Struggling love

By Staffan Bruun

I två minuter fylls rummet av musik av okänd härkomst. Burt Kobbat lyssnar med örat på spets. Ljudet tynar ut och Kobbat skakar på huvudet. "Bara en dålig poplåt."Burt Kobbat är reportern som också, förutom att gräva efter sanningen, blir flankerad av Victoria Beckham på filmpremiärer. Burt är i Köpenhamn för röda mattan-premiär av Disneys senaste storfilm när han blir vittne till ett mord. På mordplatsen hittas ett magnetofonband och innehåller ett ensamt ljudspår. Ihärdiga rykten säger att det är en gammal Beatlesinspelning, men som aldrig har skett i fall man ska tro offentligheten.Hemligheten som ligger sig gömd mellan stroferna sätter igång en jakt på mördaren hela vägen från Skandinavien till amerikanska södern. Serien om Burt Kobbat följer stjärnreportern och böckerna utspelar sig i framtiden. De är thrillers som går i satirens tecken och oftast handlar om ämnen tagna direkt från löpsedlarna.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726555271

Book preview

författaren.

1

Han satte sig tungt i kojen och letade med pekfingret efter rewindknappen på magnetofonen. Det var inte helt lätt, han såg dubbelt. Den där sista whiskyn var tydligen för mycket. Och kanske inte bara den.

Medan han spolade bandet i rätt läge hörde han glada skratt från däck. De andra roade sig furstligt i den karibiska natten. Det var bara han som var utstött och ensam. Allt var Janes fel, även om han inte riktigt mindes hur grälet hade börjat.

Låten han skrev tidigare på dagen lät riktigt bra. Melodin var smånätt och orden precis så romantiska som han mindes dem. På dagen då han spelade upp bandet för de andra hade Jane strålat av lycka och gett honom en kyss.

Men det var då. Nu kändes låten som ett hån. Han lyssnade med stigande motvilja på de honungssöta orden om saknad, minnen och stor kärlek. Efter strofen love is here to stay and that's enough fick han nog och tryckte på stoppknappen. Han spolade tillbaka bandet och tog ett nytt tomt ur sin väska. Nu skulle han komponera en ärlig låt om kärlek, en som handlade om svartsjuka, misstankar, missunnsamhet och gräl.

Efter att ha kopplat i mikrofonen tog han gitarren som stod lutad mot väggen i den lilla hytten. Han fumlade en stund och sökte rätt ackord. Till en början gick det inte alls, han kom på sig med att skriva en sorgsen ballad. Det var inte meningen. Han ökade tempot och kände att rätt tonläge infann sig, gammal god rock'n roll.

Han fortsatte att klinka på gitarren och kände att han var på rätt väg. Några anteckningar gjorde han inte. Han var för full för det. Melodin växte långsamt fram. Några fraser hade funnits i hans undermedvetna redan då han i vredesmod lämnade Jane uppe på däck. Nu gällde det bara att ta fram de mörka känslorna, förvandla fraserna till text och anpassa orden till melodin.

I två timmar arbetade han frenetiskt och tog paus bara för att gå till baren efter öl. Lyckligtvis såg han inte till de andra som stod i aktern och njöt av fullmånen. Han hörde inte Jane, hon hade väl gått och lagt sig i deras gemensamma hytt. Dit skulle han inte gå i natt, han kunde sova i den lilla hytten som han använde som studio. Någonstans på avstånd hördes ljudet av en motorbåt, men det dog snabbt ut.

Till slut kände han att låten var klar. Han tryckte ner recordknappen och tog de inledande ackorden. Allt stämde så han fortsatte och sjöng igenom hela låten. Det lät bra, konstaterade han efter att ha lyssnat genom bandet två gånger. Till och med bättre än den där honungssöta kärlekssången han gjorde på dagen. Det här var hård och rak rock i bästa Chuck Berry-stil.

Efter att ha druckit ur den andra ölflaskan tog han upp gitarren på nytt och beslöt sig för en sista inspelning och tryckte ner recordknappen. Nu kom alla bitar på plats. Visserligen var det än så länge bara råvara, men han visste av erfarenhet att Georges arrangemang gjorde underverk. Och med trummor, bas och gitarrer bakom hans sång skulle det här kunna bli någonting stort.

När de sista tonerna dog ut tryckte han på stoppknappen och ställde ifrån sig gitarren, mycket nöjd med sig själv. Tänk att ett helt onödigt gräl som han inte ens längre mindes orsaken till kunde ge inspiration till en ny hit.

Han lutade sig tillbaka mot väggen och tände en cigarrett. Papper och penna låg framme men han valde att varken skriva ner ackord eller ord. Allt fanns ju på bandet, låten skulle ändå finslipas. Han blåste några rökringar ut i hytten och lade den glödande cigarretten i askkoppen.

Fingrarna darrade när han tog bort bandet från magnetofonen. Han lade in det i ett fodral och kastade ner det i kassen som från förut innehöll ett dussin band med slingor och stick som han spelat in men inte lyckats bearbeta till en hel låt. Undantaget var den där hyllningen till Jane från tidigare på dagen. Den var egentligen inte alls dålig den heller, mindes han och kände plötsligt en stor saknad.

Han tog cigarretten och drog två bloss innan han fimpade. Sedan reste han sig och gick mot hyttdörren. I hastigheten snubblade han över kassen så att banden ramlade ut på golvet i en enda stor röra. Fuck, muttrade han och lutade sig ner för att plocka in dem. Sedan gick han snabbt ut i korridoren mot aktern där deras lyxhytt låg. Då han öppnade dörren bländades han av det klara månskenet. Men han såg att Jane var vaken. Hon tittade på honom med vidöppna, sorgsna ögon. Hon låg ovanpå filten i ett kort vitt nattlinne, vacker som en gudinna.

Han kände hur åtrån fick honom att glömma grälet och gick fram till sängen. De kysstes tills han slet sig loss och drog av sig kläderna.

Det är bra dumt att gräla, tänkte han när deras kroppar förenades under filten.

2

Den lilla, föräldralösa pojken Isac springer gråtande genom öknen så att sanden yr. Jimi, den stora, svarta amerikanska soldaten väntar på honom vid posteringen. Han lyfter pojken i sin famn och torkar tårarna från hans kind. När Isac lugnat sig ställer Jimi ner honom på sanden och tar av sig hjälmen som han sätter på pojkens huvud. Isac känner med ena handen stolt på hjälmen, med den andra griper han Jimis framsträckta hand. De två vännerna tittar ömt varandra i ögonen. Jimis glada leende smittar av sig, snart skrattar den hårt prövade Isac med hela sitt ansikte. Långsamt förstoras bilden så att Jimi och pojken krymper medan landskapet runt omkring dem växer. Jimis fyra tungt beväpnade kolleger blickar vaksamt mot horisonten. Deras jeep står parkerad ett stycke ifrån dem med några tomma coca-cola burkar på motorhuven. Till slut ser man den amerikanska posteringen bara som en liten prick i det oändliga irakiska ökenlandskapet. Sluttexterna rullar och The Varna Boys hit Isac from Irak som filmpubliken tidigare bara hört fragment av ljuder nu för första gången i sin helhet.

När ljuset i biosalongen tänds sväljer Burt Kobbat några gånger innan han reser sig för att ta emot gratulationer av festpubliken och medlemmar i filmteamet. Varför de gratulerar honom begriper han inte. Ingenting i Disneys storsatsning Hugo the Freedomfighter har någonting gemensamt med den tv-serie om Humlan Hugo som han skrev och sålde till Hollywood.

Richard Gere som i filmen spelar amerikansk general kommer fram och kramar hårdhänt men vänskapligt Burt.

– Fantastic story, fantastic. Thank you Burt!

– Tack själv, jag har inte så stor andel i manuset, muttrar Burt. Men Gere lyssnar inte för han har redan gått vidare för att krama om regissören.

Producenten Tim ler med hela ansiktet och dunkar Burt i ryggen.

– Du är ett geni, Burt, säger han så övertygande att man kunde tro att han menar det.

– Men jag har ingen stor andel i filmen, svarar Burt anspråkslöst.

– Prata inte skräp. Du skapade Hugo, du gav oss de verktyg som gjorde det möjligt för oss att göra storyn. Utan dig skulle vi inte ha haft Hugo. Utan Hugo skulle vi inte vara här i dag.

– Men er Hugo liknar inte alls min Hugo.

– Shit, ni européer kan aldrig njuta av en framgång. Ta åt dig av äran. Det här är din Hugo, din film, din grej. Upp med fejset och ut i festvimlet för nu ska vi fira. Och glöm inte för en sekund att du är kvällens hjälte, Burt. Du får kanske inte den här chansen en gång till. Nu är du superstar, njut av det så länge det varar.

Tim blinkar med ögat och rättar till smokingflugan. Burt nickar och vänder sig mot utgången där folk trängs för att lämna salongen och fortsätta över gatan till Tivoli där Disneybolaget bjuder på premiärfest.

– Kom med här. Nu ska jag lära dig hur Hollywood festar.

En lång smärt dam i urringad, svart långklänning tar ett fast tag om Burts hand och drar ut honom på Axeltorv. Victoria Beckham, för det är hon, stannar framför fotograferna och vinkar glatt. Burt vänder bort ansiktet för att undvika fotografernas blixtar som bländar ögonen.

– Hur känns det att vara Hollywoodstar, skriker en reporter.

– Härligt. Och det har jag den här underbara mannen att tacka för, svarar Beckham och ger Burt en puss på kinden.

Victoria Beckhams roll som Humlan Hugos syster är ingen stor roll i filmen. Men den är desto mer omskriven. Producenten visste vad han gjorde när han anlitade Beckham. Framför allt de brittiska medierna har följt filminspelningarna dagligen. Och det råder ingen tvekan om att filmen skall göra succé när den efter premiären i Köpenhamn börjar distribueras över världen.

– Nu blir David svartsjuk, fnittrar Victoria och ger Burt ännu en lätt puss. Hon vinkar en sista gång mot fotograferna innan hon drar Burt med sig längs den röda mattan över Axeltorv och Vesterbrogade till Tivoli.

– Har du någon svartsjuk fru hemma i Finland som blir arg i morgon när hon öppnar tidningen och ser oss tillsammans, frågar Victoria Beckham och blinkar med de hårt sminkade ögonen.

– Nej. Jag är frånskild så ingen bryr sig om vad jag gör, svarar Burt.

– Det kan inte vara svårt för en så stilig karl som du att hitta en ny fru. Skynda dig, Varna Boys spelar redan. Tycker du inte att dom är bra?

– Nä, jag är för gammal för Varna Boys. Jag går till baren.

– Vi syns säkert senare ikväll, säger Victoria Beckham och ger Burt ytterligare en puss.

– Ha så trevligt, säger Burt och torkar av sin kletiga kind. Handen blir mörkröd av läppstift.

Han tittar en stund efter Victoria Beckham som på stilettklackar småspringer mot scenen i mitten av Tivoli.

– Hallå, vem är du, frågar en fotograf på engelska och knäpper med kameran så att Burt bländas av blixten.

Flera fotografer dyker upp och omringar Burt. De oupplysta som inte vet varför de ska fotografera den okända mannen blir snabbt informerade då frasen Han kysste Victoria Beckham sprids som en löpeld på oräkneliga språk.

Burt tränger sig förbi fotograferna och går mot baren. Horden av kameramän tar några trevande steg efter, men då nöjesfältet dränks i ljudet av en elgitarr som följs av trummor och bas får de annat att tänka på och springer i stället mot scenen. Det världsberömda, bulgariska kultbandet The Varna Boys börjar sin spelning med filmens signaturmelodi, Isac from Irak. Disneykoncernens påkostade premiärfest som för denna kväll får världens nöjesreportrars intresse att koncentreras till Köpenhamn kan börja.

Till vänster står de långa serveringsborden som dignar av skaldjur, gåslever, ankbröst och andra läckerheter som stilfullt framdukats på isbädd. Små barer finns på hela tivoliområdet. Men man behöver inte uppsöka dem för servitörer går runt på området och bjuder på champagne till alla hugade. Burt hinner avböja sex erbjudanden innan han lyckas tränga sig fram till närmaste bar och be om en stor, kall öl.

Den största trängseln råder på det stora området från ingången fram till scenen där folk stannar för att dricka och prata. Går man ett stycke längre bort till andra ändan av det långa serveringsbordet blir det glesare med folk. Burt sätter sig på en barstol och ber kocken lägga fram sex ostron.

Uppe på scenen får Varna Boys upp farten. Solisten Hristo Pandjev meddelar att nästa låt blir bandets stora hit för två år sedan, Hero from Helsinki.

En timme går. The Varna Boys avslutar sin minikonsert med genombrottslåten Sophie from Sofia men återvänder till scenen för att på publikens begäran spela en repris av Isac from Irak. Konserten följs av ett påkostat fyrverkeri. Himlen ovan Köpenhamn förvandlas för några ögonblick till ett färgsprakande och dundrande inferno. Innan allt blir mörkt bildar ljuset ett mönster på himlen som föreställer silhuetten av en humla, i rött, vitt och blått.

Efter att ha strövat omkring en stund på området utan att hitta någon att tala med börjar Burt dra sig mot utgången. Hollywoods stora män och kvinnor ägnar sig åt varandra. De hälsar glatt på Burt då han passerar och gratulerar honom till den stora framgången, för att genast efteråt återgå till att lyssna till senaste skvallret hemifrån.

Utanför Tivolis portar står fotograferna kvar. De väntar på Victoria Beckham, Richard Gere, Hristo Pandjev och de andra världskändisarna. Bara någon av dem minns att Burt var mannen som fick en kyss av Beckham och tar förstrött en bild av honom. Ett stycke bakom fotograferna står en handfull demonstranter. Några orkar ännu hålla upp skyltarna med texten USA ud af Irak och USA go home. När gästerna anlände till biografen Palads tidigare på kvällen var demonstranterna flera tusen som skrek ut sitt förakt för filmen.

Att Europas samlade vänster stämplar Humlan Hugo som USA-imperialismens medlöpare och filmen som krigspropaganda är obehagligt, men Burt vet att han inte kan göra någonting åt saken. Disney har inte bara köpt alla rättigheter till Hugo utan också Burts tystnad. Enligt en klausul i kontraktet får han inte uttala sig kritiskt om filmen. Därför vägrar Burt konsekvent att ställa upp på intervjuer.

Demonstranternas fientliga blickar får Burt att skynda på stegen över Rådhusplatsen. Något tvivel om varifrån han kommer föreligger inte. Smokingen avslöjar att han hör till premiärpubliken. Dessbättre tycks demonstranterna inte känna igen honom som författaren. Burts ansikte har förblivit anonymt även om namnet finns med i filmreklamen.

Demonstranternas vrede minskas inte av Disneys förklaring till varför premiärfesten firas i Köpenhamn trots att Danmark inte har någon roll alls i filmen.

– Vi vill ge det modiga danska folket en erkänsla för att man ställt upp för ideal som ordets frihet och demokrati. Vårt fria västerländska samhälle behöver män och kvinnor som de danskar som stod upp för friheten att i ord och bild ifrågasätta muslimsk fundamentalism och kritisera våld och terror. Karikatyrer av religiösa ledare är en konstform som Disneykoncernen värdesätter, förklarade producenten Tim McCluskey tidigare på dagen på en presskonferens för danska medier.

Våren är tidig och varm, men nätterna fortfarande kalla. Burt trycker de frusna händerna djupt ner i fickorna. Ett stycke från demonstranterna passerar han ett sällskap ungdomar som dansar mitt på torget till musik ur en medhavd cd-spelare. De är i tonåren, två av flickorna ser inte ut att vara en dag över fjorton år gamla. Trots det har alla en burk öl i handen. På marken ligger de tillbucklade tomburkarna i en liten hög. Sällskapet tittar nyfiket på Burt och hans smoking och rådgör viskande med varandra.

– Var det ett fint party på Tivoli, frågar en storvuxen pojke iklädd en lång halsduk som är virad flera varv runt halsen.

– Nej, tråkigt, svarar Burt.

– Men Varna Boys var bra! Vi stod utanför och lyssnade, säger den ena fjortonåringen glatt så att tandställningen syns tydligt.

– Jag gillar inte dem, vidhåller Burt och passerar.

– Jag älskar Hristo, såg du honom, ropar den andra flickan förväntansfullt.

Burt skakar på huvudet och skyndar vidare. Han vill inte ge sig in på en diskussion om Varna Boys eventuella förtjänster.

Hotellet Kong Frederiks neonljus syns längre fram på Vester Voldgade. Burt håller sig på vänstra sidan av gatan. Han minns att det mitt emot hotellet ligger en skivaffär. På väg till premiären hade han upptäckt en imponerande samling vinylskivor från 1960-talet som han inte då hade tid att studera närmare.

Vester Voldgade är tyst och stilla. En buss som startar från Rådhusplatsen passerar norrut, men några bilar syns inte till. Utanför hotellets entré står två män och samtalar högljutt på engelska. Skivaffärens fönster överträffar Burts förväntningar. Utbudet är stort och mångsidigt. Hur ska det då inte se ut inne i affären där hyllorna dignar av mer eller mindre slitna vinylskivor. Country Joe And The Fish greatest hits säljs för 99 kronor. Den skall han köpa nästa dag.

En bil som stannar invid honom får Burt att titta upp. Ur en gul Golf av äldre modell stiger två kvinnor i 30-års åldern. Den blonda som kört bilen tar ur bagageutrymmet upp en stor resväska som hon räcker den andra.

Kvinnorna framstår som varandras motsatser. Den blonda är lång och slank med påfallande blek hy och kritvitt, kortklippt hår. Den andra är kortare, lite rund med stark solbränna eller mörkt hudpigment. Hon har långt, kolsvart hår. Också till klädseln är duon ett omaka par. Den blonda bär jeans och sliten läderkavaj, den mörka är klädd i klarblå kjol och vit kavaj med vita högklackade sandaler. Hon är klädd för sommarfest.

– Vänta utanför ytterdörren. Jag ska bara parkera, säger den blonda på engelska och återvänder till bilen.

Golfen försvinner runt gathörnet och kvinnan som står kvar försöker dra ut handtaget till resväskan som dras på hjul, utan att lyckas. Efter att hon slitit och dragit en stund erbjuder sig Burt att hjälpa.

– Jag tror jag klarar av det där, säger han leende.

– Mange tack, svarar kvinnan.

– Du talar danska, frågar Burt och lyckas utan problem trycka in knappen och dra ut handtaget.

– Nej, jag är från Amerika. Mange tack är nästan all danska min väninna Jette har lärt mig. Jag heter Marion, hi!

– Hi, svarar Burt och trycker den framsträckta handen så att Marions många guldarmband klirrar mot varandra.

– Shit, nu blev min handväska i Jettes bil. Inte har du en cigarrett, frågar Marion och känner på sina tomma kavajfickor.

– Nej, jag röker inte och oftast har jag varit glad över det. Men just nu, i denna stund när en vacker kvinna ber mig om en cigarrett ångrar jag mig. Tänk om jag ändå hade rökt, då kunde jag ha bjudit dig på en cigarrett.

– Ditt sätt att säga att du inte har en cigarrett var snällt. Jag gillade det. Är du härifrån?

– Nej, från Finland. Och du då?

– Från Amerika, Alabama.

– Ha en bra kväll, jag ska gå till hotellet här mitt emot för att sova.

– Festat?

– Jo.

– Jag ser det på din smoking. Var det skoj?

– Nä, svarar Burt och önskar Marion godnatt.

Efter att en taxi passerat korsar Burt gatan och går in genom hotellentrén. Samtidigt kommer en svart Mercedes i hög hastighet körande norrifrån mot Rådhusplatsen. Receptionisten är samma svensk som tidigare på kvällen önskade Burt en glad afton då han lämnade nyckeln ifrån sig. Det står Sven på hans namnskylt som är fäst vid kavajslaget.

Också några andra mindre viktiga personer i Disneysällskapet bor på hotell Kong Frederik, men inte de stora stjärnorna som har sviter i närbelägna femstjärniga hotell. Burt sade på förhand att han hellre bor centralt och anspråkslöst än på lyxhotell. Han vill hålla sig ifrån de andra stjärnorna i filmteamet och undvika att för mycket kopplas ihop med den Hugo som Disney skapat.

– Var det en trevlig fest, frågar Sven och räcker Burt hans nyckel.

Något svar ska han aldrig få. För samtidigt hörs två skarpa smällar från gatan. Sven och Burt står en stund som förstenade och tittar frågande på varandra innan de springer mot ytterdörren. De hinner se baklyktorna på en svart bil innan den försvinner förbi Rådhusplatsen. Utanför skivaffären ligger Marion livlös på marken. En äldre man med en hund i koppel lutar sig över henne. Samtidigt kommer Jette gående runt närmaste gathörn. Hon hinner fram till mannen vid kroppen samtidigt som Burt och Sven.

– Jag såg det. Det var en man som sköt. Han tog resväskan, stammar hundägaren.

– Herregud, det är Marion! Marion!

Burt skyndar sig att dra den skrikande Jette från den livlösa kroppen. Marion har två stora hål under vänster bröst. Blodet färgar den vita kavajen röd. Hennes ögon är vidöppna. Håret har kastats bakåt i fallet mot marken så att de stora guldringarna i öronen syns tydligt.

– Har någon ringt polis och ambulans, frågar Sven som är den första som börjar tänka klart.

Ljudet av sirener som närmar sig är svar nog.

3

När natten övergår i gryning ger sig polismännen av. De första solstrålarna kan redan anas ovan hustaken i öst. Det har varit några intensiva timmar. Journalister, fotografer och nyfikna samlades snabbt utanför området som polisen avspärrade med färggrann plasttejp. Eftersom hotell Kong Frederiks entré hörde till det avspärrade området tvingades gästerna ta sig in och ut genom en bakdörr. Men nu när den sista polisbilen lämnar mordplatsen öppnas Vester Voldgade åter för trafik. Utanför skivaffären står bara Marions blonda väninna Jette och Burt Kobbat kvar efter att ha avtackats av vakthavande kommissarie. Han har tagit väl hand om dem i den stora svarta ledningsbilen, men inte låtit dem gå hem förrän alla uppgifter om Marion och den svarta bilen antecknats och kontrollerats om och om igen.

– Tack för hjälpen, säger kvinnan och tittar Burt i ögonen.

– Vilken hjälp? Jag gjorde bara som polisen sade. Förresten heter jag Burt Kobbat. Jag kommer från Finland.

– Jag hör det. Jette Nielsen. Jag bor här. Och som du kanske förstod skulle Marion bo hos mig. Men det blev ingenting av det. Satans mördare …

Jette sväljer några gånger och tittar mot Rådhusplatsen som om hon försökte få syn på den svarta bilen.

– Är det något jag kan göra för dig, frågar Burt och byter otåligt ställning.

– Jag kommer inte att kunna sova. Vill du komma upp på en kopp kaffe, frågar Jette.

– Hellre öl, om jag får välja.

– Det får du. Jag föredrar också öl.

Jette bor i en rymlig trerummare i femte våningen med utsikt mot hotellet. Förutom stort vardagsrum med kök har hon sovrum och arbetsrum. Trots den breda dubbelsängen tyder ingenting på att det finns någon man i hushållet. Inte heller leksaker eller ungdomsprylar syns någonstans. I tamburen hänger bara sådana kläder som en kvinna på drygt 30 år brukar äga.

– Där skulle Marion bo, säger Jette när hon kommer från köket med två flaskor Carlsberg och pekar på en säng i arbetsrummet.

De sätter sig bredvid varandra i en bekväm soffa i vardagsrummet och dricker. Efter den första gråtattacken på gatan har Jette varit saklig och svarat kort och koncist på polisens frågor. Nu kan hon inte längre hålla tillbaka sorgen.

– Det är så hemskt att tänka sig att hon är död, säger Jette och sluter ögonen.

– Vem var hon, frågar Burt.

– Min Amerikasyster. En av mina allra bästa kompisar.

– Din syster? Ni såg inte alls lika ut.

– Inte en biologisk syster. Som sextonåring var jag utbyteselev i Amerika, i Alabama. Jag bodde hos Marion och hennes föräldrar. Vi blev som systrar.

– Har hon familj?

– Man och två pojkar. Leif och Ramos. Så snart polisen i Birmingham framfört dödsbudet måste jag ringa Chuck, det är mannen, och förklara närmare vad som hänt, men jag skulle vilja skjuta på allt. Tänk själv, nu ligger dom ännu i sina sängar i Birmingham och är lyckliga. När polisen knackar på och berättar om mordet är deras liv förstört, åtminstone för en lång, lång tid. Kan man inte unna dem ytterligare tio minuter av lycka?

– Varför ringer du inte själv?

– Jag ville göra det, men polisen förbjöd mig. Det finns någon princip om att polisen alltid efter ett mord eller en olycka går med dödsbudet personligen. Kommissarien sade att det inte är någonting man gör i telefon. Så dansk polis har kontaktat kollegerna i USA och nu går allt av egen tyngd. När som helst väcks Chuck och pojkarna till en ny och hemsk verklighet. Sedan ringer säkert Chuck till mig och frågar vad som hänt. Det blir inget trevligt samtal, snyftar Jette och tar fram en näsduk ur kavajfickan för att torka tårarna.

Burt tar tag om hennes axlar och kramar henne lätt. Hon ser honom i ögonen en stund och nickar tacksamt. Sedan reser hon sig och går till köket efter en ren näsduk.

– Vad kan hon ha haft i resväskan, frågar Burt när Jette kommer tillbaka och sätter sig i soffan.

– Det frågade polisen också. Ingenting annat än kläder för en sju dagars vistelse, skulle jag tro. Det måste ha varit desperata knarkare som trodde att det fanns pengar eller värdeföremål i resväskan. Jag skulle aldrig ha lämnat henne ensam på gatan, aldrig.

– Du kunde inte veta …

– Men varför sköt dom henne? Varför? Hon hade inte gjort någon mänska illa? De kunde bara ha tagit väskan.

Jette begraver ansiktet i sina händer och börjar gråta ohämmat. Burt kramar om henne och smeker lätt hennes korta blonda hår. Gråten övergår i ett hulkande som ebbar ut efter några minuter. Då hörs en ringsignal från Jettes handväska. Hon reser sig, dricker en liten klunk öl och går till tamburen för att ta fram mobiltelefonen.

Det blir inget lätt samtal. Jette tvingas om och om igen berätta vad som hänt för Marions man i andra ändan. Till slut förstår Chuck Carson i Birmingham Alabama att hans fru är död, Jette lovar återkomma så fort hon vet när kroppen kan sändas hem och om eventuella gärningsmän har gripits.

– Var det svårt, frågar Burt.

– Jo, fy fan. Men prövningarna är inte slut än.

– Har du fler du måste ringa?

– Jo. Men det får bli till morgonen. Jag orkar inte med ett likadant samtal till.

– Är det någon i USA?

– Nej, Marion har andra vänner här i Danmark.

Burt nickar och tömmer ölflaskan. Han lägger armen om Jettes axlar och studerar henne noga för att se om hon säkert är i balans eller om det finns risk för att hon ska få ett hysteriskt anfall. Han bedömer risken som minimal och reser sig.

– Jag tror det är dags att lämna dig i fred. Eller vill du att jag stannar?

– Nej, du måste få gå i säng om du alls ska hinna sova den här natten.

– Ring om det känns ensamt. Jag kan komma över på två minuter. Men nu vill jag komma ur den här obekväma smokingen. Festen är definitivt slut. Sköt om dig och tack för ölen, säger Burt och kramar en sista gång om Jette efter att ha räckt henne sitt visitkort.

Det kändes inte som om han sovit nästan alls när mobilen väckte honom följande morgon. Burt såg att klockan bara var åtta och svarade yrvaket.

– Godmorgon Burt, inte sover du väl bara? Det är Hank här.

– Godmorgon. Jo, jag sover. Det blev sent i går.

– Men du gick före oss andra. Jag ville bara säga att recensionerna är strålande. Hugo kommer att göra världssuccé. Nu är du ett av de stora namnen i Hollywood.

– Vad bra, svarar Burt föga entusiastiskt. Han är immun mot filmsällskapets superlativer. Och presschef Hank Dombrovsky hör till de värsta.

– Jag ringer för att säga att vi som planerat flyger hem nu på förmiddagen. Är det något oklart som vi borde göra upp? Borde vi träffas innan jag åker?

– Nej. Jag tror jag sover en stund till. Mitt flyg till Helsingfors går först på eftermiddagen.

– Jag mejlar när Amerikapremiären närmar sig. Vi vill gärna att du stannar lite längre med tanke på talkshower och press. En finsk manusförfattare är exotisk i Hollywood, sådant gillar journalisterna så jag hoppas du ställer upp på lite press.

– Okej.

– Och var försiktig. Vår danska kontaktman sade att det har varit ett mord i natt. Och rakt utanför ditt hotell. Se upp när du åker hem. En mördad manusförfattare ger alltid publicitet, men vi behöver dig levande.

– Tack för det.

– So long.

Smokingen låg i en skrynklig hög på golvet. Burt steg upp ur sängen och hängde upp den i garderoben. Ur minibaren tog han en flaska vatten och drack några djupa klunkar. Han hann lägga sig bekvämt i sängen och sluta ögonen innan mobilen ringde på nytt.

– Hej, det är Jette. Har du sovit gott?

– Jag har försökt.

– Jag har inte fått en blund i ögonen. Chuck har ringt några gånger. Han är helt utom sig. Och sedan ringde Isabel, det är Marions mamma. Hon är helt chockad.

– Stackars dig.

– Det är mera synd om dem i USA som har förlorat Marion på andra sidan jordklotet.

– Borde du inte lägga dig?

– Jag ska göra det senare, men jag har ett viktigt möte på kontoret klockan nio som jag inte kan vara borta från. Sedan måste jag gå till polisen och fråga när kroppen kan sändas till Amerika. Och så har jag ett dödsbud kvar här hemma.

– Orkar du?

– Jag måste orka. Men jag ringer inte dig för att klaga, jag ringer för att tacka för gårdagen. Du var hygglig som gav mig stöd.

– Inget att tala om.

– Jo, jag vill bjuda dig på lunch i dag. När går ditt flyg?

– Senare på eftermiddagen.

–