Så länge det går att skratta

By Inger L. Stockman

1966 dör en mamma från sina två mindre barn, maken söker lösningar på egen hand.

I det lilla samhället där de bor finns ingen hjälp att få om han står fast vid att behålla barnen, hålla ihop familjen.

Tystnaden bor i huset men femårsbarnet vill ha liv, för så länge det går att skratta - är allt nästan som vanligt.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 10, 2020
• ISBN: 9789180072908

Inger L. Stockman

Jag heter Inger L. Stockman och bor i Göteborg med man och två katter. Människor och miljöer intresserar mig mycket och i mitt skrivande blandar jag gärna in fantasin i det självupplevda, där i mellanrummet finns en särskild dynamik som hjälper till med gestaltningen. Jag har tidigare givit ut, Sitt inte bara här och andas, på Vulkanförlag och medverkat i Kvinnornas Sverige - en underbar resa, på Warneförlag, samt tryckt upp diktboken Med ljuset i ögat, via Type & Tell. När jag inte skriver håller jag i kreativa skrivarkurser på bland annat, Medborgarskolan i Göteborg och Trollhättan.

Book preview

Kapitel

1.

Dörren till ett vitt hus flyger upp. Nerför trappan springer en flicka i rödrutig klänning och fast det är i slutet av september är hon tunnklädd. Håret, ljust och rufsigt slår mot nacken när hon rusar ner och ut mot trädgården. För ett vuxet öga är tomten inte särskilt stor men för henne är det en bit av världen omgärdat av blått staket. Innanför finns gamla äppleträd och här slänger hon sig ner på marken, börjar ordna och plocka med fallfrukten. När hon är klar ser man att äpplen i olika förruttningsgrad är ordentligt ordnade i små högar. Inga ligger ensamma på marken. Flickan står en stund och beskådar sitt verk, ger sig sedan av mot grinden som är målad i rött, gult och blått. Den är något man lägger märke till på långt håll längst grusvägen. Flickan plockar upp en av fallfrukterna, tar saftiga bett och tuggar med öppen mun så det rinner nedför hakan. Hennes ena hand håller fast i en av grindspjälorna. Ja man kan svänga fram och tillbaka på grinden om den nu bara gick att öppna. Men den förblir stängd då hon inte når handtaget. Hon vänder sig om inåt tomten igen ser mot gungorna längre in. Gunga? Ja det kan man i alla fall, ligga på mage i plankgungan under äppleträden eller sitta upp och ta ordentlig fart. Det olyckliga är att hela tiden dunsar ny fallfrukt ner, hamnar fel – hamnar ensamma. Det går inte. Ner på marken igen och ordna tillrätta. Molnen jagar varandra långt där uppe, sveper till över bara armar och jo, man ser att hon fryser.

*

Trappan leder upp till en liten farstu och sen rakt in i köket. Där finns mamman. Hon sitter vid bordet och håller om huvudet med händerna. I ljuset från fönstret glänser håret rödbrunt över vita fingrar. Flickans steg stannar halvvägs över tröskeln och mamman ser hastigt upp.

Monika! Jag har ju sagt att du inte får ta in ruttna äpplen! Och varför har du inte koftan på dig? Det är inte sommar!!

Sen blir rösten mera vädjande.

Ni kan väl leka tystare nu du och Bengt, mamma har så ont i huvudet.

Monika ser på sina armar, huden knottrar sig och hon darrar till. Kan inte hjälpa att de noggrant ihopsamlade äpplen ramlar ner på blanka köksgolvet med tjocka ljud. Men högre ändå är mammans tunga suck när hon reser sig ur stolen och fattar tag i dotterns arm.

Nu går du in till din bror i lekrummet och jag vill inte veta av mera kladdande med gamla äpplen.

Men dom va ensamma…

Mamma släpper taget först när de är i verandarummet och går iväg med hårda steg. Bengt brummar obekymrat med sina bilar och nynnar på en låt. Så känner hon något mjukt och kladdigt i sin ena ficka och smyger upp ett halvbrunt äpple, vänder den fina sidan till och det luktar både friskt och sött. Hon smyger ut i vardagsrummet, hukar bakom en av de gröna tevefåtöljerna. Ute i köket tickar eftermiddagen på i den ljusgula köksklockan och en tunn solgata letar sig in över mamma som reser sig från bordet. Det är hög tid att börja med maten. På spisen står redan potatiskastrullen i rostfritt stål. Ljuden är välbekanta, bubblande och puttrande in i ett par femårsöron.

Mamman bryr sig inte om att sätta på radion som hon annars gillar att lyssna till medan hon jobbar i köket, särskilt svängig jazz. Det kunde hända att hon tog sig ett och annat danssteg också glömsk av att det kanske stod två barn och betraktade henne med öppna ansikten. Det var som om rörelserna fanns inuti kroppen, men det var bara då hon var ensam som detta vaknade till liv – eller trodde sig vara det. Hon ville ha sin dans för sig själv och så mycket dans var det ju aldrig fråga om - några ynka förvirrade steg. Hennes man kunde inte dansa och hon tyckte inte om när han försökte. Han liknade ju mest en klumpig björn, Göte. Men han var snäll. Det skrev hon också i breven till sina systrar. Det hon inte gärna skrev om var huvudvärken som hade börjat mala mera än tidigare. Särskilt i eftermiddag hade det huggit till så hon blev tvungen att sjunka ner på stolen vid köksbordet. Och lillan som kom in smutsig i ansiktet och med dessa ruttna äpplen mitt på det rena golvet. Karin tar fram fläskkorv ur det lilla kylskåpet, smör och tetran med mjölk. Det är inte så praktiskt med de här trekantiga paketen, lätt att mjölken skvimpar ur. Hon saknar glasflaskorna. Från köket börjar snart en doft av korvspad leta sig in mot husets tre rum. Men i verandarummet är det mera dragigt och doftar det något där inne bland leksakerna så är det av Monikas ruttna äpplen. Bengt lyfter upp ett som genast går sönder i hans hand.

Nää, jävlar va äckligt, dumma Monika!

Stegen över golvet är snabba och hårda, liksom den svidande klatschen över kinden.

Bengt, vad har vi sagt om att svära!

Från yttertrappan hörs kraftiga steg och skor som av i farstun. Köksdörren öppnas.

Pappa!

Monika reser på sig, får fart som om en vind tog tag i henne. Göte öppnar sina armar och fångar upp barnet – bjuder på en flygtur mot taket.

Nu börjar vinden friska på ordentligt du lilla smutstroll!.

Han sätter ner sin dotter som fortfarande skrattar. Karin är där och Göte kramar om henne. De pratar mumlande till varandra högt ovanför och Monikas skratt tar slut. Bengt tränger sig förbi pappa som vill säga något.

Jag måste på dass, säger Bengt och snörvlar.

Karin hinner inte få tag i hans arm innan han är ute.

Ja, jag gav han en örfil för han svor åt sin syster; och ja hon skulle också ha för att hon rusar ut och in med rutten frukt som hon strör över halva huset…

Göte drar efter andan, jaha, det har varit en sådan dag i dag. Moset mosas, korvspad hälls av och senap och gurkskivor kommer på bordet. Och Bengt och resten av familjen sätter sig till bords. I Bengts hår finns vinden och den har blåst upp en lekfull virvel i hans röda hår. Karin stryker lite tankspritt över den. Ett hastigt solblänk sveper in genom fönstret sen släcks det igen.

Det var väldans vad himlen grånar på ute… det är nog oväder att vänta.

Göte slår upp lättöl som skummar farligt nära glaskanten.

Barnen får varsin klick smör över sitt mos. Monika mosar in den på en gång medan Bengt låter sin klick rinna som en å nedför mos berget. Det ser så fint ut att Monika blir avundsjuk och trycker till det med sin barngaffel. Bengt ger hals:

Jävvla unge nu har du förstört allt!

Han slår till sin syster på armen och hon tjuter rakt ut och in i sin mammas huvud...

Nu sitter ni stilla och äter annars blir det marsch från bordet och i säng!

Karins röst har gråt i sig.

Ja nu låter ni maten tysta mun, sluta kivas, säger Göte bestämt men inte så vasst som sin fru.

Nu är du så stor Bengt så du vet att man svärjer inte, fortsätter han lite lägre.

Bengt hänger med huvudet och äter inte.

Hon förstörde mitt fina mos…

Då reser Karin på sig med en suck och lägger över en ny klick med smör. Sen äter pojken.

Maten får tysta mun och flickan äter de små uppskurna korvbitarna och moset, leker bara lite med gaffeln i smyg. De dukar av och mammans röst låter som långt bort när hon pratar. De viskade rösterna blir som prasslet av torra löv, roliga att mosa i handen. Det är något i viskandet och deras bortvända huvuden, som en hemlig dörr man inte kan öppna.

Kvällen lägger filtar över himlen och det blir mörkt utanför fönstret. Inne i kökets gula sken borstar barnen tänderna. Bengt kan inte låta bli att ge sin lillasyster några tjuvnyp och hon skriker och nyper tillbaka. Suckar från mamman:

Å, Göte, du får ta hand om ungarna nu, det går runt i huvudet.

Hon går in i vardagsrummet och sjunker ner i en fåtölj. Under tiden får Göte sina barn i säng.

Karin kommer in i sovrummet, stoppar om. Monika känner mammas hand på sin rygg, hur den trycker lätt och får ner henne i sömngropen.

Nattinatti.

Bomullsröst, bomullssömn…

*

Ute i vardagsrummet går teven. Det svävar en elektrisk doft runt tevemöbeln, ett brunbetsat skåp med två dörrar. Barnen brukar gilla att leka gömma rutan medan programkanalen är på. Svartvita rörliga bilder som blev titut i rutan, medan de två trädörrarna stängdes och öppnades. Men i kväll var det bra att de kom i säng på en gång. Karin är inte sig lik. Det här är mer än hennes vanliga oro.

Har du så ont så ringer ja till doktor Schröder nu, så här kan du inte sitta…

Nej Göte… du ringer ingenstans. Jag vill se Forsytesagan.

Men är det så bra de om du nu har sån värk? Göte hör ett stönande sen orden:

Göte, det rinner…

*

Ett brak? Det knirkar i Bengts säng. Han ligger och rullar av och an. Ute slår vinden mot rutan. Monika sätter sig upp i sängen, allt är mörkt.

Mamma… jag är kissnödig!

Rösten, ett tunt streck. Var är ljuden från mammans och pappans säng?

Mamma, pappa – jag är kissnödig!!

Hon lyssnar och lyssnar men ingen kliver ur den stora sängen för att följa till pottan i köket. Hon kan gå själv men just denna kväll kryper det längst ryggen. Under sängen finns långa armar. Sätter hon ner fötterna drar de in benen under golvet. Där kan man inte andas. Monika sitter alldeles stilla. Kissar varmt vått.

2.

Lampan i köket tänds. I den skarpa ljusgatan talar en lugnande röst ord och tjocka armar lyfter flickan från det våta som kallnat. Det är grannfrun Ester. Just när Monika glömmer att andas och det svarta växer i rummet, är hon där och torkar kinderna, och vaggar hyssjande i famnen. Från Esters armar ser hon hur armarna på golvet drar sig tillbaka, blåsten utanför hörs igen och knirret från Bengts säng.

Ser du lillan, han liknar en stor boll.

Hon vill skratta men rösten sover.

Monika får på sig en ny torr pyjamas och en kopp med varm mjölk kommer i handen.

Drick det här nu så sover du snart igen

Ester rör sig tyst inne i sovrummet.

Bra, då är både du och sängen torra igen, säger hon och tar upp den lilla i knäet.

Kanske går det att somna där i det mjuka snälla? Nästa gång flickan vaknar är det i den egna sängen. Morgonen finns i sovrummet och pappa och Esters röster hörs bakom den