Den magiska flätan

By Britt Engdal

Jag trodde den var borta. Men där ligger den. Inklämd längst in i byrålådan, invirad i en mjuk tygbit. Almas fläta. Den hon klippte av sig när hon rymde hemifrån ... När Edit håller i sin storasysters fläta händer något konstigt. Plötsligt kan hon se sig själv som nyfödd. Sin familj som den såg ut för så många år sedan. Flätan måste vara magisk och äntligen kan Edit få veta vad som hände hennes storasyster efter att hon rymde! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726908725

Book preview

Bortbytingen

Nej! ropade flickan och hennes ljusa fläta gungade till när hon skyndade sig fram till vaggan. Det är inte sant!

Lyssna till din mor, Alma! hördes en manlig stämma muttra inifrån kammaren. Hon vet bäst.

Alma hade böjt sig ner över vaggan. Försiktigt nynnande lyfte hon upp det lilla barnet. Skriken tystnade genast.

Nej, far, det är inte sant! upprepade Alma.

Du hörde ju att mor inte känner igen henne! Far hade också kommit ut i köket nu. Hans röst var hård och spänd. Inifrån kammaren hördes fortfarande samma jämrande gråt.

Men jag vet, sa Alma och strök barnet ömt över ryggen. Det här är min egen lillasyster Edit.

Vi hade varken stål eller psalmbok i vaggan i natt! Du förstår väl … Far hade höjt rösten.

Nej, jag förstår inte hur ni kunde glömma det! fräste Alma och vände sig mot far.

Passa dig, jänta! sa far och höjde handen. Hans stora näve avtecknade sig hotfullt mot den svagt upplysta väggen. I hörnet lurade stora skuggor. Så sänkte han armen.

Lilla Maja är sjuk. Hon behöver mor sin bättre än den där bortbytingen! fnös han och återvände in till mor i kammaren. Gråten och suckarna från Maja och mor hade stillnat lite därinne.

Sakta vandrade Alma runt i köket med Edit i famnen. Med en stilla vaggsång gjorde hon den lilla allt lugnare. Snart sov hon djupt. Alma la ner henne i vaggan och satte sig strax intill, sjöng dämpat och gungade henne.

Försiktigt öppnades köksdörren. Två mörkklädda gubbar tassade tyst in och fram till vaggan.

Godafton, farfar och farbror Konrad! Almas stämma ljöd klar och stark i det mörka köket.

Far kom ut från kammaren och ställde sig avvaktande i dörröppningen.

Ojojoj, en sån liten en! sa farfar nerböjd över vaggan. Bakom honom syntes hans skugga mot väggen som en väldig jättes.

Ja, hon var då inte stor, sa Konrad och skakade sakta på huvudet. Kommer hon att klara sig månntro?

Alma rätade på ryggen och såg strängt på sina släktingar.

Så klart! sa hon. Jag ska ta hand om henne!

Det är nog bråttom att döpa henne, sa farfar och strök mycket lätt över Edits panna med sin grova tumme. Edit snusade och sov.

Far harklade sig och Konrad och farfar vände sig om.

Vi tror inte …, började far försiktigt. Han vred sina händer och synade dem som om de kunde berätta en hemlighet för honom. Jo, vi tror inte att … Han lyfte huvudet och stirrade allvarligt mot sin far och farbror. Vi tror att trollen har vart här. Hon är inte till att känna igen.

De två gubbarna stelnade till. Farfar böjde sig djupare ner över vaggan. Det såg ut som om han luktade på Edit.

Tror du det, muttrade han. Jag tycker nog att hon verkar vara som hon ska, även om hon är en liten tunn en. Men jag ser ingen psalmbok här?

Nej, se … Far skruvade på sig av obehag. Vi glömde psalmboken, lilla Maja är så sjuk …

Men en bit stål har ni väl i alla fall nere i vaggan hos tösen? frågade Konrad strängt.

Nej, det var illa, men vi glömde det också. Och nu verkar det vara för sent. Trollen var nog här i natt.

Konrad böjde sig lika djupt över vaggan som farfar nyss.

Nej, inte vet jag det, sa han, jag stoppar ner min gamla kniv under madrassen, så blir det nog bra. Han drog upp en gammal rostig kniv ur fickan, lyfte madrassen i fotändan och stoppade in kniven. Edit gnällde till, men lugnade sig när Alma började gunga vaggan och nynna tyst igen.

Inte beror det bara på att Maja blev sjuk, tänkte Alma. Jag såg ju både fars och mors besvikna miner när de förstod att de fått en dotter till. En fjärde dotter. De tyckte allt att det räckte mer än väl med Maja, Greta och mig. Edit ville de inte ha. Men jag ska älska henne, jag ska skydda henne mot allt ont.

Mors röst ropade svagt inifrån kammaren. Far vände dem alla ryggen och skyndade dit.

Tystnaden sänkte sig över köket. Det enda som hördes var gråtljuden från kammaren och det svaga knarrandet från vaggan. Gubbarna stod kvar bredvid Alma, tätt intill vaggan.

Efter en stund öppnades köksdörren igen. Två kvinnor slank in. Alma tittade upp. Jaså, det var de två gamla fastrarna, Rut och Ida. Också de tassade tyst fram till vaggan och kikade ner.

Åh, kors då, det var då inte mycket att se på, hördes Ruts gälla stämma trumpeta ut. Hon blir nog inte gammal, la hon till och gick stånkande bort och satte sig i kökssoffan.

Alma stelnade till så att vaggan stannade. Så fort Edit pep, började hon gunga den igen.

Föräldrarna hennes tror att hon blivit bortbytt, sa farfar.

Kanske det, ja, höll faster Rut med, trollungar kan då se ut på de mest olika …

Bara dumheter, avbröt Ida henne utan tvekan. Hon kommer snart att bli en fin liten flicka. Det ser nog Alma till, sa hon med ett leende åt Alma.

Alma blev varm av glädje. Men hon kom att tänka på att det allra viktigaste kunde hon inte ge henne.

Men mor …, suckade Alma, hon vill inte se åt henne.

Gå och hämta psalmboken, tös, sa Ida.

Alma gick bort till skänken, ställde sig på tå och fick tag i den gamla slitna psalmboken. Ida tog emot den och la den i vaggan.

Så här är det, sa Ida. Skulle flickan vara en bortbyting …

Det är hon inte! sa Alma med förtvivlans mod.

Nej, nej, det tror inte du och jag, men … Nåväl, skulle hon ändå vara det, kommer hon snart att vakna och illvråla. En trollunge kan inte ligga bredvid psalmboken mer än några minuter, det är jag då alldeles säker på.

Alma kände hur hjärtat började hamra allt hårdare i bröstet. Tänk om Edit vaknade och skrek! Inte var hon en trollunge för det! Nej, aldrig skulle hon kunna tro det. Det där lilla fina, bleka ansiktet, de smala armarna och benen, fingrarna, tårna och de pyttesmå, rosiga naglarna …

Ida, farfar och Konrad stod i en tät ring runt vaggan. Ida gungade den stilla med foten mot ena meden. Det var helt tyst. Mor och Maja hade tydligen somnat inne i kammaren och vaggan hade slutat knarra.

Efter en stund hördes farfars mörka, skrovliga röst.

Lilla tös, sa han, klokskapen ska bli din.

Flicka lilla, fortsatte Konrad efter en stunds stillhet, du ska få se mycket som andra inte kan förnimma.

Åter sjönk tystnaden över dem. En förkolnad vedpinne föll samman i brasan med ett hest knäppande. Brasan hade nästan falnat. Bara svagt kunde man skönja faster Idas och gubbarnas jättelika skuggor borta i vrårna.

Edit, min vän,