Nu är det klippt Martin!

By Stefan Casta

Tjakka kallas den nyinflyttade killen i Martins bostadsområde. Martin är rädd för honom och när Tjakka en dag tar sönder däcket på Martins nya mountainbike börjar Martin gå långa omvägar till skolan för att inte möta honom. Men en dag blir de plötsligt kompisar och Tjakka visar sig inte vara så farlig som Martin trott..."Nu är det klippt Martin!" är den tredje fristående delen i Stefan Castas ungdomsserie om Martin.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726918830

Book preview

1.

Den första snöbollen som Martin kastar den här vintern kommer att få betydelse för mycket av det som sedan händer i Hagalund.

Han står på gatan och har just bestämt sig för att pricka en punkt på husväggen mellan fönstren på andra och tredje våningen.

Blöt snö har vräkt ner under natten och nu ligger den som filmjölk över trottoarer och gator. Det droppar ur träden. En gubbe i rutig keps och lång, mörk överrock håller på att borsta fram en Saab 9000. Gubbens pudel lyfter på benet och borrar ett rakt gult hål i snön.

Annars är det bara Martin som är ute. Och det är tyst och stilla på det där särskilda sättet som det kan bli av snö. Det dämpar liksom. Som bomull. Fyrans spårvagn som brukar sjunga en dov sång i hela kvarteret kommer glidande nästan ljudlöst längs Hagalundsgatan. Det är som att se på tv med ljudet nerskruvat, tänker Martin.

Snön får Hagalund att likna den där gamla tomtebonaden som Martins morsa satte upp i köket häromdagen. Om man nu kan tänka sig små tomtar bland alla hyreshus och gamla trävillor och bilar och butiker och pinkande pudlar som finns här.

Kanske beror friden också på att det är lördagsmorgon. Folk dröjer sig kvar i sängvärmen. Ligger väl och väntar på att Ring så spelar vi eller Gomorgonprogrammet i tv ska börja. Det sitter gråvita galler för nästan alla fönster och en främling som inte har sett persienner förr skulle kanske tro att Hagalund är ett öde fängelseområde eller ett stort psyksjukhus. Men i Martins ögon är det en bra plats att bo på. Det duger fint. Och något dårhus är det inte. Inte något tomte bo heller. Det är bara en ganska vanlig stadsdel där det händer både bra och dåliga grejer.

Senaste tiden har det varit en del av den sämre sorten. Det påstås att en sexförbrytare varit synlig i Hagalund och folk är misstänksammare än vanligt mot främlingar. En del ringer ideligen och tipsar polisen om skumma typer som de tycker sig ha skymtat.

Snön är efterlängtad. Men det är flera plusgrader och snön är så blöt att när Martin kramat den en stund står han med iskallt vatten rinnande längs armarna och en genomskinlig snöboll i handen. Den löses upp redan i luften och faller som en trasig isglass från himlen.

Martin prövar istället att snabbkrama med några kvicka tag och får en bakelseliknande sak i handen. Den rinner i alla fall inte och han tar sats och kastar gräddbollen med full kraft mot hyreshuset.

Den håller ihop mycket bättre än han hoppats.

Martin känner en ilning av glädje och tänker att det är alltid lika kul med den första snön och om han inte hade varit alldeles för stor hade han velat skrika av glädje, som den lilla flickan som just kommer ut ur porten bredvid och kastar sig ut i snöhavet. Det är Lundgrens Liselott, hinner Martin se. Hon är så påbyltad att armarna står rakt ut från kroppen.

Sedan ger han upp ett rop av förfäran.

Med ett ljudligt plaskande träffar den tunga blaskbollen ett av fönstren på andra våningen.

Fönstret håller, det är inte det.

Och han har träffat rutor förr, det är inte det heller.

Liselott ser med skräckblandad förtjusning mot Martin.

För av alla tänkbara fönster i huset har han träffat det värsta. Det som inte får träffas.

Tjakkas fönster.

Och bakom den sega hinnan av slaskvatten som sakta strilar nedför rutan ser han hur persiennerna vrids ett kvarts varv och han skymtar Tjakkas smala ansikte som yrvaket kisar ut för att se vad som står på.

Martin känner hur paniken sprider sig i kroppen.

Trots att Tjakka bara bott i huset några månader har ryktet om honom spritt sig över stora delar av Hagalund. Tjakka är inte som andra. Han är livsfarlig, tycker Martin.

Tjakka bor på andra våningen i 9 B, hos sin farmor. Han flyttade in utan förvarning. När Martin kom hem från skolan en dag i höstas satt han uppkrupen på cykelstället utanför porten. Han såg ensam ut. Armarna hängde slappt utmed kroppen. Kanske var det därför som Martins allra första intryck var att han liknade en liten ledsen apa.

— Ä’re din? hade han undrat och skjutit iväg en föraktfull spottstråle mot Martins ögonsten, den svarta mountainbiken som han köpt för surt hoptjänade pengar.

— Jaaa … hade Martin sagt och känt sig obehaglig till mods.

Då hade Tjakka rest sig och tagit några snabba kliv mot Martin och utan förvarning skallat honom rakt över näsbenet.

— Du ska’nte inbilla’rej nå’t! hade han fräst.

Från det ögonblicket hade Martin förstått att det gällde att undvika att stöta ihop med Tjakka. Vilket är svårt om man bor i uppgångarna bredvid varandra i samma hus.

De flesta av hans kompisar hade också fått stifta bekantskap med den nye innevånaren i Hagalund. En morgon när Farry kom ut för att gå till skolan hade Tjakka gått rakt på honom och tagit hans skolväska och kastat upp den på det lilla taket ovanför porten.

— Hämta den då, Örnie! hade han sagt och glott hånfullt på Farrys sneda, lite örnlika näsa.

Och Farry, som annars brukade klippa till den som vågade sätta fingret på hans ömma punkt, klättrade lydigt upp och hämtade väskan medan Tjakka stod kvar och sprutade spydiga kommentarer efter honom.

Tjakka gick på alla.

En eftermiddag när Nina, Martins tjejkompis eller Martins tjej beroende på hur man såg det och vem som gjorde det, hade kommit upp till honom hade hon varit spökvit i ansiktet.

— Vad är det för en idiot som står på gården och spottar efter folk som går förbi? hade hon undrat med rösten skakig av ilska.

— Det är en ny kille. Han är inte klok, hade Martin suckat.

— Han glor ju på en som om han aldrig sett en tjej förut, hade Nina sagt.

Till och med Daniel hade åkt dit. Han som rodnade så kraftigt att folk brukade låta honom få vara ifred bara för att de var rädda att det var något sjukligt. Det bet inte på Tjakka. När han mötte Daniel hade han börjat skratta.

— Kolla in tomaten! hade han vrålat och vridit sig i ett konstlat skratt.

Men Daniel hade gett igen:

— Lägg av va!

Då small Tjakkas danska skalle rätt över högra ögat så ljusrött blod började sippra ned och färga kinderna ännu rödare.

— Där fick du jävla ketchup, hade Tjakka sagt och gått därifrån på snabba ben med aparmarna slängande efter sidorna.

Men värst hade det varit för Martin.

Efter deras första möte hade det känts som om Tjakka sökte bråk med just honom. Som om Martin var utvald. Det var alltid Martin han såg först och släppte sist.

En varm oktoberkväll när de spelat fotboll på Hagalundsfältet hade Tjakka kommit dit med dubbade fotbollskor i läder. Efter lång tvekan fick han spela i samma lag som Martin. Det trodde Martin var bra, för han var livrädd för vad Tjakkas hårda skor skulle uträtta på planen. Men snart insåg Martin att det inte var bättre att ha honom i sitt lag. Varje gång Martin fick bollen var Tjakka över honom och gapade om att han skulle passa fort som helvitte och Martin blev nervös och blev av med bollen. Tjakkas ord var lika vassa som hans skor:

— Jävla fisnolla, skrek han efter honom.

Då hade Martin gått hem, fast det var en kväll som var som skapt för just fotboll och ingenting annat. I alla fall innan Tjacka kom.

Men det där är redan historia.

Nu står han och ser upp mot ansiktet bakom den blaskiga rutan. Det rör sig i sidled, som en orm som söker sitt byte. Det är något obehagligt med Tjakkas ansikte, tycker Martin. Det har ett hårt uttryck. Huden stramar över kinderna. Som om den sitter åt för mycket. Och håret, det torra, bruna håret som han antagligen aldrig tvättar för det ser alltid likadant ut. Det ligger livlöst bakåtstruket som om det var visset gräs eller dockhår. Martin tycker att Tjakkas ansikte påminner om en skyltdockas.

Han har aldrig sett Tjakka le. Han har bara sett två uttryck i det stela ansiktet. Ett likgiltigt, som inte är så farligt. Och ett öppet hånfullt som är det livsfarliga utseendet. Då är han redo att gå till attack.

Martin har noga lärt sig de två varianterna.

Det hade kanske varit bättre med en riktig isboll som bara borrat sig genom rutan och gjort processen kort. Då kunde man ha flytt i skydd av den förvirring som alltid uppstår vid ljudet av kraschat glas. Det hinner Martin tänka innan fönstret glider upp och Tjakkas egendomligt smala ormögon naglar fast honom i gatan.

Martin ser upp mot husfasaden men väljer att undvika Tjakkas ansikte som har det oberörda, likgiltiga utseendet. Han sneglar istället på måfå utmed väggen. Slaskbomben har fått gallren att fara upp i flera fönster. Kärringen Kjellin kikar nyfiket ut från sitt halvöppna fönster på våningen ovanför. Också tant Gudrun, Farrys morsa, sitter på pass under en tänd adventsstjärna. Hennes väldiga kroppshydda fyller hela köksfönstret. Nu ser hon att Martin ser henne och hon lutar sig fram, stöter emot pappstjärnan så den kommer i häftig gungning, och vinkar åt honom. Antagligen har hon missat själva poängen, tänker han när han med en minimal nick hälsar tillbaka. Hans eget köksfönster är tomt. Morsan sover ut. Men varken hans egen morsa eller Farrys kan hjälpa honom den här snöiga lördagsmorgonen.

Det är bara att se bödeln i vitögat.

När Martin tittar åt Tjakkas håll hör han den välbekanta signaturen