En bukett av skräck: 12 noveller

By L. N. Nilsen

Hej där, vän! Har du kanske en liten stund över? Kanske sitter du i en terminal någonstans i världen och väntar på att få borda? Kanske har du bara en stund för dig själv, utan stress, utan schema? Här ska du se, jag har plockat en bukett till dig. Är den inte vacker? Här finns en blomma för glömda skogar, en för omoraliska tidsresor och ännu en för katter i varierande storlek. En blomma för småaktiga cirkusar, en annan för bakvända nycklar och många fler i buketten. Här, varsågod, jag tror du kommer att gilla den. Ha så trevligt!
- L. N. Nilsen

• Language: Svenska
• Publisher: Egenutgivning L. N. Nilsen
• Release date: Mar 2, 2021
• ISBN: 9789916403556

L. N. Nilsen

Författaren L. N. Nilsen har berättat historier i många år men först nu kommit sig för att skriva ner dem.

Book preview

En bukett av skräck

En bukett av skräck - 12 noveller

Impressum

En bukett av skräck - 12 noveller

HUNDLIV

Hunden hette Cujo. När Stan var bara åtta år gammal hade han gömt sig bakom den lösa panelen i trappan för att se filmen baserad på Stephen Kings roman. Han såg den tillsammans med sin bror och hans kompisar, även om de andra inte visste att han var där. Han hade nästan skrikit av skräck några gånger under filmen men klarat av att hålla tyst då han skulle ha åkt på ordentligt med stryk om han blivit upptäckt. Det var läggdags för länge sedan och hans trettonårige bror Trent hade ansvaret för sin lillebror då föräldrarna var bortresta den helgen. 

Trent hade avskytt Stan från första början, de var heller inte bröder på riktigt, Trents pappa hade gift sig om sig med Stans mamma efter att Trents mamma dött i barnsäng när Trent var tre år. Stan hade ännu inte utvecklats till den stadiga muskelknutte som han numera var, som barn hade han bara varit fet. Fetman samt hans olikfärgade ögon gjorde att han blev retad både av brodern och klasskamrater i skolan. Stan växte upp ute på landet i ett litet jordbrukssamhälle, det var väldigt få som visste vad heterokromi var för något och ännu färre som visste att det inte hade ett dugg att göra med häxeri och/eller onda andar.

Som liten fick Stan stryk med jämna mellanrum, antingen av brodern eller av fadern för något busstreck. Väl i skolåldern fortsatte misshandeln av plågoandar till klasskompisar medan lärarna såg åt andra hållet, hans olikfärgade ögon gjorde honom till ett enkelt mål. När Stan kom upp i tonåren växte han helt plötsligt till sig för att nå en imponerande längd av 198cm, barnhullet fördelades jämnare över längden och han fann sig vara en stadig bit till man. I högstadiet var han fortfarande ofta inblandad i slagsmål, men med den stora skillnaden att han oftare delade ut stryk än tog emot. Han fick fortsättningsvis en hel del kommentarer gällande sina ögon även om de flesta föredrog att föra fram sina åsikter i viskande ton utom hörhåll.

Brodern Trent hade slutat växa vid 177cm så helt plötsligt var rollerna ombytta. Trent hade snabbt kompenserat med att använda tillhyggen, först klubbor, senare eggvapen för att slutligen komma in på skjutvapnens område. Han hade blivit känd som något av en expert på området och han kunde också, för en rimlig ersättning, leta reda på vapen för alla och envar. Hans tjänster blev mycket uppskattade då det bedrevs en viss handel av allehanda olagligt i området. Trent sålde vapen till både köpare och säljare. Han förhöll sig neutral i priskrig och revirstrider bland annat därför att han lyckats blanda in Stan i sina affärer, Stan som utvecklats till en mycket skrämmande indrivare. Ofta behövde Stan bara dyka upp och visa sig i hela sin längd för att personen i fråga skulle hosta upp de pengar som den var skyldig Trent för diverse produkter. 

Varken Trent eller Stan drack då de hade sett på nära håll vad spriten kunde ställa till med. Deras far satt inne efter att i fyllan och villan misshandlat Stans mor så hon dött av sina skador efter några dagar med plågor. I ett litet samhälle kunde Stans pappa enkelt ha klarat sig undan straff om han inte gjort det stora misstaget att gifta om sig med dottern till traktens största producent av hembränt. Stans morfar hade haft ett samarbete med den lokala polisen och utnyttjat det till att få Stans pappa fälld för mord. Morfadern var en bitter, gammal gubbjävel vars fru också hade dött under mystiska omständigheter, men han hade avgudat sin dotter av någon outgrundlig anledning. Stans pappa hade aldrig förstått det och behandlat henne precis som han behandlade alla andra som var svagare; som skit. Trent hade följt pappans exempel och i brist på andra förebilder kom Stan också att göra likadant. 

Stan klarade sig bra som indrivare åt sin bror, Trent skötte affärerna och berättade åt Stan precis vad han skulle göra, hur han skulle göra det och när. Stan behövde inte tänka så mycket och det passade honom, han var väl inte sådär värst smart, trodde han. Han kunde inte läsa och skriva så bra, så han förlitade sig på sin bror. Det gick bättre nu när de var vuxna och hade ett mera jämställt förhållande. Som sextonåring hade Stan givit Trent stryk och det blev vändpunkten i deras förhållande. Trent hade fällt en kommentar om hans ögon men det hade varit den sista, Stan hade sett rött och gett sig på Trent med knytnävarna. Det var precis efter att Stans pappa fått domen och blivit förd till fängelse, om Stan hade kunnat tänka efter en stund så hade han förstått att han tagit ut sin ilska, saknad och sina frustrationer på brodern. Trent hade inte kunnat försvara sig mot Stans raseri, han hade förgäves försökt skydda huvudet från de rallarsvingar som Stan delade ut. Stan hade redan då en ansenlig styrka samt också vikt att sätta bakom slagen så Trent hade varit rätt illa tilltygad. Detta ändrade helt på deras förhållande, Trent hade insett att han kunde ha nytta av sin bror. Stan lät brodern ta hand om sig, han hade aldrig blivit informerad om att han hade dyslexi, det var därför han inte kunde läsa och skriva så bra. Stan trodde att han var dum.

En dag i oktober skulle Stan hämta en betalning från en av grannarna. Den här grannen var bra att göra affärer med, hade Trent sagt, så Stan skulle ta det varligt och bara ge en påminnelse ifall han inte fick pengarna. Stan visste vad det betydde, han skulle bryta sönder dörren och på så vis bevisa för grannen att han inte gick säker, det var bäst att betala. Trent hade noga präntat in i honom att han bara fick röra dörren, inget mera. Grannen organiserade hundkamper och via dem sålde Trent en hel del. Stan förstod, affärer var affärer, man måste också se till den framtida nyttan. 

Stan kom fram till grannens hus, parkerade och steg ur bilen bara för att mötas av ett jäkla liv. 

-Skjut den fan! Snabba på, skjut! Låt den inte komma undan!

Stan stelnade till ett ögonblick innan han förstod att gastandet inte gällde honom, det var något annat på gång. Rösterna kom från bakgården så Stan gick ditåt, runt huset, försiktigt för att inte bli träffad av någon förlupen kula. Han stannade vid hörnet av huset och kikade försiktigt runt det. Han såg grannen och hans söner, de jagade en av sina pitbulls, hunden hade kommit loss och försökt rymma. En av sönerna blödde från ett stort sår på handen, hunden hade försvarat sig duktigt, men nu var den blodig, svettig och instängd i ett hörn. En kedja hängde kring hundens hals och grannen hade lyckats få tag på andra änden av kedjan. Hunden hade inte längre någonstans att ta vägen. En av sönerna satte pipan på ett gevär mot hundens huvud och tryckte av. Stan såg tyst på när hunden föll ihop.

Stan visste inte om grannen hade ett sjätte sinne eller bara hade hört bildörren, men helt plötsligt vände sig grannen sig om och såg på Stan.

-Jaså, det är du, muttrade han lågt medan han kisade mot Stan. Geväret han hållit hängande med pipan riktad mot marken höjdes lite, sedan sänktes pipan igen. 

-Jag vet varför du är här. Jag har inga pengar åt dig idag, den här hundfan skulle ha dragit in allt jag behövde bara vi hade kommit oss iväg till kvällens kamp. Nu har jag ingenting och har dessutom en hund för lite. Förbannad otur att den kom loss!

Grannen plirade på Stan och spottade på marken bredvid honom. Han visste att Trent sagt åt Stan att inte skada honom, åtminstone inte för mycket.

-Du vet varför jag är här, inte sant?

-Jo, jag vet. Jävla otur att du kom ikväll, skulle du bara ha hållit dig borta till efter helgen så skulle allt vara bra.

Stan funderade. Skulle detta räknas som om att grannen var medveten om skulden så påminnelsen var överflödig? Stan njöt ibland av att förstöra saker, men han visste också att det fanns andra metoder och att varje tillfälle hade sin egen lösning. Han tittade sig förstrött omkring medan han funderade. Hans blick föll på en bur i närheten. Han såg en liten skepnad i den, en valp såg det ut som. Han häpnade och gick sedan närmare för att se efter. Jo, det var en Cujo-hund! En valp, men helt säkert en Sankt Bernhard. 

Grannen såg hans blick. Han tittade på valpen och tillbaka på Stan medan han fick något beräknande i blicken.

-Det där är minstingen i kullen, jag fick den från en kollega tidigare, inget att ha men kan duga som beteshund några omgångar. Han är inte så mycket värd men du kan ta honom som avbetalning på skulden. Ska vi säga 10%?

Stan visste inte riktigt vad han skulle göra. Han önskade att han kunde ringa Trent och fråga, men han visste att Trent inte ville prata affärer över telefon och speciellt inte framför en kund. Han såg på valpen en liten stund och sedan bestämde han sig. Han kunde ta smällen med Trent, om det krävdes kunde han betala de 10 procentena själv, nu ville han ha hunden.

-Överens, sa han och räckte fram handen till grannen. 

De skakade hand som bekräftelse på affären. Grannen öppnade buren och Stan sträckte sig efter hundvalpen. Den gnydde lite när Stan lyfte den. Stan tog den försiktigt i famnen och gick tillbaka till sin bil och satte den på sätet bredvid sig.

-Du får låta bli att söla till sätet då, sa han till hunden, som fortfarande gnydde svagt. 

Stan var precis på väg att starta bilen och åka när han märkte att grannen hade följt honom till bilen. Denne gestikulerade åt Stan att veva ner fönstret, han ville prata. Stan gjorde honom till viljes.

-Du, jag kom att tänka på en sak. Jag har en dräktig hona här, hon ska valpa vilken dag som helst. Vad skulle din bror säga om en valp istället? Vi kan träna den här om han vill och sedan får den slåss för pengarna. Ni känner båda mitt rykte inom branschen så du kan väl lägga fram förslaget?

Stan nickade. Han visste att det fanns en hel del pengar att göra i hundkamper, så han trodde att Trent kunde vara intresserad. 

-Jag ska lägga fram det. 

Tre år senare stod Stan och tittade på medan grannen och hans söner hetsade en pitbull på en mindre beteshund. Trent hade nappat på förslaget och hunden som nu tränades var hans, den hade visat sig vara mycket duktig. Stan hade avancerat i sin karriär, delvis i alla fall, numera kunde han titulera sig hundnappare också. Det var han som hade snott den mindre hunden som användes som bete vid träningen. Trent hade konstaterat att Stan var den ende av dem som kunde göra längre resor utan