Ensamma på ön

By Gun Jacobson

Vintern år 1915 är sträng. Vinden viner och det blåser fasligt kallt. De två syskonen undrar om vintern någonsin kommer att ta slut. Deras föräldrar är fyrväktare och just den här vintern, under sex prövande och svåra veckor, får syskonen sköta underhållet av fyren på egen hand. De tar hand om fyran och varandra, men även om utsatta, vilda djur som behöver all hjälp de kan få denna vinter som verkar hålla i sig för evigt. Ensamma på ön är ett spännande äventyr skriven för barn i åldern 9-12.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 18, 2022
• ISBN: 9788726863581

Book preview

Gun Jacobson

Ensamma på ön

SAGA Kids

Ensamma på ön

Copyright © 1988, 2022 Gun Jacobson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726863581

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Den här boken bygger på en sann historia som Klara Eriksson i Mariestad har berättat för mig. Den inträffade på Djurö i Vänern år 1915.

Gun Jacobson

Flyttningsdags

Om det ändå hade varit en saga!

Det var en gång en fyrvaktare som bodde på en ö långt ute till havs tillsammans med hustru och fyra barn.

Så långt var allt gott och väl. Men fortsättningen!

En dag bestämde fyrvaktaren och hans hustru att hela familjen skulle flytta till fastlandet.

Ja, om det ändå hade varit en saga! Men nu var det rena rama verkligheten.

Allting var packat och klart. Väskor, lådor, kartonger och korgar stod uppradade på golvet i rummet. Det var tidigt på morgonen och hela familjen satt vid köksbordet och åt gröt.

– Det var gott det där, mamma lilla, sa pappa belåtet och sköt tallriken ifrån sig. Gröt står man sig bra på och det kan behövas. Det blir en lång dag i dag. Tack för maten!

– Tack för maten, upprepade barnen väluppfostrat.

– Ni kan börja bära ner, sa pappa och reste sig. Så går jag bort med Hunn. Jag är strax tillbaka.

– Nej, skrek Per. Nej, pappa!

– Per då! Mammas röst var milt förebrående. Vi har ju pratat om det här redan.

De fyra barnen i stugan stirrade alla på pappa med uppspärrade ögon. Det verkade som om de inte hade förstått vad han nyss sagt och därför upprepade han sina ord.

– Jag går bort med Hunn. Ni vet – det är tvunget.

– Det finns inte plats i båten, förklarade mamma.

När pappa hade bestämt sig för något blev det i regel så. Den enda som kunde få honom att ändra sig var mamma. Men nu var hon överens med pappa och då fanns det ingen återvändo.

Hunn måste bort!

– Jag kan ha honom i knät, försökte Johan och då måste alla le trots den allvarliga situationen. Hur skulle Johan?

– Du är för liten, pojken min. Mamma strök minstingen tröstande över håret.

– Jag kan ha Johan i knät, erbjöd sig storasyster Maria.

Ingenting hjälpte. Det skulle bli fullt nog ändå i båten och så Rosa därtill. För resten hade Rosa och Hunn aldrig kunnat tåla varandra.

– Vi kan väl vänta till i morgon? Han kan väl få vara kvar här i natt? Tillsammans med Katrin och mig? Per ville inte ge sig.

– Det blir bara värre då. Det är bäst att få det gjort så fort som möjligt, förklarade pappa.

– Katrin! Per vände sig vädjande till sin andra syster.

Men Katrin hade redan hämtat sig från den första förskräckelsen över att stunden nu var inne då Hunn måste bort. Hon var helt överens med föräldrarna.

– Nej, Per, svarade hon bestämt. Vi kan inte ha honom här i natt. Han bara förstör om han är på det humöret.

– Du minns väl hur han slet sönder Katrins fina julklappsschal, påminde mamma.

– Säcken, mumlade pappa, mest för sig själv och såg sig sökande omkring. Men mamma hade hört och förstod.

– I farstun, påminde hon. Du la den under vindstrappan såg jag.

Alla fick med ens mycket bråttom. Det var bäst att komma i väg så att man hann fram innan det blev mörkt. Mamma ställde undan tallrikarna och sa åt Katrin att hon fick diska dem sedan. Nu måste alla hjälpa till med att få packningen ner till båten.

Lillebror Johan var först vid dörren. Med sina sex år var han visst inte så liten och tafatt som de övriga tycktes tro. Men det gick ju inte att komma ifrån att han var yngst i familjen. Det skulle dröja länge ännu innan föräldrar och syskon fattade att han faktiskt kunde klara av en hel del.

Det var en fantastisk vårvinterdag. Solens varma strålar studsade mot det vita snötäcket så att man fick ont i ögonen. Fyren borta på klippkanten glänste vackert mot den blå himlen.

Deras fyr på deras ö!

Ute på gårdsplanen möttes de av välkända signaler från skyn. Drillande toner och flöjtande visslingar slungades ut högt över deras huvuden. Men hur de än spanade kunde de inte se något.

– Hon är högt uppe, sa pappa. Jag läste just i tidningen att hon har kommit nu. Hon är tidig som vanligt.

– När lärkan har kommit, började mamma.

– Då vet man att det är vår, fortsatte ungarna som varje år så länge de kunde minnas hade hört sin mamma säga just detta.

Det var vår – inget tvivel om den saken!

Alla skulle hjälpa till var det sagt. Men Per ville inte. Den där flyttningen fick de sköta själva, tänkte han dystert. Han ville inte flytta. Allting var så orättvist. Mamma och pappa hade bott på ön i nitton år och hans systrar hade levt här sedan de föddes – det vill säga i sexton och fjorton år.

Han hade förstås bott här i hela sitt liv också, men hans liv var ännu inte mer än elva år långt. Det var inte rättvist att han bara skulle få elva år på ön.

Det var för flickornas skull som de måste flytta. De var gamla nog för att få arbete på fastlandet och då ville mamma och pappa inte att de skulle ha sitt föräldrahem långt ute på Vänerhavet.

Det var dumt att flytta. Allra värst var det för Hunn som inte fick följa med och inte kunde få leva kvar på ön heller.

Hunn var bara fyra år och han var fortfarande lekfull som en valp – nästan i alla fall. Pappa hade kommit med honom i båten en dag. Det hade varit marknad i stan och pappa hade köpt en valp för tio öre. Vad det var för sort var inte gott att säga. Man kunde se spår av många raser i honom. Tiken hade varit en blandning av stövare och västgötaspets och ingen visste hur den skyldige hannen såg ut.

– En riktig bonnhunn, gjord i en vägkorsning, skrattade pappa, och tyckte inte det var någon idé att hitta på namn åt djuret. Så alla sa hunn om hunden och till slut blev det hans namn.

Han blev en bra vakthund och en fin lekkamrat till barnen. Men nu skulle han bort. Per kunde inte förstå att hans föräldrar kunde bestämma något sådant och att syskonen gick med på det.

Pappa tyckte också om Hunn, men han brukade säga att man aldrig fick fästa sig för mycket vid djur för de levde inte lika länge som människor. Kor och grisar till exempel, dem måste man ju slakta. Och en hund var man tvungen att avliva när den blev gammal. Per visste det. Men Hunn var ju bara fyra år!

Per hade sett säcken ligga under vindstrappan och han hade också sett repet som hängt på spiken på väggen. Men han ville ändå inte tro att pappa…

Per smet ifrån de andra och smög bakom huset, förbi uthusen och bort genom skogen i väg mot Farliga Klippan. Det var där pappa skulle… Per hade själv suttit hemma på kökssoffan och hört på när pappa förklarat allting.

Nu stod Per bakom ett par trädstammar och kikade försiktigt fram. Det var nog bäst att pappa inte fick syn på honom.

Där! Där kommer pappas välkända gestalt gående mellan trädstammarna. Han håller händerna i rockfickorna som om ingenting särskilt skulle hända. Strax innan han når fram till Farliga Klippan stannar han och plockar upp något som han stoppar i säcken. Lite längre bort hittar han mer och mer och mer… Per vet vad det är!

Och där kommer Hunn!

Ystert skuttar han fram, nosar här och nosar där, gläfser till av rädsla när en fågel plötsligt lättar från ett grenverk och skäller sedan ilsket för att bevisa sitt mod. Lite längre bort – under en trädrot – hittar han något som han först försöker krafsa fram med ena tassen. När det inte går gräver han ivrigt med bägge framtassarna, tills en gäll vissling från pappa får honom att lämna allt och liksom flyga bort mot husse.

Nu står pappa och Hunn där ute på Farliga Klippan som sträcker sig ut över Bråddjupet. Pappa klappar Hunn – hårt men vänligt – och Hunn trampar lyckligt med tassarna.

Pappa säger något, ett kort bestämt ord antagligen Sitt eftersom Hunn ögonblickligen sätter sig. Så tar han säcken och håller den en bit ifrån sig, skakar den och lyfter den och låter den liksom studsa. Man kan tydligt höra stenarna slå mot klippan.

Per kan inte se ordentligt på så här långt håll. Han måste närmare. Pappa verkar helt upptagen av det han håller på med och ser sig inte om. Pojken hukar sig ned och smyger på tysta fötter så nära han vågar.

Och nu sjunker pappa ner på huk och fattar med bägge händerna bakom öronen på Hunn precis som om han tänkte kyssa honom mitt på nosen. Men han nöjer sig med att klia honom och klappa. Hunden visar sin tillgivenhet genom att låta svansen svepa fram och tillbaka över klippan.

Med en bestämd handrörelse får mannen hunden att lägga sig.

– Nej, kvider pojken tyst för sig själv.

I samma ögonblick läggs ett par händer över hans ögon. Då han hastigt vänder sig om dras han in i Katrins famn.

– Per, viskar hon, du ska inte titta. Kom, vi går!

Han vill stanna och se men har inte krafter nog att protestera mot Katrin. Han följer viljelöst med då hon hastigt drar honom därifrån. Han tycker att han hör ett plumsande och rycker sig loss från Katrin för att lyssna. Det lät som om något stort och tungt hade fallit ned i bråddjupt vatten…

– Hörde du? frågar han.

– Nej, väser Katrin och drar honom vidare.

Pappa hade sett dem och kom nu med långa kliv ikapp dem.

– Per! Katrin! Vänta!

Han fick tag i pojkens axlar och vände honom mot sig. Precis som med Hunn förut hukade han sig ner så att hans ansikte kom i jämnhöjd med pojkens.

Han kan gärna stoppa mig i säcken också, hann pojken tänka.

– Per! Pappas röst var låg och varm. Du vet ju…

– Jag vet, avbröt pojken buttert.

– Man får inte fästa sig för mycket vid djuren.

– Jag vet!

– Drunkningsdöden är lätt. Hunn plågades inte.

– Hur kan du veta det, skrek Per, slet sig lös och sprang därifrån.

Pappa suckade och reste sig. Han såg inte glad ut. Plötsligt la han armen om