Det vore väl synd ...

By Lisbeth B Åkerman

Helene och Peter har nyligen separerat. De bor nu med tjugo mil mellan sig, och med varsitt barn. Anna med Peter och Simon med Helene, det var sorgligt men bäst så. Äktenskapet med Peter innebar en ständig kamp med att hålla obehöriga kvinnor på avstånd, han var omåttligt populär. Nu fyller han år och Helene och Lisa har anordnat en födelsedagsfest på prästgården i Ljungby. Många vill närvara vid firandet av Peter och förväntningarna är höga. Men det hela tar en obehaglig vändning när en av gästerna hittas död. Polisen Berget och Åsen rings in för att påbörja efterforskningarna, snart står det klart att allt inte är som det verkar i Ljungby. Det vore väl synd är den första delen i serien om komminister Peter Svensson och församlingen i Ljungby. Lisbeth B Åkermans deckarserie utspelar sig i den småländska idyllen och följer en grupp församlingsmedlemmar ledda av den karismatiske komministern Peter Svensson. När utomäktenskapliga affärer offentliggörs och två människor hittas mördade ställs församlingsmedlemmarna inför en livsavgörande fråga: hur mycket ska man vara villig att offra för kärleken?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 19, 2022
• ISBN: 9788728322673

Book preview

Lisbeth B Ǻkerman

Det vore väl synd

SAGA Egmont

Det vore väl synd

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2010, 2022 Lisbeth B Åkerman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728322673

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

En bok måste vara som en yxa

fór det frusna havet inom oss.

Citat ur brev från Franz Kafka

till vännen Oskar Pollak

Förskrift

Sommaren 1986 skrev jag en berättelse som under årens lopp växte till vad den är idag – precis som vi människor växer om vi finner rätt näring.

Det är således en bok på 20+ du håller i din hand!

En ungdom, men med en gammal själ – som man kan se när man tittar in i ögonen på ett nyfött barn. Lika gammal och vis som jorden själv, tänkte jag när jag gick omkring med min fjärde unge i famnen. Hennes mörka ögon lät mig ana oändligheten.

Det är ur denna oändlighet vi föds, var och en med sina villkor och förmågor som vi är tacksamma för eller dömer ut. I tillvarons stora orkester är varje varelse ett omistligt instrument!

När tragiska händelser inträffar där många är involverade ger myndigheter och organisationer stöd och samordnar hjälpinsatser. De drabbade har varandra och delar sin sorg med varandra. Men i den lilla och nära situationen är vi ensamma. Vi har ingen att prata med, ingen som upplever samma sak och fullt ut kan förstå vad som händer oss.

Jag kan gå till doktorn eller till en terapeut. Och jag kan gå till en präst. Man behöver inte vara troende för att gå till kyrkan. Prästen borde vara en person som jag kan lita på. Men vilket stöd får prästen själv? Har han någon bakjour? Finns det några utarbetade riktlinjer i en handlingsplan? Det räcker inte med kompetens när man arbetar med människor i kris. Här handlar det om själavårdarens egen personliga belägenhet och behovet av att hantera de egna reaktionerna.

Är inte alla människor både starka och svaga? Även präster måste få stöttning. Deras överordnade måste kavla upp ärmarna och ta itu med problemen och inte bara tänka att det löser sig med Guds hjälp. Det här kan inte sägas nog många gånger:

Alla som ger hjälp måste själva få hjälp! Även Gud.

Samtidigt kan den vara i det närmaste oöverstigligt motbjudande att ta emot! För den står i konflikt med vår mödosamt konstruerade självbild. Hur mycket enklare är det inte att ge än att ta emot!

Vår största fiende finns inom oss. Livslögnen. Självbedrägeriet, som kan vara så starkt att det bistår en mördare med att räkna ut och rättfärdiga sin handling! Stig in i mitt hus, sa spindeln till flugan.

Illusionen kan sitta så djupt att den kör över vårt sunda förnuft och ifrågasättande. Allra värst kan det bli när vi är kära: då är det lätt att tappa vett och sans.

Har vi inte alla varit med om det?

Vad händer om den du tror på allra mest sviker dig? Om din hjärtans kär visar sig vara samvetslös? Om din egen bedrägliga dimma skingras och du plötsligt inser att orden som kommer ur din älskades mun inte har med verkligheten att göra?

Om det dessutom sker inom en kyrklig krets – vad händer då?

Det vore väl synd … är en bok om kärlek. Allt handlar om kärlek, ofta om bristen på den.

Det vore väl synd … är en sann bok – men inte autentisk.

Människor som jag har mött under mitt liv kan känna igen scener i boken, men händelserna äger rum i annorlunda sammanhang och jag ser på dem ur ett annat perspektiv.

Om du skulle känna igen något, låt det då förbli din och min hemlighet. Jag är tacksam över att kunna lämna mitt vittnesbörd, som samtidigt kan vara ditt vittnesbörd, som vi delar med oss till vår nästa.

Tack också ni, som har läst utkast och kommit med synpunkter! Ett särskilt tack vill jag rikta till min dotterdotter och guddotter, Therese, som har läst hela manuset och fick mig att försöka ge ut boken. Jag vill också tacka Gerd, som har korrekturläst, gett redaktionella råd och tröstat mig när jag har tvivlat.

Slutligen får jag tacka Sten Slottner, förlagschefen på Norlén & Slottner, som tog emot mig så vänligt när jag kom med min låda papper och som därefter gett mig sitt stöd.

Medhamn, Visnums-Kil i juli 2010

Lisbeth Birgitta Åkerman

Beredelse I

Miljoner små rännilar, nej en hel vårflod rusade genom hennes kropp. Armarna domnade, runt klippan i mellangärdet virvlade den, runt, runt och ner i ljumskarna, brände till, och forsade vidare ut i benen som genast började smärta och somna. Hon damp ner på stolen framför skrivbordet.

Överhopat med ofärdiga jobb, härs och tvärs, kaos i tankeapparaten! Omöjligt att koncentrera sig på allt som måste vara klart! Snart skulle hon avkrävas resultat. Och de här senaste dagarna som hon knappt åstadkommit en vettig tanke! Men … hur skulle Peter reagera?

Det enda hon kunde tänka på var hans födelsedag.

Sedan hon bestämt sig för att fara hade hon kämpat med sina motstridiga känslor – kunde hon uppenbara sig där utan förvarning? Men det var ju hennes hem! Eller var det inte?

Ändå landade hon i att hon måste. Hon hade hamnat vid vägs ände och nu måste det till en förändring. Hon hade dragit på det i åratal.

Det var hans födelsedag och inte ett tillfälle för uppgörelse, påminde hon sig.

Hennes semesteransökan måste bara godkännas! Olämpligt? Medges. Men ofrånkomligt.

Annars stack hon ändå. Bara stack!

Stack gjorde det i bröstet och i magen. Och i hennes underliv kapplöpte tusen små nålar i ett skenande crescendo.

Tvivlen. Jo. Men hon hade inget val.

Det skulle ordna sig. Allt blev säkert perfekt. Och hon nuddade vid extasen för att genast kastas tillbaka in i helvetet.

Hon uthärdade inte. Kunde inte fara. Inte stanna. Hon skulle falla oavsett vilket. Bottenlöst.

Hatet. Utan förvarning vällde det upp, långt bortom hennes förmåga till behärskning. Det hotade att spränga henne. Lika plötsligt var hon tom igen. Bara frågorna som malde. Stick, stick. Och vårfloden som sköljde och sköljde utan att någonting spolades med.

Det var hans fel. Hon borde ha dödat honom. Utplånat honom från jordens yta. Det hade kommit för henne att det kanske var det som var hennes uppgift. Att det varit meningen. Att de skulle mötas, bli så där häftigt förälskade, så ohjälpligt dragna till varandra. Gifta sig för att hon skulle knacka ihjäl honom. Älska varandra så in i döden, tills hon fullföljt sitt uppdrag. Att ta honom av daga.

Fyllt sin mission.

Hennes plågor skulle få en mening. Hennes barn skulle slippa ha honom som förebild. Lögner och svek. Självtillräckligheten.

Som han roffade åt sig. Leende. Med fast blick. Stora stygga vargen!

Fadern död. Avlivad. Modern i fängelse. Offer. Martyr. De skulle tacka henne i eviga tider.

Nej, nej …

Ändå längtade hon sig sjuk. Hon längtade efter att han skulle hela henne, fylla det där tomrummet inom henne, där lidelserna rasade, dit klippan höll på att växa sig hårdare och kväva allt.

Klippor levde och gjorde ont. Stenar värkte och blev hårdare tills de förvandlades till en evigt molande klippa. Granit.

Diamant …

Nej, hon måste rycka upp sig. Sluta gotta sig i sin patetiska växtvärk.

Men ingenting hjälpte.

Hon reste sig hastigt, tog väskan och gick över till damrummet på andra sidan korridoren. Med dörren reglad om sig vred hon på kranen för fullt. Hon böjde sig över tvättstället och snyftade högljutt medan hon baddade ögonen och tinningarna. Och hon drack tre fulla muggar.

Då hon blev varse sin bild i spegeln förvånades hon över att det inte var en glanslös blick hon mötte. Nej, de gulbruna ögonen tittade frimodigt tillbaka, rakt in i henne. Guldögonen, som hennes pappa brukade säga. Och guldlock. Lite mörkare nu. Hakans linje avslöjade inte någon begynnande medelålder. Trettioåtta var väl ingenting.

Hon bättrade på ett något blekt intryck med ett par bestämda drag med mascaran. Fingrarna genom håret.

Okej, Helen, du är inte så dålig, tröstade hon och vinkade åt Claes, kollegan två rum bort, då hon återvände.

– Helen, har du tio minuter? Han tog några steg mot henne.

– Visst. Kom du.

Hon kom i väg fastän det var den mest hektiska tiden på året. Maj och juni, då alla grumliga samveten skulle vaskas rena. Det var som det gamla ordspråket: När kvällen kommer får den late brått.

Alltid samma visa före semestrarna. Folk blev som tokiga, som om de inte gjort något vettigt under året utan måste ha allt klart nu på en gång. Skrivarna pumpade på som i den värsta fabrik och alla sprang runt som galna eller ringde och mejlade stup i kvarten.

Men de hade inte varit glada. Det var faktiskt nödvändigt att få undan så mycket som möjligt. Annars kunde vissa jobb stanna av nästan helt och hållet. Det mesta krävde samråd med kollegerna. Inte riktigt, men projekten kunde läggas åt sidan i veckor, om någon nyckelperson var på semester.

Hon fick ta igen det när hon kom tillbaka. Det handlade bara om fyra dagar. Hon hade kunnat bli sjuk. Man var väl ingen robot heller.

Ibland undrade hon vad hon gjorde av sitt liv. All tid och möda som gick åt till att utreda barns miljö, hälsa och tillsyn. Hon kunde pyssla om sina egna ungar i stället. Men då skulle andra föräldrar fått göra samma val. Stannat hemma. Som det nu var behövdes hennes jäkla utredning.

Kör till! Hon skulle behöva en egen karl!

Peter Svensson, hennes man, hade knappast någonsin varit hennes egen.

Snart femtio fyllda. Otroligt. Åren gick. Åtta år av himmel och helvete.

Då hon kom in i bilden hade han redan hunnit krascha sitt första äktenskap och skaffa sig erfarenhet av en massa andra kvinnor. Som han använde till att få henne på kroken. Vad det nu var för mening med det.

Men en nitälskande, livsbejakande och humoristisk kyrkans förkunnare hade han varit, populär och hårt ansatt av kvinnorna i församlingen. Hon hade tagit hand om honom och sökt hålla obehöriga på avstånd. Särskilt länge hade hon inte lyckats.

Bara ungefär fem år. Och knappt det.

Nu levde de på varsitt håll med ett barn var och tjugo mil mellan sig, Anna med sin pappa fast hon inte var mer än sex och Simon med bara mamma nästan ända sedan han föddes för tre år sedan.

Sorgligt men sant. Det var bara att göra det bästa möjliga av det.

Landskapet kråmade sig i sin försommarprakt och gjorde allt för att beveka och dela med sig av livsglädje och förhoppningar om det som stundade. Hennes bil förflyttade sig stadigt och glatt som en häst mellan stall och bete. Den var fylld av sin återerinrings förväntan och så inställd på målet att den fick fria tyglar på vägen mellan Jönköping och Fagdala. På vägen tillbaka kunde det hända att den försökte konstra. Men det hjälpte inte.

Hon njöt av att äntligen vara på väg, på flykt från och flykt till, på önskningarnas bro mellan sina båda liv – med honom och utan honom. I den här riktningen var det en förhoppningarnas väg. Det var först när hon vände åter som den framstod som smärtornas väg. Min Via dolorosa, brukade hon tänka men förmådde ändå ta sig samman.

Typiskt att Simon skulle bli snuvig och börja kinka. Och Anna, som Helen lyckats locka till sig på ett extra besök några dagar, satte sig också på tvären. Helen hade ordnat med Kerstin, Simons förra dagmamma, så hon skulle ta hand om barnen de här dagarna.

Hon hade varit nära att ställa in resan. Men Lisa, som hon ringt för att avblåsa alltsammans, kom med lösningen: mutor. Ungarna hade envisats ett tag men sedan låtit sig övertalas. Skansen senare i sommar. Och de skulle få sova över hos Lisa i Stockholm.

Lisa, ja. Lisa Stenfeldt sedan hon tagit tillbaka flicknamnet. Hon var inte Lisa Svensson längre. Helen ville vara ensam om att vara fru Svensson. Även om också hon var en före detta numera.

Vackra Lisa som utövat ett skräckvälde i flera år. Helen hade varit livrädd för att hon skulle ta Peter ifrån henne. Men nu när de delade före detta-skapet och Lisa sedan många år hade en sambo kändes det tryggare. De skulle betrakta varandra som systrar hade Lisa sagt sist, syskonlösa som de var båda två.

Men vem var det som kommit med idén om att de skulle ordna en gemensam födelsedagsuppvaktning?

De hade pratat i telefon ett par veckor tidigare. Det var Helen som ringt upp Lisa för att ventilera problemen på Simons dagis. Hon behövde prata med någon utan att skräda orden, någon som själv varit med om samma sak. Simon mådde inte bra och Helen kände sig ifrågasatt av personalen.

Under samtalets gång hade Lisa kommit med förslaget att ta upp Anna till Jönköping.

– Jag tror han blir mycket gladare då. Jag tror han saknar henne.

Visst var det så.

När dagis sedan förvånande nog hade gått med på det, att ett syskon under vissa omständigheter och viss bestämd tid kunde få följa med det syskon som var inskrivet där – vid ett specialfall som detta – hade Helen, med fuktig panna och nackhår som lockade upp sig trots att de kändes resta och raknade, ringt upp Peter. Hon hade lyckats få honom med på noterna utan att försäga sig eller trassla in sig i någon konstruktion som kunde ha fått honom att ana ugglor i mossen. Det blev bestämt att storasyster skulle komma till dem för att vara tillsammans med sin lillebror ett litet tag.

Barnen fick bo hos Simons dagmamma sedan tiden före dagis. Hon hade erbjudit sig att lämna och hämta dem på dagis och ha hand om dem under veckan fram till lördagen då Peters födelsedagskalas skulle gå av stapeln och barnen vara med och uppvakta sin pappa.

Som på beställning råkade Peters födelsedagsfirande sammanfalla med Kerstins och hennes mans planer att åka nedåt landet samma helg. De skulle besöka några släktingar i Bräkne-Hoby. Det skulle gå hur bra som helst, att barnen åkte med dem, så Helen behövde inte krångla med den saken.

De hade gjort upp om att mötas runt lunch på OK-macken i Ronneby, lördagen 15 juni.

Efteråt skulle Helen gång på gång återvända till de här tillfälligheternas spel och fråga sig om inte ödet haft sitt finger med i spelet. Ett Guds ingripande.

Det hände också att hon misstänkte en inblandning från ett helt annat, motsatt håll.

Men nu visste hon inget mer än att hennes förberedelser väckte en massa motstridiga känslor och en föraning om att hon rörde sig mot ett tillstånd vars konsekvenser hon varken kunde överblicka eller ha någon kontroll över.

Det var ändå märkligt att hon vände sig till Lisa av alla människor. Det borde varit naturligare att prata med någon av jobbarkompisarna eller med någon av de andra som hon brukade träffa. Men hon var inte förtrolig med någon på sin nya hemort. Hemort, nej, jobbort var det bara. Hon ville inte ha vänner eller höra hemma där.

Hur skulle hon förklara sin situation? Bara att ha övergett ett barn räckte för att bli ifrågasatt. Att hon blivit ivägkörd var inget hon ville skylta med. Då skulle folk dra sig undan. Hon ville bli betraktad som en oberoende ungkarlstjej och sorglös kamrathustru. Hon lät dem tro att hon valt att pendla mellan karriären i veckorna och familjen i helgerna.

Fast det handlade inte om deras gillande utan om medmänsklighet. Den enda medmänniskan hon hade i sin tilltrasslade värld var Lisa.

Men det kändes fel att komma till Peter oanmäld.

Det skulle bli så roligt att överraska, tänk dig bara hans min, hade Lisa sagt. Han skulle bli så glad. Och de skulle hinna feja och fira tillsammans under onsdag, torsdag, fredag inför lördagen, då det stora kalaset skulle äga rum, med tjocka släkten, tårtor och disk. Då skulle det inte alls vara lika roligt som att smygfesta i förväg.

Inte för att det spelade någon roll vem som först kläckte idén. Tänd på den hade hon blivit. När det sedan ordnade sig med barnen var saken klar.

Var hon redan i Ljungby! Hade hon passerat Lagan utan att lägga märke till det? Herregud. Hon körde nedför avfarten och in i stan och kände nostalgin krama tag i henne. Lasarettet. Där hade Jenny, hennes mormor, legat så liten och hjälplös sista gången hon såg henne i livet. Trafikljusen vid Bolmstavägen. Annars kände hon knappt igen sig.

Hon hade valt den här vägen även om den blev något längre. Hon ville söka stöd där hon hade sina rötter. Hennes mors hembygd. Där hade Helen tillbringat somrarna med Jenny, sin bästa vän på denna jord, vars vänliga blick hon fortfarande kunde förnimma då hon saknade henne som mest.

Här mötte hon Peter för första gången!

Det pirrade i magen. Hon kände ett lätt illamående. Skulle det här slå väl ut? Hur skulle det kännas att se Lisa gå omkring där i hennes, Helens, hem?

Lisa hade aldrig bott i Fagdala. Men Björn, Lisas och Peters son, hade bott hos dem de första åren. Honom hade Helen vant sig vid, på gott och ont. Men Lisa? Skulle hon försöka ta kommandot som first lady trots att hon hade en egen karl med sig? Bara han nu var med, käre Gud.

Hon verkade så förälskad i Lasse. På ett hängivet och lite svartsjukt sätt hade det förefallit Helen då hon sov över hos dem under Stockholmskonferensen i våras.

Det hade känts pinsamt. Lasse hade varit beskäftig och onykter och brett på om resor och viner och allt vad det var. Lite småflörtig och glad visste hon med sig att hon kunde bli. Men med alla sina företräden behövde Lisa inte vara orolig. De hade varit lite berusade alla tre och inte att räkna med.

Från början hade hon avskytt Lisa, skytt henne som pesten. Då hon kom för att hämta Björn eller i något annat ärende hon gjort sig hade Helen alltid fått ont i magen. Men när det sedan började knaka i fogarna med Peter var det ändå till Lisa hon vänt sig, först misstänksam – att Lisa kunde vara orsaken till deras kris – men sedan hade en enkel vänskap växt fram mellan dem.

Peter hade varit det största samtalsämnet – vad han hade menat med det eller det där, och vad Lisa trodde att han tänkt då. Och förklaringarna – mer eller mindre begripliga – eller gissningarna, som det snarare handlat om, hade lugnat henne. För ögonblicket.

Peter ryggade för konfrontationer och ville inte ha nära och öppna samtal. Han måste tolkas.

Lisa hade alltid varit reko, konstaterade hon då hon närmade sig Södra Ljunga, strax söder om Ljungby. Det var där, i byns handelsbod, som Jenny en jul för länge sedan lämnat in sin hemmagjorda korv till rökning. Det var där de stigit upp i ottan och tillsammans sjungit de vackra sångerna i juldagsmorgonens fyllda kyrka.

En tjutande signal fick henne att tvärbromsa och göra en häftig sväng tillbaka just som hon påbörjat en omkörning. Hon hann nätt och jämnt undan innan en Mercedes trängde sig förbi på en hårsmåns avstånd, ilsket och ihärdigt tutande.

Hon blåhöll i ratten och svängde sedan in till kanten. Hon hade sinnesnärvaro nog att slå på varningsblinkern. Så kom alltihop, skamset, vilt och ohejdat och så högljutt att hon tyckte sig överrösta motorljudet många gånger om.

Beredelse II

Det var alltid lika pinsamt att handla på systemet. Expediterna var tråkiga och såg ut som absolutister hęla bunten. Lisa var säker på att de snackade skit sinsemellan och ondgjorde sig över sina kunders dryckesvanor.

Var inte hon inne häromdagen, tyckte hon sig höra, och vad köpte hon då? Jo, billigt vin! Jo, jo.

Sju personer stod framför henne. Och naturligtvis skulle alla kolla i den ena katalogen efter den andra och diskutera sorter, lagringstider och allt vad det var. Fel kö som vanligt.

Lasse kunde ha tagit ansvar för spriten, han hade ett bolag rätt över gatan från sitt jobb.

– Det är till din släkt vi ska, avfärdade han henne. Och glöm inte att tanka bilen, hade han ropat efter henne när hon en halvtimme försenad smällde igen dörren.

Han var en riktig stroppsnobb. Med en farsa som var ingenjör, fint på den tiden, Själv var han också ingenjör, mindre märkvärdigt i dessa dagar. Med sin borgarbrackarfostran i vett och etikett såg han det som sin uppgift att kritisera hennes – som han tyckte – sämre bildning och brist på smak.

Elegant kunde han rabbla porslinssorter, tygkvaliteter, möbeldesigners och modehus och fick henne att framstå som en barbar från urskogen.

På intet sätt var hon honom underlägsen men lät sig ändå kränkas. Ibland hatade hon sig själv. Hon hade ett jävlaranamma i sig men ändå låg hon där i skiten och kravlade.

Det var bara i sängen det fungerade.

– Slappna av och njut, brukade han säga.

– Ja, svarade hon och tänkte att det var vad hon gjorde. Så gott hon kunde.

Om hon bara sluppit kommentarer som:

– Det är bra. Du kan bara du vill.

Eller:

– Nu är du härlig. Mer så. Mer … Mer … Såja, kunde han säga sedan. Som grädde på moset.

Då svalde hon och sa:

– Mm …

Och hon hejdade impulser som att tvärresa sig upp och kasta kudden i golvet eller slita av honom täcket, slänga iväg det tvärs över rummet och stampa på det. Men efter en stund brukade hon glömma och kunde ge sig hän.

I sängen sonades allt. Nästan.

Men hon insåg att hon fick stå ut med mycket för den där tappen han hade mellan benen.

Varför i heta helvete skulle man behöva offra så mycket för en herdestund då och då? Något mer var det inte. Enstaka berusningar. Däremellan var det att utstå förödmjukelser och tillrättavisningar, svälja det som gick och att bita ihop.

Sämre beslut än man själv fattade fick man nöja sig med. Man måste brygga över alla tillvarons sprickor och skapa stämningar, man skulle se till att det som behövde anskaffas fanns tillhands.

Det var hon som kryssade mellan hyllorna och skaffade fram de rätta varorna, köade med förhöjt blodtryck och kånkade hem alltsammans. Och efter ett otacksamt förädlingsarbete vid grytorna skulle nästan alltihop bäras ut igen, i proppfulla soppåsar.

En märklig ekvation.

Varje led i processen krävde insatser av osynligt och oavlönat arbete och en onämnbar åtgång av tid, gratis för henne men alltför dyrbar för honom.

Hur allt detta, som verkade så värdefullt för honom, kunde göra henne värdelös var och förblev en gåta.

All hennes väntan – väntan på att han skulle dyka upp, försenad och svärande. Hon skulle svälja allt och gulligulla. Denna trösdösa väntan på att hindren, alltifrån lördagarnas sportterror till midsommarhelgens dåliga ölsinne, skulle försvinna. Var det rimligt? Att bara vänta och vänta tills han blev mottaglig och så nykter att hennes längtan kunde formas i ett uttryck – nej, det var henne det var fel på.

Hur kunde hon göra så mot sig själv?

Hon förödmjukade sig för några famntag och lite ömhet. Hon prostituerade sig för sex och romantik. Hon sålde sin själ till djävulen.

Vilken ansträngning var det inte för kvinnorna i arbetslivet att förhålla sig professionella och klara av att bottna i sin integritet, när de dagligen levde på känslomässig svältkost i hemmet? Familjeförsörjningens och den knappa hushållsekonomins strupgrepp hade ersatts av en kärlekens känslotyranni! Och det skulle kallas för samhällets kulturella framåtskridande!

Han hade övat maktspel i pojk- och ligalekarna, att snabbt få ett bättre läge i hackordningen med sitt handlingsutrymme matchat av andras beroende och underdånighet. Med hot och bestraffning fick småpojkarna till ett skräckvälde med raffinerade sanktionssystem vid olydnad men som också erbjöd skydd mot omvärlden. En slags maffia.

Han hade tränat social manipulationskonst, att ta risker och att belöna. Fick han smörj kunde han ta igen skadan på någon annan stackare. De fostrades till anpassning och smidighet, till att vara följsamma, samtidigt som de alltid hade några maktlösa att bestämma över. De uppfostrade genom förakt och utstötning, förödmjukelse och att ta till nåder igen. Till fulländning.

Flickstackarna stöttade och tröstade bästa vännen och sina dockor. De viskade lågmält små förtroenden och dog hellre vid svek än gav igen. De lärde sig tala sanning, be om förlåtelse och hjälpa till. De såg mamma småle åt broderns oppositionslust medan de själva fick ta emot förebråelser för samma sak. Det spelade ingen roll vilka jämlikhetsidéer man drev och bekände sig till – verkligheten var en annan. Som ung flicka hade man varje känselspröt ute där förväntningarna sög sig fast. Den sociala förbannelsen drabbade tjejer i alla tider och i alla åldrar: att vara till lags.

Själv hade hon ingen bror att reta sig på men blev slukad med hull och hår av föreställningar om hur viktigt det var att vara vacker och kunna föra sig. Pådyvlad värderingar blev hon, vilka längre fram rasade en efter en, tills hon stod där naken och utan något att hålla fast vid.

Att sedan börja bygga upp en verklighet var hårt arbete. Man skulle klara av samma saker som männen – och mycket bättre om man skulle ha en chans – fast man fick visa sina talanger i lagom stora doser för att inte överglänsa dem.

Kanske skulle det bli annorlunda i nästa generation, för de desillusionerade och utbrända yrkeskvinnornas ungar, de som från början vant sig vid att vara övergivna och klara sig själva.

Fast det var ljusår mellan överspända protester och kraftfullt avståndstagande. Det krävdes självkänsla och alternativ. Först därefter kunde oberoende och frihet infinna sig.

Fri från eller fri för kärlek, det var frågan. Hade de kämpat sig fram till kärlekslöshet? Ville han ha kärlek? Eller förutsatte hans kärlek maktfullkomlighet? Måste karin få trampa ner och förkasta för att bli förmögen till kyssar och smek? Var det för att övertyga om potens och manlighet? Varför behövdes det? Vart var de på väg?

Eller var det en skruvad svartsjukekamp där han indirekt markerade bättre ställning gentemot andra män? Och hon gick på det.

Bara för den där tappen och för värmen i hans armar lät hon sig användas.

– Fruntimmer är sig lika, skulle han säga. Javisst. Karlar med.

Hon ryckte till och stirrade på kvinnan framför sig.

– Förlåt …?

– Står du och drömmer? Expediten log och upprepade:

– Vad får det lov att vara?

– Jaha … En vettig karl, kanske …

Hon skrattade till smått hysteriskt och fick expediten att skratta med ett par varv innan hon sansade sig och beställde.

– Jo, en Reimersholms Herrgårdsakvavit, tack. Och en Black Ribbon och så en Gula Änkan. Så var det bra, tack.

De gav till några små efterskratt innan allt återgick till ordningen och hon betalade. Men när hon tappade hälften av växelmynten som hon fick tillbaka slog systemnojan till igen, Hon kände hur svetten ångade om henne när hon blossande reste sig upp efter att ha nöjt sig med att fiska upp de närmaste slantarna från golvet.

Hon fumlade med påsar och flaskor medan alla glodde på henne och trodde att hon redan var bra igång. Genom svängdörrarna vinglade hon iväg och råkade sätta armbågen i magen på en stackars gubbe som stirrande famlade tag i henne och lyckades återfå balansen trots att han definitivt hade hunnit tjuvstarta ordentligt på sin dagsranson.

Så fort hon öppnade ytterdörren kände hon det. Hon gick förbi Björns stängda dörr – hörde att han höll på med något därinne – och fortsatte in till vardagsrummet där Lasse satt och bläddrade sammanbitet som om han jagade en fiende på endera sidan i en Metro.

– Har du fixat bilen? frågade han utan att höja blicken.

Han hade på sig den ljusgrå tröjan som hon stickat åt honom. Han satt och tjurade, insvept i det som hon under minst hundra timmar låtit sin kärlek flöda över i.

En karl kunde förnedra sin kvinna medan hon varsamt höll på att vika ihop och lägga tillbaka hans nytvättade kallingar i byrålådan.

– Ja, den är klar, bara tuta och köra, försökte hon. Karlsatan.

– Kollade du däcken också?

– Nej, behövdes det?

– Har du missat att höger fram läcker ur fortare än de andra?

– Det är fort gjort. Vi kör ju ändå förbi macken.

Hon framhöll ursäktande, förbaskat också, att hon hade packat och klart i övrigt.

– Björn, är du färdig snart?

– Lugna dig, morsan. Ska bara plocka med några cdn som vi kan lyssna på under resan. Han var tyst någon sekund.

– Jag tar min iPod också, ifall ni tänker ha högljudda diskussioner. Som vanligt …

– Det är lugnt, morsan, det fixar sig alltid, tillade han och spelade vidare på hennes nerver.

Lisa undvek att skynda på sonen. När det var bråttom reagerade han med att bli ännu mer långsam.

– Ni är lika okoncentrerade båda två, utbrast Lasse med något vilt i blicken. Hur skulle det vara med lite planering och framförhållning?

– Hör nu, lille gubben. Jag jobbar med planering hela dagarna.

Hon hade haft en av de värsta dagarna på länge. De hade hållit på med det personalpolitiska programmet och kommit ihop sig ordentligt på den administrativa enhet där hon framlevde sina dagar mellan åtta och fem. Det hade slutat med att hon rest sig upp och smällt rapporten i bordet, kallat dem för avslagna pisspottor och lämnat rummet.

Det var på vippen att hon låtit Lasse få sin släng av sleven. Hon hade kunnat säga honom ett och annat. Men hon besinnade sig och tänkte på semesterdagarna som låg framför dem. Hon tog några hastiga steg fram och förrådde honom med en kyss. För ett ögonblick upplevde hon sig som en anfallande svart mamba.

– Hör du, lilla vännen, fick hon fram. Ska vi inte ta oss en kopp innan vi sticker? Och coola ner lite innan vi ger oss ut i vimlet på vägarna. Hon svalde resten av meningen och log.

– Nej för fan. Jag vill komma iväg så fort som möjligt. Om ni bara får tummarna ur någon jädrans gång. Blicken som vilade ett ögonblick på henne hade mildrats något.

– Ska vi sticka