Lady Boss

By Jackie Collins

Lucky Santangelo har en plan. Hon ska köpa Panther Studios - filmbolaget som hennes skådespelande make, Lennie Golden, är bunden till. Allt som behövs är att gamle Abe Panther går med på att sälja.Vad Lucky aldrig kunnat förutspå är att Abe har ett väldigt specifikt krav för att affären ska gå i lås. Hon måste hjälpa honom sätta dit arvtagarna som driver bolaget, en gång för alla. Sex veckors arbete under täckmantel - sen är Panther Studios hennes. Vad kan gå fel? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 1, 2020
• ISBN: 9788726454772

Jackie Collins

There have been many imitators, but only Jackie Collins (1937-2015) can tell you what really goes on in the fastest lane of all. From Beverly Hills bedrooms to a raunchy prowl along the streets of Hollywood; from glittering rock parties and concerts to stretch limos and the mansions of power brokers—Jackie Collins chronicles the real truth from the inside looking out. Jackie Collins has been called a “raunchy moralist” by the late director Louis Malle and “Hollywood’s own Marcel Proust” by Vanity Fair magazine. With over 400 million copies of her books sold in more than forty countries, and with some twenty-seven New York Times bestsellers to her credit, Jackie Collins is one of the world’s top-selling novelists. She is known for giving her readers an unrivalled insider’s knowledge of Hollywood and the glamorous lives and loves of the rich, famous, and infamous. “I write about real people in disguise,” she says. “If anything, my characters are toned down -- the truth is much more bizarre.” Ms. Collins books include Poor Little Bitch Girl, A Santangelo Story and Drop Dead Beautiful. Jackie Collins was awarded an OBE by Queen Elizabeth II in 2013. She lived in Los Angeles, CA.

Book preview

Prolog

September 1985

Döda henne, sa rösten.

Vem?

Lucky … Lucky Santangelo.

Det är så gott som gjort.

Jag hoppas det.

Var inte orolig – damen är redan död.

1

F rån första stund var de ödesbestämda att bli en livsfarlig kombination – Lucky Santangelo och Lennie Golden. De var lika envisa, lika galna och lika smarta.

Lennie var lång och gänglig med cendréfärgat hår och sjögröna ögon. Kvinnor älskade hans utseende. Vid trettiosju hade han äntligen slagit igenom som filmstjärna. Han var en komiker i samma stil som Eddie Murphy och Chevy Chase. Hans filmer var cyniska och roliga och de drog in massor av pengar – det viktigaste av allt i Hollywood.

Lucky Santangelo Richmond Stanislopoulos Golden var den tre gånger gifta dottern till den beryktade Gino Santangelo. Hon var i början av de trettio och exotiskt vacker med sitt mörka hår i vilda lockar, sina svarta ögon, den släta olivfärgade hyn, fylliga sensuella läppar och en smärt kropp. Hon var en självständig, viljestark kvinna som aldrig kompromissade och som alltid tog risker.

Tillsammans alstrade de en brännande hetta. De hade varit gifta i nära ett år och båda såg fram emot sin bröllopsdag i september med en blandning av förtjusning och häpnad. Förtjusning för att de älskade varandra djupt. Häpnad för att ingen, allra minst de själva, hade trott att äktenskapet skulle hålla.

För tillfället var Lennie i Los Angeles och spelade in Macho för Panther Studios. Filmen var en härlig parodi på alla Hollywoods superhjältar – Clintan, Stallone och Schwarzenegger.

De hade hyrt en strandvilla i Malibu, men medan Lennie filmade valde Lucky att stanna i New York där hon ledde ett rederi med miljarddollaromsättning – ett företag som hennes make nummer två, Dimitri Stanislopoulos, hade lämnat efter sig åt henne. Hon ville också att Bobby, hennes sexårige son med Dimitri, skulle få sin fostran i England, och om hon bodde i New York betydde det att hon också befann sig närmare sonens internatskola i London.

De flesta veckosluten hälsade hon antingen på Bobby i London eller Lennie i Los Angeles. Mitt liv är en enda lång flygresa, beklagade hon sig ibland inför vännerna. Men alla visste att Lucky njöt av att ständigt vara i farten; att sitta vid Lennies sida och spela rollen av filmstjärnehustru skulle ha tråkat ut henne. Som det nu var levde de i ett äktenskap som var både rörligt och passionerat.

Macho gav inte Lennie något annat än problem. Varje kväll ringde han till Lucky och klagade över allt som var fel. Hon lyssnade tålmodigt medan han talade om för henne att producenten var knäpp, att regissören var en fördetting med alkoholproblem, att den kvinnliga stjärnan delade säng med producenten och att Panther Studios leddes av en samling girigbukar. Han ville bort från alltihop.

Lucky lyssnade och log för sig själv. Hon arbetade på en uppgörelse som – om allt gick enligt planerna – skulle befria honom från bördan av en regissör som han inte respekterade, en producent som han avskydde och ett filmbolag som drevs av personer han aldrig mer tänkte göra några affärer med … trots att han dumdristigt och mot hennes inrådan hade skrivit på ett kontrakt om tre filmer med Panther Studios.

Jag är färdig att bara gå min väg, hotade han för minst hundrade gången.

Gör inte det, sa hon och försökte lugna honom.

Jag står inte ut med de här klantskallarna, stönade han.

De där klantskallarna kan stämma dig på en förmögenhet. Och hindra dig från att få jobb någon annanstans, tillade hon.

De kan ta sig i häcken, svarade han vildsint.

Gör ingenting förrän jag kommer ut dit, varnade hon. Lova mig det.

När kommer du då, för tusan? Jag börjar känna mig som en oskuld.

Hon gav till ett hest skratt. Hmmm … jag visste inte att du hade så bra minne?

Skynda dig, Lucky. Jag saknar dig.

Jag är kanske där förr än du anar, sa hon.

Du får inga problem med att känna igen mig, sa han torrt. Jag är killen med det permanenta ståndet.

Mycket lustigt. Fortfarande leende lade hon på luren.

Lennie Golden skulle bli både chockad och förtjust när han fick reda på vilken överraskning hon hade i beredskap åt honom. Och när den stunden kom tänkte hon se till att hon var på plats vid hans sida, redo att njuta av uttrycket i hans ansikte.

Då han väl hade lagt på luren kände sig Lennie rastlös. Hans fru var den mest spännande kvinnan i världen, men fan också – hon hade en sällsynt förmåga att reta upp honom. Varför kunde hon inte säga: Lennie, om det är kärvt för dig så kommer jag dit med detsamma? Varför kunde hon inte glömma allt annat och vara tillsammans med honom?

Lucky Santangelo. Snygg så att man nästan smällde av bara man såg på henne. Stark. Målmedveten. Enormt rik. Och alldeles för självständig.

Lucky Santangelo. Hans fru.

Ibland tycktes allt som rena sagan – deras äktenskap, hans karriär, allt. Sex år tidigare hade han bara varit en komiker i mängden som letade efter ett jobb, vad som helst som gav några dollar.

Lennie Golden. Son till gamle knarrige Jack Golden, standupkomiker i Las Vegas, och den omöjliga Alice. Eller Snabba Alice som hans mor döpts till när hon stod på höjden av sin bana som strippa i Las Vegas med nu-ser-ni-dem-nu-ser-ni-dem-inte som specialitet. Han hade stuckit till New York när han fyllt sjutton och han hade klarat sig sedan dess utan hjälp från föräldrarna.

Fadern var sedan länge död, men Alice fanns kvar. Sextiofem år vid det här laget men sprallig som ett blonderat stjärnskott. Alice Golden kunde aldrig acceptera att hon blev äldre, och enda skälet till att hon erkände Lennie som sin son var att han var berömd. Jag var en barnbrud, sa hon tillgjort till alla som ville lyssna, medan hon blinkade med lösögonfransarna och vred de målade läpparna till ett liderligt leende. Jag fick Lennie när jag var tolv!

Lennie hade köpt ett litet hus åt henne i Sherman Oaks. Hon var inte särskilt glad åt att skickas i väg ut på landet, men vad kunde hon göra? Alice Golden levde med drömmen att hon en dag själv skulle bli stjärna och då skulle de minsann få se på gnistor.

De väntar er på inspelningsplatsen, mr Golden, sa Cristi, regiassistenten, och stack in huvudet genom dörröppningen till hans husvagn.

Cristi var en äkta blondin från Kalifornien med nitisk uppsyn och långa ben inneslutna i lappade jeans. Lennie visste att hon var äkta blondin för Joey Firello, hans vän och vapendragare i Macho, hade varit där, och när det gällde kvinnor hade Joey en omtalat stor trut – för att inte nämna en omtalat stor stake, som han tillgivet hade döpt till Joey Senior.

Lennie var emellertid inte intresserad. Sedan Lucky hade kommit in i hans liv gjorde han sig inte ens besvär med att titta på andra kvinnor, och han uppskattade egentligen inte alls Joeys sätt att ingående redogöra för sexualvanorna hos varenda brud i inspelningsteamet. Du är bara avundsjuk, grabben, hade Joey retats med honom. Ute ur bilden och vid sidan av händelsernas verkliga centrum, så att säga.

Men Lennie hade bara skakat på huvudet och gett Joey en blick som sa Ska du aldrig bli vuxen?. En gång i tiden hade han själv varit hård på brudarna. Om det är blont och rör sig, så tryck in den, var hans valspråk. I åratal hade han utforskat varje möjlighet och lyckats undvika alla varaktiga förhållanden.

Bara ett fåtal hade lämnat något bestående intryck. Eden Antonio, till exempel.

Å, Eden, tänkte han beklagande. Hon var något alldeles extra, en riktig pangbrud.

Stackars Eden. Trots hennes storslagna drömmar hade det slutat med att hon flyttade ihop med en brutal gangster som utnyttjade henne i rader av porrfilmer. Inte direkt den framtid hon hade planerat för egen del.

Och sedan var det Olympia. Han hade gift sig med den tjocka, bortskämda arvtagerskan till ett rederi för att han tyckte synd om henne. Tyvärr kunde han inte rädda henne från hennes självdestruktiva överdrifter. Till slut hade hon och en urflippad rockstjärna som hette Flash tagit en överdos på ett sjabbigt hotell i New York, och Lennie var en fri man.

Nu hade han Lucky och livet kunde inte bli bättre.

Han plockade åt sig ett paket cigarretter från toalettbordet. Okay, Cristi, sa han, jag är på väg.

Den unga kvinnan nickade tankfullt med det allvarliga ansiktsuttrycket ordentligt på plats. Det här var ingen lätt film att arbeta med, och varje form av samarbete var ett klart plus.

På inspelningsplatsen var Joey Firello mitt uppe i ett gräl med regissören Grudge Freeport om nästa scen. Grudge bar en erbarmlig peruk och tuggade tobak och skickade utan förvarning i väg saftiga tobaksloskor utan att se sig för. Som vanligt var han halvfull.

Marisa Birch, filmens kvinnliga stjärna som också fungerade som producentens älskarinna, lutade sig mot en reflexskärm medan hon slött putsade nagelbanden. Hon var en häpnadsväckande kvinna, en och åttio lång, med hårdsprejat silverblont hår och skrämmande stora silikonbröst – en present från hennes förre man som inte hade tyckt att nittio centimeter var tillräckligt. Marisa var en urusel skådespelerska och som Lennie såg det bidrog hon i högsta grad till att förstöra filmen.

Macho, tänkte han surt. En komedi ödesbestämd att vara död redan vid ankomsten till biljettkassan, trots hans medverkan. Hans andra filmer hade varit fullträffar; nu var han fast för en film som var rena katastrofen, och det fanns inget han kunde göra. Problemet var att han hade bländats av den astronomiska summa pengar som Mickey Stolli – chefen för Panther Studios – hade erbjudit honom. Och likt en girig dumskalle hade han klampat åstad och skrivit kontrakt för tre filmer.

Gör det inte, hade Lucky varnat honom. Advokaterna har nyss lyckats få loss dig från ditt förra kontrakt, och nu tänker du binda dig igen. När ska du lära dig? Jag säger ju att du ska hålla alla möjligheter öppna – det är en större utmaning.

Visst, hans fru älskade utmaningar. Problemet var bara att han inte kunde motstå lockelsen i en miljondollarcheck. Och varje ny miljondollarcheck förde honom ett litet steg närmare hans frus oslagbara förmögenhet.

Okay, okay, han visste att han borde ha lyssnat till Lucky; hon hade ärvt talangen att både veta vilka som var de rätta dragen och veta när det var dags att genomföra dem. Hennes farsgubbe, Gino, hade kämpat sig upp hela vägen från ingenting. Den gamle gossen hade stil, och Lennie beundrade honom. Men, för helvete, en miljondollarcheck var en miljondollarcheck, och en roll som han definitivt inte ville spela var rollen som fattig släkting.

Som väl var hade de flyttat tillbaka till studion för interiörtagningarna. Veckan före hade de tagit utomhusscener i de karga Santa Monicabergen – en verklig plåga. Och härnäst väntade fem veckors utomhustagningar i Acapulco.

Med en suck tog han steget in i grälet.

Marisa putade med de fylliga läpparna och gav honom en slängkyss. Hon hade varit efter honom ända sedan deras första möte, men han hade lyckats förbli totalt ointresserad. Även om han inte hade Lucky hade han aldrig tänt på silikon.

Tjena, gullponken, stönade hon och sköt fram brösten åt hans håll.

Helvete, tänkte han. Ännu en mysdag i studion.

Lucky skyndade ut från den höga byggnaden i krom och glas på Park Avenue som fortfarande bar Stanislopoulus namn. Hon hade ingen önskan att ändra det. En dag skulle allt tillfalla hennes son, Bobby, och Dimitris dotterdotter, Brigette, så namnet fick vara kvar.

Lucky var oerhört förtjust i Brigette. Sextonåringen påminde henne om Olympia, flickans mor, i samma ålder. Olympia och Lucky hade en gång varit goda vänner. Men det låg långt tillbaka i både tid och rum. Åtskilligt hade hänt sedan deras vildsinta tonårstid när studierna vid en internatskola i Schweiz hade slutat med att båda blev relegerade.

Olympias alltför tidiga död hade varit en meningslös tragedi. Det enda positiva med den hade varit att den befriade Lennie från ett liv fyllt av tyngande ansvar.

Ibland kunde hon känna dåligt samvete över att allt hade utvecklats så väl för hennes egen del. Men för helvete … det var ju livet. Hennes tillvaro hade minsann inte varit någon dans på rosor. Fem år gammal hade hon hittat moderns döda kropp flytande i familjens swimmingpool. Sedan, många år senare, sköts hennes första kärlek Marco ner på parkeringsplatsen vid Magiriano Hotel. Strax därefter sköts hennes bror Dario ihjäl. Tre tragiska mord.

Lucky hade utkrävt sin hämnd. Hon var ju trots allt en Santangelo. fävlas inte med en Santangelo – det var familjens valspråk.

Så fort hon kom ut ur byggnaden såg hon Boogie som stod lutad mot sidan av en mörkgrön Mercedes. När han fick se sin chef komma gående med beslutsamma steg sträckte han upp sig i givakt och öppnade genast framdörren på passagerarsidan.

Boogie var hennes chaufför, livvakt och vän. De hade hållit ihop i många år och hans lojalitet stod utom allt tvivel. Han var långhårig, lång och mager och hade en kuslig förmåga att alltid finnas till hands när hon behövde honom. Boogie kände henne bättre än nästan någon annan.

Flygplatsen, sa hon och satte sig på passagerarplatsen.

Har vi bråttom? frågade han.

En road glimt tändes i Luckys svarta ögon. Vi har alltid bråttom, svarade hon. Är det inte vad livet handlar om.

2

N är Gino Santangelo tog sin morgonpromenad följde han utan undantag samma väg: rakt ut från huset på Sextiofjärde gatan där han hade sin lägenhet, över Park Avenue till Lexington Avenue och sedan i snabb takt några kvarter bort längs Lexington Avenue.

Han njöt av den rutinen. Klockan sju på morgonen var det inte särskilt mycket folk på gatorna i New York, och under de tidiga morgontimmarna var vädret vanligen uthärdligt.

Han stannade alltid för att dricka kaffe och äta ett wienerbröd på sitt favoritkafé, och sedan köpte han morgontidningen i tidningsståndet i hörnet.

För Gino var det här den behagligaste timmen på hela dagen, utom när Paige Wheeler kom från Los Angeles och hälsade på – vilket inte var så ofta som han skulle önska.

När Paige kom till stan sköt han på sin morgonpromenad och tillbringade i stället lata morgnar med att tumla runt med henne i sin jättestora säng. Inte illa för en kille i sjuttioårsåldern. Paige kunde verkligen locka fram det bästa hos honom.

Tusan också, han älskade kvinnan, trots att hon fortfarande hårdnackat vägrade att lämna den filmproducent hon var gift med sedan tjugo år.

Åtskilliga gånger hade han bett henne skilja sig, men av någon okänd anledning ville hon inte göra det. Det skulle ta kål på Ryder om jag lämnade honom, sa hon bara, som om det var förklaring nog.

Skitsnack, hade Gino utbrustit. Än jag då?

Du är stark, hade Paige svarat. Du överlever utan mig. Ryder skulle bryta ihop.

I helvete heller att han skulle bryta ihop, tänkte Gino när han gick gatan fram. Ryder Wheeler var en av de framgångsrikaste oberoende producenterna i Hollywood. Om Paige spolade honom skulle han kasta sig över närmaste brud och sedan var det inte mer med det.

Varför tror Paige att hon är så förbannat oumbärlig? För Gino var hon det. Men för Ryder var hon bara en fru han hade haft i tjugo år. Killen skulle kanske till och med betala för att återfå sin frihet.

Gino hade faktiskt funderat på att skicka fram en medlare som förde hans talan. Han skulle erbjuda Ryder en miljon dollar för att släppa Paige.

Tyvärr hade Ryder Wheeler under de senaste arton månaderna fått fram två pangsuccéer och hade således inget behov av någon annans pengar. Killen vadade i pengar!

Fan ta den jäveln, muttrade Gino högt. Han var väl medveten om det faktum att han inte blev yngre med åren, och han längtade efter att ha Paige vid sin sida för jämnan.

En frisk vind svepte mellan skyskraporna när han stannade vid sitt vanliga tidningsstånd och växlade några ord med Mick, den surmulne walesaren med ett öga av glas och illasittande löständer. Mick styrde sitt lilla kungarike med osviklig dysterhet och dåligt humör.

Och vad händer i trakten då? frågade Gino som i förbigående samtidigt som han vek upp kragen på vindtygsjackan.

Fnask och taxibögar … de skulle tamejfan skjutas varenda en, svarade Mick med en elak glimt i sitt friska öga. Det var nära att ett par av dem fick mig häromdagen. Som tur var höll jag huvudet kallt – jag gav igen ordentligt.

Gino visste bättre än att ställa ytterligare frågor. Mick hade en vana att berätta långa, fantasifulla historier. Han slängde pengarna på disken, tog sin New York Post och skyndade vidare.

Rubrikerna var skrämmande. Maffiabossen Vincenzo Strobbinno hade blivit nedskjuten utanför sin bostad. Det fanns en bild av Vincenzo där han låg framstupa i en blodpöl.

Den fan hade sig själv att skylla, tänkte Gino. Ungtuppar. Brushuvuden. De dårarna väntade aldrig för att se om de kunde hitta en vettig lösning på ett problem utan sköt bara ner varandra som om mord var enda lösningen. I dag Vincenzo – i morgon någon annan. Våldet nu för tiden var skoningslöst.

Gino var lättad över att ha allt det där bakom sig. En gång i tiden, för många år sedan, stod han mitt uppe i smeten och älskade varenda sekund av det.

Men inte nu. Nu var han en gammal man. En rik gammal man. En mäktig gammal man. Han hade råd att tiga – och nöja sig med att observera.

Gino såg inte ut att vara sjuttionio år gammal. När man såg hans energiska gång, massan av grått hår och hans genomträngande blick kunde man gott ta honom för en man i mitten av de sextio. Hans läkare blev varje gång lika förvånad över Ginos energi och hans aptit på livet, för att inte tala om hans enastående fysik.

Vad är det här med aids som man hör talas så mycket om? hade han nyligen frågat familjeläkaren.

Den saken behöver ni inte oroa er för, Gino, hade läkaren svarat med ett hjärtligt skratt.

Jaså inte? Vem har sagt det?

Tja …, sa läkaren och harklade sig. Ni är väl inte fortfarande … aktiv, va?

Aktiv? Gino vrålade av skratt. "Försöker ni driva med mig, doktorn? Den dag jag inte kan få upp den kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. Capisce?"

Vilken är er hemlighet? hade läkaren avundsjukt frågat. Han var femtiosex och en trött man. Han var också full av beundran inför sin pigge och levnadsglade patient.

Man ska inte låta någon skita sig på näsan. Gino log brett; de flesta av hans starka vita tänder satt där de skulle. Förlåt ordvalet, doktorn. Man ska inte ha fördrag med dumskallar, läste jag någonstans. Det låter lite bättre, va?

Gino Santangelo hade uppenbarligen levt ett fängslande liv, fyllt av äventyr. Familjeläkaren tänkte dystert på sina fem år vid medicinska fakulteten, följda av dryga tjugo år som privatpraktiserande. Det enda äventyr han hade upplevt var när en av hans patienter plötsligt fylldes av åtrå efter honom och de njöt av en sex veckor lång kärleksaffär. Inte mycket att bli upphetsad över.

Blodtrycket är perfekt, försäkrade han Gino. Kolesterolet är också bra. Och … hm … när det gäller sexlivet skulle ni kanske fundera på att använda kondom.

Kondom, sa Gino och skrattade. "Vi brukade kalla de där gummisakerna för glädjedödare. Ni vet – som att ta en simtur med stövlarna på.

De har blivit betydligt bättre på senare år. De görs i tunn latex och man känner dem knappt. Man kan till och med få dem i olika färger om man så vill.

Är det säkert? skrattade Gino. Han kunde just tänka sig Paiges min om han drog ett svart gummi över staken.

Jösses jävlar! Det var kanske ingen dum idé. Paige älskade variationer. Han skulle kanske prova det. Kanske …

Flygplatsen var som vanligt ett enda kaos. Lucky möttes av en duglig och servicesinnad ung man som eskorterade henne från bilen till TWA-s privata väntrum.

Ert plan är femton minuter försenat, ms Santangelo, sa han ursäktande, som om han personligen var ansvarig. Får jag hämta något att dricka?

Hon kastade automatiskt en blick på klockan. Den var över tolv. Jag tar en J&B on the rocks, sa hon.

Den kommer, ms Santangelo.

Hon lutade sig bakåt och slöt ögonen. Ännu en snabbvisit i Los Angeles som hon måste hålla hemlig för Lennie. Fast den här gången hoppades hon kunna avsluta affären som skulle göra hennes man till en fri människa igen.

Den här resan västerut skulle avgöra saken.

3

A bedon Panercrimski – eller Abe Panther som var det namn han varit känd under i en värld som nu mer eller mindre hade glömt honom – var åttioåtta år gammal och det märktes också i hans ansikte, om än inte i hans sätt. Abe hade fortfarande staken i gott behåll, även om åtskilliga kvinnor – inklusive två före detta fruar och ett oräkneligt antal älskarinnor – hade gjort sitt bästa för att knipsa av den.

Abe steg upp prick sex varje morgon. Först duschade han, sedan satte han in sitt nya garnityr gnistrande vita tänder, kammade vad som återstod av det silvervita håret, simmade tio längder i swimmingpoolen och frossade därefter på en stadig frukost med biff, ägg och tre koppar turkiskt kaffe.

Efter det tände han en jättelik Havannacigarr och tog itu med uppgiften att läsa dagstidningarna.

Abe älskade att läsa precis allt. Han formligen slukade Wall Street Journal och den engelska Financial Times. Med samma entusiasm läste han skvallertidningarna och frossade i alla saftiga rykten som återgavs där. Han njöt av att skaffa sig kunskaper, hur värdelösa de än kunde tyckas vara. Oavsett det rörde sig om internationella börsanalyser eller vanligt vardagsskvaller så sög han det i sig.

Efter den utdragna lässtunden var det dags för Inga Irving, hans följeslagerska sedan länge, att komma ut till honom på terrassen till villan på Miller Drive.

Inga var en storvuxen, rakryggad svenska i början av de femtio. Hon använde aldrig makeup och hon hade låtit sitt axellånga, rakklippta hår gråna. Inga gick alltid omkring i löst sittande långbyxor och en säckig tröja. Trots sin likgiltighet för mode var hon fortfarande en stilig kvinna som uppenbarligen hade varit en skönhet i yngre dagar.

En gång för länge sedan, när Abe hade varit den store filmmagnaten i Hollywood, större än både Goldwyn, Mayer, Zanuck och Cohn, hade han försökt göra Inga till stjärna. Men varken kameran eller publiken hade gillat Inga Irving, och efter att ha lanserat henne i tre storfilmer hade Abe gett upp. Varje producent, regissör och manlig stjärna i bolaget hade andats lättare igen. Inga Irving var inte den som ödet hade utvalt till att bli en ny Greta Garbo, trots Abes tappra ansträngningar att göra henne till det.

När hon satte den sidan till kunde Inga vara en riktig satmara, både lynnig och grov i munnen. Dessa egenskaper hade man kanske godtagit om hon varit talangfull och lovande. Men det hade hon inte varit. Och under sitt uppstigande mot ingenting hade hon skaffat sig åtskilliga fiender.

Inga hade aldrig förlåtit Abe för att han avbrutit sina ansträngningar att göra henne till stjärna, men hon hade ändå stannat hos honom – att vara sällskap åt den en gång så store Abe Panther var bättre än något annat hon kunde komma på.

När hans sista skilsmässa gick igenom gifte han sig emellertid inte med Inga. Hon vägrade att tigga eller använda sig av utpressning. Hon var en stolt kvinna. Dessutom hade hon i praktiken samma ställning som en hustru, och när Abe dog tänkte hon minsann se till att hon fick det som både rättmätigt och juridiskt var hennes.

Varje dag vid lunchtid åt Abe ett lätt mål mat. Han föredrog ostron när det var säsong, tillsammans med ett glas torrt vitt vin. Efter lunchen tog han en tupplur och vaknade pigg och kry efter en timme. Sedan var det dags för TV där han såg ett nytt avsnitt av någon tvålopera eller en pratshow.

Abe Panther lämnade aldrig sitt hus. Det hade han inte gjort på tio år – inte sedan slaganfallet.

Efter sex veckor på sjukhuset hade han låtit dotterdöttrarnas män ta över driften av filmbolaget. Trots att han tekniskt sett aldrig släppte ifrån sig kontrollen – och trots att han i högsta grad fortfarande var chef för och ägare av Panther Studios – hade han inte känt någon längtan att återvända dit. Att göra film var inte längre detsamma som det en gång hade varit. Abe hade varit i filmbranschen sedan han var arton, och vid sjuttioåtta års ålder hade han sagt sig att det inte var så märkvärdigt om han tog en paus.

Det blev en paus som varade i tio år, och ingen väntade sig att han skulle komma tillbaka.

Vad de väntade sig, insåg Abe, var att han skulle smälla av och lämna allt åt dem.

Hans enda anhöriga bestod av två dotterdöttrar – Abigaile och Primrose – och deras ätteläggar.

Abigaile och Primrose var så olika som två systrar kunde vara. De tålde inte varandra. Syskonkärlek var ett helt okänt begrepp för dem.

Abigaile var framfusig och girig. Hon älskade underhållning och stora fester. Hon levde för inköpsrundor i de flotta boutiquerna och glittrande kändistillställningar. En sann Hollywoodprinsessa.

Primrose, den yngre av dem, hade valt ett helt annat liv i England, där hon kunde uppfostra sina barn i vad hon betraktade som betydligt sundare omgivningar.

Och sedan var det deras män: Mickey Stolli, gift med Abigaile, som ledde filmbolaget på hemmaplan, och Primroses äkta hälft, Ben Harrison, som svarade för Panther Studios verksamhet i Europa.

Mickey och Ben avskydde också varandra, men av hänsyn till affärerna hade de slutit en bräcklig vapenvila. Det var en fördel att de bodde på var sin sida om Atlanten.

Abe ansåg att de båda var konspiratörer och lurendrejare som stal allt de kom åt.

Det roade honom att diskutera dotterdöttrarnas män med Inga. Hon kostade sällan på sig ett leende, trots att hon var en uppmärksam lyssnare som inte missade någon enda detalj i de skumma aktiviteter han inbillade sig att Mickey och Ben ägnade sig åt.

Abe hade en lojal medarbetare som satt stadigt förankrad på huvudkontoret. Han hette Herman Stone och var en anspråkslös man med den i själva verket betydelselösa ställningen som personlig assistent åt Abe Panther. Herman kom hem till Abe en gång i månaden och gav honom en sammanfattning av vad som hänt vid bolaget. Men eftersom alla visste att han var Abes spion lämnade man honom i fred samtidigt som man var noga med att undanhålla honom all viktig information. Han hade ett bekvämt inrett kontor och en äldre sekreterare vid namn Sheila. Herman och Sheila var båda reliker från Abe Panthers regeringstid, harmlösa och omöjliga att avskeda förrän den dag Abe Panther föll död ner.

En dag som Mickey Stolli hoppades skulle komma snart. För då skulle han få fullständig kontroll så att han kunde inrikta sig på att bli av med sin svåger, Ben Harrison.

Samma sak hoppades också Ben Harrison på. För då skulle han återvända till Hollywood och slita filmbolaget ur sin konspirerande svågers händer.

När Abe Panther dog visste Abigaile Stolli och Primrose Harrison att de skulle bli två av Hollywoods mäktigaste kvinnor. Abe hade aldrig bjudit ut några delar av Panther Studios till allmänheten. Han ägde hela härligheten … hundratjugo tunnland mark med bästa tänkbara läge. Så dotterdöttrarna skulle ärva alltihop.

Mickey Stolli hade planer på att styra sitt ärvda imperium på samma sätt som filmmogulerna gjorde på den gamla goda tiden.

Ben Harrison hade planer på att sälja ut delar av den värdefulla marken, precis som 20th Century Fox hade gjort, och bli mångmiljardär.

De kunde knappt lägga band på sin iver, och det visste gamle Abe Panther.

Det var därför han hade andra planer, planer som skulle få dem alla fyra – Abigaile och Mickey, Primrose och Ben – att ta livet av sig om de fick reda på dem. Abe tänkte sälja sitt bolag. Och ju förr det skedde, dess bättre.

4

I New York lutade sig Steven Berkeley fram mot Mary Lou och gav henne en kyss innan han kärleksfullt klappade henne på magen och gick mot dörren. Halvvägs framme hejdade han sig och frågade: Ska vi vara hemma i kväll eller ska vi ut?

Vi ska ut, svarade hon.

Steven stönade. Varför? frågade han.

För att när den här lilla börjar puta ut på allvar kommer jag ingenstans, så det så.

Steven såg på sin fru. Mary Lou var en strålande vacker svart kvinna, med några månader kvar till sin tjugotreårsdag och med två och en halv månad kvar tills hon skulle föda deras första barn. De hade varit gifta i snart tre år.

Steven Berkeley hade en hy med samma färg som mjölkchoklad, svart smålockigt hår och outgrundliga gröna ögon. Han var nära en och nittio lång och fyrtiosju år gammal, och han höll sig hela tiden i toppform med tre pass i veckan på motionsinstitutet och genom att simma några längder i en inomhusbassäng varannan dag.

Mary Lou var stjärna i en populär komediserie i TV. Och Steven var en mycket framgångsrik försvarsadvokat. De hade träffats när hennes chefer anlitat Stevens advokatbyrå vid ett mål mot en skandalblaska som hade publicerat nakenfoton tagna av henne då hon var sexton. Steven hade åtagit sig fallet, ordnat ett skadestånd åt henne på sexton miljoner dollar – en summa som prutats avsevärt i högre instans – och sedan gift sig med henne.

Trots åldersskillnaden på tjugofyra år hade ingen av dem någonsin varit lyckligare.

Och vad är det för upphetsande kväll du har planerat åt oss i dag, då? frågade han sarkastiskt.

Mary Lou log glatt. Vad det än var visste hon att Steven hellre ville stanna hemma. Han älskade att laga mat, se på TV och älska – inte nödvändigtvis i den ordningen.

Det var meningen att vi skulle träffa Lucky, sa hon. Men hennes sekreterare ringde och sa att hon var tvungen att resa bort. Så … jag ringde mamma och bad henne göra oss sällskap.

Din mamma?

Mary Lou skakade förargat på huvudet. Du älskar min mamma. Så försök inte spela vrång.

Visst älskar jag din mamma, sa han. Men jag älskar min fru ännu mer. Varför kan vi inte bara ha en lugn hemmakväll? Bara du och jag?

Mary Lou lipade åt honom. Det är allt du tänker på.

Vad är det för fel med det då?

Ut härifrån, Steven. I väg till arbetet med dig. Du tjatar livet ur mig.

Vem … jag?

Adjö, Steven.

Han fortsatte att försvara sig. Är det kanske straffbart att vilja vara ensam med sin fru?

Ut, sa Mary Lou befallande.

En sista kyss och jag är ute ur ditt liv, lovade han.

Bara en då, sa hon strängt.

Men en kyss förvandlades till två och sedan tre och innan någon av dem kunde hejda sig var de tillbaka i sovrummet och drog av varandra kläderna medan de flämtande föll omkull på sängen.

Att älska med Mary Lou var en ljuvlig och passionsfylld upplevelse. Steven försökte behandla henne varsamt, rädd som han var att skada barnet. Mary Lou tycktes inte bry sig om det alls; hon var bräddfull av kärlek och drog honom hårt intill sig, slog benen om midjan på honom och vaggade och rullade tills hon kvidande fick orgasm.

Efteråt var han mogen för ännu en dusch och redan sent ute för att hinna till ett avtalat möte.

Det är inte mitt fel, sa Mary Lou och snörpte på munnen när han störtade ut ur huset.

Inte ditt fel? tjöt han och rusade mot bilen. Erkänn nu. Du är rena sexmaskinen. Hur ska jag över huvud taget få något arbete uträttat?

Nu håller du mun, befallde Mary Lou där hon stod i dörröppningen, insvept i en kimono och med ansiktet lysande av tillfredsställelse. Grannarna kan höra dig.

På advokatbyrån väntade Jerry Myerson, hans närmaste vän och delägare i Myerson, Laker, Brandon & Berkeley, otåligt på honom i receptionen. Du är sen, sa Jerry strävt och knackade med pekfingret mot klockan som om han hade väntat sig en protest.

Jag vet, svarade Steven med nollställt ansikte. Jag måste älska med min fru.

Mycket lustigt, fnös Jerry. Han var en fyrtiosjuårig ungkarl och playboy som var bergfast övertygad om att när man väl blev gift så vissnade ståndet ner och dog för alltid. Kom nu, sa han otåligt.

Det var inte ofta Jerry Myerson och Steven Berkeley gjorde hembesök, men det fanns undantag. Den klient de skulle till nu var en oerhört förmögen kvinna som hette Deena Swanson. Deena var gift med miljardären Martin Z Swanson, styrelseordförande i och ägare till Swansonföretagen, en mäktig och vittförgrenad organisation med åtskilliga fastigheter i New York och med intressen i hotell, kosmetikaföretag och förlagsverksamhet.

Martin Z Swanson var Mister New York, en karismatisk man på fyrtiofem år med obegränsad makt och en omättlig hunger efter ännu mer makt. Deena hade utnyttjat sin ställning som hans fru till att skaffa sig stort inflytande för egen del. Hon hade tidigt engagerat en PR-man som fått i uppgift att se till att hon blev känd som något mer än bara Martins hustru. Från rollen som ytligt societetsvåp och modedocka hade hon stigit till berömmelsens höjder och hyrt ut sitt namn till allt från parfym till en egen serie boutiquejeans. Hon var galjonsfiguren i Swanson Style, ett av hennes mans många företag. Deena såg till att namnet Swanson alltid figurerade i spalterna.

Makarna Swanson hade varit gifta i tio år. De passade varandra utmärkt. Deenas hunger efter ännu mer berömmelse, pengar och makt var precis lika omättlig som hennes mans.

När Deena Swanson ringde och bad dem komma hem till henne blev Jerry förtjust. Byrån hade under några månader skött en del mindre uppdrag åt henne, men Jerry sa sig att när de nu kallades hem till henne betydde det att saker och ting definitivt började röra på sig – de skulle kanske få hennes man som klient. Det var en tanke som i högsta grad tilltalade honom.

Varför måste jag följa med? muttrade Steven när de satt i baksätet på Jerrys chaufförskörda limousine på väg till Deenas våning på Park Avenue, ett av paret Swansons tre permanenta hem.

För att vi inte vet vad hon vill, svarade Jerry tålmodigt. Det kan vara en enkel historia. Men det kan också vara mer komplicerat. Två huvuden är bättre än ett. Han gjorde en kort paus. Dessutom säger ryktet att hon har en viss förkärlek för starkt kaffe, tillade han sedan retsamt.

Stevens ögon smalnade. Vad sa du? frågade han vasst.

Jerry rörde inte en min. Du hörde vad jag sa.

Steven skakade på huvudet. Du är faktiskt en riktig skit, Jerry. Ibland undrar jag om du verkligen fick den med dig när du gick ut college.

Fick med vad då?

Din jävla hjärna.

Tack för det.

Bilen stannade för rött. Jerry granskade två tonårsbrudar på väg över gatan. Den ena av dem, en välformad rödtott, fångade hans uppmärksamhet. Tror du att hon suger k …

Säg det inte ens, avbröt Steven bistert. Vet du vad, Jerry, du borde gifta dig och sluta bära dig åt som en gammal snuskhummer.

Gifta mig? Jerrys röst fylldes med ohöljd fasa. Vad i hela friden får dig att tro att jag skulle göra något så korkat?

Allt som oftast hade Steven frågat sig hur deras vänskap hade lyckats hålla i sig sedan collegetiden. De var så olika varandra, och ändå kunde han inte tänka sig en lojalare och hjälpsammare vän än Jerry Myerson. Jerry hade funnits vid hans sida genom så mycket – inklusive ett katastrofalt äktenskap med en vildsint puertorikansk dansös som hette Zizi, hans många år som en rättvisans förkämpe när han arbetat som biträdande åklagare, och till slut de långa, smärtsamma åren då han försökte få reda på sin fars identitet. När han slutligen upptäckte att hans far var den beryktade Gino Santangelo hade Jerry gratulerat honom.

Hallå där – nu har du både en vit och en svart halva i själen, skämtade han. Inte illa, Steven. Det finns lite av skurk i dig, trots allt.

Upptäckten var en chock, men livet gick vidare och Steven överlevde avslöjandet. Med Jerrys hjälp kastade han sig in i arbetet och valde att specialisera sig på straffrätt. Han hade hittat sin kallelse och han älskade utmaningarna som följde med på köpet. Snart skaffade han sig ett stadigt växande rykte som en av New Yorks bästa försvarsadvokater. Han var den förste att medge att han utan Jerry definitivt inte skulle ha varit delägare i en av New Yorks mest framgångsrika advokatbyråer. Jerry hade gett honom sitt fulla stöd. Än sen då om han privat levde som idealprenumeranten på Playboy? Innanför detta mansgrisskal klappade ett varmt hjärta, och det var allt som verkligen betydde något.

Deena Swanson var en svalt attraktiv kvinna med markerade drag, kalla blå ögon och ljusrött hår klippt i trettiotalsfrisyr. Hon var en av de där kvinnorna med obestämbar ålder – slät hy utan en rynka, perfekt makeup och en smärt figur under skräddarsydd grå kjol och en dyrbar sidenblus.

Steven uppskattade hennes ålder till vad som helst mellan trettio och fyrtio – det var omöjligt att säga vilket. Vad han däremot direkt kunde säga var att hon inte såg lycklig ut.

Hon hälsade dem med en slapp handskakning där hon tog emot dem i ett rymligt vardagsrum fyllt med afrikanskt konsthantverk, skulpturer och tavlor. Ovanför öppna spisen satt en imponerande målning av mr och mrs Swanson. På den bar hon en rosa balklänning medan hennes make var klädd i vit smoking; båda betraktade omvärlden med samma upphöjda likgiltighet.

En libanesisk betjänt väntade avvaktande i bakgrunden på order att hämta kaffet innan han respektfullt backade ut från rummet.

Deena visade med handen att de skulle ta plats i en bullig soffa. Allt som sägs vid det här sammanträdet måste förbli konfidentiellt, sa hon med en lätt brytning när de hade satt sig. Har jag er försäkran om total sekretess?

Självklart, svarade Jerry hastigt, nästan förnärmad över att hon ens kunde tro något annat.

Inte heller min man får vet något om det här samtalet.

Mrs Swanson, ni har bett om det här samtalet i egenskap av vår klient. Allt ni säger till oss stannar också hos oss.

Utmärkt. Hon korsade de vackra silkesklädda benen och sträckte sig efter en tunn svart cigarrett i ett silverskrin.

Jerry var genast uppe med sin tändare.

Deena drog ett djupt bloss och fäste blicken på först Jerry och sedan Steven. Jag har alltid ansett att man ska komma till saken så fort som möjligt. Håller ni med mig om det?

Helt och fullt, svarade Jerry, alltid lika förekommande och faktiskt fängslad av den här kyliga, exklusivt klädda kvinnan, trots att hon inte var hans vanliga typ.

Deena tystade honom med en blick. Var vänlig och låt mig tala till punkt, sa hon befallande. Inga avbrott.

Jerry stelnade till där han satt. Han var inte van vid att behandlas som en enkel underlydande.

Deena fortsatte utan att låtsas om hans sårade känslor. Mina herrar, sa hon lugnt, jag har nyligen uppmärksammats på förhållanden som gör att jag en dag kanske tvingas begå det perfekta mordet. Tystnaden sänkte sig över rummet medan Deena gjorde en paus för att låta orden sjunka in. När hon kände att de hade gjort det fortsatte hon: Om denna situation någonsin uppkommer och jag misslyckas med att genomföra det hela så perfekt som jag har tänkt mig, väntar jag mig naturligtvis att ni – som mina advokater – gör allt som står i er makt för att försvara mig. Ett långt finger prytt med en väldig diamantring pekade rakt på Steven. Ni. Jag vill att ni ska sköta mitt försvar. Jag har hört att ni ska vara den bäste.

Vänta lite nu, avbröt Steven hetsigt. Jag kan inte …

Nej, det är ni som ska vänta lite, snäste hon, en kvinna van att få sin vilja fram. Låt mig tala till punkt. Hon gav dem en vass blick för att se om någon av dem skulle våga avbryta henne igen. Ett arvode på en miljon dollar fördes över till ert konto i dag. Allt ni behöver göra, mina herrar, är att finnas till hands när och om – jag upprepar om – jag behöver ta era tjänster i anspråk. Hon gav till ett sprött skratt. För allas vår skull ska vi hoppas att den dagen aldrig kommer, tillade hon.

5

A be Panther satt bakom sitt stora valnötsskrivbord medan en rasande Inga väntade i bakgrunden.

Lucky Santangelo kom in i rummet i sällskap med Morton Sharkey, hennes advokat på västkusten.

Abe hälsade Lucky med en vänlig nick. De hade bara träffats en gång tidigare, men han hade genast fattat tycke för henne. Hos henne såg han den sanna andan hos en fribytare och en äventyrare. Hon påminde om honom själv i ungdomens dagar.

Ni ser pigg ut, mr Panther, sa Morton Sharkey artigt, fortfarande i ett milt chocktillstånd över att Lucky hade lyckats komma så här långt med sin uppgörelse. När hon först hade presenterat sitt förslag för honom hade han nästan skrattat henne rätt i ansiktet. Vet ni inte att ni begär det omöjliga? hade han varnat henne. Panther Studios styrs av Mickey Stolli och Ben Harrison. Och så mycket kan jag säga som att de aldrig ens skulle fundera på att sälja.

Glömmer ni inte en liten detalj nu? hade Lucky sagt. Stolli och Harrison sköter bara driften i bolaget. Och efter vad jag har hört är de huvudsakligen upptagna med att försöka sko sig själva. Oroa er inte, Morton, jag har kollat upp varenda detalj. Abe Panther äger bolaget till hundra procent. Han kan göra vad han vill med det. Och jag vill att han säljer det till mig.

Men karin är ju urgammal, minst hundratio år, hade Morton skämtat.

Han är åttioåtta och vid sina sinnens fulla bruk, hade hon självsäkert svarat.

Morton Sharkey hade aldrig trott att det skulle vara möjligt. Men så hade Morton Sharkey aldrig haft att göra med en Santangelo förr. När Lucky satte hjulen i rörelse satsade hon allt, och instinkten hade genast sagt henne att Abe Panther inget hellre ville än att slänga dotterdöttrarnas män på sophögen och rycka bolaget – hans bolag – ur händerna på dem.

Hemliga förhandlingar hade inletts. Till en början hade Abe inte verkat särskilt intresserad, inte förrän Lucky envisats med komma till Los Angeles för ett samtal öga mot öga.

Det kunde så vara att Abe Panther var gammal, men hon kände att de var besläktade själar i samma sekund som hennes mörka Santangeloblick vid deras första sammanträffande mötte det listiga uttrycket i hans vattniga blå ögon.

Vad vet ni egentligen om hur man sköter ett filmbolag och hur man gör film? hade han snäst.

Inte särskilt mycket, hade hon erkänt. Men jag känner igen lukten av en hög sopor när jag kommer i närheten av den, och det är precis vad ert företag håller på att förvandlas till. Billiga, exploaterbara sopor. Hennes ögon hade gnistrat. Så jag antar att vad jag än gör måste det bli en en förbättring, inte sant?

Bolaget går med vinst, hade Abe påpekat.

Visst, men ni gör trots det skräpfilmer. Jag vill göra Panther Studios stort igen, som det en gång var. Och låt mig bara säga en sak – jag kan verkligen göra det. Det är ett löfte från en Santangelo. Och en Santangelo bryter inte sina löften. Hon hade hejdat sig och sett rakt på honom, förhäxat honom med sina farliga svarta ögon. Det kan ni lita på, hade hon sedan tillagt.

Han fattade genast tycke för henne. Hon hade humör och krut i sig, uppfriskande egenskaper hos en kvinna.

Och Lucky hade gissat rätt – mer än något annat skulle Abe njuta av att blåsa Mickey och Ben på vad de betraktade som sitt rättmätiga arv.

Man började skissa på ett kontrakt. Allt som behövdes nu var Abes namnteckning.

Låt mig få tala med Lucky mellan fyra ögon, sa Abe och ändrade ställning i stolen.

De var nästan framme vid målet, men Morton anade sig till att Abe hade ytterligare ett kort att spela ut. Javisst, sa han och lät betydligt sorglösare än han kände sig. Han sneglade på Lucky.

Med en omärklig blick gav hon honom tecken att gå sin väg.

Morton lämnade rummet.

Inga rörde sig inte ur fläcken. Hon stod kvar bakom den gamle mannens skrivbord, ett monument hugget i granit.

Ut, befallde Abe vasst.

En ryckning i de tunna läpparna var enda tecknet på att hon tog illa vid sig. Hon stegade ut ur rummet och smällde igen dörren häftigt efter sig för att visa hur starkt hon ogillade att avfärdas på det där viset.

Abe skrattade kacklande. Inga tycker inte om att jag ger henne order. Hon anklagar mig fortfarande för att jag inte gjorde henne till stjärna. Han skakade på huvudet. Det är inte mitt fel. Hon hade ingen utstrålning. En filmstjärna måste ha två egenskaper – utan dem är hon död. Han lade huvudet på sned. Vet ni vad det är för egenskaper?

Lucky nickade. Hon kunde Abe Panthers trossatser utantill. Hon måste vara populär och knullbar, sa hon utan att tveka.

Han var imponerad. Hur vet ni det? frågade han befallande.

Jag har läst allt som finns att läsa om er. Vartenda tidningsurklipp, alla pressmeddelanden från bolaget och tre inte auktoriserade biografier. Och dessutom några självbiografier av en del mycket vackra kvinnliga stjärnor som inte kunde låta bli att nämna er. Hon log. Ni var verkligen i farten på er tid, inte sant? Ni är en mycket berömd man, mr Panther.

Han nickade, nöjd med hennes uppfattning om hans ställning. Just det. Jag är den siste av dem, sa han stolt. Den siste av de stora filmdinosaurerna.

Jag skulle knappast kalla er för en dinosaur.

Spar på smickret, flicka lilla, jag behöver det inte. Ni har nästan ert avtal i hamn.

Jag vet. Hennes svarta ögon glänste klart. Jag är beredd att gå med på ert pris. Ni är beredd att sälja till mig. Så kom igen, mr P. Exakt vad är det som hindrar oss?

Bara en liten sak som jag behöver er hjälp med.

Hon försökte hålla tillbaka otåligheten i tonfallet. När Lucky ville ha något så ville hon ha det genast. Vad då? frågade hon ivrigt.

Vedergällning.

Förlåt?

På mina dotterdöttrars män och alla blodsugarna runt omkring dem.

Och?

Jag vill att ni sätter dit dem, flicka lilla. Sätter dit dem ordentligt.

Det tänker jag göra också.

På mitt sätt.

Hon fick anstränga sig för att inte visa sin irritation. Vilket är ert sätt?

Innan ni sätter er på chefsstolen ska ni ta ett jobb i företaget. Ni ska bli assistent till Herman Stone, det är min man. Abes ögon gnistrade när han kände hur upphetsningen kröp tillbaka in i hans liv. Och när ni är där – mitt inne i smeten – ska ni avslöja dem alla … ta dem på bar gärning när de gör sådant de inte borde göra. Han kacklade förtjust. Sex veckor i bolaget, flicka lilla, och sedan är ni den nya chefen och kan sparka varenda en. Vad säger ni om den planen, va?

Lucky kunde knappt tro sina öron. Det var en helt vansinnig plan. Hur skulle hon kunna försvinna i sex veckor och leva under en annan identitet? Hon styrde ett imperium; hon hade inga möjligheter att bara gå upp i rök. Hur skulle det bli med Lennie? Och Brigette? För att inte tala om hennes otaliga affärsåtaganden?

Omöjligt, sa hon och skakade beklagande på huvudet.

Om ni vill ha mitt företag så gör ni det, kontrade Abe och smällde med löständerna. Det vill säga om ni verkligen vill ha det.

Hon drog med fingrarna genom sitt mörka hår, reste sig och började vandra fram och tillbaka i rummet.

Visst, hon ville ha företaget, men hon var inte beredd till vilka krumsprång som helst bara för att tillfredsställa nyckerna hos en krävande gamling. Eller var hon det?

Hmmm … Planen var kanske inte så vansinnig, när allt kom omkring. Den framstod faktiskt som riktigt frestande – en utmaning. Och det fanns inget som Lucky tyckte bättre om än utmaningar.

Om hon arbetade under täckmantel kunde hon avslöja varenda en i färd med att göra vad de inte borde göra.

Abe iakttog henne med listig blick medan han sträckte sig efter ett glas plommonjuice på skrivbordet. Om ni inte gör det blir det ingen försäljning av, sa han, bara för att övertyga sig om att hon verkligen förstod hans villkor.

Lucky snodde runt och stirrade på honom. Menar ni att ni skulle låta hela affären gå i stöpet? frågade hon klentroget. Och strunta i alla pengarna?

Abe log och klapprade med tänderna ett par gånger innan han bet ihop dem till en glänsande porslinsrad. De passade inte hans läderartade, fårade gammelmansansikte, såg alldeles för nya ut. "Jag är åttioåtta, flicka lilla … vad ska jag med alla de där pengarna till? De hjälper mig inte att få stånd igen, va? De kan inte få upp min schnickel i vädret."

Lucky gav honom ett okynnigt leende. Vem vet?

"Jag vet, flicka lilla."

Det finns inget här i livet som är helt säkert.

Abe klapprade med tänderna ett par gånger till – ingen trevlig vana, precis. Sex veckor, sa han med förvånande fasthet. Annars blir det ingen affär.

6

B rigette Stanislopoulos var nyss fyllda sjutton och obestridligen söt. Hon hade långt blont hår och en välutvecklad figur. Hon var också en arvtagerska och stod i tur att ärva halva den förmögenhet som hennes morfar Dimitri Stanislopoulos lämnat efter sig åt henne. Hon hade redan sin mors väldiga egendom som än så länge förvaltades av en fond, och när hon fyllde tjugoett var hon förutbestämd att bli en av världens rikaste kvinnor.

En avkylande tanke – för trots att Brigette fortfarande bara var tonåring hade hon redan upplevt smärta och förvirring, och hon förstod instinktivt att hennes väldiga arv bara skulle föra med sig ytterligare komplikationer.

Pengar hade inte haft förmågan att skänka hennes mor lycka. Stackars Olympia – hittad död på ett sjabbigt hotell i New York tillsammans med den där berömda rockstjärnan, Flash, båda två fullpumpade med knark. Inget särskilt passande slut för Olympia, den unga skönheten som borde ha haft allt.

Brigette var fast besluten att hennes eget liv skulle bli annorlunda. Hon hade inte för avsikt att följa i moderns fotspår med tre äkta män och ett överflöd av själviska njutningar.

Brigette var tretton när Olympia dog. Hon hade aldrig träffat sin riktige far som morfadern alltid talat om som lycksökaren. Olympia hade skilt sig från honom strax efter Brigettes födsel, och några månader senare hade han sprängts i luften av en bilbomb som några terrorister låtit detonera i Paris. Att hon förlorat sin mor och sin biologiske far så tidigt i livet hade varit illa nog; fler tragedier hade emellertid väntat henne. Några månader efter moderns död hade hon och Luckys son, Bobby, rövats bort av kidnappare. Santino Bonnatti – en beryktad gangsterkung och en svuren fiende till familjen Santangelo – höll de båda barnen instängda i ett hus där hans älskarinna Eden Antonio bodde, och hans plan var att förgripa sig sexuellt på dem. Men innan han kom så långt lyckades Brigette få tag i hans pistol och tryckte av tre gånger, i samma ögonblick som Lucky kom till undsättning. Nästan genast bankade polisen på ytterdörren, men vid det laget hade Lucky sett till att Brigette och Bobby förts ut genom bakdörren och hem. Lucky hade sedan tagit på sig ansvaret för Santinos död.

Flera månader senare, vid rättegången mot Lucky, hade Brigette samlat allt sitt mod, rest sig från sin plats bland åskådarna och erkänt sig skyldig. Det var modigt gjort, men hon hade inte kunnat förmå sig till att sitta tyst och låta Lucky ta på sig hela skulden. Som tur var hade det funnits en videokassett som visade att Bonnattis död var ett klart fall av nödvärn.

Brigette dömdes till skyddstillsyn i ett år och skickades sedan till sin mormor Charlotte, Dimitris första hustru.

Charlotte var ingen stillsam mormorstyp. Hon var en elegant societetsdam, nu gift med sin fjärde man, en engelsk teaterskådespelare som var tio år yngre än hon själv. De delade sin tid mellan ett hus vid Eaton Square i London och ett gammaldags sandstenshus i New York.

Att ta hand om Brigette var knappast vad Charlotte hade drömt om. Hon hade genast skrivit in dotterdottern vid en sträng internatskola en timmes bilfärd från New York.

Allt Brigette ville var att bli lämnad i fred. Hon kände sig som urtypen för den stackars lilla rika flickan med ett skandalöst förflutet.

Hon höll sig för sig själv och skyggade för alla erbjudanden om vänskap, för om inte annat så hade Brigette i alla fall lärt sig hemligheten med hur man överlevde – och det var genom att aldrig lita på någon.

Du, Stanislob … det är telefon till dig.

Stanislob var ett av de trevligare namn de använde på henne. Brigette brydde sig inte om vilket. Hon visste vem hon var. Hon var Brigette Stanislopoulos. En mänsklig varelse. Inte den bortskämda satunge som vissa av skandaltidningarna försökte göra henne till.

Skandalpressen lämnade henne aldrig i fred. Alltid fanns det någon av dem i närheten som spionerade på henne. En fotograf som gömde sig bland buskarna, en reporter som följde vartenda steg hon tog. Deras bevakning av henne var skoningslös.

Skandalpressen hade sina favoriter, och dit hörde Lisa Marie Presley, prinsessan Stéphanie av Monaco och Brigette Stanislopoulos. Tre unga arvtagerskor. Det fanns alltid stoff till ännu en artikel.

Utan att låtsas om den idiotiska förvrängningen av sitt namn tog Brigette luren från en lång flicka med krulligt hår och ett överflöd av fräknar. De kunde kanske ha varit vänner – vid en annan tidpunkt, i