Ostraffad

By Gun Jacobson

Bergdalens Motorklubb är inte riktigt vad den var sedan ursprungsgänget splittrats. Christer känner att ingen utom han längre bryr sig om BKM och jobbet med cyklarna och motorerna. När Jocke som sitter på ungdomsvårdsskola är hemma på permission, får det Christer att fundera – det kunde ju lika gärna varit han som åkt fast för något av alla hyss de sysslat med? Är det liv han lever verkligen hållbart i längden? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 21, 2021
• ISBN: 9788726863673

Book preview

Alarm

Christer är på hemväg. Klockan är bara halv tio på kvällen, men han känner sej ändå ganska trött. Sverre och han har jobbat hårt i flera timmar med att få ordning på Sverres bil. Sverres farsas bil, om man ska vara noga, men det behövs inte i det här fallet. Det är mest Sverre som kör – särskilt nu, när han har fått körkort. Det är som om det var hans bil.

Kärran är gammal. Det var mycket som skulle justeras. Det tar alltid längre tid, när man bara är två. Kniven hade lovat komma och han brukar inte vara den som sviker. Det måtte ha hänt nåt. Han har visst en ny tjej på gång, Kniven, och då kan det ju inträffa en del.

Det är en till som saknas i gänget. Jocke! Han skulle ha varit med i kväll, självklart, om han bara haft en chans. Det är för jäkligt, att han ska tvingas vara borta.

Sverre erbjöd sej att skjutsa, ja, han sa till och med att Christer kunde få köra. Han behöver ju körträning. Men Christer tackade nej. Han kände sej mera upplagd för att gå hem.

Det är alldeles för tidigt att komma hem så här dags. Men Sverre hade varit ivrig att få iväg honom. Kniven kom inte alls och Jocke – ja, Jocke var ju inte längre att räkna med.

Christer känner sej olustig. Han gillar inte att vara ensam. Vad tusan är det med Sverre nu då? Har han också nån hemlig tjej, som han inte vill avslöja för kompisarna ännu? Eller är det hans farsa, som bråkar igen? Sverres farsa har hjärtfel och han gillar inte gänget nåt vidare.

Sverre har körkort och hans farsa har bil – en kombination som passar gänget alldeles utmärkt. Därför gäller det att hålla Sverres farsa på gott humör.

Gänget – kompisarna – Christer känner sej orolig. Det är nåt som inte stämmer. Allting har blivit annorlunda, sen Jocke for.

Christer vill inte gå hem, men vart ska han ta vägen? Han känner sej panikslagen vid tanken på att han inte har nånstans att gå. Han kan plötsligt inte komma på en enda människa, som han kan söka upp just denna kväll.

Han ökar stegen, går i allt snabbare takt och känner att han svettas. Han har gått en lång omväg och är nu ett bra stycke hemifrån. Han har varit så försjunken i sina tankar, att han inte alls funderat över vart han gått. Han hejdar sej för att kolla var han är.

Som han står där, får han plötsligt syn på en liten kille, som just svänger runt hörnet på andra sidan gatan. Grabben smyger sej fram och ser sej prövande omkring. Han glider utefter husväggen och stannar efter ett par meter. Alldeles blickstilla står han där en lång, lång stund.

Det ligger spänning i luften. Nånting håller på att ske. Christer drar sej försiktigt bakåt och försöker dölja sej i skuggan av huset. Grabben har inte upptäckt honom ännu, det är tydligt. Christer blir mer och mer nyfiken. Vad håller han på med, grabben?

Nu tar han ett par steg framåt – och med ens förstår Christer, vad han tänker göra. Framför grabben står en stolpe med ett stort rött telefonskåp – avsett för telefon till ambulans eller brandkår. Grabben tänker ringa. Inget konstigt med det egentligen, men varför verkar han så spänd? Varför ser han sej omkring, liksom oroligt, i samma ögonblick som han tar telefonluren?

Christer får för sej att han ska skoja med grabben. Skrämma upp honom ordentligt. Han har säkert nåt sattyg för sej, annars skulle han inte smyga på det där viset. Christer blir plötsligt på ett strålande humör. Trötthet och missmod existerar inte längre.

Han gör en blixtrusning över gatan. Just som grabben lägger på luren efter samtalet, är han över honom. Han hugger honom i nacken, ett stadigt grepp, som får grabben att skrika till – ett skrik av smärta och förskräckelse. Christer blir rädd att han tagit i för hårt och lossar en aning på greppet. Grabben tar chansen och vrider sej loss. Christer ser honom försvinna med en oanad hastighet.

Men det blir ingen lång språngmarsch. Redan vid nästa tvärgata är Christer ikapp, får fatt i grabben igen och håller honom fast. Han väntar sej att grabben ska göra våldsamt motstånd och trycker därför upp honom mot husväggen. Av bara farten blir det så att grabbens huvud och rygg slår i mot den hårda ytan.

Men grabben gör inget motstånd.

– Slå mej inte, säjer han bara och lyfter armarna som till skydd. Christer pressar hans axlar mot väggen och flämtar fram ett håll dej lugn bara.

– Slå mej inte, upprepar grabben.

– Jag tänker inte slå dej, säger Christer. Jag vill bara veta, vad du har för dej.

Grabben svarar inte, trots att Christer upprepar frågan. Till slut förlorar Christer tålamodet.

– Svara, ryter han i. Tänker du säga nåt frivilligt eller ska jag klämma det ur dej, va?

Grabben har hittills flackat med blicken och inte vågat se Christer in i ögonen. Men nu stramar han upp sej och får ett beslutsamt uttryck i ansiktet.

– Du får inte skvallra för nån, säger han sammanbitet och ser Christer rätt in i ögonen. Släpp mej, fortsätter han. Jag ska inte smita.

Christer släpper taget men står vaksamt beredd. När han märker att grabben faktiskt inte tänker springa sin väg, slappnar han av. Han säger ingenting, känner på sej att det är bäst att vara tyst ett tag och ge grabben en chans att hämta sej.

Grabben berättar, först lite motvilligt, sen ivrigt, nästan stolt. Dom har slagit vad, han och kompisarna, att dom ska larma brandkåren en gång var, och den som blir fast eller misslyckas med att få brandkåren att rycka ut, måste bjuda dom andra på tårta.

– Jag ville inte vara med, säger grabben och ser dyster ut. Pappa klår upp mej, om han får reda på det. Och kompisarna klår upp mej, om jag inte är med.

– Skitsnack, säger Christer ilsket. Det finns ingen som kan tvinga en. Låt dom slå då! Är du rädd för lite stryk, va?

– Ja, svarar grabben, jag är rädd, dom… dom …

Han avslutar inte meningen utan tittar ned på skospetsarna, börjar sparka bort småsten som för att avleda uppmärksamheten.

Mot sin vilja blir Christer imponerad. Tänk va, en liten kille, som just blivit fast och verkar skiträdd och som vågar erkänna, att han är rädd! Själv skulle Christer aldrig ha erkänt det.

Christer undrar, vad han sa i telefonen och grabben berättar villigt. Han hade förställt rösten och försökt låta orolig och upphetsad och så hade han sagt, att det brann i vattentornet. Först ville inte telefonisten tro honom. Det har varit flera fall av falskt alarm den senaste tiden. Var det nu säkert, att det brann?

Hur gammal kan grabben vara, tänker Christer, medan han lyssnar. Nio–tio år kanske, på sin höjd elva. Dom kan, smågrabbarna! Nåja, man kunde ju en del själv, när man var i den åldern!

Nu hörs dom första signalerna från en brandbil. Grabben kollar klockan:

– Elva minuter, säger han föraktfullt. I kväll satt dom och sov.

– Tar du tid på dom?

– Ja, rekordet är sex minuter. Jag trodde inte dom skulle bry sej om det i kväll, fortsätter han ivrigt. Men dom vågar inte låta bli, för dom kan ju aldrig veta, om det inte är på riktigt i alla fall. Bra, va?

Några dagar senare kommer en polis och vill tala med Christer. Det verkar vara en hygglig karl, inte ung men heller inte gammal. Han presenterar sej som Johansson, men sen säger han du utan vidare.

Christer har sett honom några gånger i polisbil men aldrig pratat närmare med honom. Undrar vad han har i kikaren? Johansson går rakt på sak. Det gäller dom falska brandalarmen. En olustig historia! Inte så farlig i och för sej, nog finns det gott om värre saker. Men ändå! Det är irriterande att man inte får slut på eländet. Polisen har faktiskt annat att göra än att jaga såna där okynnesbovar. Nu har man äntligen fått ett tips.

– Misstänker ni mej? frågar Christer.

– Nej, faktiskt inte, bedyrar Johansson.

Faktiskt inte, hinner Christer tänka, medan Johansson gör en paus. Jaså, faktiskt inte…

– Men vi tror att du kan hjälpa oss, fortsätter Johansson och Christer intar försvarsattityd. Han vet inte vad för slags hjälp Johansson väntar sej och den ovissheten känns obehaglig.

– Du säger ingenting, ler Johansson. Christer rycker på axlarna. Vad finns att säga?

Johansson stramar upp sej. Kort sagt: Någon hade sett honom häromkvällen tillsammans med en yngre grabb, strax innan brandkåren ryckte ut, just vid den aktuella larmapparaten.

Någon hade sett honom… Dom orden räcker för att en panikvåg ska skölja igenom Christer. Han vill fly men står naturligtvis kvar, till synes lugn och oberörd. Förnuftet säger honom att det inte finns nån anledning att fly. Han har inte gjort nånting utan är fullkomligt oskyldig.

Jaså, någon såg honom och grabben och denna någon varskodde polisen – säkerligen med lysande ögon, bultande hjärta och upphetsad stämma!

Ett spår! Ett tips som kanske leder till brottets uppklarande! Så skönt då för någon att få vara med i det stora dramat, i jakten på förbrytaren.

En liten vink – och så får farbror polisen göra resten.

Någon såg honom och vände sej till polisen… Men – men det måste ju vara någon som känner honom! Christer blir arg. Någon som känner honom har angett