Ett bländande mörker

By Karl Arne Blom

Tre vitt skilda personer försvinner plötsligt vid ungefär samma tidpunkt; en enstörig tidningsutdelare, en efterbliven medelålders man och en desillusionerad änkeman. Finns det något samband mellan deras försvinnanden förutom att samtliga känner sig utstötta och övergivna av samhället? Morten Dahl-Nielsen och hans kollegor utreder fallen och får snart mer på sitt bord. En kollega misshandlas till döds på öppen gata i Lund samtidigt som ett äldre par hittas mördade i sina sängar. Är det tillfälligheter eller har alla fallen en koppling?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2018
• ISBN: 9788711707135

Book preview

Ett bländande mörker

Copyright © 2000, 2018 Karl Arne Blom og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788726041828

1. L&R-utgåva

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen

Denna bok tillägnas Katarina,

som önskar få en alldeles egen

Vi förväntar oss av er att ni skall vara mänskliga. Det kan bara ske genom handling, genom att man praktiskt tar ansvar för medmänniskorna. Men medmänskligheten tar sin början i ansvaret för det egna jaget. / … / Jag varnar er för ett självförverkligande som urartar i egomani. Vi förväntar oss av er ett självförverkligande som närs av att man finns där för sin partner. Och varje människa som ni möter är er partner.

(Ur tal till avgångsklasserna vid Kurpfalzgymnasium i Schriesheim, Baden-Württemberg, av rektor Werner Rendel)

Helvetets mörker är genomlyst

och jag finner dig också där.

Du är en oändlig avgrund

av förlåtelse och nåd,

och hela skapelsen

dras ned i dina djup.

(Ur dikten Evigheten upplyser tiden av en karmelitnunna)

1

SÅ KOM HÖSTEN, mättad med sin tunga, fräna doft av förgänglighet.

Varje årstid har sin egen lukt och färgsättning, hösten den kraftigaste och mest överväldigande, tänkte han medan han gick med långsamma steg längs skogstigen. Han såg mot trädkronorna. Löven hade inte släppt ännu. Det rofyllda och mättade gröna hade förändrats till skiftande, sprakande nyanser i gult och rött. Sedan skulle det bruna komma och så skulle de falla.

Från marken skulle då stiga den slutgiltiga, smärtsamt påträngande lukten av förruttnelse medan den kalla och klibbigt fuktiga dimman gjorde det omöjligt att tydligt se konturerna av de kala, nakna spretande grenarna. Då brukade det vissa dagar låta höstligt om stegen mot marken som var så sank att den fjädrade; ett vemodigt suckande ljud då fotsulorna klev på de multnande löven.

Han hade alls inget emot denna årstid. Den fyllde honom inte med svårmod, verkade inte tröttande och drev honom inte att förbanna det ofta infernaliskt påträngande regn som periodvis kunde falla dagar, veckor i sträck.

Kurt Hägg gick sina promenader här i skogspartiet två gånger dagligen, förmiddag och sen eftermiddag, året runt, oavsett vädret. Om så regnet föll i ridåer eller om det stormade så träden tycktes böja sig djupt ner mot marken, så gick han. Det var en vana han hade utvecklat efter pensioneringen åtta år tidigare. Dagen efter det han hade varit på arbetet för sista gången och avtackats av rektorn i kollegierummet innan sommarlovet inleddes, började han ströva omkring.

Det var ingenting märkvärdigt med det. De hade avslutat morgonmaten vid köksbordet, han och hans hustru Hanna. Han hade sett sin bild i tidningen under rubriken OMTYCKT LÄRARE GÅR I PENSION och läst plattityderna om det livslånga sommarlov han därmed inledde. Han hade suckat, rest sig och förklarat för Hanna att han ämnade ta en promenad. Det var kanske något slags rastlöshet som drev honom.

De hade talat en hel del, Hanna och han, om hur det skulle bli framöver. Själv hade hon fyra år kvar till sin pensionering och innan dess skulle det hinna komma en ny rektor, förhoppningsvis någon som var mindre förtjust i att försöka framstå som en retorikens mästare. I alla fall hade Hanna och han kommit överens om att nu hade han tid att skriva den där boken han samlat material till under halva sitt liv; Alvestas historia.

Ännu så länge hade det inte blivit en rad skriven, än mindre hade han tagit fram kartongerna och mapparna med böcker, småskrifter, fotostatkopior av artiklar, häften fulla med anteckningar samt alla fotografierna.

Han gick sina promenader morgon och eftermiddag. I övrigt läste han mycket och lyssnade på musik. Jazz, framför allt från trettiooch fyrtiotalen, var hans passion.

En vecka efter sin avtackning började Hanna följa med honom på förmiddagspromenaden. Om eftermiddagarna gick han ensam. Hon tyckte att det kunde räcka med en gång per dag. Ifall vädret var dåligt följde hon inte med. Ibland undrade hon om det hade utvecklats till en mani hos honom. Det var något tvångsmässigt över hans promenerande och hon hade vid några tillfällen frågat om han verkligen mådde bra.

Han hade blivit mycket förvånad och undrat varför i allsin dar hon ställde den frågan. Såg han inte frisk ut? Jo då, för allt i världen. Hon bara undrade.

Och han bara gick, förklarade han. Det gjorde honom gott, fick honom att känna att han mådde väl och gav honom tid att tänka.

Nattfrosten hade ännu inte kommit och han gick ett stycke bort från stigen in i skogen, fram till kantarellstället, konstaterade med en suck av lättnad att ingen annan hade upptäckt den här platsen. Han ställde korgen på marken och började plocka. De var förtjusta i svamp, bägge två.

Inte särskilt långt bort dundrade ett godståg förbi i hög hastighet. Det lät som om det farit fram i en resonanslåda.

Kurt Hägg satt på balkongen medan mörkret tilltog. Hanna höll på med svampen inne i köket. De hade bott i villa förut; ett stort och gammalt hus med många och rymliga rum, men på tok för stort för ett pensionerat lärarpar med två fullvuxna döttrar, som hade lämnat Alvesta och sällan kom för att hälsa på. Å andra sidan for Kurt och Hanna hellre och besökte dem, även om det heller inte blev särdeles ofta.

Nu hade de en trerumslägenhet på översta våningen och de räknade med att bo kvar så länge de orkade och klarade av att sköta sig själva. Det fanns hiss i huset, så de slapp gå i trappor.

Kurt reste sig. Det började bli kallt när mörkret föll. Det var skönt så länge solen var framme och himmelen molnfri. Men luften var inte varm nu längre, i höstens tid. Snart skulle nattfrosten komma. Då det skedde var det så mycket i naturen som förändrades.

Hur går det? ropade han in mot köket. Vill du ha hjälp?

Nej. Fryser du inte därute?

Nej.

Du kunde gott ta på dej en halsduk, i alla fall. Du vet hur hostig du blir om hösten.

Det är allergi. Det vet du. Den drabbas jag av vare sej jag vill eller inte och det finns ingen halsduk som hjälper mot det. Det är allt jädrans mögel utomhus så här års.

Han huttrade lite. Han hade bara en kofta över skjortan. Men han var för stolt att medge att det var i kallaste laget att sitta på balkongen så här tunt klädd. Han gick fram till räcket, lutade sig mot det och tittade ner mot gatan.

Han trodde inte sina ögon.

Vad sysslade människan med?

Han kände igen henne.

Det fanns bara en gammal kvinna här i närheten som använde rollator och det var Vilhelmina Sjögren i trappuppgången bredvid. Hon var åttiosju år; kroppen var skröplig, men huvudet klart. Hon förflyttade sig djupt framåtvikt och oändligt långsamt.

Han kunde inte förstå vad hon skulle ute att göra så här dags. Tydligen var hon på väg över gatan.

Hon gav sig ut dagligen och kombinerade sin promenad med att göra inköp i butiken. Hon var lika regelbunden som Kurt Hägg och gav sig alltid iväg på förmiddagen. Det hörde till undantagen att de inte råkades därnere, hälsade på varandra, växlade några ord. Han tyckte om att prata med henne; hon var en trevlig människa.

Men vad sysslade hon med nu?

Så här dags gav hon sig ju aldrig ut. Och varför envisades hon med att försöka korsa gatan just här där det inte var något övergångsställe? Det fanns ju ett bara tio meter längre bort; ljusreglerat dessutom.

Han insåg det meningslösa i att försöka ropa varningsord. Hon kunde inte höra honom här uppifrån. Han såg henne stappla ett par steg framåt för att sedan ta ett bakåt. Han tyckte att han det tätnande mörkret och avståndet till trots kunde se hur hennes ben skälvde och hur hela hennes kropp darrade av ansträngningen. Detta skulle aldrig sluta väl.

Han drog en suck av lättnad då han upptäckte att det snart skulle bli en lucka i trafiken.

Kurt Hägg ryckte till då han hörde ett skrik bakom ryggen.

Det kom inifrån köket. Det var Hanna.

Han skyndade in genom balkongdörren och ut i köket.

Vad är det som händer?

Hon stod med en kniv i ena handen och den andra handen höjd i luften. Det rann blod nerför armen på henne.

Jag skar mej på den förbannade kniven.

Han såg att det var blod på svampen, på bordet, på golvet.

Tog det djupt?

Det känns så.

Behöver det sys?

Hanna ruskade på huvudet.

Vrid på kallvattenskranen, bad hon.

Hon stack handen under vattenflödet. Såret löpte från pekfingret och över handflatan. Han lade om handen med kompress och gasbinda, som han fäste med plåster. Han nickade mot bordet och svampen.

Jag tar hand om det, sade han. Gå och sätt dej i soffan i vardagsrummet och håll handen högt.

Han återvände ut till balkongen. Vilhelmina Sjögren låg därnere vid trottoarkanten. Rollatom låg på sidan fem, sex meter från henne. Hon hade blivit påkörd. En röd Volvo kom rullande. Bilen stannade. En man steg ut, gick fram till henne och tittade. I nästa ögonblick tog han hennes kasse och började rota i den. Snart hade han hittat hennes handväska och släppte kassen på gatan. Han skyndade tillbaka till sin bil och for därifrån på tjutande däck.

Kurt Hägg höll så krampaktigt om balkongräcket att det smärtade i handflatoma. Han hävde sig på tå, andades in djupt och skrek så högt han förmådde:

NEJ!

Två morgnar senare vaknade Kurt Hägg med ett ryck. Han satte sig upp och blinkade hårt. Det var något som hade väckt honom; men inte ett ljud, utan avsaknaden av ett ljud. Han kunde inte höra Hanna andas så där hårt hon alltid gjorde då hon sov.

Han tände sänglampan, såg att klockan var kvart i fem. Sedan tittade han på Hanna. Hon låg alldeles orörlig på rygg. Ögonen var vidöppna, blicken frusen. Hennes mun gapade.

2

DET HADE BLIVIT EN DEL BEGRAVNINGAR under årens lopp, ofrånkomligen. Släktingar som gått bort, arbetskamrater och en del andra som han hade kommit så pass nära i livet att deras död berört honom så mycket att han velat ta ett sista farväl. De gånger det hade varit svårast var när skolbarn hade förolyckats eller dött till följd av sjukdom.

Men denna begravning var annorlunda; kändes overklig. Kurt Hägg satt mellan sina båda döttrar i kyrkbänken och upplevde en stark närvaro av henne som låg i kistan. Han blundade och fick med ens för sig att han skulle komma hem efteråt och finna Hanna sysselsatt i köket eller sittande i fåtöljen och läsa. Han skulle le mot henne och hon skulle besvara hans leende. Sedan skulle han skratta till och säga: Vet du, jag har precis varit på din begravning. Den blev väldigt fin.

Han spratt till och flickorna vände sig samtidigt mot honom, kramade hans händer i ett försök att förmedla tröst.

Detta sker inte, tänkte han.

Han blundade. Han såg Hannas ansikte framför sig. Han kunde känna hur tårarna rann nerför kinderna och hur ena dotterns hand var där för att torka bort dem. Han skakade tjurigt på huvudet.

Låt mej få gråta, viskade han lågt.

Det blev en begravningsakt dominerad av en stark känsla, som inte gick att konkret definiera, men antagligen bestod av ett påtagligt mått av andlighet.

Det blev en värdig begravning, till och med vacker. Precis så som Hanna velat ha den, tänkte Kurt.

Efteråt förklarade kyrkoherde Arvedson att han hade svårt att minnas när det senast varit så mycket blommor i kyrkan till en begravning. En gång för många år sedan hade Hanna tagit initiativet till en skolorkester. En del av dess medlemmar fortsatte musicera tillsammans efter avslutad skolgång och hade bildat Alvesta stråkensemble. Nio av dem hade kommit till begravningen och spelade Bach, Buxtehude och Händel.

Kurt hade valt psalmerna efter omsorgsfullt bläddrande i psalmboken och mycket funderande. Den första av dem hade han dock fastnat för utan omsvep; nummer 201, Carl David af Wirséns En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. Kyrkoherden menade att det blivit påtagligt högstämt i kyrkan under de fem stroferna.

Det verkade som om alla sjöng med, sade han till Kurt. Det blev gripande. Det var precis som om den hade sjungits av en …

Kyrkoherden tystnade i brist på ord och Kurt såg på honom en stund innan han förslog:

Änglakör?

De såg varandra djupt in i ögonen, den pensionerade kyrkoherden och den gamle skolmannen.

Ja, kanske det, sade Thomas Arvedson efter att ha funderat lite och log en smula.

Känslan av att vara nära Hanna dröjde kvar inom Kurt efter det att han tillsammans med begravningsgästerna hade lämnat den gamla kyrkan, byggd antingen under sent 1400-eller tidigt 1500-tal; ingen visste säkert. I den kyrkan hade både Hanna och han döpts och konfirmerats, där hade de gift sig och där hade deras båda döttrar blivit såväl döpta som konfirmerade. Klockorna i den höga klockstapeln klämtade.

Han kunde fortfarande höra dem inne i sitt huvud då han slog sig ner vid bordet i församlingshemmet. Det visade sig att fler än väntat följde med, så serveringspersonalen fick sätta fram tre bord till och bära stolar.

Kurt såg sig förstulet omkring. Det var som om han inte hade varit riktigt närvarande. Röstsurret föreföll honom komma långt bortiffån och dämpas av ett slags märkligt filter. Han upplevde begravningsgästerna som en skara skuggfigurer utan egentliga konturer och i avsaknad av anletsdrag. Till och med döttrarna, deras män och enda barnbarnet var i hans ögon för en stund fantomer och han måste tvinga sig till att begripa anledningen till att alla dessa människor hade samlats. Då kom tårarna på nytt.

Thomas Arvedson, som satt bredvid honom, lade handen på hans arm.

Om det känns tungt framöver, sade han, så ska du inte tveka att ta kontakt.

Kurt nickade.

Stannar flickorna en tid?

Nej, det kan dom inte. Dom måste hem till sitt … Dom har ju varit hos mej under den värsta tiden, sen det hände och fram till nu.

Det kommer dessvärre nog stunder framöver också, då det blir tungt och svårt, sade kyrkoherden. När du behöver tala med nån, så vet du var jag finns.

Tack.

Kurt drog ett djupt andetag.

Visste du att det tydligen inte finns sorgband att köpa längre? frågade han plötsligt.

Nej, det kände jag inte till.

Jag letade där hemma för att försöka hitta nåt i nån låda, men förgäves. Hanna måste ha städat bort dom vi hade. Jag ska prata med henne när …

Han avbröt sig, gav kyrkoherden en blick och gjorde en liten grimas.

Varför är det som att vi stoppar undan döden nu för tiden? frågade Kurt.

Hur menar du?

Begravningar tycks ha förvandlats till hantering på löpande bandet och helst ska det inte märkas att nån begravs. Det har blivit nåt slags industri. Jag minns hur begravningskortegerna långsamt for genom gatorna, från kyrkan till kyrkogården. Först likbilen och sen alla gäster i bilar på rad efter. Människor stannade till när begravningsföljena kom. Männen tog av sej hattarna och alla böjde sina huvuden och betygade den som hade avlidit sin vördnad. Man visade respekt för den som hade dött och man visade sin respekt för själva döden. Så är det inte längre.

Saker och ting förändras. Det var mycket som var annorlunda förr.

Hanna och jag tillbringade gärna några sommarveckor i Spanien och nog var det alltid nån som dog i den där byn medan vi var där. Vi lärde känna en del bybor under årens lopp, men man kom aldrig dessa människor närmare än när det var begravning. Kistan bars till graven och hela byn följde den som hade dött.

Kurt tystnade en stund, strök sig över hakan; så fortsatte han: Jag ska säja dej, att under dom där somrarna vi bodde i den där byn fick vi fler vänner genom död och begravning än vi nog sammanlagt skaffat oss under alla åren av liv här i Alvesta.

Kan det verkligen vara möjligt?

Kurt nickade.

Det blev i alla fall en högtidlig begravning, sade kyrkoherden. Tycker du inte det? Alla dessa som kom … Nu är det över, tillade han.

Jag är gammal nog att inte byta om när jag kommer hem och klä mej i nåt annat än den här svarta kostymen, sade Kurt. Jag vill visa att jag sörjer och saknar henne. Jag vill göra hennes död synlig.

Plötsligt hördes ett skratt från ett bord borta vid ena fönstret och Kurt vände sig om för att upptäcka att de som satt där föreföll ha väldigt trevligt tillsammans. Hans spontana reaktion var att resa sig för att gå därifrån, men det blev bara till en ansats. Han satt kvar och slöt sig inom sig själv. Arvedson försökte samtala med honom, men fick mest enstaviga svar.

3

TRE DAGAR SENARE BEGRAVDES Vilhelmina Sjögren. Hennes kista fördes till Skogskyrkan, som hade uppförts som begravningskapell 1967 på Skogskyrkogården. Det var en enkel och modem kyrka. Det fanns till och med alvestabor som tyckte om dess arkitektur.

Den kunde inte jämföras med den gamla senmedeltida kyrkan, vars renässansmålningar gav den karaktär och vari det vilade en atmosfär som föreföll frigöra en känsla av förtröstan.

Kurt Hägg promenerade till kyrkan och kom fram tre minuter innan begravningsakten skulle inledas. Han blev stående i dörren, förstummad och bestört.

Där framme stod en enkel träkista utan så mycket som ett täcke. Tre blombuketter låg på locket. Prästen stod med armarna i kors och tycktes ha tankarna någon helt annanstans, långt borta. En ung kvinna satt och spelade på orgeln. I övrigt befann sig ingen människa i kyrkan.

Kurt Hägg satte sig längst ner, nära dörren, och knäppte händerna.

Det är ofattbart. Hon måste väl ändå ha haft nån enda vän kvar i livet? tänkte han. Eller har dom hunnit dö allesammans? Finns det inte en enda släkting?

Han suckade stort och ruskade på huvudet.

Prästen kom fram till honom.

Är det till att vara släkt? frågade han.

Nej.

Bekant, kanske?

Snarare det, även om jag inte kan påstå att jag kände henne särskilt …

Vilken är egentligen relationen till den avlidna? avbröt honom prästen.

Kurt Hägg såg honom in i ögonen.

Jag har kommit för att betyga henne min vördnad. Jag kunde inte drömma om att jag skulle bli alldeles ensam. Är det verkligen ingen som anmält sitt deltagande?

Prästen slog ut med armarna.

Kurt skakade på huvudet, reste sig och gick långsamt fram till kistan. Han blev stående en halv meter från den och bugade djupt. Sedan satte han sig till höger och försjönk i en bön.

Så väntade han på att prästen skulle börja. Dörren öppnades. Kurt vände sig om. Kom det då äntligen nån? Men nej. Det var vaktmästaren, som tecknade åt prästen genom att rycka på axlarna och himla med blicken.

Det blev en förfärlig akt.

Organisten spelade snabbt, oinspirerat och flera gånger falskt. Prästen talade halvhögt och rabblande fort. Griftetalet innehöll inte ett meningsfullt ord. Det var tydligen bråttom att få det undanstökat.

Det hela blev mycket ovärdigt och Kurt Hägg menade att det inte var människovärdigt. Han kände ett behov av att protestera, men det hann han aldrig. Den unge prästen försvann halvspringande ur kapellet och strax efteråt hörde Kurt en bil startas och däck som slirade mot gruset utanför.

Den unga kvinnan lämnade orgeln med resoluta steg. Hennes klackar klapprade taktfast mot golvet.

Kurt Hägg tänkte en tanke om att någon borde be Vilhelmina Sjögren om ursäkt för att hon behandlades på detta vis in i det sista, innan hon för gott avfördes ur mantalslängden och blev ett inslag i statistiken över avlidna under året, medan det som återstod av henne placerades i en liten pappkartong och grävdes ner i ett hörn av den lund, där människor trodde att de kremerades aska spreds för vinden. Att sprida den rena askan ansågs vara hälsovådligt. I praktiken och inför Vår Herre spelade det antagligen ingen som helst roll om den gavs åt vinden eller grävdes ner i jorden.

Vaktmästaren ställde sig ett litet stycke från honom, harklade sig uppmanande; men det struntade Kurt Hägg i. Han satt envist kvar. Inte förrän vaktmästaren lade handen på hans axel, liksom för att kontrollera om han hade somnat, reste han sig.

Vi stänger nu.

Jaha, sade Kurt och gick fram till kistan.

Han kunde inte se något kort som hörde till blombuketterna.

Varifrån kommer blommorna? frågade han.

Dom har jag ordnat.

Är det över huvud taget ingen som har hört av sej?

Inte en människa. Livet kan vara hårt ibland, sade vaktmästaren och tittade på sitt armbandsur.

Döden också, min unge man, sade Kurt Hägg.

Jag måste faktiskt låsa nu.

Och om jag skulle vilja stanna kvar en stund? frågade Kurt. Ringer du polisen då?

Vaktmästaren betraktade honom med en min som var ett mellanting av förvirring och spirande ilska.

Kurt höll upp ena handen.

Nej, jag ska gå nu, sade han.

Han hejdade sig dock i dörren, vände sig om och såg med plirande blick på vaktmästaren, som följde honom i steget på en halv meters avstånd.

Hade du ringt polisen om jag vägrat avlägsna mej?

Vaktmästaren lade armarna i kors.

Jag är karl nog att lyfta ut farbror själv, om det skulle behövas.

Det är bara som du tror, pojkvasker. Var gick du i skolan?

Vaktmästaren såg konsternerad ut.

I Värnamo. Hur så?

I min skola hade du fått lära dej att veta hut.

Ge dej iväg nu.

Med glädje. Jag har ingen lust att käbbla med dej längre. Men vet du vad?

Nej. Vad då?

I samma stund som jag går ut genom dörren blir jag kvitt närvaron av dej. Du, däremot, måste dras med dej själv återstoden av ditt arma liv.

Kurt Hägg gick.

Vad är det jag har gjort som skulle vara så förfärligt? ropade vaktmästaren åt hans rygg.

4

KURT HÄGG FORTSATTE gå sina promenader medan oktoberregnen tätnade och dagama blev kortare och kallare. Om nätterna hade han problem med sömnen, vilket han förmodade hade med åldern att göra. Ju äldre en människa blev, desto mindre nattsömn behövde hon tydligen.

Då han varit ung, under studietiden i Lund och under de första åren som lärare, kunde han sova tio, tolv timmar per dygn. Problemet var att han hela sitt liv hade varit nattmänniska, ogärna gått och lagt sig före midnatt och under skolloven helst suttit uppe och läst till både tre och