Spökjägarna på Glömmingehus

By Karl Arne Blom

Anders och hans morbror Melker är på rymmen. De har hamnat vid Vombsjön i Skåne. Där träffar de på kyparen Werner som, likt morbror Melker, nyss har fått sparken från sitt jobb. Han älskar nämligen mat så mycket att han provsmakade varenda pizza som skulle serveras. Då får man sparken. Så kan det gå. De hoppade på sina cyklar och drog istället ut på äventyr.Det blåser upp till oväder när de är ute och cyklar och de tar skydd i ett gammalt övergivet slott. Trots att trion vet att det inte finns några spöken, så är Werner övertygad om att tavlan just blinkade åt honom... Kanske, kanske det finns spöken ändå? Det måste utforskas!-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788711706138

Book preview

Karl Arne Blom

Spökjägarna på Glömmingehus

SAGA Egmont

Spökjägarna på Glömmingehus

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1978, 2021 Karl Arne Blom och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711706138

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Hej igen!

Du kommer kanske ihåg mej? Anders heter jag. Det är jag som har en syster som heter Kristina, men som jag kallar Bullran för att hon alltid för oväsen. Det är jag som har en morbror som heter Melker. Det är jag som har en mamma och pappa som är på kongress. Medan dom är där är jag hos Melker och Bullran är hos vår tråkiga moster Gerda. Hos Melker har man aldrig tråkigt.

Den dag Melker hade namnsdag fick han sparken från sitt jobb. Han var konduktör. Men han blir alltid tågsjuk när han åker tåg. Det kom en inspektör från Stockholm och gav honom sparken.

Då beslöt jag att vi skulle rymma. Vi hamnade vid Vombsjön och där såg vi en mystisk man, som Melker räknade ut var operasångare. Men han räknade lite fel. Den mystiske mannen var kypare på en pizzeria.

Han heter Werner. Han fick också sparken. Det var på det viset att han alltid skulle provsmaka på all mat. Han älskar mat. Han äter alltid upp allting han ska servera andra.

Werner beslöt sej för att han skulle rymma tillsammans med oss. Och så gav vi oss då iväg. Både Melker och Werner ville hitta lyckan.

Lyckan är nånstans där man får älska tåg fastän man är tågsjuk och där man får älska att äta upp all mat som andra ska äta.

Jag följde med för att se hur det skulle gå.

Och nog hände det saker alltid. Vi körde alltså där, grusvägarna fram. Melker och jag på vår tandemcykel. Werner på sitt hiskeliga gamla skrälle till cykel, som var utmärkt att cykla på.

Werner ser ett spöke

Medan vi åkte berättade jag för Werner om vilken bra detektiv Melker var. Jag berättade om hur han räknat ut vem Werner var.

– Äsch, sa Melker. Jag hade ju alldeles fel. Han är ju ingen operasångare!

– Vad gör det? sa Werner. Du kan ju tänka som en riktig mästerdetektiv. Det är huvudsaken. Med tiden lär du dej att tänka rätt också. Bara träna du!

En timme senare började det blåsa. Det blåste mer och mer. Till slut blåste det till den milda grad. Melker trampade så han var gul i ansiktet. Werner var röd i sitt ansikte.

– Nu orkar jag bara inte mer! stönade Werner och kollapsade i diket.

Det blåste så man knappt kunde stå upp. Och så började det regna. Först småregn, sen lite värre regn och sen ett regn som var värre än alla oceaner i full storm.

Åskan började mullra och det blixtrade.

– Dr orgy äj of ho! skrek Melker och försökte överrösta stormen och regnet och åskan.

– Va? skrek jag.

– Det ser ut som ett hus där borta! skrek Melker för allt han var värd.

– Jag orkar inte ta ett steg till! skrek Werner.

– Men vi kan ju få skydd för regnet i huset! vrålade jag.

Då gav han med sej. Vi kämpade oss fram genom stormen.

Hus var det väl inte precis. Jo, på sitt sätt. Men det var då ett av dom största hus jag nånsin sett. Sex våningar högt och med tinnar och torn. Och runt omkring fanns en alldeles enorm trädgård.

Det liknade ett slott. Det inte bara liknade ett slott. Det var ett slott.

Det låg där alldeles övergivet och ensamt. Det lyste inte i ett enda fönster. Alldeles svart och övergivet var det.

Det såg faktiskt lite kusligt ut. Men blåsten, regnet och åskan var värre. Inte så att jag är rädd för åskan. Men det är inte bra att vara ute när det åskar. Det har mamma sagt.

Vi gick runt och tittade. Werner kände på alla dörrar. Till slut upptäckte Melker en dörr som stod och slog. Vi gick in genom den och hamnade i källaren. Vi tumlade in med cyklar och allt.

Vi ruskade regnet ur håret och torkade ögonen. Vi var fullkomligt dyblöta och det blev stora vattenpölar på golvet där vi stod.

Vi stod alltså i källaren och jag