Vid tjugo blev hon söt

By Gun Björkman

Sofia är i tjugoårsåldern, hon har man och barn och studerar konsthistoria med fokus på modellbygge. Egentligen är hon inte särskilt intresserad av just byggnader, snarare människorna som bor i dem, livet som levs i och kring byggnader. Hon är ambitiös och har höga förväntningar på framtiden. Efter ett läkarbesök konstateras det att Sofia har drabbats av diabetes. Till följd av sjukdomen blir hon orkeslös, går upp i vikt och får problem med synen. Även psykiskt tär det på henne och snart känner hon inte längre igen sig själv; inte ska väl hon ligga trött och tung i en sjukhussäng när hennes familj är hemma och hon har en utbildning att se till? Vid tjugo blev hon söt är såväl en samhällsreflektion som en personlig skildring av ett äktenskap och en ung kvinnas sökande efter identitet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 31, 2022
• ISBN: 9788728317471

Book preview

Gun Björkman

Vid tjugo blev hon söt

SAGA Egmont

Vid tjugo blev hon söt

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1975, 2022 Gun Björkman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728317471

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

En mörkröd unge i ett linneskåp. Travar av rullade lakan. Sjukhusmärkta örngott. Varma handdukar. Skorstensstocken utgör skåpets inre vägg.

Ungen skriker i korta, flåsande andetag: Ö-ä! Ö-ä! Ö-ä!

Dörren till linneskåpet är stängd. Utanför finns en korridor med brunt golv som luktar bonvax. På golvet står en kruka med en tvättad fikus.

Ett paket skriker. De små armarna fäktar och benen vibrerar men kommer inte loss. Kroppen är fjorton dagar gammal och darrar. Halsen börjar bli slak.

I sängen på enskild sal ligger en ung, något fyllig mamma och läppjar på grädde som ställs in var tredje timme. Hennes hår är utslaget. Om axlarna har hon en rosafärgad schal.

– Har du sett henne i dag? frågar hon.

Vid fönstret står en lång man och tittar ut. Det snöar lodrätt. Träden får vita konturer. Han ser ända ner till hamnen. Figurerna rör sig infruset. En månadstavla av Pol från Limburg.

Han tänker på det evinnerliga skriket som ett barn för med sig. Så var det med pojken. Och nu den här lilla. Han säger:

– Ja, jag såg henne när jag kom. Men då sov hon.

– Snart är det väl dags för mat? Hur mycket är klockan?

– Klockan, svarar han och skjuter upp kavajärmen litet. Klockan är så mycket som… 14 och 45.

– De brukar ju ta in henne vid halv tre, säger mamman förvånat och plockar på sin rosenschal. Kan du inte gå ut och titta om du ser syster eller nån.

– Tja, säger mannen och rynkar pannan en aning. Vi får väl titta då.

Han kommer tillbaka. Han har smal haka och bred panna. Håret växer högt och svajar när han skakar på huvudet.

– Jag såg ingen.

– Det var konstigt.

– De kommer väl.

– Men nu har det gått tjugo minuter över tiden. Du vet att det inte är bra för mig att bli orolig.

Hon lutar sig häftigt framåt i sängen och ställer gräddglaset ifrån sig. Han ser den feta randen i glaset och säger lugnande:

– Inte ska du bli orolig. Det är kanske nån som har extraledigt i dag. Eller också har man kanske fått extra mycket att göra. Personalen här är ju inte stor, verkligen inte. Men det är ju ett privat sjukhem. Nu kan jag titta ut i korridoren igen om du vill.

– En sak som jag inte tycker om här, säger mamman, det är att de nästan lindar barna. Det verkar ju uråldrigt. Man kan inte påstå att de är särskilt moderna här. Men det är ju lugnt förstås. Jag tycker i alla fall att det vore bättre om de fick ligga lite lösare och ledigare.

– Nån större betydelse har det nog inte, kära du, säger mannen och går ut i korridoren igen.

Han stannar vid en vitlackerad trädörr och betraktar en akvarell av Carl Larsson. Konstnären med rufsigt hår bär sin lilla dotter på axlarna. Ögonen tindrar på dem bägge. Ja, visst är det roligt.

Han lyder en impuls och öppnar dörren.

I jämnhöjd med hans ögon finns lakan. Trave på trave. På hyllan ovanför ligger hans dotter.

Han sticker in armarna och tar ut henne.

Hon är inte tyngre än en katt. Håret är klibbigt. Bak på ryggen är hon blöt ända upp till kragen och i nackgropen. På ärmarna har hon mörka fläckar av dregel och svett. Ögonen är öppna. Hon ser inte. Andetagen kommer i stötar och bröstkorgen skakar.

Han svänger henne vänligt fram och tillbaka, för att lufta henne. Som sagt, hon är verkligen mer som en katt. Man har svårt att fatta att det här är en person.

Han småler. Han handskas med detta lilla liv. Han skulle vilja kasta henne högt, högt upp i luften. En flicka! Hans lilla flicka!

Men usch! hon måste tvättas. Nersölad och dan. Hon låg i ett skåp. Skulle han säga det till lilla mamma?

Naturligtvis måste han röra upp himmel och jord. Anmäla sjukhemmet, systrarna, läkaren… Usch, nu kräktes hon. Usch.

Han tar henne under ryggen och bär henne till den unga modern i sitt gräddslott. Han lägger henne ifrån sig och går bort till fönstret igen.

– Där är hon, säger han. Det lilla knytet.

II

Det lilla knytet lärde sig läsa vid fem års ålder. Därmed begick hon sitt första misstag: hon trodde världen stod till hennes förfogande.

Hon lärde sig uttala ordet kadaver. Det var i stallet, hon såg vinterstjärnor genom övre stalldörren.

Hon lärde sig att betrakta sin egen nästipp och undra vem det var… Vem är jag?

En sommarkväll är hon klädd i rutig klänning. Hon leker på farmors gård. Gården ligger på en häll söder om Slätbaken. Slätbaken – vilket namn. Baka baka släta baka, släta baka, namnonamn!

Hon kastar med bollen. Den är liten som ett klarbär och får rum i hennes hand och daskar mot pussarna. Det har nyss regnat, gården är överstrilad av en vattenkanna, tänker barnet, men solen säger adjö innan den går och lägger sig.

Hon grips av en lustig glädje och börjar hoppa upp och ner på trädgårdsgången. Pionerna är så stora. Gräset är blankt.

Vid husets ena gavel står en regnvattenstunna under stupröret.

Inne i huset har man hunnit fram till de syltade tomaterna, de gröna som ligger i s-a-l-l-a-d-i-ä-r-e-r. Farmors släktingar är hos farmor, men farmor har inte någon annan så ung släkting som hon. Det är ganska tråkigt att vara enda unga släkting.

Hon kastar den röda bollen i regnvattenstunnan. Den studsar upp en gång över kanten. Men sen räcker hon inte upp så högt att hon ser den. Hon biter eftertänksamt på tumskinnet vid nageln. Inte kan hon lämna den i tunnan bara.

Hon känner på tunnans mage, sedan på dess kant. Den är våt och litet hal. Och mamma som har en klänning som liknar plommon.

Så tar hon tag i kanten och försöker häva sig upp. Det går inte. Hon är litet baktung, har stadiga ben. Hon försöker igen. Och igen. Denna gång kommer hon upp och blir hängande över tunnans kant. Hon sträcker sig ner efter bollen… där! Hon böjer sig för långt fram, famlar mot vattenytan efter stöd, tar överbalansen och faller med ansiktet före ner genom regntunnans klara vatten.

Bara klänningsfliken, en rutig stjärt och ett par stadiga ben sticker upp ur tunnan. Benen vispar våldsamt när hon försöker häva sig tillbaka, ta sats och komma upp igen. Men tunnan är för djup. Hon kan inte få stöd med armarna. Vattnet trycker på ögonen, i öronen, inne i näsan. Ögonen håller på att gå ut ur sina hålor. Det är bråttom nu att hon kommer upp. Slätbaken, slätbaken, hjälp mig.

Ögonen hänger på långa spröt och vatten bubblar fritt i hennes hjärna, det svider. Fasan är att tinningbenen går sönder och krasar som skör is på en grop i vägen. Slätbaken…

Upprörda röster.

Hon är en pöl på hällen med ansiktet mot varma berget. Mamma i plommonklänning ligger på knä. Det rinner vatten. Pappas byxben. Fasters röda slejfskor. Höga svarta farmor ser man inte ansiktet på, det ligger som Gud faders över hela världen.

Lämna barnet så vind för våg, det kunde ju verkligen ha slutat illa om inte Försynen varit.

Mamma snyftar. Lilla Slätbaken får aldrig dö.

Kör:

Slå på klocka för denna flicka.

Slå på klocka för denna flicka.

Räkna hennes silvertår.

Tolv år katt över vedbod

ungar på vedbovind.

Se Bill Douglas och Ginger

Regina von Emmeritz.

Det trettonde året förtrollningen bruten.

Hon leder ut sin cykel från vedbon,

sätter sig upp i sin blanka klänning med stjärnor.

Vedbon för alltid förlorad.

Slå på klocka för denna flicka.

Slå på klocka för denna flicka.

III

– Det är ju inte klokt med fem timmars sittning va! sa flickan med teddybjörnshåret och såg sig i spegeln. Hon var nästan osannolikt smal. Det är ju rena vansinnet.

– Jamen det värsta är att varenda mänska börjar röka redan före varmrätten, sa flickan i blått och tittade efter om ögonlocken fortfarande matchade. Bäst att bättra på det högra.

– Och inte var det nåt så vansinnigt lustigt program, va, sa flickan utan axelband och lyfte upp klänningslivet en aning.

– Faktum är att det var roligare förr. Åtminstone tycker jag det. Men förresten. Ingen Puerilbal går upp mot den första.

Flickan med broderat pannband stänkte parfym och sa:

– Menar du det?

– Men de sjunger ju alltid fantastiskt. Divertissementet på Den ofullbordade tyckte jag var helt fantastiskt.

– Ja, mot slutet, va. När det rullade ihop sej till en massa kanonstämmor, liksom, sa blå ögonlocken ivrigt och klämde ut en strimma rök genom näsan.

Broderade pannbandet ordnade håret:

– Vad heter han, Bellman, alltså. Det var väl inte så dumt heller, va.

– Men fem timmars sittning, återtog första flickan. Fem säger fem timmar. Det är ju inte klokt! I all synnerhet om man som jag har blåskatarr! Hon virade en orangefärgad schal flera varv runt halsen och stönade.

– Blåskatarr! Ah stackare! Det måste ju vara gräsligt.

– Blåskatarr! Hur kan man!

– Jag trodde aldrig middagen skulle ta slut. Tack-ålov att den är över. Jag trodde jag skulle gå åt flera gånger om.

– Vad gör du åt det? sa flickan utan axelband. Jag menar, du kan väl få något antibiotikapreparat så att det går över rätt kvickt?

– Jodå, sa flickan med teddybjörnshår. Jag har fått några piller av studentläkaren, som jag ska käka i fjorton dar. Så det.

– Tycker du inte att man får vänta i evigheter hos studentläkarn? sa broderade pannbandet och log mot sin halvprofil. Inte har man sin tid till sånt.

– Jättelänge. Jag satt i två timmar. Ska vi gå ut nu och få lite kaffe i nåt hörn. Jag är jättetörstig. Ibland tror jag nästan att jag fått sockersjuka som jag druckit de sista veckorna.

– Prat, sa blå ögonlocken. Då hade väl doktorn sagt nåt. Och det gjorde han väl inte.

– Nej, jag frågade faktiskt. Och då gratulerade han mej. En blåskatarr tar man tusen gånger hellre än en diabetes, sa han.

– Skulle tro det, sa den axelbandslösa med en sista blick inåt damrummet. De sköt upp dörren ut till foyern.

Som dekorativa gäster från romantiken eller som en knippa skyltfönsterdruvor hängde Puerilordens högsta män i klasar vid trappstången på Ödala nation. Flickan med teddybjörnshåret gick förbi dem och deras damer med näsan i vädret, för hon var blyg och mallig. Egentligen ville hon åka hem.

Vad speglar kan ljuga. Hon såg inte ut att vilja åka hem i spegeln. Detsamma sa Pontus och drog ner henne i en randig soffa med askkopp på armstödet. Pontus kunde inte dansa, men han tyckte mycket om att trampa henne på tårna, sa han och rullade konjakskupan i sin hand.

Motvilligt gick hon med på att stanna ett tag till, då. Men tungan hade torkat fast vid gommen och fyllde munnen som en jättelök. Varken kaffet eller likören hjälpte.

IV

Hon hette Sofia och var studentska. Hon höll på att utbilda sig till ett idiotiskt yrke. Eller yrke och yrke. Hon lärde sig bygga modeller av gamla hus. Byggnader av intresse.

Det började när hon läst konsthistoria. Då dog rosen. Konsten dog och blev till ett jättelik: likdelar på museum, likdelar i antikbutik, stympade delar i Gamla stan. Orden blev bara biff.

Därför gav hon sig på jakt efter något mindre ordigt. Något som kunde skilja henne från andra konststudenter, eftersom hon inte ville vara med och dela denna ruttna biff.

Så fick hon se en myckenhet Wasaborgar, Kalmar, Vadstena och så, utförda i papier-maché. Det var på en utställning förstås. Hon gick hem och började mäta och vrida på ett gammalt propagandablad från 1600-talet. Och före nästa kväll satt hon och smetade halvpilastrar på en fasad av det övermåttan sköna huset ur Suecia antiqua et hodierna. Från tredimensionell synpunkt var det litet enögt utfört, men hon lade in det och gick och visade mästermodellören.

Mästermodellören hette Simon Brick och var egentligen byggnadsingenjör. Som sådan var han chef för en firma som försåg honom med modellmaterial, modellpersonal och teknik. Simon Brick tog vänligt emot henne och sa att visst kunde hon få börja hos honom om hon ville lära sig såna här grejer. Men han kunde inte garantera henne sysselsättning eller anställning i framtiden. Det fick allt bero på, det. Nå, han hade engelsk mustasch som såg en smula rutig ut, kavajen var homespun och leendet från skolpojkstiden. Säkert skulle det alltid behövas några som byggde modeller också av gamla hus. Men man fick nog räkna med att efterfrågan på praktiska experimentmodeller var större. Och så måste hon lära sig stereometri och perspektivlära. Hon nickade fascinerad ja till allt detta.

Härvid begick hon ett nytt misstag: hon var egentligen inte intresserad av gamla byggnader, det var bara personerna i dem och med dem pch kring dem som hon ville åt. Och det är klart att de kom fram, med randiga namn ur gesimser och vindshål, men hon fick inte syssla med dem för nu gällde det att lära sig perspektiv.

På grund av leendet från skolpojkstiden visade hon sig mer begåvad för detta än hon antagligen var, arbetade fortare än hon verkligen kunde och tycktes förstå mer än hon faktiskt begrep. Detta gick ganska bra, för hon fattade fort vissa saker och hade skådespelartalang. Av ingenjörens riterskor, de var tre stycken, kunde hon ta reda på resten. De var kunniga nog att på rak arm rätta hennes fel. De var trivsamma, med uppsatt hår och jerseyblusar, bytte alltid till nätta inomhusskor. Också om hem, katter och varma smörgåsar talade hon med dem. Hon var minsann också en förtjusande ung dam, alltid fräsch, vacker och på toppen.

Hon var fräsch, vacker och på toppen och gift med Pontus. De hade en liten flicka och en bil tillsammans. Flickan var ett söndagsbarn och en ros.

Det var när flickan var ett och ett halvt år gammal och hon själv varit hos modellingenjören i över ett halvt år som hon började känna sig trött. Kammen blev full av hår när hon kammade sig.

Gick hon och Pontus på promenad med barnvagnen den påsken ville hon bara lägga sig ner, tvärs över varje vedflod vid vägkanten. Pontus blev otålig. Inte kunde de vila var femtionde meter! Hon sackade efter. Hon satte sig på en stubbe, rasande. Kamelhårsulstern fick hon kåda på. Gud! vad hon var törstig. Törstig, törstig, törstig. Tungan var svullen och sträv. Varför kunde inte Pontus vänta? Hon stack handen i fickan efter en bit nötchoklad. Oh Gud! vad det dröjde innan hon skulle få vatten.

På en dag kunde hon äta upp ett paket sportknäckebröd, morötter och flera chokladkakor som mellanmål. Det var som om hon inte kunde bli mätt. Hungern rev i henne vad hon än stoppade i sig, och törsten rök ur hennes mun. Att dricka och inte bli otörstig. Gul apelsinjuice eller klart vatten gjorde detsamma. Trots allt detta satt kläderna allt lösare. Hon kunde plötsligt ha en glencheckrutig dräkt som hängt på vinden i ett par år. Nu vägde hon alltså fyrtionio kilo till 175 centimeter. Det var inte