Gröna rummet

By Anna-Lena Wästberg

Mari bor med mamma, pappa och hunden Bella ute på landet. Närmaste stad ligger tre mil bort, men det tycker inte Mari gör någonting. Hon har nämligen en kompis i Lövdungen bortanför huset. Hans namn är herr Allenander. Han gillar alla sorters bullar och kan koka knäck på lönnsirap. Han har bott i dungen i evigheters evighet. Men det konstiga är att det bara är Mari som kan se honom. En dag får Mari höra något fruktansvärt. Pappa har sålt Lövdungen! Och som om det inte vore nog, så ska det byggas en väg rakt igenom herr Allenanders hem! Hur ska hon få dem att förstå att man inte kan göra på det viset? Kan hon rädda Lövdungen innan det är försent? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2021
• ISBN: 9788726918458

Book preview

1

En väg är i vanliga fall ingenting att bråka om. Det är bra att det finns vägar så att människor kan fara och hälsa på varandra. De är faktiskt nödvändiga för att man ska ta sig fram utomhus. Men när någon bestämmer att en väg ska gå rakt genom vardagsrummet, ovanpå sängen i sovrummet, tvärs över matsalsbordet, mitt över mattan, då har det gått för långt.

Detta var precis vad Mari fick vara med om. Nu var det inte hennes eget vardagsrum och matsalsbord och säng det gällde, men något nästan ändå värre.

Mari bodde med sina föräldrar i ett hus på landet tre mil från närmaste stad. På vintern gick hon i skola i stan och hade en massa kamrater, men hemma var hon ensam, utom Bella förstås som var en gammal långhårig collie. Därför var det skönt att herr Allenander fanns så de blev lite fler.

På kvällarna satt mamma och pappa och skrev siffror i tjocka böcker och suckade över räkningar och utgifter. De hade en handelsträdgård som de skötte ensamma. De odlade sallad och bönor och potatis och blommor, som de sålde till butiker inne i stan. Mari fick hjälpa till, men mest med tråkiga saker som ogräsrensning.

Den dan, när det hemska hände, verkade först bli en riktigt trevlig dag. Pappa kom hem med tårta på eftermiddagen.

– I dag ska vi fira, sa han. Jag har fått en massa pengar för Lövdungen.

– Jaså, affären är äntligen klar nu, sa mamma.

– Vad är det med Lövdungen? frågade Mari oroligt.

– Jag har sålt Lövdungen och fått bra betalt, förklarade pappa. Det ska bli en väg där.

Mari blev alldeles iskall. Hon förstod genast vad det betydde.

– Men herr Allenander… började hon upprört.

Pappa såg strängt på henne.

– Börja inte med de där dumheterna igen, sa han.

Hjärtat bultade vilt på henne.

– Pappa, du får inte…

– Det är redan bestämt, sa pappa och slog sig ner med tidningen.

Mari kunde inte stanna kvar, hon måste ut ur rummet.

– Det blir saft och tårta strax, ropade mamma efter henne.

– Jag vill inget ha, skrek Mari och gav dörren en extra knuff, så att den skulle slå igen med en smäll.

På trappan hejdade hon sig. Där borta låg Lövdungen. Det var en klunga av träd som avtecknade sig emot den blå sommarhimlen. Där växte uråldriga ekar, väldiga lindar, björk och hassel. Där låg stora mossiga stenblock bland mjukt ängsgräs och ormbunkar. Intill slingrade en bäck. Där fanns smultronbackar och hallonsnår. Mari tyckte att det var den vackraste platsen på jorden.

Men det viktigaste med Lövdungen var ändå att herr Allenander bodde där.

2

Så här gick det till när Mari träffade herr Allenander första gången. Det var i början på sommaren. Hon sprang genom dungen på väg hem.

Då hörde hon plötsligt ett rop:

– Hallå där! Även om man har bråttom brukar man faktiskt inte trampa genom folks sovrum och stampa i deras sängar.

Mari snurrade förvånad runt, och där satt han på en låg gren och dinglade med benen.

– Sovrum? sa hon. Det är ju vanlig mark.

I detsamma såg hon att mossan var som en säng och att hon stod mitt på den.

– Förlåt, hade hon sagt och förskräckt hoppat upp på en stor sten för att inte vara i vägen.

– Det är också ovanligt att man kliver upp på matbordet i främmande hem, sa mannen misslynt.

Mari upptäckte att hon faktiskt ställt sig på ett bord. Det var en alldeles platt sten med en slät och fin yta. Det var dukat med smultron på ormbunksblad.

Hon steg försiktigt ner från stenen och såg sig omkring.

– Jag måste vänja mig vid att det är rum överallt, sa hon. Rum brukar vara inomhus i vanliga fall.

– Rum kan man ordna lite varstans, sa mannen. Jag bor här. Jag har en brevlåda också.

Han förevisade stolt. Det var ett hål i ett träd. På barken var ristat: Herr Allenander.

– Är det du? frågade Mari och pekade på namnet.

– Vem skulle det annars vara? Tror du att jag tar emot brev till andra personer?

Så det var hans namn. Herr Allenander. Hon betraktade honom nyfiket. Det syntes att han hade varit utomhus mycket för ansiktet var barkbrunt av väder och vind. Han var nog rätt gammal för han hade många rynkor. Håret var blekt av solen. Ögonen glittrade i brunt och grönt och blått. Kläderna var nötta och fransiga. Rocken skiftade i grönt och de bruna byxorna var lappade.

– Är det inte konstigt att bo ute? frågade Mari.

– Du bor väl också ute, sa herr Allenander. Fast du har ett hus omkring.

Han förevisade sitt hem. Vardagsrummet hade en skön soffa av flätade grenar och löv som var upphängd mellan två träd. Det fanns bekväma bänkar med mosskuddar och fin utsikt genom björkens lövgardiner. I köket stod en spis av flata hällar kring en eldgrop och i skafferiet hängde torkad svamp uppträdd på en vidja.

– Men på vintern är det väl kallt? sa Mari.

Herr Allenander gick fram till en ihålig ek, där det låg en hoprullad fäll av mårdskinn.

– Genom det täcket tränger ingen kyla, sa han.

– Har du bott här länge? undrade Mari.

– I evigheter, sa han.

– Vi har bott på landet i