Första fallet

By Rolf Christerson

På morgonpromenaden är allt som vanligt. Den strävhåriga taxen går några steg framför sin husse, och nosar förnöjt efter spår i det morgondaggiga gräset. Väl hemma från promenaden släpps hunden fri i trädgården medan ägaren hämtar morgontidningen. Men hunden börjar gläfsa och skälla i hörnet av trädgården vid komposten. Ägaren går och tittar efter, och hans hjärta hoppar över ett slag när han ser en kvinna ligga i komposthögen. Kroppen är i en underlig vinkel, och hon ser inte ut att andas. Istället för att ringa polis och ambulans strör han lite gräs över henne. Han har en viktig affärsresa att åka på, han har inte tid med detta nu."Första fallet" är en kriminalroman som utspelar sig i en värld där positiva kvartalssiffror och uppgång på börsen går före etik och moral.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 27, 2019
• ISBN: 9788726179934

Book preview

Han vaknade redan vid fyratiden av att en bildörr slog igen. Tidningsbudet gjorde sin runda allt tidigare i takt med att nätterna blev kortare. Trots att sovrummet låg in mot gården var det inte ovanligt att han vaknade av ljud från gatan. Det var ett lugnt och stillsamt kvarter där trafiken från genomfartsleden bara hördes som ett avlägset brus om man satt ute på altanen. Befann man sig inomhus märktes enbart motorljud från gatorna i kvarteret, men på nätterna brukade det vara tyst. Just därför blev varje ljud så tydligt för den lättsövde.

Efter ett kort besök på toaletten drog han täcket över sig igen. Tankarna drog fram mellan synapserna och det kändes som om sovtåget inte ville lämna stationen. Det var för tidigt att stiga upp och han började oroa sig för att bli liggande vaken, oomsomnad. Rullgardinen var nerdragen, men man anade att det redan var ljust ute. Han funderade på att gå upp igen och dricka något kallt, men då skulle det bli ännu svårare att somna om.

Plötsligt vaknade han igen. Klockan var halv sju och sömnen måste trots allt ha infunnit sig. Solen lyste trivsamt och termometern visade redan 14 grader. När han kom ut i köket hoppade Putte ur sin korg, sträckte på sig och svansviftade godmorgon.

– Ska vi gå ut? frågade han och som vanligt gläfste Putte till och rusade mot ytterdörren. Den ivriga lilla hunden kopplades och de gick sin vanliga runda ner till busshållplatsen, tvärgatan in till höger, förbi lekparken och sedan gång- och cykelvägen tillbaka. Morgonens majsol sken med angenäm styrka, men det låg i luften att dagen skulle bli varm, mycket varm. Björkarnas nyutslagna lövverk lyste skirt grönt och sinnesvidgande i motljuset.

Det som skulle göras gjordes som vanligt redan vid busshållplatsen och husse plockade upp produktionen i den medförda plastpåsen. En ambitiös hundägare vet vad plikten kräver. Han knöt ihop påsen och deponerade den i hållplatsens papperskorg. Hundlatrinbehållaren fanns borta vid lekparken och det var inte trevligt att bära lortpåsen ända dit.

Däremot var det angeläget att fortsätta promenaden utöver den nödvändiga tarmtömningssträckan. Det tilltagande midjemåttet måste bekämpas. En framvällande mage som inte ens kan hållas i schack av ett hårt åtdraget bälte är sannerligen ingen estetisk upplevelse. Vällande valkar både över och under livremmen ger inte vacker profil och attraherar få.

Och Putteponken protesterade inte. Den strävhåriga taxen drog i kopplet och nosade sig ivrigt fram längs alla intressanta doftmarkeringar.

Det var folktomt så här dags på dagen. En bil backade ut från en garageinfart längre ner på gatan. Den enda människa de mötte var fru Bäck och hennes ullgrå pudel. Hundägarna bytte några ord om vädret medan de fyrbenta artighetsnosade på varandra.

När denna sedvanliga morgonrunda var fullbordad och de hade kommit innanför grinden igen kopplade han loss energiknippet som genast satte fart bort över gräsmattan och in under fruktträden vid husknuten. De små taxbenen arbetade med kraft och motivation. En sån energi skulle man ha, tänkte han och tog upp tidningen ur lådan.

Han ögnade igenom rubrikerna på första sidan och började gå mot hemmets port. Putte syntes inte till. Husse visslade ett par gånger men den sportiga taxen hade tydligen försvunnit bakom huset. Det var tyst en stund. Sedan hördes ett energiskt skällande från andra sidan av den vita mexitegelvillan.

– Putte! Hit! ropade husbonden, men den beordrade vägrade att infinna sig. Varken visslingar eller rop hjälpte. Husse blev en aning irriterad, slog lätt med tidningen mot låret och stegade bort mot knuten. Bakom huset, längs tomtgränsen, fanns äppelträden, vinbärsbuskarna och det lilla trädgårdslandet som han kämpade med varje vår för att få i odlingsbart skick.

Där stod den ohörsamma strävhårstaxen längst bort i trädgården vid komposten och hoppade mot brädväggen. Komposten, modell stor binge, var byggd efter anvisningar i Vi i villa och han hade varit riktigt stolt när verket var fullbordat efter en semestervecka med såg, hammare och pensel. Ordning och reda i trädgården och dessutom miljövänligt – gräs och löv och annat avfall förvandlas genom naturliga processer till fin och näringsrik mylla. Duktig trädgårdsägare, duktig hemsnickrare.

– Kom här då, Putte! ropade han och klappade mot byxbenet, men hunden fortsatte att skälla med nosen mot komposten. Det var en envis jycke.

Han gick fram och tittade över kanten. Där låg en kvinna. Hon hade ena armen i en konstig vinkel under kroppen och låg alldeles stilla. Han ryckte till. Hennes rygg var så nära. Hon hade sjunkit ner en bit i bädden av grönt gräs från säsongens första klippningar. Eftersom hon låg på mage kunde han inte se hennes ansikte. Andades hon? Det verkade inte så.

Kvinnan var klädd i en kort, brun jacka och mörkgråa långbyxor. På ena foten hade hon en blåvit Puma-sko. Den andra foten doldes under kompostgräset. Håret var blont och naglarna på den vänstra handen målade ljust röda. Högra handen och nästan hela armen höll hon under sig. Kvinnan såg ut att vara död.

Putte stod på bakbenen och smågläfste.

Den vackra majmorgonens solsken värmde redan i nacken.

Det här är en film, tänkte han. Eller en grym variant av Dolda kameran. Det kändes helt overkligt. Han grep tag i Putte, satte på kopplet och drog honom med till husets framsida och in i köket.

– Plats! Hunden gav honom en sårad blick, men lade sig lydigt tillrätta i korgen.

Han kokade upp tevatten och tog fram bröd och smör.

Först när han förde koppen mot munnen märkte han att handen skakade våldsamt. Det var omöjligt att få i sig drycken fast han försökte stödja koppen även med den andra handen.

Givetvis borde man ringa polisen. Det vore det förnuftiga, det enda vettiga. Ändå tvekade han. Kvinnan hade knappast själv klättrat upp i komposten och dött. Någon hade placerat henne där, vilket betydde att hon troligen hade blivit mördad.

Eller kunde det vara en knarkare som tagit en överdos och blivit avlämpad av sina kumpaner. Men varför hade de i så fall valt just hans egen prydliga trädgårdskompost? Till det här stillsamma kvarteret kom det nästan aldrig missbrukare eller andra skumma typer. Och ingen av grannarna var särskilt kriminell.

Det mest sannolika var alltså att hon blivit dödad. Då kvarstod frågan: Varför hade hon hamnat just i hans trädgård?

Visst, visst, det vore bäst att ringa till polisen. Han tittade på sina händer. De darrade fast han han stödde dem mot bordsskivan.

Det skulle bli en väldig uppståndelse: förhör, undrande grannar och snokande journalister.

Inte för att han hade något att dölja, men ändå, det skulle bli en massa obehag. Och han hade sina fiender, det kunde man inte bortse ifrån. En man som fattar beslut blir inte alltid populär. Beslut som rör konflikter mellan grupper eller personer applåderas sällan av båda sidor och handlar det om resurstilldelning är det alltid någon som blir missnöjd. Som företagsledare kan man inte vara alla till lags, det är omöjligt, men någon måste ta ansvar och se till att saker och ting blir gjorda. Då är det ofrånkomligt att en och annan med ömma tår känner sig överkörd.

Sårad stolthet, avundsjuka och besvikelse slår lätt över i hat och aggressioner. Somliga tål inte att andra är duktigare och har lättare för att fatta beslut. Man vill ha en syndabock att avreagera sig på och det blir ofta chefen som får ta smällen – inte alltid direkt och öppet, oftare i form av skitsnack bakom ryggen. Han upphörde aldrig att förvånas över hur småsinta och hämndlystna människor kunde vara.

Den som lagt kvinnan i komposten ville honom något ont. Så måste det vara. Om det nu inte var en ren slump att hon hamnat där. Men varför skulle någon göra sig besvär med att söka upp just hans trädgård. Ett lik som man vill bli av med kastar man väl i närmaste vattendrag eller gräver ner i skogen.

Det måste finnas en avsikt, en ond och illvillig avsikt.

Han blev sittade med huvudet i händerna. Den onda drömmen var bedövande. Det kändes som om medvetandet krympte ihop till en obehaglig, rödbultande punkt. Varför, varför? Vem hade gjort detta? Varför skulle just han drabbas?

Det susade från kylskåpet. Putte tassade fram till den tomma matskålen. Mannen vid bordet registrerade ljuden, men det var som om han själv befann sig någon annanstans, någonstans utanför den vardagliga verkligheten. Köksklockan tickade ljudlöst.

Så vaknade han till ur tunneltänkandets töcken.

Kanske hade han dragit förhastade slutsatser. Kanske hade ögonen lurat honom. Om jag går ut till komposten upptäcker jag att allt är som vanligt, att ingenting har hänt, att kvinnokroppen är borta, att den aldrig funnits där.

Men bilden var så tydlig, morgonljuset så skarpt och klart. Någon låg i komposten, det var svårt att förneka, men han kunde ha sett fel: hon var inte död, inte mördad. Det var en möjlighet, en förhoppning – att ögonen hade lurat honom.

Beslutskraften återkom. Hypotesen måste undersökas. Var kvinnan verkligen död? Han reste sig och gick ut i morgonsolen.

Kvinnan låg kvar i samma ställning. Han knuffade till henne. Hon rörde sig inte. Håret var fortfarande blont och halvlångt. Han lade tveksamt handen på hennes rygg – ingen andning.

Medan han betraktade henne växte en obehaglig känsla fram.

Det kändes som om magsäcken drog ihop sig. Han hade sett döda människor förr, det var inte enbart den känslan.

Det var något annat. Han fick för sig att den döda var bekant. Det kunde vara någon från företaget. En person som arbetat nära honom. Han motstod en impuls att vända på henne, ville inte se henne i ansiktet. Förresten var det bara en aning, en vag känsla.

I stället bredde han ut mera gräs över henne – ett täcke av nyklippt gräsgrönhet. Nu kunde ingen se att det låg en död människa i komposten. Under den korta promenaden över gräsmattan tillbaka mot huset och det kallnande teet fick han den varma och löftesrika majsolen i ansiktet.

Då bestämde han sig.

Vanligen ögnade Bengt-Erik Laneryd igenom tidningens första sida och ägnade sig därefter åt näringslivsbilagan. Nu slog han direkt upp reseannonserna. Thailand, Mallorca, Turkiet, Grekland, Israel, Cypern. Sista minuten till Larnaca på Cypern, avresa måndag eftermiddag. Alltså om sju, åtta timmar. Det passade perfekt. Ännu var det dock för tidigt att ringa resebyrån.

Nu när han hade en bestämd plan släppte spänningen. Bunkerkänslan försvann, han återfick fullt medvetande och händerna darrade inte längre.

Laneryd öppnade en burk hundmat och serverade sin fyrbenta kamrat. Sedan värmde han teet, rostade ett par brödbitar och tog sig an näringslivsbilagan. En artikel spådde att bioteknikaktierna skulle fortsätta att stiga, en annan framhöll att Ericsson fortfarande var en köpvärd aktie. Hans eget köp av Ericsson förra året hade varit en mycket lyckad investering. Värdestegringen skulle räcka till åtskilliga Cypern-resor eller Kreta-veckor.

När resebyrån öppnade telefonlinjerna visade det sig att det fanns ett par platser kvar. Det skulle gå bra att komma förbi och hämta biljetten på väg till Arlanda.

Solen steg och dagen blev allt varmare. Bengt-Erik Laneryd packade en resväska och tog fram passet. Från den tiden han ofta tvingades ut på affärsresor med kort varsel kunde han konsten att packa snabbt och effektivt. Sedan tog han Putte med sig ner till livsmedelshallen och köpte några burkar hundmat.

Strax innan han skulle ge sig iväg talade han in ett meddelande på grannarnas telefonsvarare. Sten Björklund, hade varit polis, men arbetade nu med försäkringar på halvtid. Hans fru Karin undervisade på en högstadieskola. De var trevliga människor som det gick lätt att prata med.

Inga problem att resa bort när man har goda grannar. De hjälpte varandra med blomvattningen och husdjuren. Laneryd gav deras katt mat när de var borta mot att hans lilla vovve blev omhändertagen när det var han själv som behövde vara hemifrån några dagar. Tjänster och gentjänster. Han hade funderat på att skaffa elektroniska krukväxtövervakningspinnar, men det hade inte blivit av. Och Putte behövde hur som helst en mänsklig skötare. Han ringde också till söta Käti, den estniska städflickan, och avbeställde fredagens besök.

Den enegifyllda taxen blev naturligtvis besviken över att inte få följa med, men det kunde inte hjälpas. Nyckeln lade han på den vanliga platsen under blomkrukan på brokvisten.

Pendeltåget in till stan var nästan inte alls försenat och biljetten fanns på resebyrån som avtalat. Med det nya tåget tog det sedan inte mer än drygt 20 minuter ut till Arlanda från Centralen.

Om allt varit som vanligt skulle han ha slappnat av och glatt sig åt resan. Nu kunde han inte låta bli att tänka på kvinnan. Vem var hon? Han hade sett henne någonstans, kanske pratat med henne.

– Jag borde ha vänt på henne, mumlade han.

Mannen mitt emot honom sänkte Dagens Industri och gav honom ett forskande ögonkast.

Det var svalt och rent och luften kändes en aning fuktig i den nybyggda stationen under flygplatsen. När han steg ut ur hissen uppe i Sky City möttes han av ett betydligt varmare klimat.

Efter incheckningen åt han en ostpaj i serveringen och drack en flaska Loka med citronsmak. Så blev han sittande. En man vid bordet intill höll en minimal mobiltelefon mot örat. Han talade om integrerade applikationer och hänvisade till Bosse.

Bengt-Erik kramade ihop pappersservetten till en boll och vägde för och emot. Gjorde han rätt? Hade han verkligen fattat ett förnuftigt beslut? Resan som hittills framstått som en mycket god idé kändes nu som en överilad handling. När kroppen hittades skulle ju hans plötsliga avresa se mycket misstänkt ut.

Vid varje högtalarutrop ryckte han till och väntade sig att bli kallad till informationen för ett viktigt meddelande. Kroppen hade blivit upptäckt och hans plötsliga resa uppfattades omedelbart som ett flyktförsök. Mördaren greps på Arlanda – försökte fly ut ur landet! Han kunde se de svarta rubrikerna framför sig.

Det vore kanske bäst att vända tillbaka och anmäla fyndet. Han hade inget med den döda att göra och därmed inget att frukta. Men det skulle bli svårt att förklara hux flux-köpet av biljetter till Cypern och att han sedan ändrat sig efter någon timme. Polisen skulle fråga om sådana saker. Han hejdade impulsen att avbryta resan och satt kvar vid bordet tills det blev dags att gå ombord.

Kabinpersonalen log vid flygplansdörren och Laneryd hittade sin fönsterplats. Det kändes tryckande varmt i planet innan luftkonditioneringen kom igång. Efter högtalarens välkomstfraser visades säkerhetsfilmen på de nerfällda tv-skärmarna. Planet taxade ut, vände upp och accelererade fram över startbanan. De väldiga vingarna vibrerade tydligt när farten ökade. Så lättade hjulen från marken och plåtmaskinen steg mot den blåa himlen.

DC 10-an slukade den tunna luften högt över östra Europa, Svarta havet och Bosporen medan passagerarna serverades rökt kalkon med pasta. Bengt-Erik Laneryd drack en röd Bordeaux, Barton Guestier 1725, till maten och lyckades nästan glömma orsaken till resan.

Så meddelade piloten att inflygningen mot resmålet, den hägrande Medelhavsön, hade påbörjats och tjugo minuter senare landade det bredbukiga planet på Cypern i solnedgången.

Flygplatsen låg endast några få kilometer utanför Larnaca på sydkusten. Luften som slog emot resenärerna från Norden när de steg ut ur flygplanet var varm och sammetsmjuk.

Som vanligt blev det en stunds väntan vid bagagebandet. En tunnhårig man i mogen medelålder stod några meter bort och svajade lätt intill bandet när det äntligen började röra sig. De första väskorna gled förbi och Bengt-Erik såg hur mannen liksom i ultrarapid sjönk framåt och stillsamt lade sig till rätta bland resväskor och magnumstora sportbagar. Han gjorde tama försök att komma upp i sittande ställning och stiga av det inhumana färdmedlet men lyckades inte avbryta den oplanerade transporten. Det var som i en film av Jacques Tati.

Så fördes den den omedvetne filmkomikern utom synhåll i sällskap med övriga kollin på bandet.

Det första den semestrande kompostägaren gjorde sedan han installerat sig på hotellrummet inne i Larnaca var att ringa hem till Sten, den gode grannen.

– Fick du meddelandet på svararen? Jaha, du har redan varit ute med honom. Bra!

– Jotack, vädret är fint, men det är nästan helt mörkt redan.

– Ja, som du förstår fick jag en ingivelse att resa iväg – utan att ha planerat nånting. Det ger en sorts frihetskänsla att bestämma sig så där plötsligt. Hyggligt att du sköter om Putte under tiden, det räcker med en kort sväng på morgonen och en på kvällen. Och