Födelsenatt

By Inga Lena Larsson

Vad ska man egentligen göra med livet? För vissa verkar livsbanan utstakad och oproblematisk. Gifta sig, arbeta mödosamt, skaffa barn, möta ålderdomen. För lagerarbetaren Otto och sömmerskan Astrid är dessa saker bekanta. De har alltid hört att det är så man lever. Så de gifter sig. Men båda är vilsna, äktenskapet är inte särskilt genomtänkt. Det är bara så det ska vara.En känsla av plikt leder sällan till ett långvarigt och kärleksfullt äktenskap.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 29, 2022
• ISBN: 9788728451267

Book preview

Inga Lena Larsson

Födelsenatt

SAGA Egmont

Födelsenatt

Originaltitel: Födelsenatt

Originalspråk: svenska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1952, 2022 Inga Lena Larsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728451267

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

(I)

Staden befann sig i januarivinterns grepp. Luften var frostig och dimhöljd. Till slut försvann den sista stjärnan i töcknet.

Trött lutade hon huvudet. Hon hade suttit vid fönstret i timmar och stirrat ut genom glaset, sjunkit in i orörlighet. Hon hade inte somnat av tabletterna, bara råkat i dvala med ångest och huvudvärk tills hon inte orkade ligga längre.

Plötsligt stod hon på golvet. Allting gungade, det svartnade för ögonen. Hon stod vajande och kände svimningen krypa över nacken, vacklade några steg och sjönk ihop på bädden. Utmattad låg hon och stirrade i taket, tankarna malde och malde sina envetna frågor: Varför finns jag? Vad ska jag ta mig till? Och tusen års händelser virvlade kaotiskt, händelser som fullständigt tröttat ut henne och som hon inte kunde finna någon början till. På flera dygn hade hon inte ätit, eftersom det inte fanns någon mening i att uppehålla det som det inte var någon mening med. Arbetsplatser och uthyrningsrum, lika trist överallt; till slut hade hon inte kunnat se och höra människor utan stannat i sängen och tänkt att hon skulle hinna fundera ut någonting, ett sätt att fly. Dagarna hade gått. Men bara en dag utan inkomst var en dag utan existensberättigande. Panikkänslan hade övergått i apatisk slöhet, och hon var utan vilja, utan mål. Hon låg på bädden och stirrade i taket och kände tröttheten utan att nå botten.

Tjugu år på jorden räcker för att man ska hinna tröttna. Om man bara kunde somna och slippa vakna mer, men så lätt är det inte. Det svåraste som finns är nog att dö. Ta livet av sig, det kan bara modiga människor, jag är för feg. Det går inte med sömnmedel, det kräks man bara opp, sa Ström på jobbet en gång när vi talade om det, hon kanske har försökt. Jag tog för att döva tandvärken, ganska många, det blir bara hjärtdunk som ett lokomotiv. Vad ska jag ta mig till, det skriker i mig överallt. Låt mig slippa stirra på fläcken i taket, snart blir det hål i taket. Kanske jag kommer ut genom taket, ut i luften, genom att stirra i taket ut i luften genom —

Hur orkar andra människor dag efter dag att bara vara och skratta och prata och larva sig och låtsas som ingenting och knoga och arbeta och gräla och bekymra sig och alla dumheter som ingenting är värt? Världen är en dårvärld, det tyckte jag redan när jag var liten, för alla var dumma och elaka och hemskt orättvisa så man kunde dö. Förr kunde jag gråta och få sova, men det går inte längre, det har stelnat nånstans i mig. Varför föddes jag, och varför finns jag? Det finns inga riktiga människor. Dom magra äcklen tar lite mindre plats, det är allt.

Men nånstans kanske det finns något annat, en annan värld? Det kanske finns riktiga människor? Rika människor kanske är annorlunda? Om man hade pengar? Då skulle man först hyra ett vackert rum och vara alldeles i fred, slippa se folk, inte vara tvungen att gå till ett jobb där man vantrivs. Då kanske man skulle kunna bli en riktig människa, om man fick tid att vila opp sig en tid alldeles i fred. Men en sån möjlighet finns inte för fattiga satar. Det är den största olycka att vara fattig, det har jag åtminstone fattat från början.

Självmord är smitförsök från mord, kom ihåg det, sa Ström när vi talade om det på jobbet. Jag kommer ihåg det. Det så klart att ingen vill väl ta livet av sig utan orsak, det kan finnas många orsaker. Jag kommer ihåg Gullan. När man fått utseende gratis och stora bröst kan man strunta i att jobba ihop pengar åt kapitalisterna, utan ta en skiten hundring på en kvart i stället, sa hon. Hon dog sen.

Om man kunde skratta åt allting och vara som andra. Livet är inte värt att vare sig skratta eller gråta åt, säger Ström, men att studera, menar hon. Studera ja, det kan hon säga, hon är ju gammal, hon är väl över fyrti. Det ser hon ut för — hennes ansikte är som sten, man vet aldrig vad hon tänker. Men henne kan man gilla, för hon är aldrig fånig. Vad kan hon ha för glädje av livet? Det är skönt att kunna andas fritt, bara det att kunna andas, brukar hon säga. Det tycker kanske Vincent också, han visslar i stället för att prata, det är bättre. Det är bättre än vanliga idioter, det är dom man blir så urtrött på.

Nu mörknar det, vad ska jag ta mig till hela natten och nästa dag och nästa, vad ska jag ta mig till, stirra i taket tills det blir hål i taket ut i luften? Finns det ingen som kan hjälpa, nej det finns ingenting någonstans. Tag på dig och gå ut, jag orkar inte, vill inte, ingenting.

Astrid låg och stirrade i taket på en fläck, medan tankarna snurrade allt outhärdligare för varje minut. Snart skulle hon nå den sekund då hon skulle rusa upp och företa sig något, men vad?

Pressjärnet kändes tyngre än vanligt, ångan från damptrasan flöt som ett vått dok mot ansiktet. Ström lyfte ögonen och såg ut över lokalen där de vitgrå murytorna förminskade utrymmet. Fönstren låg i nivå med den cementerade gården, om det var solsken nådde det aldrig längre än till fönsterkarmen. Det var som att vistas i en krypta. Luften blev fuktdimmig av pressångan, full av damm och tygstoff. På golvet låg högar av tygspink, foderbitar, slaglärft och skräp. Vid ena väggen hängde en rad halvfärdiga, provade och tråcklade kläder. Ström lät dampborsten dunka mekaniskt över plagget, flyttade på den våtfuktiga trasan, måste ta sats inom sig för att orka lyfta pressjärnet på nytt.

Vid ena hörnet av långbänken satt Löbing med korslagda ben och påtade med att få fason på krage och slag till en rock. Hans fingrar rörde sakta och fumligt vid nål och tråd, munnen plutade trött, hopsjunken över käkarna utan kindtänder, några brunsvarta tandstumpar skymtade när han öppnade munnen. Löbing såg ut som en trägubbe skuren i ett stycke, med rygg, nacke och ben styva, och magen putande som ett halvklot.

Kall-Albin, skräddarn, for som ett torrt skinn ut och in mellan verkstan och provrummet, flaxade med armarna, letade efter saxen, måttbandet, kritbit, nålask, tuggade på en slocknad cigarrstump, spottade tobaksflarn, småsvor när han inte genast hittade det han sökte. Han kunde inte hålla ordning på de saker och ting han behövde när han skulle prova på kunderna, ingenting blev färdigt i tid och allt en enda röra. När det var brått med beställningar och ändringar röt han och domderade:

— Det där ska vara färdigt i veckan, det där i morgon och det där i dag, så sno på bara. Slå i tecken, vik opp armar, lägg ner ben, pressa slagen, lägg ut i ryggen, fort, sno på bara. Han tuggade och rullade den stinkande cigarren, spottade, blängde på Löbing som fattade långsamt i vanliga fall, men som inte tycktes fatta det enklaste när det jäktades på honom.

— Ta det lite lugnt, brinner väl inte i röven på dig heller, muttrade Löbing och försökte gnaga av tråden mellan de två tandstumparna, som satt så att han måste vrida käkarna snett för att de skulle passa. Löbing blev tjurig och arg när det jäktades, det kunde hitta på och hända att han gick sin väg och blev borta flera timmar.

— Ta inte åt sig av Kall-Albins gruffande. Vet han väl hur han går på, inget att rätta sig efter. Det är väl vi som får se till att nånting blir färdigt och kommer iväg. Granlund försökte blidka Löbing, så att han inte skulle ränna ut på stan och dricka pilsner.

— Var kan Astrid hålla hus? Ska hon inte komma i dag heller?

— Hon kanske har fått annat och bättre jobb, så att hon inte kommer alls.

— Hon ligger väl hemma och sover, tar igen sig ett tag.

— Stina kan gå ut och köpa något gott till kaffet. Nu puttrar det över också. Granlund kom med fart upp från stolen och räddade kaffepannan, som kokade ovanpå gasugnen.

— Kaffeskvätt ska vi ha, om det brådskar aldrig så.

— Fram med pengar. Vad ska ni ha? Stina drog västen ur symaskin, reste sig och borstade trådar av satinförklädet.

— Köp något gott, flottyrmunkar med äppelsylt. Ström och Löbing, raska på nu medan Kall-Albin hålls därinne. Granlund satte fram koppar på skräddarbordets ena hörn sedan hon makat undan tygspink och klädesplagg. När Stina kom tillbaka slog Granlund i rykande kaffe i kopparna. Löbing kom truligt och satte sig. Ström ställde ifrån sig pressjärnet och hängde upp kavajen.

— Nu får väl Astrid kicken när det är så mycket göra och hon inte hörts av på hela veckan, sa Löbing.

— Får hon nog inte, bara hon kommer eller hör av sig. Inte lätt att få tag i nån ny som är lika flink att stoffera i foder och sy fina knapphål som hon. Stina kunde kanske gå den vägen över i kväll och höra efter vad det är med henne, sa Granlund.

— Ska jobba extra på kaféet i kväll. Hon kommer nog när hon får lust att komma, såvida hon inte sökt annat jobb.

— Kan väl inte ha hänt henne något så att hon ligger sjuk eller så?

— Tror jag inte. Hon har väl bara tröttnat opp ett tag.

— Tag en munk, du Ström. Granlund sköt fram påsen.

— Tack, men jag håller mig till kanelbröd, sa Ström.

De andra pratade och surrade om lite av varje under kafferasten. Ström såg mot fönstret, genom det syntes ingenting annat än en grå mur. Även om man är ung som Astrid så kan man tröttna opp. Så håglös och apatisk som hon verkade de sista veckorna. Kärleksbekymmer kunde det väl knappast vara, hon tycktes inte bry sig om något sällskap heller, talade aldrig om att hon skulle gå ut med någon. Sånt spordes ju snart annars, man visste ganska väl om varandra på verkstan. På ett sätt ja, men inte på ett annat. Vad var och en tänkte och kände innerst inne, det visste inte de andra. Man visste att skräddar-Albin var gift och hade åtta barn och en knust hustru, det hördes minsann på tonen när han talade med henne i telefon.

Astrid gjorde ännu ett försök att resa sig. Hon stod på golvet, allting gungade. Jag måste ut, jag måste få liv innan jag dör, trevade tankarna i dimman. Hon kämpade med svimningen och illamåendet, och i febrig hast fräste hon vatten i badkaret och klev i, hela tiden i den enda tanken att hon måste skynda sig medan viljan höll. Efter badet rusade hon till garderoben, slet häftigt ner dansklänningarna så att de föll i en hög till botten, rusade till byrån och fick tag i halsband och örhängen, öppnade fönstret och slängde skräpet på gatan. Det lugnade lite.

Hon drack en kopp starkt kaffe medan hon klädde sig, tog på en enkel kjol och jumper. Ligga på rygg och sparka tills man dör kanske också vore ett sätt. Men inte för mig. Det verkligt brottsliga här i världen, det är att vara utan pengar, så mycket har man lärt sig i alla fall. Men jag måste ut, jag måste utom dörren.

När hon kom utanför porten stack kölden i ansiktet, och yrseln tog henne så att hon måste luta sig mot väggen ett ögonblick innan hon gick vidare. Vart skulle hon gå? Vart skulle hon ta vägen med sig själv?

Söndagskväll i en stad; ljusreklamer, skyltfönster, biografer, restauranger, människoströmmen på väg till och från någonstans. Hon gick gatan framåt, blev tilltalad av karlar som ville ha sällskap. Man skulle skjuta dom, en ljudlös knäpp bara så dom låg där, tänkte hon likgiltigt. Hon började stelna av köld. Hon hade kommit neråt Skeppsbron och kajkanten, stannade, gick några steg, stannade, vattnet var isbelagt. Det var bara istäcke och snö utåt mörkret och dimman, ingenting annat än is och snö och köld.

Gå på och ta steg så länge du orkar. När du inte orkar gå längre kan du ju ta ett steg till. Det är skönt med snö och is, det täcker över, det blir så tyst. Snötäcket över vidderna verkar så rent och snyggt som om Gud städat. En mörk melodi tonade i hennes huvud, ett brus som snöstorm, som suset av träd och havet när det blåser.

Då hon hunnit fram till Slussplan tvekade hon en sekund innan hon rundade hörnet mot torget. Hon hade kommit att erinra sig att Stina brukade arbeta som servitris på ett ölkafé i Gamla stan under lördags- och söndagskvällar. Hon letade sig fram till gränden, fick syn på skylten. Om hon skulle gå in? Sitta där en stund för att få timmarna att gå. Vad sedan? Tröttheten