Flyttfågel

By Britt Engdal

Maria måste lämna skärgården och sin älskade ö Hönö. Hon flyttar in till stora Göteborg, och det blir en stor omställning. Den lantliga vardagen är någonting helt annat än det hektiska storstadslivet. Maria saknar sin ö, ibland så mycket att hon gråter sig till sömns.När Maria träffar Ulf så verkar turen vända. Snart har hon ett helt kompisgäng. Violetta, Irene och den alltid så busige Göte blir hennes nya vänner. Kanske Göteborg inte är så illa ändå?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788726908763

Book preview

Britt Engdal

Flyttfågel

SAGA Kids

Flyttfågel

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1994, 2023 Britt Engdal och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726908763

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Varmt tack till er alla som berättat för mig och inspirerat mig, i böcker eller personligen!

1. Ensam

Jaha, du vill väl se ditt rum med en gång, förstås. Fru Björk log hastigt mot Maria och petade av pampuscherna från sina fötter. Det bruna gummit blänkte till i det svaga ljuset. Ulf slog igen dörren med en smäll.

En lampett lyste med ett gulaktigt sken i tamburens dunkel. Maria följde efter fru Björk, nej, tant Tyra, genom serveringsgångens mörker ut mot köket. Tant Tyras klackar trummade hårt mot golvet. Ulfs steg bakom Maria lät annorlunda, snabba, förväntansfulla. I alla fall en som bara är glad över att hon flyttat till Göteborg, tänkte Maria. Hur skulle hon klara det? Bo här i Ulfs familj!

I det stora, blänkande ljusa köket hejdade tant Tyra sig framför en gulvit dörr med svart handtag. Hon vände sig om mot Maria. Åter lät hon sitt snabba leende lysa upp det magra ansiktet.

Ja, vi har två jungfrukammare, men bara en jungfru. Det passar ju bra nu.

Hon öppnade dörren och steg åt sidan på tröskeln. Maria tog ett steg in. Hon satte ner sin väska med en duns.

Det var ett litet, avlångt rum. Längs ena väggen stod en smal säng täckt av ett brunmurrigt överkast. Här skulle hon slippa bli sparkad i ryggen av Jakob. Skönt. Mitt emot sängen stod en byrå och över den hängde en spegel, oval med en silverfärgad ram. Så fin den såg ut. Nu kunde hon spegla sig så mycket hon ville. Men det skulle hon ändå sällan göra. Hon skulle bara höra mormors ord inom sig: Spegla dig inte i onödan, tös. Då står Styggen bakom ryggen.

Framme vid fönstret stod ett litet bord och en stol. Maria kände igen duken på bordet. Det var den med rosorna som legat på köksbordet när familjen Björk hyrt sommarnöje hos dem. Nu hörde den till hennes rum. Hennes rum… Bordet såg lite skrangligt ut. Under ena benet låg en bit papp. Stolen var en korgstol, lite trasig i flätningen, med en vinröd tygsits. Alldeles bakom dörren stod ett klädskåp inklämt bredvid sängen. En glödlampa med en liten gul, veckad skärm hängde i sin sladd i taket. Elektriskt ljus!

Ja, något slottsgemak är det ju inte precis, sa tant Tyra. Maria kände hennes torra, svala fingrar mot sin axel. Men jag hoppas du skall trivas här ändå. Signe har förstås den andra kammaren.

Det är väldigt fint, sa Maria tyst och såg ner i golvet. Eget rum! Hon som trängts med sina bröder i hela sitt liv. Det var nästan ofattbart att den lilla enkla jungfrukammaren skulle vara hennes egen.

Kunde vi inte hitta en matta åtminstone, mamma? hördes Ulfs röst bakifrån.

Tänk om de trodde hon var missnöjd!

Oh, det är så bra ändå! försäkrade hon ivrigt och tittade upp på fru Björk, nej, tant Tyra. Inte så värst mycket behövde hon titta uppåt nu. Hon hade blivit bra mycket längre det senaste året. Ulf däremot hade inte vuxit särskilt mycket sedan de sågs för första gången för över ett år sedan. Nu var Maria halva huvudet längre än han, trots att de bägge fyllt tolv i våras.

Jo, det skall vi se om vi inte kan hitta uppe på vinden. Annars kanske Ingeborg har nån över.

Ingeborg! Satmaran! Inte ville hon ha en matta från henne!

Nu skall vi lämna Maria i fred, Ulf, så hon får packa upp och göra sig hemmastadd i lugn och ro. Hämta du hennes andra väska.

Ulf skyndade bort. Maria hörde hur han kanade iväg genom serveringsgången och hans långsammare steg när han hämtat hennes väska. Han slängde in den på golvet.

Så, så, försiktigt, manade hans mamma. Nu skall jag gå och vila mig en stund före middagen. Klockan fem äter vi, Maria. Kom nu, Ulf!

Men Ulf dröjde sig kvar ett ögonblick i dörröppningen. Hans grå ögon strålade av glädje och iver. Så vinkade han och stängde försiktigt dörren om henne.

Ensam. Ensam i eget rum. Maria gick fram till fönstret. Så högt det var. Gardinerna var tunna, vita trådgardiner, tunnare än de hon var van vid. Mittemot såg hon en gulgrå husvägg med rad efter rad med likadana fönster. Samma storlek, fyra rutor i varje. Hon tittade ner. En grå bakgård syntes därnere. Usch, så högt upp hon var. Fem soptunnor stod uppradade utefter muren mot nästa gård. En av dem var överfull, locket stod på trekvart.

Maria lutade pannan mot fönsterglaset. Alldeles kallt kändes det, fastän det var augusti. Inte ett grönt blad syntes därnere på gården. Hon lyfte blicken uppåt. En flik blå himmel kunde hon i alla fall se däruppe mellan hustaken.

Just då kom en fiskmås seglande över himlen. Hest skrikande försvann den. Vart? Maria kände en klump i halsen. Beslutsamt vände hon fönstret ryggen för att börja packa upp.

En kvart senare var hon klar. Särskilt mycket att packa upp hade hon inte. I klädskåpet hängde hennes klänningar, den mörkblå kjolen som mamma sytt om efter moster Anna, två enkla vita blusar, den blå kavajen som hon ärvt efter Klara och hennes enda stolthet, den nya kappan. De hade köpt den hos Valerius Hansson inne i stan, när pappa fått bra pris för fisken en gång. Det ljusbruna ylletyget kändes lite strävt, men luktade nytt och gott. Den skulle hon inte behöva skämmas för. Hon stirrade ner i den övre byrålådan. Den luktade svagt av naftalin mot malen. Hennes lagade och slitna underbyxor, linnen och underliv låg i tunna, prydliga högar ovanpå det blänkande hyllpappret i lådans botten. Allt var fint struket av mamma. Det luktade friskt och gott från trädgården därhemma på Hönö. Maria såg inom sig tvätten som fladdrade i blåsten och solskenet mellan körsbärsträdet och björkarna. Det kändes tjockt i halsen igen. Nej! Hon smällde igen lådan och satte sig på sängen. Överkastet kändes ulligt mot hennes fingrar.

Hon stirrade på fotografiet på byrån. Det hade kommit en kringresande fotograf till Hönö i våras. Mormor och morfar hade låtit fotografera sig två gånger, med sina två döttrar och deras familjer. Här stod fotografiet av Marias familj. I mitten tronade mormor och morfar, sida vid sida, klädda i sina bästa, svarta kläder, förstås. Bakom dem stod mamma och pappa med Abbe och Isak emellan sig. Isak spärrade upp ögonen och glodde argsint in i kameran, men Abbe såg full i skratt ut. På golvet, framför mormor och morfar satt Maria med sina yngre bröder, Jakob på ena sidan och Johannes på den andra. Jakobs ansikte såg lite suddigt ut. Han hade inte kunnat sitta stilla tillräckligt länge. Maria höll ett stadigt tag om Johannes som drog lite i hennes ena fläta. Hennes ögon blickade lika stelt mot kameran som Isaks, men hennes breda mun såg mer ledsen än arg ut.

Hon strök försiktigt med fingret över Abbes ansikte. Abbe, hennes vilde, kloke, härlige storebror… Det är klart att det borde ha varit han. Som suttit här nu, för att börja i läroverket och vara som en bror till Ulf. Kanske Ulf också hellre velat det… Ingen hade väl nånsin fått så högt avgångsbetyg från folkskolan som Abbe. Men nu fiskade han. Inte kunde han svika sin tvillingbror Isak! Och Isak ville absolut inte gå i skolan mer. Så därför blev det hon, Maria, som fick följa med familjen Björk in till stan för att gå i flickskola och skaffa sig utbildning. Visst hade hon drömt om detta, men ändå… Redan fanns ett svart svalg av hemlängtan inom henne. Men hon trängde undan det. Inte nu, inte gråta nu. Till kvällen kanske, om det var nödvändigt.

Men vad skulle hon göra nu? Middag klockan fem? Inte hade hon någon klocka. Skulle hon bara sitta här och vänta?

Hon gick fram till fönstret igen. På andra sidan gården kunde hon se en figur rusa förbi innanför fönstret. Och så fönstret nedanför och det under. Det måste vara en trappuppgång där också. Ja, nu slog en dörr upp därnere och en pojke med stor halmgul kalufs tumlade ut på gården. Ett par ovanligt stora öron stack ut genom det rufsiga håret och en blå- och svartrandig halsduk flög ut från halsen. Så vände han ansiktet uppåt och räckte lång näsa åt henne.

Maria drog sig blixtsnabbt bakåt. Han hade sett henne! Hennes kinder var heta. Vad var det för en pojke? Kanske Ulf visste. Han bodde väl i gårdshuset.

Hon satte sig på sängen igen. Vad skulle hon ta sig till? Vad var klockan? Kanske det fanns en klocka i köket? Kunde hon gå dit?

Maria reste sig och öppnade dörren till köket. Där var tomt. Men på väggen hängde en klocka med rund vit urtavla och tickade fram tiden. Klockan var tio i fyra. Mer än en timme kvar till middagen. Kunde hon försöka leta upp Ulf? Men här förväntade de sig kanske att hon skulle sitta i sitt rum och göra sig hemmastadd, tills hon blev hämtad.

Mitt i köket stod ett stort, fyrkantigt bord omgivet av stolar. Maria drog ut en av stolarna och satte sig ner, försiktigt. Hon knäppte händerna framför sig på bordet. Axlarna kändes stela. Vad gjorde mamma därhemma nu? Nej, hon vågade inte tänka på mamma.

Då hördes steg utanför köksdörren. Maria flög upp. En nyckel vreds om, dörren öppnades.

Det var Signe som steg in i köket. Signe i brunrandig bomullsklänning och en korg på var arm, stadig och satt, precis sig lik. Hon satte ner korgarna och sträckte armarna mot Maria.

Signe! ropade Maria och rusade in i hennes mjuka, varma famn. De var lika långa. Signes hår kittlade och luktade tvål. Maria kände hur gråten trängde fram, klumpen i halsen sprängdes av tårar.

Så, så, lilla barn, lugna dig! Signe strök Maria över ryggen. Gråten forsade fram. Längtar du hem så svårt allaredan?

Maria satte sig ner. Hon snöt sig. Ha alltid en näsduk i fickan, tösen min! hade mamma sagt. Näsduken luktade också Hönö-sol.

Ja, ja, hickade hon, jag längtar så hemskt!

Men du är ju inte tvungen att stanna!

Maria slutade gråta av pur förvåning.

Det är klart jag skall stanna! Jag skall ju gå i skolan här! Sigrid Rudebecks skola för flickor! Jag har ju blivit antagen!

Ja, ja, sa Signe och klappade henne på axeln, det blir nog bra med det. Du kan väl åka hem med ångbåten på lördag-söndag ibland.

Maria skakade på huvudet och stirrade förtvivlat på Signe.

Nähä, snyftade hon. Tant Tyra trodde att det var bäst att jag inte åkte hem före jullovet. Att jag skulle vänja mig bättre då. Och då… då trodde mamma det också.

Signe strök henne tröstande över hjässan.

Det ordnar sig nog skall du se. Tvätta dig i ögona nu, tös. Du vill väl inte visa för herrskapet att du längtar hem.

Maria reste sig lydigt och tvättade ögonen i det kalla vattnet från kranen. Tänk, att ha vatten inne i en kran! Men herrskap… Inte ville hon kalla Ulf och hans mamma för herrskap. Möjligen pappan. Nog var det svårt att säga farbror Sten som hon blivit tillsagd. Hoppas hon kunde undvika att säga nåt alls.

Kanske du kan hjälpa mig med middan? frågade Signe.

Oh, javisst!

Gråten var borta. Nu trängde ljus förväntan fram.

Den här inlagda makrillen har Signe all heder av, sa herr Björk och sög upp det sista av spadet på sin tallrik med en bit bröd på sin gaffel.

Oh ja, Signe är en duktig kokerska, sa tant Tyra och log mot Signe som just steg in genom matsalsdörren.

Maria satt och vek sin linneservett i små hårda veck i knät. Servett! Aldrig hade hon använt det förut! Vad skulle hon göra med den efter maten? Och varför skulle Signe äta i köket och hon här? Knappt ett ord hade hon fått ur sig under hela måltiden. Hon hade sneglat och iakttagit. Inte börja äta före de andra, inte sträcka sig över bordet, inte sörpla när man drack, inte prata med mat i munnen… Alldeles borta behövde man inte vara bara för att man var en fiskarunge!

Ulf satt mitt emot henne. Så lätt och elegant han hanterade besticken och det tunna, fina glaset. Men det hade varit svårt för honom att sätta på agn på metkroken förra sommarn. Man behövde lära sig allt. Maria drog omedvetet en suck.

Vi suckar det så tungt uti skogen? sa herr Björk och sneglade på Maria med sitt vanliga sneda leende.

Maria rodnade och tittade ner. Vad menade han? Skulle hon nånsin kunna bli klok på honom?

Längtar du hem, lilla vän? frågade tant Tyra.

Maria kände hennes fingrar i en fjäderlätt beröring på sin hand ett ögonblick. Hon skakade energiskt på huvudet. Längta hem! Det fanns inget ord tillräckligt starkt för att beskriva tomheten, ensamheten inom henne. Hon var en blomma som någon ryckt upp och glömt sätta i vatten. Men ingen skulle få veta det. Hon skulle finna sitt vatten, sin näring. Ulf fanns ju, och Signe. Hon rätade lite till på sin raka rygg och såg in i tant Tyras ögon.

Jag är ju inte van att bo i stan och ha det så här fint. Men jag skall lära mig. Allt. Hon nickade bekräftande.

Tant Tyra log och la huvudet på sned. Åter kände Maria den lätta och snabba beröringen av hennes svala, torra fingrar.

Det tror jag säkert, lilla vän, sa hon och harklade sig lätt. Du är en duktig flicka, stark och uthållig, tror jag. Jag har alltid önskat mig en dotter. Nu har jag i alla fall fått låna dig ett tag.

Maria rodnade och tittade ner i knät. Servetten låg i hopskrynklade veck mellan hennes sammanknipta fingrar. Stark. Uthållig. Ja, kanske.

Glöm nu inte din aftonbön, min lilla flyttfågel, var det sista mormor hade sagt till Maria när de tagit farväl nere på bryggan. Nej, hur skulle hon kunna glömma det? Hon hade bett aftonbön och bordsbön före och efter alla måltider i hela sitt liv. Men hos familjen Björk bad man inte bordsbön. Bad de aftonbön, tro? Kanske hon skulle våga fråga Ulf.

I kväll kände Maria att det inte räckte att ligga i sängen och be. Hon la sig på knä på golvet och stödde armarna och de knäppta händerna mot sängen.

Gode Gud, gör mig stark och uthållig, som Ulfs mamma säger. Hjälp mig. Bevara och beskydda mamma – och hjälp henne klara sig utan mig! – och pappa och Abbe och Isak och Jakob och Johannes och mormor och morfar och moster Anna och morbror Sven och Gunnar och Klara och…

Då knackade det på dörren. Maria for upp från golvet som om hon gjort något olovligt. Någon öppnade dörren ett par centimeter. Det var Ulfs mamma.

Jag ville bara se hur du har det, lilla vän. Har du allt du behöver?

Ja, tack, viskade Maria.

Kryp nu i säng och sov så gott. I morgon är det upprop i din skola.

Tant Tyra öppnade dörren lite till och sträckte ut armen mot Maria. Lätt och snabbt smekte hennes yttersta fingertoppar Marias kind. Handen doftade svagt av parfym. Maria blev nästan yr av doften.

Godnatt, viskade hon.

Dörren stängdes med ett tunt knarrande och Maria kröp ner mellan familjen Björks svala, slätmanglade lakan. Hon stirrade mot fönstrets rektangel. Fortfarande kunde man ana ljus bakom rullgardinen och skönja fönsterkarmarnas kors. Det dröjde länge innan hon somnade. Men hon grät inte.

2. Sigrid Rudebecks flickskola

…och må Herren vaka över er så att ni inte lämnar dygdens smala stig. Herren bevare er!

Med ett sista snörvlande och en suck plockade kyrkoherden ihop sina papper från pulpeten och började sin stapplande gång över podiet för att inta sin plats bland lärarinnorna som alla satt där med sedesamt knäppta händer och benen prydligt vikta åt sidan. Men deras blickar var uppmärksamt fästa på flickorna nedanför podiet. Inte var det bara Herren som bevakade dem, det förstod Maria.

Strax innan kyrkoherden kunde sjunka ner på sin stol gled flera av hans pappersark som han höll under armen ner på golvet. De tre närmaste lärarinnorna flög upp som skrämda sparvar för