Snorgärs & sexchoklad Martin!

By Stefan Casta

Martin tillbringar sommarlovet ute på landet i Snärtinge sommarby. Där möter han nya kompisar och en äldre tjej med rött hår som heter Beatrix. Martin tycker att det är annorlunda på landet och saknar sina vänner från stan och snart börjar han inse att han inte kommer att gilla Snärtinge. Han passar inte in där bland alla kor och lantisar och längtar hem till den trygga asfalten. Hur ska han kunna stå ut med att bo på landet hela sommarlovet?"Snorgärs och sexchoklad Martin!" är den fjärde fristående delen i Stefan Castas ungdomsserie om Martin.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726918816

Book preview

1.

Somliga sommarlov skiter sig direkt på nåt sätt.

Det går troll i dom, som man säger.

Eller iallafall nåt som liknar troll.

Man kan nästan känna det på sig att det ska bli så där. Att nåt ska hänga upp sig så där riktigt rejält.

Det känns i luften på nåt vis.

Om man nu har tid att känna efter.

Martins sommar är på väg att bli rena katastrofen efter bara några minuter. Den är full av problem och av all möjlig skit. Kanske också av troll, han vet inte säkert än.

Han står i en främmande kohage vid stranden av en okänd sjö med ett ganska egendomligt gult vatten.

Och han har ingen aning om vad han ska hitta på för att komma ur knipan. Så han drar på måfå, tar det skarpaste han kommer på:

– Vänta bara tills Farry kommer hit, då…

Sen säger inte Martin mer och det är nog tur. För Farry kommer ju inte.

Inte nu.

Sen kanske.

Men inte än på länge.

Det här måste han försöka klara själv.

– Är…det…din…lillebrorsa…den…där… Harry?

Gänget framför honom öser på för fullt:

– Ha, ha, ha, ekar det över sjön.

– Farry är inte alls min brorsa, säger Martin men sen vet han inte hur han ska fortsätta.

Det där med Farry var ju en jättemiss, det fattar han. Sånt biter inte på dom här.

Martin försöker undvika att se på någon av dom tre ungdomarna som står framför honom. Dom är lite äldre tror han. Men han vet inte säkert. Han har aldrig sett dom förr. Inte förrän den här stekheta förmiddagen som råkar vara den första skälvande dagen på ett nytt sommarlov. Ett sommarlov som Martin måste tillbringa på okänd ort. I Snärtinge sommarby!

En av dom heter Joel har han förstått. Joel är längre än Martin. Han är en stöddig bit av typen kroppsbyggare. Fyrkantig, blek kropp. Ser ut som en betongvägg.

Joel är nästan överdrivet självsäker. Alla rörelser han gör är så tydliga att Martin får för sig att Joel låtsas att han är hjälten i nån gammal James Bond-deckare.

Det har kanske gått en sån film nyligen på den där skraltiga bion här i bygden. På Rialto i Snärtinge! Martin är nära att börja skratta åt sina egna funderingar.

Fast Joel Bond som just nu står framför honom ser inte så värst glad ut. Men han agerar tack och lov i slow motion, för att alla säkert ska hinna fatta hur häftig han är. När han talar gör han en liten konstpaus mellan varje ord:

– Spelar…du…fotboll… Martin?

Martin ser att Joels ögon inte verkar direkt hotfulla. Möjligen är dom en smula opålitliga. Men också nyfikna, tror han. Han satsar på det:

– Såklart!

Han påminner sig att han sett att morsan packade ner den där urgamla IFK-dressen i en av väskorna. En vit tröja med blå IFK-stjärna på bröstet och nummer tio på ryggen. Den har Martin knappt haft sen han var liten. Men den kanske skulle funka här ute i skogsbygden?

Så trots att fotboll inte precis är hans starka sida så jobbar han vidare med ämnet:

– Har lirat en del med IFK.

Han hör själv hur skrytigt det låter. Här på koängen vid stranden av gula havet i Snärtinge sommarby ekar hans ord ut över det moltysta vattnet. Orden växer i styrka och när ekot kommer tillbaka så är det som om han sagt: Jag spelar mest i Milan nuförtiden.

Joel Bond höjer ett ögonbryn och nickar menande mot den andra killen.

Denne är nog mera i Martins egen ålder, nej lite yngre ser han nu. Han tycker att killen liknar en småfet glasögonorm som förätit sig på mammas bullar. Han antar att det är en plugghäst på sommarbete.

Glasögonormen har ett rivsår på kinden, som efter en katt. Han har svart rufsigt hår och verkar spela rollen som betjänt till Bond. När Joel säger något roligt skrattar ormen så att dom fyrkantiga glasögonen blir alldeles immiga. Och ibland upprepar han Joels ord, som om dom behövde förklaras. Glasögonormen heter Robin, har Martin uppsnappat.

– IFK…you…know, säger Joel.

– Vicken kille, vet dy! utropar Robin.

Martin anar att det börjar osa bränt och väljer att vända blicken mot tjejen som hänger på Joels axel. Hon har avklippta trådiga jeans och en urblekt t-shirt och Martin har redan hunnit se vassa avtryck efter två bröst som sticker ut i det gula bomullstyget och får det att hänga fritt nedanför. Hennes hår är rött och alldeles fullt av lockar som skruvar lite på sig varje gång det kommer en vindpust från sjön. Hon måste vara minst ett år äldre än Martin.

Beatrix tror han möjligen att hon heter för han har hört Joel kalla henne så. Om man nu kan heta det. Han vet inte.

Tjejen och Joel är kanske ihop. Men Martin blir osäker på den saken också för Joels nästa ord till honom är rätt så oväntade:

– Du…kan…få…kolla…hennes…mus…om…du…vill.

Martin tror först inte att han har hört rätt.

Han sa väl hus?

Visst, det gjorde han.

Lugna puckar.

Tjejen bodde såklart i nån vräkig sommarkåk som dom tvunget ville visa honom. Hon hade väl pool.

– Om du törs förstås, säger Robin, för han har tydligen sina tvivel om nykomlingen i Snärtinge.

Han säger det bussigt, som om han vill uppmuntra Martin.

Och Martin hör på Robins röst vad saken gäller. Han förstår det som hjärnan först vägrade att begripa. Joels erbjudande avser inget hus. Det är ett uppriktigt menat förslag, i all vänlighet liksom, som faktiskt gäller den rödhåriga skönheten framför honom. Hennes mus närmare bestämt.

– Well…my…friend? säger Joel Bond på sin fåniga video-engelska.

– Vill du se den? översätter Robin.

Det blir tyst på koängen.

Så skrattar tjejen till. Ett kort, klingande skratt. Som när man råkar sätta sig på tangenterna längst till höger på ett piano.

Hon ser Martin rakt i ögonen och han märker att hennes är alldeles gröna. Så spänner hon ut t-shirten lite, som för att demonstrera sin likgiltighet.

Martin börjar svettas.

Det är väl en sak att möta tre okända ungdomar, tre lantisar, och att kanske behöva dra sig därifrån, för att undvika missförstånd och onödigt trubbel.

Språkförbistringen är ju ett känt problem nuförtiden.

Sånt kan drabba vem som helst.

Men vad gör man när man får ett erbjudande av det här slaget?

Martin har igen aning om det. Det hör inte till vardagen hemma på Hagalundsgatan att killarna säger: Skulle ni vara intresserad av att kika på den här tjejens mus? Eller: Skulle ni vilja hålla ett öga på min syrras mus medan jag handlar?

Men det är kanske annorlunda här på landet? Folk är nog mer naturliga? Visar väl turisterna både det ena och det andra.

Dom badar förstås nakna också, med mus och allt, kommer han på. Och då känns det plötsligt lite mindre overkligt.

Men Joel kunde lika gärna bett honom försöka gå på den gula vattenspegeln, tvärs över sjön. Martin har verkligen inte lust att kika någon mellan benen. Han tänker igenom förslaget en sista gång.

Inte lust?

Inte intresserad?

För feg?

För feg!

Much to feg, faktiskt.

2.

Finns det en väg ut ur den här situationen? Ett sätt att smita ur den här förbaskade musfällan?

Martin hade ju bara strosat ner till stranden för kolla in läget och känna på vattnet med vänster stortå. En rätt så naturlig grej att göra första dagen på ett färskt sommarlov.

Dom hade kommit med sjubussen kvällen innan.

Han och morsan.

Bara dom två i hela tomma skramliga bussen.

Dom hade haft två tunga resväskor och en vit papperspåse med vindruvor som morsan tvunget ville att dom skulle ha under resan, fast dom inte ens skulle åka en mil.

Dom hade suttit längst fram och vindruvorna kom verkligen till pass för chauffören var en äldre pratsjuk gentleman. Han hade talat hela tiden, berättat om Snärtinge sommarby, om Posten som bara är öppen mellan ett och tre måndagar och onsdagar och om Konsum som också är utlämningsställe för Systembolaget och dit man inte ska gå på fredagarna efter klockan tre, för då är det knepiga typer i butiken.

Men mest hade han snackat om den gamla dansbanan nere vid sjön, den som gjort Snärtinge känt. När det är dans kommer det så mycket folk från stan att varenda väg i sommarbyn är kantad av parkerade bilar.

– Dansbanan heter Snärten och där brukar vara hela stim med söta tjejer, hade han sagt och blinkat åt Martin.

Fast Martin hade tänkt på Nina då. Nina som han brukade vara med hemma i Hagalund. Som både var hans kompis och lite grann hans tjej. Dom hade talat om att hon kanske kunde komma och hälsa på honom i sommar. Han tänkte att han måste fixa så att det blev på en sån där danskväll.

När dom steg av hade Martin fastnat med den abborrfärgade Rapalawobblern i ett av sätena och dragit ut lina genom hela bussen. Chauffören hade skrattat åt honom.

– Det finns riktiga storgäddor i sjön så du får säkert användning för den här, sa han när han lirkade loss dom vassa trekrokarna ur stolsryggen.

– Jaså, sa Martin och blev för första gången intresserad på allvar. Han som så sällan fick något. Nu fanns kanske chansen! Han hade också hört talas om dom där gäddorna. Farry hade berättat om dom.

– Var då? hade han frågat chauffören.

– Pröva i vassen!

Men då hade chauffören skrattat och Martin tyckte att han hade blinkat åt morsan också.

– Gammelgäddan lurar alltid i vassen, det vet du väl Martin, hade morsan sagt.

Fast det hade känts rätt fint sen, när morsan och han gått i kvällssolen på landsvägen. En gök hade ropat några gånger, ganska nära, och morsan var säker på att det var en västergök.

– Västergök är bästergök Martin, hade hon sagt och skrattat och hon hade till och med svängt lite med sin väska