocken ett ögonblick, ruskar på huvudet som för att vakna, går in i vardagsrummet och ställer sig vid fönstret för att titta efter Henry.

Jag måste rycka upp mig. Bli av med de här grillerna. Sluta upp att oroa mig och låta Henry sköta sig själv. Tänka på jobbet. Karlar. Intendenten på museet idag till exempel, van Hoefen. En spännande karl, mörk och lite satt och tung med måne och svartbruna sammetsögon. Vi ska dit i morgon igen. Antagligen kommer han att göra sig ärende ut i lokalerna för att titta på mannekängerna. Ovanligt snygga flickor förresten. Lite personliga. Makaber idé egentligen att fotografera kläder bredvid ett skelett, även om det var en elefant. Men med det där dagsljuset från taket kan det bli en kul effekt. I morgon håller vi oss till montrarna, det blir aptitligare trots allt. Uppstoppade fåglar och cocktailpyjamas. Man har fått vänja sig vid det mesta.

van Hoefen var visserligen het på den blonda, Lilian hette hon visst, han kretsade runt henne som en hungrig tiger. Men det har han inte mycket för, Lilian är oåtkomlig, berättade Malla, hon är frigid, ser inte åt karlar och lever för sitt arbete. Och en så där gammal räv som han måste vara. Det luktar flickorna sig till på långt håll. De har fått vana. Han insåg säkert själv att det var hopplöst. Men han ska nog dit och nosa på henne i morgon ändå, de kan bara inte låta bli när de har fått vittring. I alla fall bjöd han mig på lunch någon av de närmaste dagarna för att få titta på bilderna. Och så för att ha någonting i bakfickan förstås, om det slog fel med Lilian och de båda andra flickorna, vilket det tydligtvis skulle göra. Man har hamnat i reserven. Men det hindrar inte att man kan göra mål.

Man kanske skulle gå i säng med nån igen. Det kanske är där skon klämmer. Det kanske är hela depressionen. Man skulle inte precis vara något undantag i så fall.

Äntligen. Där kommer pojken. Ser inte annorlunda ut än vanligt. Går lite långsammare kanske. Nej knappast det heller, det kan vara inbillning. Det där lite avstängda uttrycket har han alltid, odeciderat, halvgånget.

Han borde klä sig bättre, han ser fattig ut. Det borde han åtminstone inte behöva.

Nu tittar han upp.

Hej. Hej Henkeman.

Hon vinkar och ler.

Han ler tillbaka. Det gör han absolut.

Han är nog glad att ha mig i alla fall. Han blev nog glad att jag står här och väntar. Han känner nog att vi hör ihop trots allt.

Man blir så konstig när man går och väntar.

"Grabben är pappa opp i dagen. Vi förstår varann precis. Vi kan snacka om vad som helst. Vi är faktiskt som ett par kompisar, fast han bara är tolv år. Vi snackar fotboll och bilar och fruntimmer och han hänger med över hela linjen, det är inga problem. ’pappa är i alla fall toppen’,